Aktuellt

22 december
Nu är det dags att säga hejdå. Detta är mitt sista inlägg och jag hoppas att jag inte får anledning att återuppta bloggen...

onsdag 17 oktober 2012

Long time - tack och lov!

Men nu är det ändå oktober månad igen och jag drar i min insamling till förmån för Rosa Bandet. I år är min älskade mamma och jag Rosa Bandets ansikte utåt och kanske att du har sett oss i en tidning nära dig nyligen?! ja, jisses vilken annonskampanj det är! Varken mamma eller jag var nog förberedda på dess omfattning. Men vi är både jätteglada över den fina bilden på oss och vi hoppas att vi på detta sätt kan sätta fokus på insamlingen och hela kampanjen. Jag hoppas att du som läser detta korta inlägg vill vara med och stödja min insamling. Det gör du enklast genom att klicka på länken nedan: Tack för ditt bidrag! Anna

torsdag 22 december 2011

Sista bloggen!

Nu har det gått så lång tid sedan jag senast bloggade, och jag kan bara komma på en anledning till det – jag har gått vidare, bloggen fyller inte längre den funktion som den hade tidigare. Och även om jag har tyckt att det har varit roligt och bra, för min egen skull, att blogga, så ser jag det som ett friskhetstecken.
Det blev extra tydligt för mig häromdagen då jag av en slump stötte ihop med två bröstkompisar. Den ena drabbades strax efter mig, och den andra är mitt i sina behandlingar. Hon som är mitt i bloggar, och gör det bra. Jag känner igen mig i henne, och när vi träffades slogs jag av tanken att ”för min del har jag lagt det där bakom mig, hon har tagit över stafettpinnen”. Och det kommer alltid att vara någon som tar över den stafettpinnen. Det kommer alltid att finnas någon i mitt nätverk som gör den resa som jag har gjort. Just nu är det två stycken som befinner sig mitt i det hela. Själv har jag gått vidare.

Det finns fler tecken på det. Ett är att Jocke och jag kan komma på oss själva med att tjafsa om småsaker. Tills vi kommer på att det verkligen är trivialt och ber om ursäkt! Också en signal om att mitt och vårt liv nu börjar te sig som vanligt. Om det nu finns något som kan betecknas så? Men i alla fall där livet inte präglas av vare sig behandlingar, läkarbesök, biverkningar, ångest eller tankar på cancer varje dag.

Så detta är mitt sista inlägg. Det i sig känns lite sorgligt. Jag har upplevt så mycket stöd från dig som har läst bloggen och som följt min resa. Det har också känts värdefullt att förmedla hur det är att gå igenom en cancerbehandling, och att kunna göra det på ett ärligt och öppet sätt. För mig är det viktigt att medvetenheten om bröstcancer får leva vidare och därför hoppas jag att du som har stöttat mig, även i fortsättning på andra sätt fortsätter att stödja kampen mot bröstcancer, på olika sätt. Att du fortsätter att visa ditt deltagande för de kvinnor och familjer som drabbas. Att, när din vän drabbas, du finns där. Och inte bara under själva behandlingarna, utan även långt efter. Det är nästan då det behövs som mest. Det är då man känner sig som mest ensam. Glöm inte bort henne då, när du och alla andra tror att det ”är över”.

Det är nu 7400 kvinnor som får bröstcancer varje år, siffran stiger.

De senaste två, tre månaderna har jag känt mig mycket starkare och gladare. Jag tror att acceptansen över det som är, har stor del i det hela. Jag mår bra idag. Jag lever med biverkningar av medicinen som ibland gör mig galen. Jag lever med en domnad överarm då nerverna ännu inte har hittat tillbaka till varandra. Jag lever med ett försvagat axel- och bröstparti där jag varje dag behöver stretcha, stretcha och åter stretcha för att de inte ska stelna till. Jag lever med återbesök och den oro jag känner inför varje gång, oro inför om de ska hitta något nytt. MEN det är okej, faktiskt. Jag har det bra. Jag känner mig förhoppningsfull inför framtiden och jag är oerhört glad över livet.

Nu börjar de där positiva effekterna av att ha drabbats av en livskris, infinna sig. Något som jag från början hade väldigt svårt att tro att det någonsin skulle ske. Ett annat inre lugn skulle jag beskriva det. Yttre faktorer i livet tar jag inte på lika stort allvar längre, såsom jobb till exempel. Jag vet vad som är viktigt här och nu, och jag vet vad som kommer att vara glömt om tio år. Och jag väljer att lägga min energi på det som räknas.

Jag hade konsert häromdagen. Rösten har inte fungerat tillfredsställande under hela hösten, vilket förstås har gjort mig nedstämd. Men i tisdags var det magiskt. Jag tror faktiskt att det var min bästa konsert någonsin. Jag hade en så god känsla från början till slut och befann mig i ett väldigt gott tillstånd. Ett tillstånd utan krav och prestationstänk. Utan enbart av lycka och kärlek. Det låter kanske lite flummigt, men så kändes det. Den fina kören, Katarina Nova, som jag fick äran att vara solist med, sjöng ljuvligt. Gregory Lloyd som ackompanjerade mig spelade helt underbart, och jag kunde bara njuta konserten rätt igenom.

En vän, som har hört mig sjunga även innan jag blev sjuk, kom fram till mig efteråt och sa ”Är det bara jag, eller är det så att du sjunger bättre nu än innan du blev sjuk?”. Jag som har upplevt så mycket strul med rösten efter alla behandlingar, har inte tidigare kunnat reflektera över det. Men då förstod jag precis vad han menade. Och han fortsatte: ”det känns mer innerligt nu”. Och det tror jag också. Att mina erfarenheter från cancern har landat och att det, helt undermedvetet, sätter spår i mitt sätt att musicera. Själv upplever jag en större ödmjukhet inför livet, och som ofta slår mig just när jag sjunger. Sång sätter ju igång processer i kroppen som vi inte är helt medvetna om, och jag tror att detta är en sådan. Och en positiv sådan!
Som sagt så har jag under hösten varit rätt bedrövad emellanåt över att jag får ont i rösten när jag sjunger. Men efter tisdagen så känner jag en stor tillförsikt även på det området. Jag hade inte ont, och jag fick vara den sångerska jag vill vara!

Nu är det dags att fira jul. Igår städade och pyntade jag och barnen, något som det är rejält hög mysfaktor på. Och så hej-å-hå-ade vi hem granen – det är tradition och ett måste! Glädjande nog så får granen mycket större utrymme i vår nya lägenhet, vilket också gör att vi kan satsa på en större gran – haha. Du som känner mig vet att jag är något av en julfanatiker och att tomtar dyker upp i överflöd hemma hos oss. Jag har lyckats indoktrinera barnen så pass att de igår uttryckte att ”det här är nog den mysigaste dagen på hela året”.

Åren passerar så fort. Förra året vid jultid mådde jag allt annat än bra. Och nu har det gått ett år till och jag har lärt mig att inget är för evigt. På gott och ont. Men framför allt på gott, i det här sammanhanget. Jag tror att jag kommer att må bättre och bättre för varje år som går. Men det får ta den tid det tar. Jag har inte bråttom längre. Jag vet att jag inte kan springa ifrån cancern. Den är en del av mig, men inte nödvändigtvis på ont längre.

Jag ber alltså att få avsluta denna blogg och tacka dig av hela mitt hjärta för att du har följt mig. Den kommer att ligga kvar på nätet för den som vill läsa. Kanske känner du någon som drabbas och som du vill hänvisa hit, för att få stöd eller kanske svar på några frågor.

Nu går jag vidare, och först och främst till ett julfirande som jag ser fram emot.
Jag ber att få önska dig också en riktigt God Jul och så småningom ett Gott Nytt År!
Sköt om dig, och om du är kvinna, kom ihåg att undersöka dina bröst, och om du känner något, få det undersökt omgående!

Stora kramar,
Anna

fredag 4 november 2011

Long time..

Höstlov – oj vad välbehövligt det var i år! Det känns som om mörkret och tröttheten sammanföll hos barnen och lovveckan kom i rättan tid. Jag och barnen har haft en massa roligheter för oss och jag hoppas och tror att det möter de resterande veckorna av terminen med förnyad energi!

Det är ett tag sedan jag skrev och det beror nog mest på att mina dagar åter börjar fyllas med vardagligheter, på ett sätt som gör att mitt liv återgår till hur det var innan jag blev sjuk. På gott och ont. På gott att jag känner igen mig själv och har mycket av den kraft och energi som tidigare. På ont att det emellanåt känns som om vi är på väg in i det ekorrhjul som sjukdomen faktiskt befriade oss från under ett år! Och med det menar jag att vi inte hade en massa aktiviteter planerade varenda helg och en massa kvällar. Vi tackade ja till sociala tillställningar med förbehållet att det beror på min dagsform huruvida vi kommer eller ej. Det var med andra ord ett lugnt år, ur det perspektivet. Sjukdomen tog så mycket energi i anspråk, för oss alla, så att det inte fanns så mycket kvar till annat än just fokusera på familjen.

Jag önskar att jag och vi nu kan behålla något av det. Jocke är så mycket bättre än mig på att bara vara. På att inse att vi mår bra av att bara gå omkring och skrota hemma en hel lördag. Jag vet att det är så intellektuellt, och ändå är det något i mig som drar och sliter för att ”göra” något! Märkligt? Men jag övar på det eftersom jag vet att jag mår bra av det.

Nu till något helt annat, en idé som jag bjuder entreprenören därute på! För några veckor sedan var vi på bröllop i Brighton, där middagen hölls på ett ställe med närliggande bostäder. Det innebar att man inte fick spela hög musik. Så vad gör man då när man vill ha dans? Jo, ”silent disco”! Någon som hört talas om det? Jag hade det inte men det var en häftig upplevelse och något bisarr… Alla gäster förseddes med ett par ganska stora och grova hörlurar och i dessa spelades musiken till diskot. Det vill säga, det var helt tyst i lokalen och folk med hörlurar shakade (kan man verkligen skriva det så?) loss som aldrig förr! Jag som är ljudkänslig och tycker att det är hopplöst när man inte kan prata med folk på fester för att volymen, ofta dansen, är så hög, tyckte att det här var toppen. Om man ville dansa – på med lurarna, och om man ville prata – av med lurarna. Jag behöver nog inte påpeka exakt hur roligt och märkligt det såg ut när man tog av sig lurarna och bara tittade på de som rockade loss på dansgolvet! Detta är tydligen en stor grej i Asien (förstås!!) där det arrangeras disko på det här sättet. Och då med flera kanaler så att man kan lyssna på olika låtar. När man bjuder upp någon gäller det väl då att man har lyssnar till samma kanal!

Rösten börjar kännas bättre och jag ser fram emot de konserter som har droppat in under hösten. Jag presenterar dem här, men mer information finns på min hemsida inom kort: www.larsdotterpersson.com. Men så här ser det ut i korthet om någon är har lust att samla kulturpoäng:

12 november 20.00 Operakonsert i samband med Lidingö Kulturnatt. Ansgarskyrkan Lidingö Centrum.
20 november 16.00 Mozart Requiem i Johannes kyrka.
17 december julkonsert i Västerås
20 december julkonsert i Katarina Kyrka med Katarina Nova

Jag vill slutligen tacka alla er som var med och bidrog till min insamling till förmån för Rosa Bandet. I år fick vi in 21 650 kronor, vilket känns fantastiskt bra! Jag läser varje vecka om olika artiklar och notiser om vad som händer inom cancerforskningen, och vet hur viktig varje krona är.

Jag lever med det ständiga hotet om återfall, och för varje dag som jag är frisk, så tar forskningen ytterligare ett steg framåt. Det är min tröst och något jag vilar i, för att stilla oron kring det. Jag tycker att Radiumhemmets läkare under Rosa Bandet-galan i förra veckan beskrev det så bra. Precis det som jag vill och försöker förmedla. Hon, som själv är cancerläkare drabbades för något sedan och sa att ”jag oroade mig inte för sjukdomen, utan för de enormt tuffa behandlingarna”. Och det är precis så – tack vare all forskning.
Vi räddar närmare 85 % av alla bröstcancerpatienter idag. Du kan till och med leva med en spridd cancer, alltså kronisk. Naturligtvis på andra villkor än om du är helt frisk, men du lever trots allt, och för de flesta ett gott liv. En av mina fina ck har precis fått ytterligare ett återfall, i skelettet, och jag tänker ofta på henne och på hur tapper hon är. "om det är så att jag får en ny tumör vart tredje år och behöver strålas och medicineras, så är det väl så". Ja, då är det väl så. Man får leva med det om man drababas helt enkelt.

Med tanke på att var nionde kvinna i Sverige kommer att drabbas av bröstcancer så är ämnet ständigt aktuellt. Och jag kommer att återkomma nästa år med en ny insamling. Kanske även något mer… Men det återkommer jag om då!

Nu är det snart helg. Vi ska besöka kyrkogården imorgon som brukar vara så otroligt vacker med alla ljus. Och jag önskar dig som läser en fin helg!

lördag 1 oktober 2011

Keep on walking...

Jag tänker inte längre på cancern varje dag.

Jag vet att min kurator i tidernas begynnelse sa att ”det kommer att komma en dag då du inte tänker på cancern varje dag”. Då kändes det orimligt. Cancern var mitt fokus och det som upptog det mesta av min energi. Att bekämpa den alltså.

Idag har jag nått en nivå där jag ser med distans på min sjukdomsperiod. Och det är ju märkligt detta att blicka bakåt, hur saker ter sig annorlunda när man tittar på dem i backspegeln. Det är skönt att göra det! Att se var jag befinner mig nu, i förhållande till då. När man är mitt i något jobbigt är det svårt att se att det kommer att bli bättre. Att gå igenom operation, cellgifter och strålning tar så mycket energi och fokus ligger enbart på att ta sig igenom behandling för behandling, att dag för dag gå till Radiumhemmet och få sin dos, och räkna ner dagarna tills det är över. Och när själva behandlingarna är över så mer eller mindre kollapsar man.

MEN det vänder! För mig så skedde det när jag till slut fick min depressionsdiagnos i våras och fick antidepressiva. Ja, jag behövde medicinsk hjälp vilket många i min situation gör. Du som har läst bloggen tidigare vet vilken enorm lättnad det var för mig att ÄNTLIGEN känna igen mig själv och få distans till cancern!

Nu har det gått ytterligare några månader sedan dess och jag tycker att jag mår bättre och bättre. Visst har jag kvar flertalet biverkningar (just nu sitter jag och svettas som en galning av den antihormonella medicinen!)och vissa begränsningar fysiskt, men det är saker som jag har lärt mig att leva med och som är en del av mig just nu. Jag tänker att det viktiga för mig är att acceptera mig som jag är just nu. Om ett halvår kommer jag att må och vara annorlunda, men nu, just nu, är jag så här och det är helt okej.

Ibland tänker jag att om det är något som jag ska lära mig av min resa, kanske till och med anledningen till att jag fick cancer, så är det TÅLAMOD! Som person är jag ivrig och emellanåt ganska otålig. När jag vill något vill jag att det ska ske nu, omedelbart. Lite grand handla först och tänka sedan om jag ska vara helt ärlig (nu vet jag att Jocke sitter och nickar bekräftande och det bjuder jag på!). Tålamod innebär så mycket, men för mig i detta sammanhang så är det nog mest tålamod med mig själv. Jag har aldrig behövt det av mig själv tidigare nämligen. Min kropp och knopp har alltid gjort som jag har velat. Jag har kunnat styra, har jag upplevt det i alla fall. Men det senaste året har lärt mig just det. Att jag inte är i en position att styra och ställa, utan snällt foga mig efter rådande omständigheter och framför allt; LYSSNA TILL MIN KROPP!!

Jag tror inte att jag är unik i detta. Jag tror att många människor skulle må bra av att lyssna på sina kroppar och till sin egen intuition. Men av någon anledning så är det svårt för mig och många andra? Om det beror på det klimat som råder i dag, där vi förväntas göra fantastiskt karriärer, vara världens bästa föräldrar, ha ett Sköna-hem-hem och dessutom ett strålande förhållande till vår partner, vet jag inte. Men jag är övertygad om att pendeln håller på att slå tillbaka. Vi måste vara med rädda om oss själva och varandra. Fråga oss själva vad som är viktigast i våra liv och prioritera det.

Vi har ingen aning om vad som väntar oss när det gäller livet. På gott och ont. Men det är vi själva som har ansvar att fylla våra liv med det vi önskar. Vi kan aldrig lägga det ansvaret på någon eller något annat, även om vi emellanåt tror och önskar det! Nej, vi väljer själva hur vi vill leva våra liv.

Som min kurator sa till mig i våras ”det är bara du som har ansvar för ditt liv, men du måste ta det ansvaret”. Enkelt eller hur?

Idag startar Cancerfondens kampanj Rosa Bandet. Idag manifesteras det på T-centralen med bland annat ljuständning. Gå gärna förbi om du är i stan! Jag kommer också inom kort att starta min insamling, och jag hoppas innerligt att vi tillsammans kan slå förra årets fantastiska resultat på 63.400:-!

En fin helg önskar jag dig!

söndag 18 september 2011

En tuff vecka

Det har varit en tuff och märklig vecka. En vecka som känns som ett bakslag på flera sätt

Det började med att jag skulle göra ytterligare en undersökning på magen, för att mäta magsyrahalten med mera. Jag tänker inte gå igenom detta i detalj, utan bara konstatera att jag inte pallade med den undersökningen. Nu var det otur att hon som utförde detta, att föra ner en slang på cirka 4 mm i diameter genom näsan, genom svalget och ner i matstrupen, inte lyckades med att hitta passagen mellan näsa och svalg. Alltså fick jag stå ut med fem försök, provade båda närborrarna och allt jag försökte var att andas lugnt och inte få panik. Efter fem försök, 8 cm ner i näsan, kallades kollegan in och då kändes det ändå som om vi var på rätt väg. Jag fick hulkningar och det kändes som om slangen var på väg ner i halsen. Tills det plötsligt skar som en kniv genom näsan och huvudet på mig och jag skrek högt! Det gjorde något så fruktansvärt ont. Undersökningen gör lite ont och är rätt obehaglig, men nu var det av en helt annan kaliber. Hon joxade lite till medan jag skrek och tårarna sprutade och till sist drog ut slangen med kommentaren ”jag tror att den gick upp i bihålan istället”. Tacka sjutton för att det gjorde ont! Efter detta vägrade jag att göra fler försök. Jag var i upplösningstillstånd och kan bara konstatera att jag är så mycket skörare idag jämfört med innan jag blev sjuk.

Och det är ju inte så konstigt.

Efter att ha träffat min husläkare några dagar senare och berättade för honom om detta, så förstår jag att det bara är dumt att utsätta mig för liknande prövningar innan jag är helt på banan. Men jag vill ju få ordning på magen/halsen!!!
Nu har jag dock bestämt mig för att lägga magen åt sidan och gå från andra hållet istället. Nämligen att undersöka halsen och se hur stämbanden mår idag.

Jag har ont i halsen och har haft det i över en vecka, utan att känna mig sjuk för övrigt. Det gör ont när jag sväljer och pratar. Jag tänker att det kan vara både psykosomatiskt och muskelärt och jobbar nu på att få en tid hos min foniatriker så snart som möjligt. Och för att uppnå det, för att inte få första lediga tid, som är den 29 oktober, så får jag vifta med cancerflaggan. Det är ett effektivt sätt att hamna lite högre i prioriteringsordningen!

Det som har tagit mig absolut hårdast denna vecka är dock beskedet om en gammal väns bortgång. En tjej som jag sjöng tillsammans med i kör i många år, och de senaste åren haft Facebook-kontakt med. Inte så nära idag alltså, men naturligtvis påverkas jag ändå av hennes alltför tidiga bortgång. När hon dessutom går bort i sviterna av en cancersjukdom, där ingen anade metastaser, men det ändå var det som tog henne, ökar det på min egen oro. Hur är det möjligt att man inte såg hennes metastaser eller på annat sätt uppmärksammade att hon inte blev riktigt bra efter sin operation av malignt melanom? Nu har jag förstås inte alla fakta, men det känns riktigt obehagligt att hon åker in för akuta magsmärtor, opereras, men ändå inte lämnar sjukhuset mer. Och allt sker under loppet av en vecka.

Jag fick min första sömnlösa natt sedan jag slutade med insomningstabletterna den natten. Paniken och ångesten smög sig på och jag funderade på det onda i halsen. Vad är det för något? Varför släpper det inte? Och de oregelbundna blödningar som jag haft de senaste två månaderna, vad är det? (jag har en tid hos gynekolog om en vecka, men tror jag ska ringa och hetsa dem för att få komma tidigare!)

Jag har kommit en bra bit på väg i att hantera min sjukdom. Jag känner mig verkligen frisk idag. Frisk och hyfsat stark, både fysiskt och mentalt. Men jag inser också att gränsen däremellan, mellan stark och svag, är väldigt tunn. Och det är väl den som jag bygger på flera lager på, för varje dag, och för varje gång jag tvingas hantera jobbiga saker. Oavsett om det är en undersökning av det slag jag var utsatt för i måndags, eller att se människor runt mig drabbas av sjukdom och i värsta fall också dö av den.

Än en gång blir jag påmind om hur skört hela livet är. Vad lite vi vet om vad som väntar oss.

Jag kom att samtala med en mamma på skolan häromdagen. Deras son fick leukemi som bebis och var sjuk i ett par år. Idag mår han bra, men det har naturligtvis varit många jobbiga år för hela familjen. Vi konstaterade, som så många andra, att det viktiga är att leva här och nu. ”men”, sa hon, ”hur gör man det då, vad innebär det egentligen”? Och det är en bra fråga! Det är så lätt att säga orden, men i praktiken, vad innebär det?

I mitt jobb med Cattis på Bosön, så talade hon om att använda alla sinnen. Att aktivera dem. Och för mig har det blivit en av många nycklar till att leva här och nu. Att, när jag går till bussen, titta mig omkring och aktivt ta in det jag ser. Just nu är det trädens vackra färgskiftningar till exempel. Och när jag väntar på bussen, sluta ögonen ett ögonblick och lyssna. Inte bara höra bilarna utan även fåglarna och kanske vindens sus. Att aktivera sinnena; lyssna, höra, dofta, har som sagt hjälpt mig att stanna upp i vardagen och ta in det som finns runt mig precis just för stunden. Och det får mig att må bra. Jag samlar tankarna och det blir som en typ av meditation.

För egen del så handlar det om att hitta de små stunderna i vardagen att vara uppmärksam på nuet. Jag kommer inte att meditera en timme om dagen, det kommer inte hända, inte just nu i alla fall. Men de små stunderna och de små sakerna, de kan jag ge mig själv.

Mina tankar går i dag till Helena, hennes familj och nära vänner.

söndag 11 september 2011

De senaste dagarna har jag funderat över detta med cancer. Cancer som ord, som sjukdom, som död. För jag tror att de allra flesta människor har någon relation till både sjukdomen och ordet. Rädsla och ångest för många, skulle jag tro. Precis som jag hade innan jag själv fick mitt cancerbesked. Cancer för mig var ett dödsbud. Ett ord och en sjukdom som var oerhört stigmatiserat. Något relativt okänt men ändå väldigt skrämmande. Vi använder också cancer som liknelse i en mycket negativ bemärkelse; ”ondskan växer som en cancersvulst”, till exempel. Det värsta man någonsin kan tänka sig.

Jag tänker på professor Hans Rosling, som sa att uttrycket ”det är som att välja mellan pest och kolera”, är väldigt enkelt. Kolera är alltid bättre än pesten, kolera botar man idag. Och lite så tänker jag med cancern också. Låt oss lägga de gamla sanningarna om cancer bakom oss, och istället lära oss vad som gäller idag.

Men varför har så många av oss den här förlegade relationen till cancer?

Jag tror att det handlar om olika saker, men två som har stor betydelse är cancerns historia och kunskap om den. Cancern i dess olika former har skördat många offer sedan tidernas begynnelse. Och för bara 20 år sedan såg överlevnadsstatistiken helt annorlunda ut jämfört med idag. Cancerns historia är alltså en belastning idag, då både prognoser och behandlingar ser helt annorlunda ut jämfört med då. Och det leder in oss på kunskap.

När jag fick mitt besked så var min första tanke ”ska jag dö nu”. Också för mig innebar cancer ond bråd död. Och även för många av mina vänner, som reagerade väldigt starkt när jag berättade om min diagnos. Idag vet jag bättre och det är det jag vill försöka kommunicera idag.

Vi behöver särskilja sjukdomen från behandlingen, är min tanke.
Först lite fakta.

Idag är överlevnadsstatistiken för bröstcancer närmare 90 % (det avser antalet som överlevt 5 år efter sjukdomsutbrott, i Sverige)

Det satsas enorma pengar på cancerforskning vilket innebär att för varje dag så kommer man närmare att lösa cancerns gåta och dessutom blir behandlingarna bättre.

Fler människor dör i hjärt- och kärlsjukdomar än i cancer.

Jag vill på intet sätt förringa cancern som sjukdom, för det är en tuff sjukdom att bekämpa. Men så här med ett år i backspegeln, kan jag konstatera att det är behandlingen som är jobbigast. Det är en oerhört påfrestande behandling för både kropp och psyke, och det tar tid att återhämta sig. För mig innebar cellgifter att man ligger och kräks hela dagarna, det var min uppfattning om det hela. Men så är det inte heller idag. Några gör det, men de allra flesta gör det inte. Jag ansågs ha ganska kraftiga biverkningar när det gäller illamående och jag hade till slut tre eller om det till och med var fyra olika mediciner för att slippa det. Men jag kräktes aldrig. Och det är återigen ett resultat av forskningen, att man kan hjälpa kroppen och häva eller åtminstone dämpa, biverkningarna.

Bortsett från illamåendet så var det en uppsjö biverkningar som löste av varandra. Den tiden kändes helt hopplös för det var alltid något nytt som dök upp. Det ena märkliga löste av det andra, allt från blödande tandkött, ont i kroppen, förlorade smaklökar till håravfall, ont i ögonen, blodpropp och en enorm trötthet. Det var ingen lek.

Behandlingen är tuff, jag kan inte nog poängtera det. Men nu, när jag har fått lite distans till det hela, så kan jag konstatera att om jag skulle drabbas igen, så vet jag att jag kommer att fixa det med. Det är något jag verkligen hoppas slippa. Men om, bara OM jag drabbas igen, så kommer jag att fixa det.

Och för varje dag som jag är återfallsfri, så går forskningen framåt. Det är min ledstjärna.

Som exempel på detta kan jag nämna den operation som görs idag för att se om det finns en spridning till lymfkörtlarna. Istället för att plocka ut en massa körtlar, som man tidigare gjorde, gör man idag ett mindre ingrepp där man skickar in en isotop som identifierar den så kallade Portvaktskörten. Och om den är infekterad, så gör man en större operation, eller axillutrymning, som den kallas. Denna metod är, mig veterligen, inte mer än 6-7 år gammal. Och det besparar patienten mycket besvär om man inte behöver göra en axillutrymning. Jag, som gjorde den, jobbar fortfarande dagligen med att återfå rörligheten i armhåla och axel. Och jag tror att jag kommer att få fortsätta det jobbet i ytterligare några år innan jag är helt återställd.

Prognoserna säger att var tredje svensk kommer att drabbas av cancer. Enkel matematik ger att åtminstone en person i varje liten familj, kommer att drabbas. Så vi kommer att ställas inför att det drabbar våra när och kära, allt oftare i framtiden. Det var också min tanke när jag för någon vecka sedan fick samtalet från min vän som berättade att hon nu har fått sin bröstcancerdiagnos. Tanken att ”det är inte sista gången jag kommer att få det här samtalet”.

Det gör saken naturligtvis inte lättare att tänka att det är så många som drabbas. Inte det faktum i sig. För alla har sin egen diagnos och sin egen resa att göra. Men jag tror att vi så sakteliga kommer att lära oss att cancern i de flesta fall besegras, för varje gång vi ser någon av våra vänner ta sig igenom sjukdomen.

Så, har ni förstått? Cancer går att bota. Behandlingen är jobbig. Bottom line.

Och en sak till. Även när det ser ut som att din vän, som har gått igenom sin behandling, verkar som vanligt så är det inte alltid så. Glöm inte bort att hennes eller hans inre resa och process fortsätter länge efter behandlingen är avslutad. Så fortsätt ge ditt stöd och visa ditt engagemang. Det är inte alltid så lätt att be om det!

fredag 2 september 2011

Arg på vuxna och cancer!

Det finns få saker som gör mig arg, på riktigt. Men en av dem är när man behandlar barn illa. Och just i det här sammanhanget menar jag när man inte är generös mot dem, eller visar dem samma respekt som vi (oftast) visar vuxna. Ett exempel: häromdagen på bussen var det mycket folk och ganska trångt. Bakom Hampus stod en man i 60-årsåldern med en stor ryggsäck. Rätt som det var vände han sig om och ryggsäcken dunkade till Hampus rejält. Hampus vände sig naturligtvis om, kanske i tron att någon ville honom något? Mannen i fråga tittade på Hampus, rättade till sin ryggsäck, och tittade sedan bort. Utan någon som helst ursäkt. Jag undrar om han hade betett sig likadant om det hade stått en vuxen där? Och jag tänker att det är vi vuxna, alla vuxna, som är förebilder för våra barn, allas barn. Och vad lärde sig Hampus av den incidenten? Att det är okej att vara oaktsam och smacka till någon eller?
Ett annat exempel: en kompis dotter började skola i stan och fick av sin mamma veta att om något händer, du tappar mobilen, hamnar på fel tunnelbana eller något annat, så kan du alltid vända dig till någon vuxen och få hjälp, till exempel med att få låna en mobil och ringa hem. Så en dag inträffar det, dottern är i behov av en telefon och frågar första bästa vuxen, som hon tyckte såg snäll ut, om hon fick låna hennes mobil och ringa hem. Hon förklarade att det var något av en nödsituation. Kvinnan i fråga tittar på flickan skeptiskt och säger: Nej, verkligen inte!, och går där ifrån.

Hur kan man göra så??

För mig är det självklart att de som är barn idag, kommer att vara vuxna om några år. Och vi kan bara fråga oss vilken typ av samhälle vill vi ha då? För det är nu vi lägger grunden till det. Genom våra värderingar och hur vi bemöter våra barn idag, kommer också framtiden att präglas. Jag undrar om de som ignorerar och kränker barn som i exemplen ovan, har insett det? Antagligen inte. Jag blir besviken när jag ser det jag såg på bussen och skäms i det läget över att tillhöra det vuxna släktet.

Men eftersom jag är anhängare av tron på de goda gärningarnas kraft, så kommer jag envetet att fortsätta försöka visa på det sättet att bemöta mina medmänniskor, och hoppas på att det smittar i större utsträckning, än det motsatta sättet!

Fick igår anledning att bli arg på den jäkla sjukdomen cancer! En vän och fantastisk fin kvinna som nu har drabbats. Ja, jag vet att det är 20 kvinnor som får det beskedet varje dag, och jag träffar inte ens en promille av dem. Men nu är det någon i mitt nätverk, och jag blir ledsen över det. Ledsen för att jag vet vad hon och hennes familj står inför. Jag har erbjudit mitt fulla stöd och hoppas kunna stå för det. Jag vet också att om jag märker att det inte funkar för mig, att det är för tidigt att stötta någon annan, så får jag ta ett steg tillbaka. Men igår, när vi talades vid, vid flera tillfällen så kände jag mest en positiv energi av att kunna hjälpa. Även om hennes upplevelser helt är hennes egna, så vet jag själv hur skönt det är att få bolla med någon som har gått igenom precis samma sak. Jag hör på henne att hela huvudet är fullt av frågor och funderingar och jag bad henne att inte blicka så långt fram utan att ta en sak i taget. Hur lätt det nu är när man knappt vet om man kommer att leva eller dö??

Jag gissar att det inte var sista gången som jag får ett cancersamtal av en vän, så är det bara. Jag hoppas bara att ni alla där ute är tacksamma för varje dag som ni slipper stå inför det. Var glada över de små bekymren i vardagen, bekymmer som inte handlar om liv eller död. Påminn dig själv om det idag, och ge dina nära och kära extra mycket kärlek!

Nu ska jag ta tag i en så trivial sak som städning! Det är också en del av livet, om än inte lika viktig som mycket annat. Men det ska göras, och med bra musik högt på stereon så går det som en dans!

På återhörande!

onsdag 31 augusti 2011

2 x PANG!

Vilken vecka det har varit! Två gånger pang. Det första panget var skolstarten. Matilda som började ettan och Hampus som började på AF (Adolf Fredrik). Jag följde med Hampus till stan, och det var både en rolig och något bisarr känsla att återigen ta AF:s trappor i besittning! Många minnen från skoltiden som kommer tillbaka när jag återigen vistas i de lokalerna. Jag kan de där trapporna och den där skolgården. Även om mycket har ändrats, byggts om och renoverats, så är det ändå samma fossil i trappstegen. Det känns som ett stort steg för Hampus att börja där, på många och olika sätt. Dels bara det faktum att åka in till stan (vilket han fixar på egen hand redan) men också många nya rutiner och ansvarsområden; mobil, hemnycklar, SL-kort, fritidskort och annat att hålla reda på. Men jag tycker att han gör det bra och han tar stort ansvar för sin nya tillvaro. Jag tror att han trivs med att få bli mer självständig. För naturligtvis växer han genom det också, på ett positivt sätt. Första konserten är redan bokad, till den 19 oktober i Berwaldhallen, så då kommer pirriga föräldrar att sitta publiken!

Dagen efter började jag på karate. Jag har tyckt ända sedan Hampus började träna karate för ett år sedan, att det ser väldigt roligt ut. Och jag tror att det kan vara en grej för mig med tanke på att det både är fysiskt krävande, men också en mental träning och fokusering som tilltalar mig. Dessutom är det väldigt koreografiskt och det passar mig också. Så nu tänkte jag att jag skulle prova på. Det har funnits en vuxengrupp tidigare, och i våras försökte tränaren, Sadik, peppa fler föräldrar att hänga på. Sagt och gjort, dock visade det sig att det inte var så många andra föräldrar som gjorde just det. I min grupp fanns en pappa som har tränat i ett år, två kompisar till tränaren som är rätt så bra samt fyra studenter från karategymnasiet (ja, det finns tydligen ett sådant). Hm, hur skulle det gå för mig?? Det är ingen överdrift att säga att jag var trött efter passet! Högt tempo från början till slut, och det var tur att jag ändå är så pass vältränad som jag är. Både för mig själv och för gruppen. Det fina med karate är ändå att man kan träna ganska bra ihop även om man är på olika nivåer, åtminstone till en viss grad. Jag blev hursomhelst inte avskräckt utan har bestämt mig för att fortsätta. Och igår fick jag lära mig de första två ”katorna”, alltså en serie rörelser som man gör sammansatt. Som en kortare dans nästan. Nu hoppas jag att snart få köpa en karatedräkt så att jag åtminstone ser lika proffsig ut som mina karatekompisar! Och till jul blir det väl antagligen dags för gradering och förhoppningsvis ett gult bälte, haha!

Dagen efter det, alltså onsdagen, var det dags för löpträning. Med bara tre veckor till Lidingöloppet gäller det att komma i riktigt bra form. Sagt och gjort. Med helt nya skor gav jag mig ut på kvällen för att avverka 11 km. Det mörknade på efter ett tag, men jag såg ändå rätt bra. Jag parerade mellan stenar och rötter, och kände att jag hade ett bra flyt. Med dryga 2 km kvar funderade jag på om det inte skulle vara bra att ha med en mobiltelefon i spåret, OM något skulle hända? Och jag hann inte mer än tänka den tanken förrän jag snavade på en rot, i en utförsbacke med god fart. Pang nummer två inträffade och där låg jag platt på marken. Vad fånig man känner sig! Det går ju så fort och man hinner inte förstå vad som hänt förrän man ligger där. Ganska snabbt kände jag att fötterna kändes bra. Jag hade dragit upp ett stort hål i byxorna på knäet och konstaterad också att axeln (naturligtvis höger) blödde. Jag trodde att det var bäst att inte undersöka såren så mycket, utan ta tillvara på adrenalinet och ta mig hem istället. Väl hemma konstaterade jag att jag skrapat upp mer eller mindre hela högra sidan, från axel och ner till fotknölen. Värst tog smällen på knäet, men tursamt nog i princip bara ett skrapsår, och inget invändigt. Så nu känner jag mig lite mör och inser att jag både ska köpa en pannlampa och ta med mobilen ut när jag springer. Som sagt, såret på knäet gör att jag har svårt att böja det, men det känns hyfsat att springa på. Så idag ska jag gå/springa de första 11 km på Lidingöloppsspåret och skaffa mig en blick över hur det ser ut.

På torsdagen fyllde älskade, underbara mormor 90 år. Vi hade en så väldigt trevlig middag på Trosa Stadshotell men största delen av släkten närvarande. Många tal, mycket sång och en helt ljuvlig kväll helt enkelt! 90 år är en aktningsvärd ålder och jag tänker på allt som mormor har varit med och upplevt. Att vara född 1921 innebär bland annat att man har varit med om världskrig, sett TV:n födas, liksom mycket av den industriella revolutionen. Jag vet inte om alla 90-ingar har så lätt att anpassa sig till allt det nya som sker i samhället, som mormor har? Jag är full av beundran för henne och hoppas att jag har fått lite av hennes gener!

Fredag: vi stack ut och seglade. En kanonhelg med bra segling, sol, bad, god mat och smaskiga, grillade marshmallows. Söndagen bjöd på onödigt mycket vind, om du frågar mig. Och när vi toppade på 16.6 m/s, tog vi ner. Bara att ta ner segel i de vindarna är något av en utmaning. Och både jag och Jocke insåg vilket höjdarteam vi är! Med nästan 20 år i bagaget är vi rätt samkörda och det är värdefullt en sådan här gång. Vi lyckades i alla fall hissa igen utanför Grinda och fick en fin segling sista biten, i lite mer moderat vindar.

Vilken innehållsrik vecka!

På det hela taget känner jag mig vid väldigt gott mod. Jag gillar när höstterminen drar igång efter en lång sommar. För mig är hösten mer av en nystart än vad nyåret är. Det jag gläder mig mycket åt är att jag fortfarande sover bra. Jag var lite orolig att jag skulle falla tillbaka till dålig sömn när jag kom hem från semestern, men det går bara bra.

Jag är också väldigt nöjd med min träningsdos. Det är något som jag prioriterar och som jag känner att jag mår väldigt bra av. Att nu också variera löpträningen med både karate och kettlebell känns jättekul! Jag tror också att det är bra med den typen av varierad träning, både för kropp och knopp. Som sagt, tre veckor till det är dags för Lidingöloppet och det känns bra. Jag har lagt ner tankarna på att sätta ett tidsmål. Det räcker fint att ta mig runt. Jag och kusin Patrick ska springa tillsammans och stötta varandra. Det viktiga är inte att vinna, inte i år i alla fall.. ;-)

Jag känner stor tillförsikt till min mentala status också. Det går helt klart åt rätt håll! Jag har många cancerdrömmar och – tankar, men på ett mycket mer klarsynt sätt. Jag känner att jag kan hantera det helt annorlunda och framförallt utan panik. För första gången sedan jag blev sjuk så känner jag att processen nu går framåt, att min kropp bearbetar hela detta trauma på ett bra sätt. Det är en fantastisk känsla som jag nog inte kan beskriva. Jag har varit så frustrerad hela våren av att känna att jag bara står och stampar och liksom ältar det som hänt. Med facit i hand så förstår jag att min kropp inte på något sätt har haft resurser att hantera den mentala biten, men nu, med medicinering som gjort att jag nått en mer normal nivå, så finns också energin och kraften att göra det. Befriande – är det ord som bäst beskriver det jag upplever i detta.

Nu ska jag komma igång med rösten också. Jag längtar efter att sjunga så idag ska jag nog ta några toner. Om två veckor ska jag göra den andra undersökningen av magsäcken och magmunnen så får vi se vad den visar. Förhoppningsvis får jag hjälp med att få bukt med refluxen på ett eller annat sätt. Jag tänker inte så mycket på det, om det blir operation eller inte, utan tar en sak i taget. Först undersökning, sedan får jag se.

Idag skiner solen och det är skönt. Luften är klar som den blir när hösten är i antågande och det gillar jag!

söndag 21 augusti 2011

Sommarens sista dag

Så här på sommarlovets sista dag kan jag bara konstatera att sommaren har varit fantastisk. Vi har haft 29 nätter ombord på båten, i sträck, och också gjort en miniturné i Sverige som inkluderade Kolmården. Bad har präglat sommaren och det är underbart att kunna hoppa i när man vill, med sjön som närmaste granne.

Barnen och jag fick också några ljuvliga dagar i Trosa i början av den här sista veckan. En plats som vi alla känner starkt för och älskar att komma till. Tack vare Morbror Anders bodde vi kungligt i hans gäststuga! I Trosa kan barnen känna sig fria och går ofta omkring på egen hand i stan och ner till hamnen. En av dagarna fick de för sig att de skulle gå ut och sjunga, ”gatusjunga”, som de uttryckte det. ”Gör det ni” – sa jag, och trodde väl inte riktigt att de skulle göra det när det väl kom till kritan. Men så när jag går ut till torget för att kolla vart de tog vägen, så står de där och trallar på. En vänlig grönska, Den blomstertid nu kommer och några andra sånger står på repertoaren. I sann AF-anda… När sången var till ända hade de fått in inte mindre än 200 kronor!! Aldrig kunde jag väl tro att det var en så lukrativ bransch? Det kommer nog att bli fler gatusjungningar framöver tror jag!

Igår gjorde herr och fru Persson succé, ja, det får man nog kalla det, på 40-årsskivan som vi gick på. Det var ett ”white party”, vilket brydde oss lite grand. Jocke ångrade bittert att han inte hade kvar sin studentkostym från 1988, och funderade på att gå i min brudklänning. Men tillslut blev det en tur till Buttericks där det införskaffades skojiga vita detaljer. Nämligen ett par vita linser till Jocke, och vita, extremt långa ögonfransar till mig. Jockes ögon var grymt äckliga! Och jag tror aldrig att han har fått så mycket uppmärksamhet på någon fest tidigare. Nog för att mina ögonfransar var rätt iögonfallande, men jag stod ändå helt klart i skuggan av honom! Det var en kul och trevlig fest och det känns idag att festtoleransen för mig är ganska låg. Märkligt vad trött man kan bli av en sen kväll?

Jag är igång och tränar igen och det är riktigt kul. Var på ett cirkelträning Tabata-pass häromdagen. Det är bland det jobbigaste jag någonsin gjort! Och jag har fortfarande träningsvärk mellan skulderbladen. Hoppas dock att kvällens kettlebell-pass råder bot på det.

Jag känner att det är angeläget att börja öka på löpdistansen nu, med en månad kvar till Lidingöloppet. Jag har precis klurat ut hur banan går så jag ska provspringa den inom kort. Jag känner mig peppad och ska nu bara försöka hålla mig frisk fram till loppet, så att jag kan träna ordentligt.

Jag hade en intressant upplevelse när jag tränade i somras. Det var ett cirkelpass där en station gick ut på att dänga en slägga i ett traktordäck. Helt klart läge att få ur sig eventuella aggressioner! Jag tycker dock inte att jag bär på några sådana utan körde bara på. Men så plötsligt, fick jag en bild i huvudet, en tanke om att jag slog ur cancerceller i kroppen. Jag har inte medvetet oroat mig så mycket för det på sistone, så det kändes förvånande. Men ändå var det en skön känsla. Jag tog i allt jag hade och för varje slag i däcket så hade jag känslan av att tvinga ut eventuella överlevare. Och jag tänker att det är kanske därför som träningen har varit och är så viktigt för mig? Att det är ett sätt att ta kommando, att bli stark, inte bara fysiskt, men också just känslan av att piska ur det onda ur kroppen. Inte så att jag straffar kroppen, tvärtom tycker jag att jag hjälper den genom att ta i allt jag har. Jag berättade detta för min terapeut som bara konstaterade att jag är nu i en bearbetningsprocess. Och det är ju det jag har saknat under hela våren. Att jag kommer vidare, att kropp och själv bearbetar och tar sig framåt. Men jag förstår nu, när jag mår så mycket bättre, att det inte går att göra det arbetet när man är så sliten, som jag var.

Jag är så glad att lyssnade på de insatta runt omkring mig som i våras sa att jag behövde hjälp. Och jag är glad att jag tog emot den hjälpen. Jag kan undra varför det tog så lång tid för mig att inse hur dåligt jag mådde, men det spelar ju ingen roll!

Nu är jag här och det känns bra. Jag har en god känsla inför hösten som kommer. Det känns spännande med Hampus som börjar på AF, och jag ser också fram emot några sköna höstseglingar innan det är dags att ta upp båten.

Jag har, på grund av mitt tillstånd i våras, inte jobbat för att göra konserter under hösten, men jag hoppas ändå att det dyker upp några! Annars får jag väl tralla på min kammare…

söndag 7 augusti 2011

Jippi - jag sover av mig själv!

För ett par veckor sedan så lät jag bli att ta min insomningstablett, det var så sent på kvällen och jag tänkte att jag skulle testa hur det skulle gå. Enligt läkaren så skulle jag göra så. Men det gick inget vidare. Jag kände samma oro och rastlöshet när jag vaknade på natten. Jag svettades och frös om vartannat och det var helt enkelt en urusel natt. Jag provade igen efter någon vecka med samma resultat. Men så, för cirka en dryg vecka sedan, gjorde jag ett nytt försök och jag sov! Jag kom på först efter frukost dagen efter att jag inte hade tagit någon tablett, men hade ändå sovit toppen. Om det berodde på vinet kvällen före, eller att jag har nått ett bättre tillstånd var kanske svårt att avgöra. Jag tog tabletterna några kvällar till, men provade igen utan. Och återigen så sov jag, av egen kraft. En sådan lycka! Nu har jag inte tagit någon tablett på ganska många nätter i rad och har sovit alldeles utmärkt. Det känns så skönt att ta bort en medicin från listan. Och jag känner att en annan ro har infunnit sig efter att jag har nått hit. Jag mår betydligt bättre, och att jag sover av mig själv är ett tydligt tecken på det, som jag gläder mig åt.

Dessa fyra veckor som vi nu har varit ute på sjön har varit väldigt välgörande för mig. Jag har ju bloggat om det tidigare, att seglingen i sig är en form av mindfulness. Att vi här tar dagen som den kommer och inte planerar längre än till kvällen och de rådande vindprognoserna.

Över lag känner jag mig mycket mer som den person jag vill vara och som jag känner mig själv. Energisk, glad, initiativrik och tillfreds. Jag hoppas nu att jag kan ta med mig detta tillstånd hem, och tillbaka till vardagen.

Under några dagar i veckan som gick, seglade vi tillsammans med några kompisar, varav en är yogaproffs. Så hon drog med oss andra i ljuvliga yogapass, ett om dagen. Det var också välgörande. Särskilt som vi låg på öar som inte var lämpliga för löpträning, var det skönt att använda kroppen på ett annat sätt, och mer av ett inre arbete (även om jag fick träningsvärk i muskler som jag knappt visste att jag hade..). Hursomhelst var det en fantastisk upplevelse att genomföra alla rörelser och blicka ut över havet och horisonten. Jag tror att yoga skulle vara väldigt bra för mig och jag får fundera över om det är görligt under hösten. Som alla behöver även jag prioritera min tid och vad jag vill fokusera på. Fysisk träning är ett måste för mig och frågan är om jag kan få till även yoga? Får se, får se…

Efter min blogg om Nintendo har jag fått en del respons – kul! Jag inser att jag behöver förtydliga mina tankar. Jag tror inte att Nintendo eller DS eller något annat spel enbart är av ondo. Även jag förstår att man kan ha jättekul med dessa spel, och att det inte behöver gå ut över den fria, kreativa leken. Dock tror jag att man som förälder behöver fundera över vilken roll dessa ”kompisar” ska spela i barnens liv? Det är lätt att det blir en barnvakt. Jag har sett och också hört otal samtal och berättelser om barn som inte gör annat än sitter framför datorn, eller inte kan gå utanför dörren utan sina spel. Varför tar man med sig sitt DS när man ska på kalas? Meningen med kalas är att man ska umgås, i alla fall i min värld. Hampus har en kompis som har en timmes speltid på Wii, i veckan. Sunt tycker jag. Detta innebär att han planerar när han ska använda sin timme. Och det blir inte att han sitter timme efter timme framför TV:n utan tvärtom blir den timmen värdefull.
Det jag opponerar mig emot är att byta ut tid med sina barn till Nintendo, DVD i bilen eller vad det nu är.

När vi skulle åka till fjällen med barnen första gången, fick vi rådet att skaffa en DVD till bilen, så att barnen håller sig sysselsatta under resan. ”Man hinner med tre filmer i varje riktning”, sa man till oss i all välmening. Vi köpte ingen DVD (surprise..) och våra barn funkar jättebra att åka långt med i bil. De sysselsätter sig med allt möjligt, vi leker lekar, pratar eller bara lyssnar på musik och tittar på landskapet som vi åker förbi.

Förr eller senare kanske det dyker upp ett Wii hemma hos oss också, man vet aldrig… Och då jäklar ska jag bli bäst på Mario Bros!! ;-)

Idag har vi legat still i regnet. Vår första regniga dag faktiskt. Ingen av oss har gått i land. Det har regnat hela dagen. Istället har vi bakat sockerkaka, fikat två gånger, läst massor av Harry Potter, lagt pussel, spelat memory (barnen spöade föräldrarna grymt!!) och haft det bara mysigt. Jo, barnen badade förstås. Det finns tydligen inget bättre badväder än under hällregn!

Nu styr vi kosan hemåt, alla börjar längta hem. Det märks på kommentarer som ”när jag kommer hem ska jag...”

Men det har varit ljuvliga veckor. Jag tror att vi idag sover vår 28e natt ombord. Det känns skönt att vi i år har varit ute så länge och verkligen använt båten, till skillnad från förra året.

På återhörande när jag är på landbacken igen. Ha det gott – igelkott!

fredag 29 juli 2011

Tid för lek och städ!

Idag blåser det upp till 14 m/s, vilket har gjort att vi ligger kvar i vår vik på Ornö. Det är rätt skönt att emellanåt bara vara och inte kolla sjökort, väder, vindar och packa oss iväg. Båten blir mer som en sommarstuga då!

Jag har under den tid som vi har varit ute återigen slagits av hur fantastiska barnen är ombord. Det är en rätt så begränsad yta vi har och det är inte så lätt att hitta utrymme för sig själv. Men de leker, leker, leker och leker lite till. Någon gång får de tråkigt men det varar inte mer än 30 minuter, förrän de hittar på något nytt att sysselsätta sig med. Vår familj ligger inte direkt i bräschen för detta med tv- eller dataspel. Vi äger inte ens ett Nintendo eller DS eller vad de nu kan heta (jag är total analfabet på området). Ibland får jag för mig att alla barn äger någon typ av handdataspel. Jag hörde några barn som träffade i en vik nyligen där den ena frågade den andra ”Vilka spel har du på Nintendo?”. Inte HAR du Nintendo, utan vilka spel har du.
Jag tror att våra barn tids nog kommer att kräva denna typ av sysselsättning, men så länge det inte behövs så kommer vi inte att ha det i vår ägo. Jag tror nämligen att en anledning till att de leker så bra, både med varandra och på egen hand, är att det inte har haft tillgång till något förutbestämt. De har inte kunnat bara trycka på en knapp och så har de att göra i ett par timmar. Jag tror att detta har borgat för att de istället har utvecklat den fria leken, den kreativa leken.

Ibland undrar jag över föräldrars inställning till sina barn kontra sin egen tid. Jag såg en pappa på tunnelbanan med ett barn i vagn, antagligen på väg till dagis, och barnet satt och tittade på en bärbar dvd i vagnen. Jag tycker att det är sorgligt att man som förälder inte vill vara mer närvarande med sina barn. De skulle kunna göra resan till något spännande och roligt tillsammans, men istället valde han en väg som han vet gör barnet tyst och tillfreds och han själv kunde ögna igenom morgontidningen.

Jag hörde barnpsykologen Malin Alvén för en tid sedan säga att ”glöm det där med kvalitetstid, barn vill ha TID med sina föräldrar”. Det vill säga, man behöver inte leka, pyssla, spela spel eller på andra sätt umgås med sina barn hela tiden. Men de vill att man finns där, i närheten. Jag har hört Alvén många gånger och känner förtroende för henne och tänker att det var kloka ord. Hon påtalade att det är okej att kolla sina mail om man måste det, eller ringa det där samtalet som behöver ringas, du är fortfarande med/nära barnen. Och det är mycket bättre än att avsätta en timme i veckan till så kallad kvalitetstid. Vad är det som säger att barnet kommer att vara sugen på att leka just den tid som du själv har planerat in som ”kvalitetstid”.

Hur hamnade jag här? Just det, barnens lek! Det är så glädjande att se dem tillsammans och jag inspireras av deras förmåga att se lekar i allt. Samtidigt som de också ger varandra eget utrymme och kan krypa upp i olika hörn av båten och läsa för sig själva.

Båtlivet gör oss gott helt enkelt, både stora och små!

Idag har vi haft en städdag ombord, både in- och utvändigt. Kapten Persson har gjort det mesta jobbet ska erkännas. Och jag kan leende tänka hur omvänt förhållandet till städning är här, jämfört med hemma. Här är det han som ser minsta fläck och som gnuggar sig svettig. Vilket gör att jag istället lutar mig tillbaka och låter honom hållas. Jag tror att han blir mest nöjd med att göra det på sitt sätt, så att det blir så bra som han har tänkt sig. Lite som jag hemma kanske?? ;-)

Blå himmel gör att jag ska sätta mig i sittbrunnen med min bok nu, i väntan på att en drink serveras mig!

måndag 18 juli 2011

Det är mysigt när det regnar...

Sitter nere i båten på Ängsö (Nej, inte Mälaren utan Östersjön!!). Regnet har nu upphört men det har regnat under kvällen och vi har för första gången ätit middag nere i båten. Och inte heller åkte grillen fram idag, nej det blev till att nyttja spisen istället. Efter att ha badat i många dagar nu så har barnen uttryckt en längtan efter regn. ”Om det börjar regna, kan vi gosa ner oss i båten och fika och spela spel?” Varje väder har sin tjusning onekligen, även om det är lätt att tycka att sol är det bästa.

Vi har det så bra på båten. Och apropå mindfulness så har jag insett att hela grejen med segling är i mångt och mycket just det. Vi lyssnar på vindrapporter som sträcker sig fram till nästa dags morgon. Vi planerar alltså inte långt i förväg vart vi ska ta vägen eller ens hur morgondagen ska te sig, förrän på morgonen. Det är väldigt långt ifrån mitt och vårt liv hemma där det som för de flesta barnfamiljen, är en massa saker som det planeras för hela tiden. Och kanske är det just därför som den här sköna känslan infinner sig, så fort vi kommer ombord. Jag har tidigare inte kunnat förklara vad som händer med oss. Men som sagt, kanske är det just det faktum att vi är väldigt mycket här och nu, som vi mår bra av? Jag tror det i alla fall.

Idag fick Hampus upp en abborre men vi tyckte att den var för liten och behövde växa på sig lite till, så den släpptes tillbaka till havet. Men det gav mersmak och met- och kastspöna åkte fram flera gånger. Vi förlitar oss inte på fiskefångst till middag, däremot kan vi förlita oss på blåbär till efterrätt! Fantastiskt vad med bär det är i skogarna, stora och fina och jättegoda. Dessutom vimlar det här, liksom hemma, massvis med smultron. Så allt som oftast har vi färska bär till både efterrätt och till frukostens fil och yoghurt. Härligt! Det är bara svampen som än så länge lyser med sin frånvaro, men det kommer säkert det med.

Någon frågade hur det går med Lidingöloppsträningen, och jo tack, det går fint. Så ni andra som har tänkt springa med mig (och faktiskt tagit i hand på det i ett svagt ögonblick, inga namn, ni vet vilka ni är!), det är bara att ligga i hårdträning. I lördags var jag ute i 60 minuter och det var nog närmare milen. Det kändes jättebra, pulsen drog inte iväg, så jag drar slutsatsen att jag håller på att bygga upp en bra kondition igen. Idag har jag och Hampus kört intervallträning. Jobbigt var det, men kul, och också kul att få sällskap. Lite styrka på det så var dagens pass över. Nu gäller det att landa på springbara öar med jämna mellanrum så att jag upprätthåller den här träningsformen. Jag har ännu inte prövat den nyinköpta våtdräkten, men Jocke har gjort det och vittnar om att den funkar finfint. Hm, tycker ju inte att det är superkul med simning som motionsform, men jag är beredd att testa!

Och som svar på kommentaren att jag inte ska känna någon press med att blogga, så gör jag nog inte det. Det är snarare för min egen del som jag vill ha en regelbundenhet. Det är bra för mig att på detta sätt konkretisera mina tankar och funderingar och få dem på pränt. Dessutom oemotsagd, ha!

Batteriet på datorn tar dock snabbt slut och jag vet inte när jag har möjlighet att ladda det nästa gång, så det blir korta rapporter nu!

Jag har testat att låta bli min insomningstablett men det funkar inte alls, så den släpper jag inte ännu. Gör nytt försök om några veckor. Jag känner ingen stress eller oro i att ta den så det får vara. Det är så oerhört värdefullt att få sova så det tänker jag inte byta bort för allt smör i Småland!

Till nästa gång – ohoj till er alla!

torsdag 14 juli 2011

Fokus på här och nu

Oj, vad dagarna går. Jag har så många bloggar klara i huvudet, men jag kommer mig inte för att sätta dem på pränt, och, så plötsligt har inte längre koll på vad jag hade tänkt skriva om.. Hm, ska försöka vara lite mer disciplinerad framöver. Kanske att det är någon typ av semesterkoma som har infallit?

Hursomhelst, nu är vi ute med båten och det är otroligt skönt och avkopplande. Hittills har vi haft bra segling, varierad vindstyrka och massor av sol. Badtemperaturen är minst sagt angenäm, sådär 19-20 grader. Barnen badar oräkneliga gånger per dag och själv njuter jag mest av morgondoppen.

Jag börjar alltmer anamma detta med mindfulness. Jag har insett att det inte behöver vara så komplicerat eller pretentiöst. Det handlar, om jag har förstått det hela rätt, att vara medveten om, och närvarande i nuet. Därför har jag slutat att löpträna med musik i öronen. Jag passar i stället på att lyssna, se, dofta och alltså ta in miljön runt omkring mig. Genom att på detta uppmärksamma kroppen på det som sker just nu, skapar jag ett lugn för både kropp och själ. Jag är inte helt hundra på hur det faktiskt fungerar, rent fysiologiskt, men att det har en läkande effekt tror jag stenhårt på. Men jag tar också tillfället i akt under kortare stunder, några minuter här och där att bara stanna upp och låta kroppen bara fokusera på hur det känns just nu. Och det är väldigt avkopplande att ge sig själv dessa stunder av totalt fokus på den egna kroppen. Att långsamt andas och känna igenom kroppen. Jag brukar växla mellan att fokusera på mig själv och min kropp, och att öppna mina sinnen och ta in det som är runt omkring och låta doft-, syn- och hörselintryck få vara aktiva.

Jag tycker mig märka att människan som varelse har lättare att fokusera på det som är negativ än det som är positivt. Om man inte är uppmärksam på det. Det som är positivt tar vi på något sätt för givet och därmed blir det negativa tydligare. De regniga dagarna på sommaren minns vi bättre än de soliga till exempel. På samma sätt som det är svårt att uppskatta att man är frisk innan man blir sjuk. Jag har inte funderat så jättemycket över varför jag fick cancer. Jag vet att jag inte kunde ha gjort något annorlunda för att inte drabbas. Men det är klart att jag ändå har ställt mig frågan, hur kommer det sig att just jag drabbades? Och nu när jag befinner mig på den här sidan så tänker jag att det vore kanske mer intressant att, som frisk, ställa sig frågan, hur kommer det sig att jag får leva så här frisk? Kanske att om man vänder på frågeställningen, så är det lättare att uppskatta de friska dagarna? Jag vet inte om det är så men kanske?

Jag lever också efter tesen att man inte får mer än man klarar av. Det är något som jag har kunnat luta mig mot många gånger, men särskilt under min sjukdomsperiod. I stark förvissning om att jag inte får mer än jag klarar av, så har jag tagit mig igenom den ena behandlingen efter den andra. Och kanske är det också så att syftet med att några människor drabbas är att människor runt den drabbade, ska lära sig något? Jag som icketroende tror ju inte på att Gud har ett finger med i spelet. Men jag tror att livet själv har något att berätta för mig, i och med att jag blev sjuk. Kanske att jag är en av livets alla apostlar och att mitt uppdrag är att försöka förmedla till andra hur skört livet kan vara. Och förhoppningsvis kunna förmedla vikten av att fokusera på det som verkligen är viktigt i livet. Att man tar sig en funderare på det, och sedan gör sina val utefter det man kommer fram till. Livet är både kort och oförutsägbart. Min kurator sa nyligen att ”det är bara du som kan ta ansvar för ditt liv, men du måste ta det ansvaret”. Så sant, så sant. Även om man ibland önskar att någon annan skulle ta ansvar för en, när livet känns jobbigt och frågorna svåra. Men det är också på det sättet som man växer som människa, tror jag.

Jag ska försöka återkomma mer regelbundet under sommaren. Vet inte var jag kommer att befinna mig nästa gång. Just nu ska jag gå iland och plocka blåbär, som jag har spanat av tidigare under eftermiddagen. Stora, goda och söta blåbär, det blir dagens efterrätt!

tisdag 5 juli 2011

lätt duggregn - perfekt löparväder!

10 km – på blygsamma 68 minuter, och jag gick i många av uppförsbackarna. MEN. Jag gjorde det, jag sprang 10 km för första gången på över ett år och det kändes så skönt att erövra den etappen. Jag bekantade mig också med den fruktade ”Abborrbacken”, som ligger i slutet av 10 km-slingan. På förhand hade jag fått veta att man inte springer uppför den, man går. Men vadå? Hur jobbigt kan det vara, tänkte jag, och sprang. I exakt fem meter. Sedan tog det tvärstopp! Jag såg på långt håll att det skulle var absolut omöjligt att ta sig uppför den backen springandes, det var tillräckligt jobbigt att gå i snabb takt.

Det känns som om jag återerövrar min kropp. Att jag steg för steg tar tillbaka den från sjukdom och nedsatthet. Jag minns att jag i början, när jag blev sjuk, fascinerades över min förmåga att anpassa mig till rådande omständigheter. Och att jag blev väldigt uppmärksam på de saker som jag tidigare tagit för givet. För så är det väl, att ytterligheterna får oss att uppskatta det vi inbillar oss är oss givet. Just nu upplever jag en stor glädje över att känna igen mig själv. Jag hade glömt bort hur det var, på samma sätt som jag hade glömt bort hur det känns att sova en hel natt. Men nu är jag som sagt på rätt väg, jag gläds åt min energi och lust. Jag blir tårögd när jag tänker på hur jag har mått under det senaste året. Det har gjort så ont, både fysiskt och psykiskt. Jag har känt mig så liten, ynklig och uträknad. Tappat orken och viljan många gånger och bara känt en stor trötthet inför vad jag utsatts för.

Det är inte förrän nu som jag börjar se klarare på min cancerresa. På vad jag har gått igenom och på hur jag har mått och hur cancern har påverkat mig. Och för all del, fortsätter att påverka mig, och även familjen.

Jag känner ett större lugn nu. Jag tar dagarna som de kommer och njuter av att vara igång med att träna och att få tid för mig själv. Tid för reflektion och bara vara. Det återkommande och så svåra tillståndet. Men jag blir bättre på det. Jocke gjorde mig uppmärksam på att jag ställer krav även på min sjukskrivning. Han har rätt. Det ligger i min natur att sätta mål i det jag företar mig, och det är oftast en bra sak. Men just nu är det nog bra för mig att släppa taget. Inga mål, inga krav, inga förväntningar. Bara vara.

Jag känner mig stärkt av och trygg med medicineringen. Jag är så glad att jag har tagit emot den här hjälpen och är tacksam gentemot min kurator som fick mig att inse att jag behövde hjälp på vägen.

Självklart inser jag att jag kommer att få bakslag framöver. Livet går upp och ner. Återfallsspöket gör sig påmint emellanåt, men jag låter det inte ta stor plats i min vardag. Det finns där och jag har respekt för både spöket och mina känslor inför det.

Nu är det sommar och kanske att jag får ner milen under 60 minuter under semestern?

fredag 1 juli 2011

I'm back!

Klockan 03.00 härom natten såg jag morgonen randas över Lidingö. Jag satt på balkongen och lyssnade till fåglarna som höll konsert och konstaterade att jag verkligen borde sova. Men eftersom jag hade låtit bli att ta min insomningstablett (jag behöver ta den 1-2 timmar innan jag lägger mig och glömde det denna kväll) så gick det bara inte. Det var i och för sig bra med en test för att se om sömnen möjligtvis har blivit bättre, men alltså inte. Jag träffade min läkare i måndags som tycker att jag ska fortsätta med medicinen ett par veckor till och sedan testa utan. Hon säger att de inte är beroendeframkallande vilket ju är bra. Men jag undrar vad det egentligen betyder? De kanske inte är beroendeframkallande rent medicinskt, men den psykologiska biten då? Nu är jag så otroligt nöjd med att få sova, det är en sådan befrielse, och det vill jag på intet sätt byta bort. Och bara vetskapen om att jag kommer att få sova gör mig lugn. Nu är ju tanken att hela min status, psykisk såväl som fysisk, ska bli bättre, och är ju det redan. Och det innebär i förlängningen att när jag mår bättre, har bättre inneboende balans och får hjälp med mina grubblerier, så ska jag förstås inte behöva sova dåligt. Det handlar om att bryta ett dåligt mönster.

Förutom att jag var ganska trött dagen efter så var det väldigt lugnt och rofyllt att vara uppe den tiden på dygnet. Och kanske någon kan hjälpa mig förstå varför fåglarna är så aktiva tidigt på morgonen? De kvittrar och tjattrar för att sedan, framåt sextiden, bli tysta igen. Hur kommer det sig?

Nu när jag börjar känna av de positiva effekterna av min antidepressiva medicin så är det som om hela jag är tillbaka. Jag känner igen mig själv. Och ord kan inte beskriva det fantasiska i den känslan. Det är som att komma hem. Efter ett drygt års bortavaro. Även om det inte märks någon direkt skillnad utåt, så är min upplevelse en helt annan. Att få känna igen mig själv igen är den största glädjen för mig. Jag hade börjat misströsta en aning, levde med känslan att det aldrig kommer att bli bra, att jag aldrig kommer att bli densamma igen. Och återigen, nej, jag kommer självklart att bära med mig mina erfarenheter från min cancersjukdom, vilket har förändrat mig i både stort och smått. Men att få känna att jag, trots sjukdom, har den livslust, ork och energi som jag brukar ha, är för mig en stor seger. Det känns som om jag är tillbaka! Och det känns som om ett ok har lyfts från mina axlar. Jag tänker klarare och tydligare tankar, och mycket mer positiva sådan också. Jag kan bara konstatera att jag är väldigt glad och stolt över att jag har tagit den här hjälpen för att komma på fötter igen. Och jag kommer att stötta varenda människa jag stöter på i min väg som står inför samma dilemma som jag.

Bortsett detta så har vi nu tagit oss igenom en vattkoppsomgång. Inte förrän nu har barnen lyckats bli smittade, men eftersom man ändå ska igenom det så var tajmingen faktiskt väldigt bra. Matilda blev sjuk före avslutningen men blev bra till den dagen och kunde vara med. Hampus blev sjuk dagen före Midsommarafton, men hängde med den dagen och hans koppor är nu uttorkade. Så vi har inte behövt göra några större uppoffringar eller ändra semesterplaner. Det har inte heller kliat så förfärligt utan de har tagit det hela på ett tappert och bra sätt! Dessutom har de allra flesta barn i deras ålder redan haft vattkoppor, vilket har gjort att de har kunna träffa kompisar när de har varit pigga nog att leka.

Jag behöver hjälp med ytterligare ett problem av världslig karaktär. Det gäller grannarna i huset mittemot. Först upptäckte jag att en av dem har en klädställning stående i ett rum, nära fönstret. Jag funderade lite på varför man har en klädställning, med en massa kläder på, stående framme? Tänkte att det kanske är någon typ av installation eller så. Så några veckor senare dyker det upp ytterligare en klädställning i en annan lägenhet, en annan port, på exakt samma sätt! Och den står också kvar. Det är alltså ingen torkställning. Har de ont om garderober? Eller gott om rum så att favoritkläderna som används ofta, får ett eget rum? Hm, tror inte det. Jag tror att de lägenheterna är mindre. OM någon har en tes om vad detta fenomen är så dela gärna med dig. Jag väntar nu spänt på var nästa klädställning kommer att dyka upp.

Nu är det säkert någon som tänker att ”hon har verkligen för lite att göra”, eller ”men skaffa dig ett liv så slipper du bekymra dig om grannarna”. Och då vill jag bara säga att jag har ett liv, tack så mycket, och ibland är det tillfredsställande att fylla det med mindre viktiga frågor och funderingar, som en motvikt till allt det andra. Så det så.

Nu tror jag faktiskt att jag ska ta min tekopp och sätta mig på balkongen och se hur vår lilla gata har det idag. Jag gillar verkligen vår gata. Det är mysigt och lagom litet. Alla barn som leker ute förgyller dagarna och kvällarna och det påminner om när jag själv var liten och hade en massa kompisar på gatan. Särskilt nu på sommaren då kvällarna är långa är det ljuvligt att se hur kul de har. De leker samma lekar som jag; burken, packade sardiner och vinken. Kanske att jag ska vara med ikväll?

torsdag 23 juni 2011

Nu har det vänt!

Faktiskt – och det är en underbar känsla.

Det är naturligtvis svårt att veta vad som är vad; medicin, sömn, ny fas eller vad det nu är. Men troligtvis har medicinen kickat in. Jag har nu ätit den i drygt tre veckor, och det är ungefär så lång tid det tar innan den har en kännbar effekt. Hursomhelst så känns det väldigt skönt. Jag känner mig så mycket mera glad och energisk. Inte alls så tyngd som jag har känt mig de senaste månaderna.

Jag sover, som jag sagt tidigare, så väldigt bra med insomningspreparat! Och naturligtvis så påverkar även det mig i en positiv riktning. Tänk att kunna få hjälp med en sådan basal sak!

Jag som alltid varit ganska skeptisk till all typ av medicinering har börjat omvärdera min syn på dessa. Är man i behov av hjälp så ska man ta emot den. Kroppen talar sitt tydliga språk och signalerar klart när den inte orkar mer. Det svåra, i alla fall för mig, är att lyssna till det och vara uppmärksam på de signalerna. Men nu har jag från flera olika håll hört samma sak och då börjar polletten så sakta trilla ner. Ibland går det inte snabbt på kontoret, men det viktiga är väl ändå att tillslut komma till insikt och kunna göra något åt sin situation?

Efter att Matildas vattkoppor lagt sig så har det också blivit lugnare här hemma och jag har fått mer tid att fokusera på mig själv. Denna vecka är barnen i Rönninge hos mormor och morfar och med andra ord är det lugna gatan här. Jag har haft några riktigt sköna förmiddagar då jag bara skrotat omkring, läst tidningen, läst böcker med mera mer eller mindre onyttigt.

Igår förberedde jag midsommarmaten och förutom den traditionella laxen som jag alltid gravar, lade jag in två olika sorters sillar. En med stenbitsrom och en vitlökssill. Tror det kommer att bli smaskigt! Idag ska jag baka kokosflarn till systersonens Jesper glädje! Han brukar sluka dessa kakor som endast bakas till Midsommar. (borde kanske baka dem lite oftare när de är så goda, eller är de just så goda för att de bara serveras en gång om året?)

Men jag saknar socker så nu står valet mellan att fördjupa relationen till våra relativt nya grannar, eller ge sig ut i regn och rusk?

När man är barnfri så måste man passa på att utnyttja det, så ikväll blir det till att äta ute. Kanske till och med en bio? Jag vet inte vad som är sevärt på biograferna just nu, så kom gärna med tips!

Jag önskar dig som läser en riktigt skön midsommar. Låt oss hoppas på sol och värme och massor av jordgubbar!

tisdag 14 juni 2011

inte svart eller vitt!

Tack för inlägg, kloka ord och uppmaningar! Jag behöver dem säkert. Jocke frågade mig om jag hade läst era inlägg, vilket jag förstås har gjort, och jag sa direkt att ”vi befinner oss alla på olika platser i vår resa och process”.

Så först och främst vill jag klargöra att jag på intet sett ser mig själv som sjuk. Jag är inte min sjukdom, den finns inte kvar i mig, fysiskt. Det gör däremot sviterna av den. Det är kännbart både i kroppen och i själen. Jag försöker hantera båda delarna, lite i taget. Och visst är det så att jag fastnar i någon typ av besvikelse och frustration över att överhuvudtaget befinna mig där jag befinner mig. Men det har numera inte med själva cancern att göra. Utan snarare det faktum att det dyker upp andra bakslag som behöver hanteras.

Eftersom jag får lite olika reaktioner på det jag skriver, både svar på bloggen men även privata mail, så känner jag mig styrkt i att det är många andra som upplever precis det jag upplever. Trodde väl inget annat heller egentligen, så unik är jag nog inte! Men det slår mig också att beroende på livssituation så hanterar vi nog livet efter cancern på olika sätt också. För min del handlar en del om mig som sångerska. Jag har inte varit verksam ordentligt sedan jag blev sjuk, rösten funkar inte som jag önskar. Och i den här frilansvärlden så finns det en inneboende stressfaktor. En stress som dels säger att jag kommer längre och längre bort från sångarvärlden för varje dag som jag inte övar och jobbar som vanligt, och dels en som säger att jag kanske inte orkar fortsätta sjunga överhuvudtaget? När man är sjukskriven från ett ”vanligt” jobb så är man sjukskriven, gissar jag. Man svarar inte på sin jobbanknytning och kollegorna meddelar folk som ringer att personen i fråga är sjukskriven. I min värld så behöver jag ständigt upprätthålla mitt kontaktnät och jag har knappt råd att tacka nej till ett uppdrag, med risk för att inte få frågan igen. Man kan verkligen diskutera simligheten i det, men så ser det ut.

Jag känner också en stark olust över min fysiska status. Jag vet att jag mår bra av att träna och jag gör det också emellanåt, men jag har svårt att känna den där riktiga lusten och glädjen i det. Jag upplever att jag går upp i vikt (upplever eftersom jag saknar våg) och det är också frustrerande.

Vad jag försöker säga är att det är så många parametrar som spelar in i mitt liv. Många tankar, många frågeställningar som har väckts under den här resans gång. Och det handlar mindre om att jag är (har varit)sjuk, och mer om att jag har påverkats av min sjukdomstid och sjukdomen har givit mig konsekvenser som påverkar mig både fysiskt och psykiskt.

Det var allt för idag! Forsätt gärna kommentera – det är inspirerande!

måndag 13 juni 2011

tillbaka..

”du verkar sova himla bra nu…” – fick jag som sms idag, med syftning på att jag inte har bloggat på länge. Haha! Ja, visst sover jag bra. Otroligt vad snabbt man glömmer hur det är att sova en hel natt utan störningar! Det är riktigt skönt att ha fått hjälp med detta. Jag känner hur jag inte alls stressar upp mig inför att gå och lägga mig nu, som jag gjorde tidigare.

Men i övrigt är det lustlöst. Kan man säga så? Jag har ingen lust, med något egentligen. Jag upplever att jag gör det som förväntas av mig. Går på de sociala tillställningar som är angelägna och beter mig som vanligt. Men det tär på krafterna och jag själv tycker att jag spelar en roll. Rollen som mig själv förvisso, men ändå inte. Rollen av mig själv såsom ni andra känner mig. Det gör mig inget, jag har inget behov av att gå bort och träffa människor för att sitta och beklaga mig över mitt eget tillstånd. Men som sagt, jag har blivit varse att jag inte alls har den ork eller energi som jag brukar. Nu, under de första tre-fyra veckorna av medicinering så förstärks också de depressiva symptomen, vilket gör att jag känner mig ännu mer under isen.

Det är en konstig känsla jag bär på. Jag uttryckte igår till Jocke att jag känner mig tom. Inget är riktigt kul, eller för all del tråkigt heller, det är som om jag är nollställd. Ett vakuum i väntan på bättre tider. För det är jag förvissad om – det kommer att bli bättre. Och jag är glad att jag har fått och tagit emot hjälp.
I förra veckan fick jag träffa en psykoterapeut. Svårt att avgöra efter en gång om det verkar bra eller ej. Tillräckligt bra för att vi ska träffas denna vecka också. (så intressant att notera att stavningsprogrammet alltid reagerar på ordet ”ej”, eftersom det varnar för att det låter ålderdomligt. Är det bara jag som använder ej??) Hon jobbar mycket med bildterapi, vilket jag inte har gjort, men fick nosa på vid ett gruppsamtalstillfälle i höstas. Och blev överraskad av att det faktiskt hände något i kroppen när jag målade. Efter att prestationsångesten lagt sig då! För måla är inte min starka sida, även om det är något som jag önskar att jag var bättre på. Kanske att bildterapi skulle kunna fungera som en inspiration för mig? På mors dag i år så fick jag så fina teckningar av mina barn, och tänkte att det var länge sedan jag ritade en teckning till min mamma. Sagt och gjort, jag målade en bukett blommor som jag tog med till mors dags-middagen. Mamma blev nog lite förvånad, men också glad tror jag!

Ödemet kryper ner i fingrarna på mig, vilket inte är toppen. I den här värmen så sväller väl alla lite grand tänker jag, men jag är inte nöjd med den här utvecklingen. Jag talade med lymfterapeuten på DS och hon bad mig hålla koll på det. Jag behöver kanske kompressionshandske med fingrar. Har idag typ torgvante. Bortsett från det så känns kroppen rätt okej. Knäet håller sig i schack och jag tänker att det inte gör så mycket att det dröjer med en kallelse till Sophiahemmet och Artrokliniken. Jag har sprungit lite och det har funkat okej. Inte smärtfritt men betydligt bättre än för en månad sedan.

Jag funderar på hur kropp och knopp hänger ihop? Jag har ju haft så många flanker att jobba på rent fysiskt; knä, arm, mage och röst, vilket har gjort att mitt humör och sinnesstämning har dragits ner. Nu när jag vet hur det förhåller sig med magen, och också har börjat medicinera för min mentala hälsa, så känns det som om kroppen slappnar av lite. Och kanske då att den också kan släppa på de fysiska symptomen jag har? Jag vet inte i vilken grad och på vilket sätt, men att kropp och psyke hänger ihop det är ju helt klart.

Jag vet också att jag behöver struktur i min vardag. Jag behöver skaffa mig strategier för att inte stressa upp mig. Därför har jag köpt en lite anteckningsbok där jag skriver ner allt jag behöver komma ihåg. Saker som ska göras, telefonsamtal som ska ringas, mail som ska skickas och så vidare. På så sätt avlastar jag hjärnan som slipper blir stressad över allt den ska komma ihåg. För komma ihåg saker göra jag verkligen inte! Det är så tydligt att min kropp signalerar att jag behöver varva ner! Jag tolkar det i alla fall så eftersom jag har så svårt att minnas saker, svårt att koncentrera mig längre stunder och blir stressad av att mobilen ringer. Men som sagt, med en liten bok så har tillvaron blivit lugnare. Fånigt lätt kan tyckas men det funkar faktiskt!

Jag gläds åt att vara med barnen. De är en så positiv input i livet och jag tycker att jag har blivit bättre på att faktiskt vara närvarande med dem, när jag är med dem, om du förstår vad jag menar. Att verkligen lyssna på vad de har att säga och inte svara med ett ”hm, säger du det”, samtidigt som jag tänker på morgondagen och allt jag skulle komma ihåg att göra då. Matilda är hemma nu med vattkoppor, men är pigg som en lärka, vilket ger oss många mysiga timmar ihop. Hon säger kloka och roliga saker. Och påminner mig om vikten av att vara närvarande i nuet. En sådan uttjatad klyscha, jag vet. Men det är väl en klyscha av en anledning tänker jag? Dessutom är det så att när man lyckas uppnå närvaro i nuet så är det en så tillfredsställande känsla, att man gärna vill tillbaka dit. Och på så sätt blir man, förhoppningsvis, bättre på att vara det. Att bara vara, tänk att det ska vara så svårt för de flesta av oss nutidsmänniskor?

Men det är det jag har som mål med min sjukskrivning nu i sommar. Att vara i nuet, att ge mig själv tid och ro och fokusera på det som är här och nu. Jag som gärna vill springa ifrån mig själv allt som oftast nu för tiden, behöver stanna upp och lära mig acceptera den här punkten som jag befinner mig på just nu. Anna i juni 2011 är precis det jag är nu. Jag vet inte hur det är om en eller två eller sex månader. Men jag vet hur det är nu och det försöker jag förhålla mig till. Och det är väl det som är min stora utmaning, eftersom jag, precis som de flesta andra, inte har behövt resonera på något annat sätt. Innan jag blev sjuk planerade jag långt fram i tiden, hade koll på mig själv och min egen kapacitet, vilja och lust. Men så är det inte längre, och även om jag vet det intellektuellt så är känslolivet låååångt efter. Och det är det glappet som skapar konflikt i mig och också frustration.

Ja, så är det idag. Nu ska jag gå och lägga några bitar pussel till i vårt stora pusselprojekt!

På återhörande, och det ska inte dröja så länge…

söndag 5 juni 2011

SOVER!

Jag sover natten igenom! Det känns fantastiskt. Jag hade glömt bort hur det känns eftersom jag inte har gjort det på över ett år. Sedan jag började med den antihormonella behandlingen har jag vaknat av svettningar varje natt. Och dessförinnan så var det bröstet som gjorde att jag inte kunde sova ordentligt. Men nu, nu är det annorlunda. Jag inser vilken betydelse sömnen har och lyckan över att få vakna utvilad är stor.

Den antidepressiva tar några veckor på sig innan effekten blir kännbar och i insättningsskedet så förstärks olustkänslorna. Jag upplever att det går väldigt upp och ner, emellanåt känns det rätt okej, och emellanåt känner jag mig oerhört ledsen och nedstämd. Jag mår illa och har en konstig bismak i munnen, vilket säker är biverkningar. Jag hoppas att de är övergående.

Jag hade ett jättebra samtal med min chef på Eric Ericsonhallen. Inför det samtalet kändes det så jobbigt att tala om saken och det faktum att jag kommer att vara sjukskriven mer, istället för mindre, som det var tänkt. Men hon var otroligt förstående och månade, förstås, om att det viktigaste är att jag mår bra. Dessutom är sommaren en period då vi har mindre att göra, vilket också underlättar sjukskrivningen.

Så jag tror att jag börjar anpassa mig till denna situation och att det ser ut som det gör. Jag är tacksam för de som hör av sig och bekräftar att jag på intet sätt är unik, utan att det är många som tar hjälp när man känner att det inte går längre, cancersjuk eller ej. Men att det är många cancerpatienter som hamnar här är ingen hemlighet. Ingrid beskrev det så bra i sin kommentar till mig häromdagen. Vi känner igen oss i varandra. Att det till stor del handlar om att förstå och acceptera. Men ibland är det så svårt! Jag har funderat en hel del på just detta. Varför kan jag inte bara skaka av mig detta nu, cancern är ju borta, det är dags att gå vidare, lägga detta bakom mig, eller åtminstone lära mig leva med det. Leva med de erfarenheter och insikter som cancern har inneburit. Men jag är inte där – än. Jag vet att jag kommer att komma dit, och jag är glad över att jag kommer att få hjälp av en psykoterapeut att komma vidare.

En bra sak, som jag knappt vågar skriva om med rädsla för att det vänder, är att mitt knä faktiskt känns lite bättre! Sedan jag fick besked om att det knappast kommer att bli bättre med enbart träning, men att det inte heller blir värre av att träna, så har jag cyklat en hel del. Till jobbet, skolan med mera. Jag låter bilen stå i största möjliga mån. Och så trampar jag på låga växlar så att jag inte belastar leden i onödan. Och faktum är att jag i dagsläget inte har lika ont som för några veckor sedan. Som sagt, jag vågar inte ta ut något i förskott, men just nu känns även det fantastiskt och när jag skrivit klart detta ska jag ta mig en tur i spåret.

Jag har också gått på ett par cirkelträningspass hos suveräna tränaren Jessica. Cirkelträning – minnen från skoltiden gör sig påminda och det är inte med glädje. Men det här är superkul! Grymt jobbigt men otroligt bra träning. Man får ju både kondition och styrka i ett och samma pass. Och med Jessica som inspiratör går de 45 minuterna av intensiv träning ganska snabbt! (http://www.jessitraining.se)
Över huvud taget känns det skönt att röra på mig. Jag vet ju också att både lymfödemet och biverkningarna från antihormonerna blir bättre av att träna, och det är ju en sporre om något.

Ja, så är läget just nu. Jag känner mig skör och känner att jag har väldigt dålig koll på mig själv, var jag befinner mig. Humör och sinnesstämning skiftar kraftigt och snabbt, och jag hoppas att medicinen efter några veckor ska hjälpa mig att stabilisera just detta.

Jag försöker finna ro i att det är så här det ser ut. Det är så lätt för mig att känna mig stressad. Stressad över att tiden bara går, att jag inte mår som jag vill, att jag tappar mark på sångararenan, att rösten aldrig kommer att bli återställd etc. Men jag inser också, även om det inte är med någon övertygelse, att allt kommer att bli bra. Det kommer att ta tid, och jag inte vet hur mitt liv ser ut då. Men eftersom jag inte vet något om det, så försöker jag hitta frid i nuet. Och ibland är det lättare och ibland är det svårare. Särskilt som jag är en otålig person som har lite svårt att backa ett steg eller två. Kanske är det min största lärdom på den här resan, att lära mig sakta ner till livets och kroppens eget tempo och krav? Hm, där fick jag något att fundera över, dags alltså att ge sig ut i skogen och göra just det!

onsdag 1 juni 2011

Ett steg bakåt, för att kunna gå framåt!

Det känns både svårt och jobbigt att skriva om det jag ska skriva om idag. Men eftersom jag har varit öppen med så mycket annat så vill jag vara öppen även med detta.

Igår började jag ta antidepressivt läkemedel, och även sömntabletter. Hur hamnade jag här? Om jag lyfter blicken och ser på mig själv utifrån, så är det egentligen inget konstigt. Det är för mycket helt enkelt och jag får ingen ro i min tillvaro.

Jag har flera gånger under de senaste månaderna träffat läkare som påtalar att det är många som hamnar i någon typ av depression efter en cancerbehandling. Jag har dock inte upplevt mig själv som deprimerad, snarare orkeslös. Men droppen kom i förra veckan då jag gjorde en gastroskopi. Jag började ana vad det innebär att inte ha tillräckligt med resurser, då jag började gråta när sköterskan satte narkosnålen.

Jag vet inte var det kom ifrån? Jag kände mig bara oerhört ledsen, tom, orkeslös.

Och sedan visade gastroskopin att jag har ett bråck på magmunnen. Vilket ju förklarar min halsbränna som jag har dragits med under en lång tid. Detta betyder i sin tur att jag ska genomgå ytterligare en undersökning och sedan ska jag ta ställning till eventuell operation. Med tanke på att medicinering inte har hjälpt så tror man att operation kommer att bli aktuell. Men, som sagt, det får nästa undersökning visa.

Dagen efter gastroskopin var jag hos min kurator, på vad som var tänkt att vara ett avslutande samtal. Där bröt jag ihop totalt! När jag slöt mina ögon såg jag en stor skylt som blinkade med stora röda bokstäver ”JAG ORKAR INTE MER”. Det är så mycket som jag behöver ta tag i och fatta beslut om och jag känner att jag inte har resurser nog att göra det som krävs av mig. Min kurator lät mig förstå att det inte kommer att hålla, att jag är på väg nedåt. Hon sa till mig med allvarlig röst att ”du är den enda som kan ta ansvar för ditt liv, men du behöver göra det”.
Jag förstår detta intellektuellt, men det är så väldigt svårt att ta in känslomässigt.

En god vän sa igår att en människas styrkor också är hennes svagheter, och jag instämmer och förstår. Jag, som i grunden är en stark person, får väldigt svårt att inse när min ork och energi håller på att ta slut. Det brukar ju hjälpa att bara ta i lite mer, om det känns jobbigt. Men nu räcker det inte att ta i, jag har passerat det stadiet.

I måndags satt jag så hos min husläkare och talade igenom min situation. Återigen så började jag tokgråta så snart jag skulle beskriva hur jag mår. Jag fick fylla i ett MADRS-test, som indikerar var man befinner sig, psykiskt sett. Jag fick beskedet att jag har depressiva symptom som behöver stävjas, så att det inte blir värre. Det man också tydligt kunde se var att min oro, stress och orkeslöshet beror på yttre faktorer och att depressionen inte kommer inifrån. Detta kändes bra för mig, och det är också så jag upplever det själv.

Så nu är jag sjukskriven på 75 % och som sagt, satt på medicinering. Jag kommer också få en psykoterapeut, vilket jag ser fram emot. Jag upplever att jag inte kommer någon vart i min process att bearbeta min cancer, vilket i och för sig till stor del beror på att jag inte får tid och ro att göra just det, eftersom jag hela tiden får nya fysiska bakslag att ta itu med. Och jag behöver prioritera eftersom jag inte har kraft att jobba på alla flanker samtidigt. Så nu inväntar jag en kallelse till Artrokliniken för att komma till bukt med knäet och en kallelse för ny undersökning av magen på Danderyd. Dessutom fortsätter jag att jobba med rösten; logoped och sjukgymnast och eget arbete. Och så ska jag känna efter vad som är viktigast att ta itu med först.

Även om det på många sätt känns jobbigt att åter vara sjukskriven så pass mycket, så förstår jag att det är nödvändigt och jag ser det som en bra chans att få återhämta mig ordentligt under sommaren.

Det jobbigaste är nog att det ändå känns som om det går åt helt fel håll! Jag ska ju bara bli starkare, gladare och mer energisk, inte tvärtom. Men jag tror att jag håller på att förlika mig med min situation och det känns skönt att veta att jag har tid till mitt förfogande. Jag vet också att det kommer att bli bättre, även om det emellanåt känns helt hopplöst och som om jag aldrig kommer att komma ur denna nedåtgående spiral.

Men jag tar en sak och en dag i taget.