Hade tänkt börja detta inlägg med "ytterligare en lugn lördagsmorgon". Men i samma ögonblick som jag satte ner datorn på vardagsrumsbordet hörde jag de två små börja prata inne hos sig. Men morgonen är ändå lugn. Vi har förmånen att ha barn som gärna tassar upp själva och sysselsätter sig i lugn och ro, utan att pocka på uppmärksamhet hos de morgontrötta föräldrarna. Idag var jag förvisso den som vaknade först, men nu sitter Hampus och Matilda och målar gipsfigurer i köket, och det är en lugn morgon!
Eftersom jag har upptäckt att promenader både lindrar illamåendet och får mig att må bra i övrigt också, så försöker jag nu promenera flera gånger i veckan. Denna vecka har det faktiskt blivit både måndag, tisdag och fredag och det är så skönt. Eftersom jag inte hänger på gymmet nu för tiden så är det tillfredsställande att ändå få röra på kroppen på det här sättet. Jag gillar inte riktigt att vara så passiv som jag är, när det gäller min träning, men inser förstås att det får vara så nu. Min kära syster som är i branschen har övertygat mig om att jag snabbt kommer att vara tillbaka i samma goda form när jag väl börjar träna på riktigt igen. (Kan tyckas vara petitesser i sammanhanget, jag vet, men ibland är det faktiskt skönt för hjärnarn att ägna sig åt såna också!) Hursomhelst, igår skulle jag och min vän Maria promenera. Vi gick från Kyrkviken ut till Elfvik, solen lyste, det var varmt och skönt, fåglarna kvittrade och vi promenerade på. Maria med barnvagnen fick extra motstånd. Väl framme, det tog cirka en timme, satte vi oss ner och njöt av en espresso respektive en islatte, en tallrik med frukt (bra grej!) och delade på en chokladboll. (Hur fånigt är det att dela på en liten chokladboll??? Nu i efterhand hade vi definitivt förtjänat minst en varsin). Vi hade på förhand bestämt att ta bussen tillbaka och när det drog ihop sig till hemgång upptäckte vi att min tröja, som legat på underredet till vagnen, var borta! Hur är det möjligt att tappa en tröja utan att märka det? Det fanns ingen annan råd än att gå tillbaka. Nu började dock min tidsram bli lite pressad. Hade lovat att hämta barnen, åka hem, slå in presenter och låta Hampus göra sig klar för kvällens kalas. Jocke skulle för första gången hissa segel på nya båten. Tack och lov så sken solen fortfarande och fåglarna kvittrade lika fantastiskt på tillbakavägen. Maria och jag gick, och gick, och gick, men tröjan lät vänta på sig! Inte förrän vi var mer än halvvägs tillbaka så låg den där på vägen. Eftersom det är en favorittröja var jag lycklig över att ha återfått den och jag minns också att när jag själv drog vagn så hände det vid ett flertal tillfällen att den filt jag brukade ha där under, ramlade ur, utan att jag märkte det. Slutsats: korgens kanter skulle vara snäppet högre!! (alternativt var mer uppmärksam kanske?) Väl hemma var jag helt slut! Jag vet att även Maria var rätt så mör, men oj vilken massa motion vi fick idag! Jag uppskattar längden till cirka 10 km, minst. Så jag känner att jag har gjort skäl för bloggnamnet på flera sätt idag, både mentalt men framför allt fysiskt!
Jag avslutar dagens inlägg med några saker som jag ser fram emot. Det är bra för vår mentala status att ha saker i "pipen" att längta till, så det gör jag!
1. Att allt vackert jag och Matilda har planterat på balkongen börjar växa sig frodiga. Både ros, clematis och hallon finns där nu, bland alla andra färgrika blommor och kryddor.
2. Att få lägga loss och ta en tur med båten. Lägga till i en liten vik, känna doften av grillen och kanske till och med ta ett dopp!
3. Att få lägga mig på britsen hos min sjukgymnast nästa fredag och få en extremt välbehövlig massage!
4. Att den 18 juni får ståla mig glansen av alla kungligheter då Victoria och Daniel, regeringen och alla inbjudna bröllopsgäster intar en middag i Eric Ericsonhallen!
5. Att en vacker dag (snart!!) få tillbaka lusten att ta ett glas bubbel. Har en massa flaskor nyinkommen underbar champagne som bara väntar på mig!
Önskar er alla en skön helg. Se till att göra något för din egen skull i helg, något som gör dig glad och välmående!
/Anna
lördag 29 maj 2010
onsdag 26 maj 2010
Back in business, nåja, nästan i alla fall!
Sitter just nu på mitt kontor (!) på Skeppsholmen och tittar på alla Djurgårdsfärjor som passerar. Svårt att koncentrera sig emellanåt med den här utsikten!
Det är en sådan lättnad när det värsta illamåendet släpper, och det har det gjort nu. Jippi! Det lilla molandet kan jag ta, skelettvärken med, och även blåsorna i munnen och tröttheten i både kropp och själ, men illamåendet mina vänner, illamåendet är vedervärigt!!! Men nog om det, det har ju släppt för sjutton!
Idag blir det ett kort inlägg (förväntas trots allt jobba - förväntningar, förväntningar, mina eller andras?) så jag vill bara dela med mig av positiva bieffekter av detta med cytostatikabehandling och att vara cancerpatient.
Håll till godo!
1. Jag slipper raka armhålorna på hela sommaren.
2. Jag slipper raka benen på hela sommaren.
3. Jag får prova på detta med brasiliansk vaxning utan smärtan...
4. I sommar när jag badar behöver jag inte bekymra mig om ett långt blött hår som tar flera timmar på sig att torka.
5. Jag får bättre service i butiker när jag kommer in skallig (Det är sant! Folk är vädligt angelägna om att hjälpa en stackars skallig kvinna som jag).
6. Jag får en coolstatus på barnens skola och dagis, med tatueringar på bakhuvudet.(just nu pryder Nalle Puh mig!)
Så det så - det finns ljusglimatr i min tillvaro som ni märker!
Ha det gott till nästa gång. Nu borde jag verkligen återgå till jobbet!
Det är en sådan lättnad när det värsta illamåendet släpper, och det har det gjort nu. Jippi! Det lilla molandet kan jag ta, skelettvärken med, och även blåsorna i munnen och tröttheten i både kropp och själ, men illamåendet mina vänner, illamåendet är vedervärigt!!! Men nog om det, det har ju släppt för sjutton!
Idag blir det ett kort inlägg (förväntas trots allt jobba - förväntningar, förväntningar, mina eller andras?) så jag vill bara dela med mig av positiva bieffekter av detta med cytostatikabehandling och att vara cancerpatient.
Håll till godo!
1. Jag slipper raka armhålorna på hela sommaren.
2. Jag slipper raka benen på hela sommaren.
3. Jag får prova på detta med brasiliansk vaxning utan smärtan...
4. I sommar när jag badar behöver jag inte bekymra mig om ett långt blött hår som tar flera timmar på sig att torka.
5. Jag får bättre service i butiker när jag kommer in skallig (Det är sant! Folk är vädligt angelägna om att hjälpa en stackars skallig kvinna som jag).
6. Jag får en coolstatus på barnens skola och dagis, med tatueringar på bakhuvudet.(just nu pryder Nalle Puh mig!)
Så det så - det finns ljusglimatr i min tillvaro som ni märker!
Ha det gott till nästa gång. Nu borde jag verkligen återgå till jobbet!
lördag 22 maj 2010
Det var det där med förväntningar!
Det är tidig morgon och alla andra sover. Jag passar med andra ord på att få några minuter för mig själv och med bloggen. Natten har varit bra. Jag har fått sova ända fram till halv sju utan några känningar av vare sig det ena eller det andra. Nu när jag går upp kommer illamåendet men inte på samma sätt som tidigare. I alla fall inte ännu!
De senaste dagarna har verkligen varit urusla. Om jag var en person som uttryckte mig i svordomar så skulle det komma en hel radda här, för att ge uttryck för vad jag känner inför den här behandlingen. Nu är jag ju inte det, men ni förstår nog vad jag menar ändå.
För ett par år sedan träffade jag en mental coach som sa att vi ska försöka lägga borta våra förväntningar och borden, för det är de som ställer till det för oss, både i våra relationer till andra men också till hur vi själva hanterar vardagen. Jag har praktiserat det och tycker att det är kloka ord. Anledningen till att vi irriterar oss på andra eller tycker att någon borde ha agerat annorlunda, beror oftast på våra egna förväntningar på den personen. Vi förväntar oss ofta att alla andra ska reagera och agera på det sätt som vi själva gör. För mig har det iallafall blivit lättare i min kommunikation med mina medmänniskor, om jag tänker på det emellanåt. Att jag inte uttrycker mig att "hon borde.. " eller "jag förväntade mig", utan att först se till mig själv. Varför borde någon, eller varför förväntade jag mig detta av just den här personen? Men varför är det tankesättet viktigt då? Jo, för då behöver vi inte bli besvikna när det som vi förväntar oss inte inträffar! like it or not, men till syven och sist så handlar det oftast om oss själva.. Fiffigt va?
När jag gick in i den här, min tredje behandling, så förväntade jag mig att jag skulle må som förra gången, alltså mycket bättre än första behandlingen. Det var naturligtvis logiskt att förvänta sig det eftersom jag faktiskt mådde bättre andra gången. Alltså borde jag må bättre denna gång. Och gissa om jag blev besviken!
Jag tycker ändå att jämförelsen haltar lite, det måste jag erkänna. Eftersom min besvikelse beror på något som jag inte kan påverka, medan jag i min relation till andra människor, i stor utsträckning kan påverka situationen. Nu är jag helt i cytostatikans våld!! Men det gav mig ändå en chans att ventilera detta om borden och förväntningar (jag är inte helt säker på att man kan skriva borde i bestämd form på det här sättet, men det kan säkert någon mer insatt upplysa mig om!).
Men ändå har jag av detta lärt mig att i fortsättningen inte förutsätta att den ena behandlingen kommer att vara som den förra, det finns liksom inga garantier för det! Nu kommer jag att byta typ av cytostatika till nästa gång. Och det sägs att de flesta upplever illamåendet som mycket lindrigare. Jag säger; we'll see... Skämt å sido, jag hoppas verkligen det, eftersom det då kickar in helt nya biverkningar som jag inte har idag, tappade naglar till exempel, och rejält ont i kroppen. Sägs det, så borde det bli i alla fall...
Nu har barnen vaknat och tassat upp till mig i soffan. Det får bli slutet för mig idag, men jag återkommer inom kort, och då förhoppningsvis mår jag ännu bättre.
Fast vad kan vara bättre än att ha två sömndruckna barn på båda sidorna?? :-)
De senaste dagarna har verkligen varit urusla. Om jag var en person som uttryckte mig i svordomar så skulle det komma en hel radda här, för att ge uttryck för vad jag känner inför den här behandlingen. Nu är jag ju inte det, men ni förstår nog vad jag menar ändå.
För ett par år sedan träffade jag en mental coach som sa att vi ska försöka lägga borta våra förväntningar och borden, för det är de som ställer till det för oss, både i våra relationer till andra men också till hur vi själva hanterar vardagen. Jag har praktiserat det och tycker att det är kloka ord. Anledningen till att vi irriterar oss på andra eller tycker att någon borde ha agerat annorlunda, beror oftast på våra egna förväntningar på den personen. Vi förväntar oss ofta att alla andra ska reagera och agera på det sätt som vi själva gör. För mig har det iallafall blivit lättare i min kommunikation med mina medmänniskor, om jag tänker på det emellanåt. Att jag inte uttrycker mig att "hon borde.. " eller "jag förväntade mig", utan att först se till mig själv. Varför borde någon, eller varför förväntade jag mig detta av just den här personen? Men varför är det tankesättet viktigt då? Jo, för då behöver vi inte bli besvikna när det som vi förväntar oss inte inträffar! like it or not, men till syven och sist så handlar det oftast om oss själva.. Fiffigt va?
När jag gick in i den här, min tredje behandling, så förväntade jag mig att jag skulle må som förra gången, alltså mycket bättre än första behandlingen. Det var naturligtvis logiskt att förvänta sig det eftersom jag faktiskt mådde bättre andra gången. Alltså borde jag må bättre denna gång. Och gissa om jag blev besviken!
Jag tycker ändå att jämförelsen haltar lite, det måste jag erkänna. Eftersom min besvikelse beror på något som jag inte kan påverka, medan jag i min relation till andra människor, i stor utsträckning kan påverka situationen. Nu är jag helt i cytostatikans våld!! Men det gav mig ändå en chans att ventilera detta om borden och förväntningar (jag är inte helt säker på att man kan skriva borde i bestämd form på det här sättet, men det kan säkert någon mer insatt upplysa mig om!).
Men ändå har jag av detta lärt mig att i fortsättningen inte förutsätta att den ena behandlingen kommer att vara som den förra, det finns liksom inga garantier för det! Nu kommer jag att byta typ av cytostatika till nästa gång. Och det sägs att de flesta upplever illamåendet som mycket lindrigare. Jag säger; we'll see... Skämt å sido, jag hoppas verkligen det, eftersom det då kickar in helt nya biverkningar som jag inte har idag, tappade naglar till exempel, och rejält ont i kroppen. Sägs det, så borde det bli i alla fall...
Nu har barnen vaknat och tassat upp till mig i soffan. Det får bli slutet för mig idag, men jag återkommer inom kort, och då förhoppningsvis mår jag ännu bättre.
Fast vad kan vara bättre än att ha två sömndruckna barn på båda sidorna?? :-)
fredag 21 maj 2010
BLÄ!!
Ett kort inlägg så att ni alla fall vet att jag inte gått helt i däck, även om det känns så emellanåt. Detta var den värsta behandlngen hittills! Och det känns förstås som ett rejält bakslag eftersom omgång två funkade så mycket bättre än omgång ett. Men säg den lycka som varar... För att inte bli alltför cynisk ska jag sluta nu. Jag återkommer en dag då jag mår bättre och då med tankar kring förväntningar och borden. Nu hoppas jag att jag denna natt ska få sova och inte springa upp på toaletten stup i ett och tro att jag ska kräkas hela tiden, för det är både tröttsamt och otrevligt!
Jag hoppas ändå att ni njuter av sommaren och allt härligt den för med sig!
Kram
Jag hoppas ändå att ni njuter av sommaren och allt härligt den för med sig!
Kram
onsdag 19 maj 2010
Direkt från onkologen på DS
Idag skriver jag direkt från min säng på Danderyds sjukhus där får min tredje dos cytostatika. För första gången ligger jag på ett rum med andra patienter. Det är lugnt och skönt. Jag har tittat på intervjun med Kronprinsessan och Daniel, och mina rumskamrater läser på varsitt håll.
Tredje behandlingen, hälften avklarade efter idag med andra ord. Det känns skönt att veta att jag faktiskt kommit halvvägs nu. Nästa gång byter jag cytostatikapreparat vilket innebär att det kommer att gå lite fortare, en till två timmar, jämfört med idag tre till tre och en halv, men också att illamåendet antagligen kommer att lindras. Det känns väldigt befriande och jag hoppas att det kommer att bli så även för mig. jag träffade min onkolog idag också som berättade att jag uppfyller flera kriterier för att må väldigt illa, nämligen att jag är ung (i alla fall i detta sammanhang!) och också att jag är lång!! Han kunde inte redogöra för varför man mår mer illa när man är lång, men så är det bara. Hursomhelst önskar jag att det blir bättre de tre sista gångerna. Naturligtvis så kommer det komma andra biverkningar då, säg den lycka som varar. Muskelvärken kommer tillta, och det ganska rejält. Naglarna kommer att påverkas och i värsta fall så tappar man naglarna, en eller flera stycken. Detta försöker man motverka genom att ge mina fingertoppar isbad under tiden jag får behandlingen. Det låter ju verkligen inte roligt eller trevligt, men jag tar en sak i taget. Först ska jag igenom dagens behandling!
Jag hade en väldigt bra träff med min kurator igår. Vad fantastiskt det är med den uppbackning som finns i vården! Värdet av att ha en kurator att kunna bolla tankar och funderingar med, en kurator som jobbar väldigt mycket med bröstcancerpatienter, är ovärdeligt. Igår talade vi en hel del om allt som händer inuti mig just nu. Jag har varit lite bekymrad över att jag inte ger mig själv tid att reflektera över det som sker och att bearbeta det. Mycket tid och energi går åt till allt praktiskt med behandingar, logistik kring det, att uthärda och att komma tillbaka. Och när jag väl mår bra igen och har cirka en vecka till nästa behandling, så vill jag inte grotta ner mig mentalt i allt jag har gått igenom och går igenom. Så på ett sätt känner jag att jag håller undan det jobbiga och inte ger det utrymme. Men jag fick igår bekräftat att det är både normalt och okej. Tvärtom är det så att det inte finns utrymme att bearbeta detta samtidigt som man går igenom den här behandlingen. Det får jag göra sedan. Vilket också leder fram till insikten att när cytostatikabehandlingen är över så betyder inte det att allt är bra. Jag ska vara förberedd på att jag inte kommer att känna en stor glädje över att den här perioden är över, utan snarare en tomhet. För varje behandling jag får så blir kroppen mer och mer nedsatt. Jag återhämtar mig inte helt, utan varje omgång tär på kroppen, och därmed också psyket. Det känns skönt att ha den insikten och att vara beredd på det. Men jag tänker också att det är bra för er som är med mig på den här resan, att ni också vet det, och att behovet av ert stöd kommer att fortsätta även efter den 19 juli (då det är tänkt att jag får min sista behandling). Dessutom är det så att efter cytostatikan så väntar 16 dagar med strålning och därefter hormonbehandling i fem år. Återigen, jag tar en sak i taget. Vi i familjen har planerat att ge oss ut och segla efter den sista behandlingen, och med ovanstående i minne så känns det både rätt och också fantastiskt att få den möjligheten att få vila upp oss innan vardagen drar igång med skola, jobb och andra förpliktelser. Det känns bra att få vara tillsammans hela familjen på båten och njuta av varandra, havet, solen och vindarna.
Nu ska jag inte bli mer långrandig idag. Jag börjar känna mig lite yrslig av medicinen och också trött. Sov inte så bra inatt. Det är speciellt natten före behandling och jag satt uppe länge och lade pussel (vilket är jättebra sätt att fördriva tiden på när man inte kan sova!)
Nu börjar dessutom ha ett intressant samtal med min rumskamrat som också bloggar! Så hej då för nu, hörs snart igen.
Tredje behandlingen, hälften avklarade efter idag med andra ord. Det känns skönt att veta att jag faktiskt kommit halvvägs nu. Nästa gång byter jag cytostatikapreparat vilket innebär att det kommer att gå lite fortare, en till två timmar, jämfört med idag tre till tre och en halv, men också att illamåendet antagligen kommer att lindras. Det känns väldigt befriande och jag hoppas att det kommer att bli så även för mig. jag träffade min onkolog idag också som berättade att jag uppfyller flera kriterier för att må väldigt illa, nämligen att jag är ung (i alla fall i detta sammanhang!) och också att jag är lång!! Han kunde inte redogöra för varför man mår mer illa när man är lång, men så är det bara. Hursomhelst önskar jag att det blir bättre de tre sista gångerna. Naturligtvis så kommer det komma andra biverkningar då, säg den lycka som varar. Muskelvärken kommer tillta, och det ganska rejält. Naglarna kommer att påverkas och i värsta fall så tappar man naglarna, en eller flera stycken. Detta försöker man motverka genom att ge mina fingertoppar isbad under tiden jag får behandlingen. Det låter ju verkligen inte roligt eller trevligt, men jag tar en sak i taget. Först ska jag igenom dagens behandling!
Jag hade en väldigt bra träff med min kurator igår. Vad fantastiskt det är med den uppbackning som finns i vården! Värdet av att ha en kurator att kunna bolla tankar och funderingar med, en kurator som jobbar väldigt mycket med bröstcancerpatienter, är ovärdeligt. Igår talade vi en hel del om allt som händer inuti mig just nu. Jag har varit lite bekymrad över att jag inte ger mig själv tid att reflektera över det som sker och att bearbeta det. Mycket tid och energi går åt till allt praktiskt med behandingar, logistik kring det, att uthärda och att komma tillbaka. Och när jag väl mår bra igen och har cirka en vecka till nästa behandling, så vill jag inte grotta ner mig mentalt i allt jag har gått igenom och går igenom. Så på ett sätt känner jag att jag håller undan det jobbiga och inte ger det utrymme. Men jag fick igår bekräftat att det är både normalt och okej. Tvärtom är det så att det inte finns utrymme att bearbeta detta samtidigt som man går igenom den här behandlingen. Det får jag göra sedan. Vilket också leder fram till insikten att när cytostatikabehandlingen är över så betyder inte det att allt är bra. Jag ska vara förberedd på att jag inte kommer att känna en stor glädje över att den här perioden är över, utan snarare en tomhet. För varje behandling jag får så blir kroppen mer och mer nedsatt. Jag återhämtar mig inte helt, utan varje omgång tär på kroppen, och därmed också psyket. Det känns skönt att ha den insikten och att vara beredd på det. Men jag tänker också att det är bra för er som är med mig på den här resan, att ni också vet det, och att behovet av ert stöd kommer att fortsätta även efter den 19 juli (då det är tänkt att jag får min sista behandling). Dessutom är det så att efter cytostatikan så väntar 16 dagar med strålning och därefter hormonbehandling i fem år. Återigen, jag tar en sak i taget. Vi i familjen har planerat att ge oss ut och segla efter den sista behandlingen, och med ovanstående i minne så känns det både rätt och också fantastiskt att få den möjligheten att få vila upp oss innan vardagen drar igång med skola, jobb och andra förpliktelser. Det känns bra att få vara tillsammans hela familjen på båten och njuta av varandra, havet, solen och vindarna.
Nu ska jag inte bli mer långrandig idag. Jag börjar känna mig lite yrslig av medicinen och också trött. Sov inte så bra inatt. Det är speciellt natten före behandling och jag satt uppe länge och lade pussel (vilket är jättebra sätt att fördriva tiden på när man inte kan sova!)
Nu börjar dessutom ha ett intressant samtal med min rumskamrat som också bloggar! Så hej då för nu, hörs snart igen.
måndag 17 maj 2010
Hurra för mobila arbetsplatser!
Sitter just nu på Kulturhuset och jobbar. Ja, inte precis just nu förstås, men har suttit här ett par timmar i lugnet och fått massor gjort - härligt! Som frilansare uppskattar jag enormt friheten med en mobil arbetsplats. Jag befinner mig ofta en kortare stund på ett ställe för att sedan ta mig till ett annat. Och att däremellan kunna koppla upp datorn och göra administrativt jobb sparar så väldigt mycket tid. Dessutom tror jag att det gynnar kreativiteten att byta omgivning då och då. Dock är det få platser som slår utsikten från mitt kontor på Skeppsholmen. Där blickar jag ut över det glittrande vattnet mellan Skeppsholmen och Djurgården! Mer kreativt än så kan det inte bli.
Har suttit i samtal med min handläggare på Försäkringskassan i cirka en halvtimme. Inte ens hon är säker på hur jag ska fylla i blanketten, så hur i hela världen ska man som vanlig medborgare veta då? Jag är glad att jag ringde henne och bad om hjälp så slipper jag (förhoppningsvis) att få tillbaka den med begäran om kompletteringar. Jag sa förvisso till henne att om jag får tillbaka den så skickar jag den direkt till henne, haha! Jag kan konstatera att sjukförsäkringssystemet inte är uppbyggt kring oss som dels frilansar och dels har en deltidstjänst, som jag dessutom tänkt behålla under behandlingen. Det vore naturligtvis så mycket enklare om alla människor hade fasta tjänster och helst jobbade 100%. Men jag ser det som min uppgift att sätta dem lite på prov. Dessvärre bävar jag för att det är jag som kommer att bli lidande av detta test, då de inte vet hur de ska beräkna min inkomst. Så nu ber jag er alla att hålla en tumme för en snabb behandling av mitt ärende samt att min inkomst räknas upp så att jag får mer än de 486:-/dag, som de i dagsläget har tilldelat mig... Alternativt kan du sätta in stödpengar på mitt bankkonto! :-)
Nu är det två dagar kvar till nästa behandling, och även om jag själv försöker att inte tänka för mycket på det utan istället njuta av solen och värmen och att jag mår bra, så verkar min hjärna undermedvetet ta över tankarna. Mår idag illa, och för varje gång någon undrar hur det går och jag berättar om onsdagens behandling, så kommer illamåeendet över mig som ett brev på posten. Att sonen har legat magsjuk under helgen har förstås inte hjälpt heller. Min tolerans för illamående är väldigt låg och det slår till så fort det får en chans.
När jag håller mig sysselsatt, som idag, känner jag mig okej. Medan det igår kväll kändes tungt. Jag såg foton på mig själv skallig och för första gången såg jag en cancerpatient. Jag har inte sett på mig själv så tidigare. Och det kändes jobbigt. Jag blev återigen påmind om vad jag går igenom och att jag definitivt inte är som vanligt. För det är det som är det märkliga. Mitt i allt detta så känner jag mig emellanåt som vanligt. Igår drog jag handen över huvudet och skulle släppa ut håret, som jag trodde att jag hade uppsatt i en tofs! Det kändes liksom som om det var där? En så konstig känsla. Jag trivs inte heller alls med min injektionsport. Det är som att ha en alien inne i kroppen, eller lite som i Matrix... Och det är rent ut sagt skitsnack att jag kan leva som vanligt med den. Falsk marknadsföring säger jag, och får medhåll av en ck (cancerkompis) jag träffade för ett tag sedan. Bara tanken på porten kan få mig att börja må illa.
Sedan sist har jag haft ett par sånguppdrag och DET är jättekul! Ibland känns det motigt att ställa mig och öva, men när jag väl är på plats så är det underbart. Det är så skönt att få ha identiteten som sångerska och bara få njuta av toner. Nästa gång blir på Nationaldagen då jag sjunger på Millesgården. Jag tror att jag ska lägga in några sångpass i rent terapeutiskt syfte. Man mår verkligen bra av att musicera, om ni inte redan visste det!
Nu ska jag strax packa ihop mina saker och bege mig härifrån. Det funkade inte riktigt med Skatteverket i det här nätverket så jag måste skaffa mig ett mer betrott sådant, kanske i Humlegården??
Jag är tillbaka efter onsdag och hoppas att jag mår ännu bättre än förra gången. Peppad av en ck så dricker jag nu sjuka mängder vatten i förväg, i hopp om att det lindrar illamåendet.
Ha det gott så hörs vi snart igen.
Och än en gång, tack för att vänliga ord och all peppning. Det betyder massor för mig!
Har suttit i samtal med min handläggare på Försäkringskassan i cirka en halvtimme. Inte ens hon är säker på hur jag ska fylla i blanketten, så hur i hela världen ska man som vanlig medborgare veta då? Jag är glad att jag ringde henne och bad om hjälp så slipper jag (förhoppningsvis) att få tillbaka den med begäran om kompletteringar. Jag sa förvisso till henne att om jag får tillbaka den så skickar jag den direkt till henne, haha! Jag kan konstatera att sjukförsäkringssystemet inte är uppbyggt kring oss som dels frilansar och dels har en deltidstjänst, som jag dessutom tänkt behålla under behandlingen. Det vore naturligtvis så mycket enklare om alla människor hade fasta tjänster och helst jobbade 100%. Men jag ser det som min uppgift att sätta dem lite på prov. Dessvärre bävar jag för att det är jag som kommer att bli lidande av detta test, då de inte vet hur de ska beräkna min inkomst. Så nu ber jag er alla att hålla en tumme för en snabb behandling av mitt ärende samt att min inkomst räknas upp så att jag får mer än de 486:-/dag, som de i dagsläget har tilldelat mig... Alternativt kan du sätta in stödpengar på mitt bankkonto! :-)
Nu är det två dagar kvar till nästa behandling, och även om jag själv försöker att inte tänka för mycket på det utan istället njuta av solen och värmen och att jag mår bra, så verkar min hjärna undermedvetet ta över tankarna. Mår idag illa, och för varje gång någon undrar hur det går och jag berättar om onsdagens behandling, så kommer illamåeendet över mig som ett brev på posten. Att sonen har legat magsjuk under helgen har förstås inte hjälpt heller. Min tolerans för illamående är väldigt låg och det slår till så fort det får en chans.
När jag håller mig sysselsatt, som idag, känner jag mig okej. Medan det igår kväll kändes tungt. Jag såg foton på mig själv skallig och för första gången såg jag en cancerpatient. Jag har inte sett på mig själv så tidigare. Och det kändes jobbigt. Jag blev återigen påmind om vad jag går igenom och att jag definitivt inte är som vanligt. För det är det som är det märkliga. Mitt i allt detta så känner jag mig emellanåt som vanligt. Igår drog jag handen över huvudet och skulle släppa ut håret, som jag trodde att jag hade uppsatt i en tofs! Det kändes liksom som om det var där? En så konstig känsla. Jag trivs inte heller alls med min injektionsport. Det är som att ha en alien inne i kroppen, eller lite som i Matrix... Och det är rent ut sagt skitsnack att jag kan leva som vanligt med den. Falsk marknadsföring säger jag, och får medhåll av en ck (cancerkompis) jag träffade för ett tag sedan. Bara tanken på porten kan få mig att börja må illa.
Sedan sist har jag haft ett par sånguppdrag och DET är jättekul! Ibland känns det motigt att ställa mig och öva, men när jag väl är på plats så är det underbart. Det är så skönt att få ha identiteten som sångerska och bara få njuta av toner. Nästa gång blir på Nationaldagen då jag sjunger på Millesgården. Jag tror att jag ska lägga in några sångpass i rent terapeutiskt syfte. Man mår verkligen bra av att musicera, om ni inte redan visste det!
Nu ska jag strax packa ihop mina saker och bege mig härifrån. Det funkade inte riktigt med Skatteverket i det här nätverket så jag måste skaffa mig ett mer betrott sådant, kanske i Humlegården??
Jag är tillbaka efter onsdag och hoppas att jag mår ännu bättre än förra gången. Peppad av en ck så dricker jag nu sjuka mängder vatten i förväg, i hopp om att det lindrar illamåendet.
Ha det gott så hörs vi snart igen.
Och än en gång, tack för att vänliga ord och all peppning. Det betyder massor för mig!
tisdag 11 maj 2010
Det gäller att hitta balansen i tillvaron!
Nu har det snart gått två veckor sedan senaste behandlingen, vilket får mig att inse att det bara är drygt en vecka till nästa! Jag skulle säga att jag mår så gott som vanligt nu. Slemhinnorna gör sig påminda emellanåt och även ett lätt illamående som dyker upp, om jag slarvar med att äta ordentligt. Jag drack kaffe för första gången igår och det var gott! Precis efter behandlingen så känns det som om jag aldrig kommer att dricka kaffe mer, eller alkohol heller. Kanske inga stora uppoffringar här i livet, men det är trots allt ljuvigt att få njuta av en riktigt bra latte... Eller en välkyld champagne.. Alkoholen har jag däremot inte rört sedan slutet av april. Mitt tillstånd efter behandlingarna är väldigt likt mina graviditeter i det avseendet! Ni som upplevt samma sak vet vad jag menar; det är liksom inte tilltalande att sätta i sig vin, kaffe, te, sötsaker och andra starkt doftande maträtter.
Men som sagt, nu mår jag bra!! Och det är så skönt att få känna mig stark och glad och fylld av energi. Risken, har jag märkt, är att jag under de dagar som jag mår bra, vill hinna ALLT det som jag inte hinner med annars. Och då tenderar dagarna av välmående att bli knökfulla. Och även om jag mår bra, så jobbar min stackars kropp dag och natt för att återhämta sig efter cellgiftsbehandlingen. Så jag har bestämt mig för att vara snäll mot mig själv och min kropp. Även om det kliar i fingrarna på mig att sätta igång med många projekt som hamnat på efterkälken. Jag måste helt enkelt ge mig själv tid att ladda batterierna inför nästa behandling. Så därför tillåter jag mig nu att, som igår, ta en lång promenad (inklusive ett kaffestopp på Gateau) med en mammaledig kompis.
Eller som idag, jag tog med mig Matilda till stan och bara följde hennes infall. Ett besök på Panduro, ett stopp på en tygaffär och handlade fina band till håret, täljstensmodellering på Kulturhuset och glass i Kungsträdgården. Allt detta till strålande sol och vårvärme. Bara hon och jag, bara mysigt hela tiden. Så väldigt värdefullt!
Sedan sist har jag reflekterat över hur anpassningsbar människan är. Jag tror inte att jag är unik i det avseendet nämligen, eller de runt omkring mig. Att anpassa sig och förhålla sig till nya förutsättningar är en fantastisk förmåga som vi har. Jag trodde inte att jag själv besatt den, men det gör jag. Och det handlar både om stora och små ting, både praktiska saker och mentala förändringar. Bara att förhålla sig till det faktum att få ett cancerbesked. Att ställa sig frågan "Kommer jag att dö nu?". Det ändrar nämligen så mycket i livet, att den frågan har farit genom huvudet.
När jag tänker på det så är det många saker jag har anpassat mig till; att må dåligt efter behanlingarna, att sedan må bättre, men å andra sidan bli infektionskänslig, att håret faller av, att ha en injektionsport inopererad som gör att jag inte kan sova på vänster sida, eller (än så länge i alla fall) inte kan använda armen som jag vill och önskar, att frysa om huvudet på natten (och sätta på en mössa), att ha opererat bröstet, att se de fula ärren, att se till att barnen ligger på "rätt" sida och gosar eftersom den ena sidan gör ont, att pendla mellan väldigt ledsen och väldigt glad, att ha svårt att sjunga på grund av blåsor i munnen. Ja, listan kan göras ännu längre men det är inte poängen. Poängen är att jag så snabbt, mycket snabbare än jag trodde, har anpassat mig till och accepterat de nya förutsättningar som jag ställs inför. På samma sätt som min familj och vänner också har gjort det. Nu är det konstigt om jag sätter på mig peruken hemma, för det är skallig som är normaltillstånd! Och jag tänker att det är fantastiskt att vi har den här förmågan. Jag gissar att det är det som får människor som lever i misär, fattigdom eller krig till exempel, att ändå fixa det på något sätt. Det känns helt overkligt för mig här i Sverige att förstå hur våra medmänniskor på andra sidan jorden klarar av sin vardag, utan vatten, utan mat för dagen varken till sig själv eller sina barn, utan bostad och utan arbete. Men jag gissar att även om det inte är lätt, så anpassar de sig också efter sina förutsättningar. Och vad är alternativet? Man lägger sig inte ner och dör, människan gör inte det. Man tror kanske att man gör det, men det finns något inom oss som får oss att, omedvetet, acceptera läget. Naturligtvis inte på en gång, men så småningom. Och om vi vet om att det är så, så tror jag att motgångarna blir lättare att hantera. Om vi vet med oss, att den dagen som vi ställs inför den där krisen, så kommer vi att klara av det. Så tror jag.
Nog reflekterat! Maken kom precis hem från kvällens styrelsemöte och det är dags att ta en kopp te och prata igenom dagen.
Hoppas att du som läser detta har haft en lika bra dag som jag har haft!
/Anna
Men som sagt, nu mår jag bra!! Och det är så skönt att få känna mig stark och glad och fylld av energi. Risken, har jag märkt, är att jag under de dagar som jag mår bra, vill hinna ALLT det som jag inte hinner med annars. Och då tenderar dagarna av välmående att bli knökfulla. Och även om jag mår bra, så jobbar min stackars kropp dag och natt för att återhämta sig efter cellgiftsbehandlingen. Så jag har bestämt mig för att vara snäll mot mig själv och min kropp. Även om det kliar i fingrarna på mig att sätta igång med många projekt som hamnat på efterkälken. Jag måste helt enkelt ge mig själv tid att ladda batterierna inför nästa behandling. Så därför tillåter jag mig nu att, som igår, ta en lång promenad (inklusive ett kaffestopp på Gateau) med en mammaledig kompis.
Eller som idag, jag tog med mig Matilda till stan och bara följde hennes infall. Ett besök på Panduro, ett stopp på en tygaffär och handlade fina band till håret, täljstensmodellering på Kulturhuset och glass i Kungsträdgården. Allt detta till strålande sol och vårvärme. Bara hon och jag, bara mysigt hela tiden. Så väldigt värdefullt!
Sedan sist har jag reflekterat över hur anpassningsbar människan är. Jag tror inte att jag är unik i det avseendet nämligen, eller de runt omkring mig. Att anpassa sig och förhålla sig till nya förutsättningar är en fantastisk förmåga som vi har. Jag trodde inte att jag själv besatt den, men det gör jag. Och det handlar både om stora och små ting, både praktiska saker och mentala förändringar. Bara att förhålla sig till det faktum att få ett cancerbesked. Att ställa sig frågan "Kommer jag att dö nu?". Det ändrar nämligen så mycket i livet, att den frågan har farit genom huvudet.
När jag tänker på det så är det många saker jag har anpassat mig till; att må dåligt efter behanlingarna, att sedan må bättre, men å andra sidan bli infektionskänslig, att håret faller av, att ha en injektionsport inopererad som gör att jag inte kan sova på vänster sida, eller (än så länge i alla fall) inte kan använda armen som jag vill och önskar, att frysa om huvudet på natten (och sätta på en mössa), att ha opererat bröstet, att se de fula ärren, att se till att barnen ligger på "rätt" sida och gosar eftersom den ena sidan gör ont, att pendla mellan väldigt ledsen och väldigt glad, att ha svårt att sjunga på grund av blåsor i munnen. Ja, listan kan göras ännu längre men det är inte poängen. Poängen är att jag så snabbt, mycket snabbare än jag trodde, har anpassat mig till och accepterat de nya förutsättningar som jag ställs inför. På samma sätt som min familj och vänner också har gjort det. Nu är det konstigt om jag sätter på mig peruken hemma, för det är skallig som är normaltillstånd! Och jag tänker att det är fantastiskt att vi har den här förmågan. Jag gissar att det är det som får människor som lever i misär, fattigdom eller krig till exempel, att ändå fixa det på något sätt. Det känns helt overkligt för mig här i Sverige att förstå hur våra medmänniskor på andra sidan jorden klarar av sin vardag, utan vatten, utan mat för dagen varken till sig själv eller sina barn, utan bostad och utan arbete. Men jag gissar att även om det inte är lätt, så anpassar de sig också efter sina förutsättningar. Och vad är alternativet? Man lägger sig inte ner och dör, människan gör inte det. Man tror kanske att man gör det, men det finns något inom oss som får oss att, omedvetet, acceptera läget. Naturligtvis inte på en gång, men så småningom. Och om vi vet om att det är så, så tror jag att motgångarna blir lättare att hantera. Om vi vet med oss, att den dagen som vi ställs inför den där krisen, så kommer vi att klara av det. Så tror jag.
Nog reflekterat! Maken kom precis hem från kvällens styrelsemöte och det är dags att ta en kopp te och prata igenom dagen.
Hoppas att du som läser detta har haft en lika bra dag som jag har haft!
/Anna
torsdag 6 maj 2010
sol ute, sol i sinne
Vad otroligt glad jag blir över alla fantastiska kommentarer från er där ute. Och extra roligt med hälsningar från er alla i Stjärnkören! Jag tror att ni vet och märkte på mig att jag hade jätteroligt med er! Det var fantastiska dagar och kvällar vi hade där i december och jag bär med mig er alla och det vi presterade som ett väldigt, väldigt gott och härligt minne!
Sedan i tisdags har solen skinit både inne och ute, både på himlen och i själen. Efter tisdagens bakslag så kom det, tro det eller ej, en ny dag snart därpå! Och onsdagen bjöd på kontrasten; jag kände mig stark både fysiskt och psykiskt. Värken var mer under kontroll liksom illamåendet. Barnen hade satt en av deras tatueringar på mitt bakhuvud så vi kom överens om att jag skulle gå barhuvad till skola och dagis på morgonen. Det blev succé! Jag kände mig faktiskt snygg och rätt cool, men framför allt stolt, när jag klev ur bilen och mötte barnens blickar. Och barn är ju så självklara där vuxna ibland har svårare att hantera ovanliga situationer. Så det hela avlöpte bra. Väl framme i Ropsten, där jag ställde bilen, tänkte jag inte på att jag var barhuvad förrän jag var framme vid tunnelbanan. Så jag fortsatte min färd till stan utan sjal runt huvudet. Tänkte att det var dags för ett experiment och se hur jag blir bemött. Visst blir det många blickar, men också flera leenden, som värmde. Jag såg mig själv som ambassadör för oss skalliga. Det är liksom så här man ser ut när man går igenom en cellgiftsbehandling (det kommer nya bilder inom kort...) Jag hoppas att folk inte blir provocerade, det är inte min mening. Jag kände bara så starkt igår att jag inte rår för att jag har drabbats av detta, och därmed hur jag ser ut. Jag vill inte behöva känna att jag ska dölja mitt huvud. Jag är en frisk människa, inte sjuk, även om det är det gemene man tror när de ser mig. Men om jag, som igår, småler när jag möter människor, så hoppas jag att de ser livsglädjen hos mig och inte sjukdomen.
Jag var inne på Body Shop där jag fick ett otroligt bra bemötande och en rar tjej gav mig massa med prover och också passade på att lägga en fin makeup på mig! Överlag kändes det som om jag fick bättre service igår vart jag än gick, än jag brukar få. Kan det stämma? Tycker man synd om mig och därför vill ge mig lite extra omsorg? Jag vet inte, men jag vet att det var trevligt att få den positiva uppmärksamheten!
Idag har också varit en bra dag. Har varit på kontoret hela dagen. För en ovan kontorsråtta som jag är det lite av en chock. Vart tar timmarna vägen? Det är ju helt overkligt! Jag hann ingenting av det jag verkligen hade tänkt att göra idag. Det blir till att avsätta ännu mer tid i nästa vecka helt enkelt.
Har ändå mått relativt bra idag, men nu ikväll är jag dock extremt trött. Kan man be om inskolning på jobbet tror ni?
Imorgon väntar, förutom bilbesiktning och provtagning, en "look good, feel good"-happening. Två timmar med makeup-rådgivning och peppning tillsammans med andra bröstcancerkvinnor. Ska bli roligt!
Må väl där ute och TACK för allt ert underbara stöd!
Kramar
Sedan i tisdags har solen skinit både inne och ute, både på himlen och i själen. Efter tisdagens bakslag så kom det, tro det eller ej, en ny dag snart därpå! Och onsdagen bjöd på kontrasten; jag kände mig stark både fysiskt och psykiskt. Värken var mer under kontroll liksom illamåendet. Barnen hade satt en av deras tatueringar på mitt bakhuvud så vi kom överens om att jag skulle gå barhuvad till skola och dagis på morgonen. Det blev succé! Jag kände mig faktiskt snygg och rätt cool, men framför allt stolt, när jag klev ur bilen och mötte barnens blickar. Och barn är ju så självklara där vuxna ibland har svårare att hantera ovanliga situationer. Så det hela avlöpte bra. Väl framme i Ropsten, där jag ställde bilen, tänkte jag inte på att jag var barhuvad förrän jag var framme vid tunnelbanan. Så jag fortsatte min färd till stan utan sjal runt huvudet. Tänkte att det var dags för ett experiment och se hur jag blir bemött. Visst blir det många blickar, men också flera leenden, som värmde. Jag såg mig själv som ambassadör för oss skalliga. Det är liksom så här man ser ut när man går igenom en cellgiftsbehandling (det kommer nya bilder inom kort...) Jag hoppas att folk inte blir provocerade, det är inte min mening. Jag kände bara så starkt igår att jag inte rår för att jag har drabbats av detta, och därmed hur jag ser ut. Jag vill inte behöva känna att jag ska dölja mitt huvud. Jag är en frisk människa, inte sjuk, även om det är det gemene man tror när de ser mig. Men om jag, som igår, småler när jag möter människor, så hoppas jag att de ser livsglädjen hos mig och inte sjukdomen.
Jag var inne på Body Shop där jag fick ett otroligt bra bemötande och en rar tjej gav mig massa med prover och också passade på att lägga en fin makeup på mig! Överlag kändes det som om jag fick bättre service igår vart jag än gick, än jag brukar få. Kan det stämma? Tycker man synd om mig och därför vill ge mig lite extra omsorg? Jag vet inte, men jag vet att det var trevligt att få den positiva uppmärksamheten!
Idag har också varit en bra dag. Har varit på kontoret hela dagen. För en ovan kontorsråtta som jag är det lite av en chock. Vart tar timmarna vägen? Det är ju helt overkligt! Jag hann ingenting av det jag verkligen hade tänkt att göra idag. Det blir till att avsätta ännu mer tid i nästa vecka helt enkelt.
Har ändå mått relativt bra idag, men nu ikväll är jag dock extremt trött. Kan man be om inskolning på jobbet tror ni?
Imorgon väntar, förutom bilbesiktning och provtagning, en "look good, feel good"-happening. Två timmar med makeup-rådgivning och peppning tillsammans med andra bröstcancerkvinnor. Ska bli roligt!
Må väl där ute och TACK för allt ert underbara stöd!
Kramar
tisdag 4 maj 2010
Berg- och dalbana
Det svänger i den här branschen kan jag konstatera. Igår var en så härlig dag. Jag tog en långpromenad med min ck (cancerkompis)på Elfvik. Solen värmde, vattnet glittrade och fåglarna kvittrade. Kom hem pigg, glad och full av energi. Satte mig vid datorn och fick undan en hel del saker som låg på vänt. Hämtade barnen, gick ut, Matilda cyklade en sväng. Åt sedan en god middag och det var en alltigenom kanondag. Och då trodde jag förstås att nu är det över, nu kommer jag att må så här. På en gång började jag göra planer i mitt huvud för allt jag nu skulle orka med att göra och ta tag i denna vecka.
Så vaknade jag i morse, kroppen värker, illamåendet tilltar, huvudet börjar dunka, hela ryggen känns så stel och det bara gör ont, ont, ont. Tar ändå en dusch och ser min sargade kropp. Ärr och plåster vart än jag ser, känns det som. Och så det kala huvudet. Mental djupdykning.
Jocke fick köra barnen och jag lade mig i sängen. Det blev ingen stärkande promenad. Det blev inget övande (kände mig sångsugen igår!). Det blev ligga i soffan och tycka synd om mig själv istället.
Har nu tryckt i mig ett gäng piller för att slippa värken och illamåendet. Önskar så att någon bara kan komma ta hand om min kropp. Ta bort det onda, ta bort ärren, ta bort injektionsporten, och ge mig tillbaka min kropp!
Min tröst är att jag vet att morgondagen också kommer att bli annorlunda. Den kommer inte bli som idag. Förhoppningsvis bättre, mer eller mindre, men iallfall annorlunda.
/Anna
P.s. jag har noterat att solen skiner även idag, och jag tror att jag kommer att dra ut en fåtölj på balkongen och njuta under eftermiddagen!
Så vaknade jag i morse, kroppen värker, illamåendet tilltar, huvudet börjar dunka, hela ryggen känns så stel och det bara gör ont, ont, ont. Tar ändå en dusch och ser min sargade kropp. Ärr och plåster vart än jag ser, känns det som. Och så det kala huvudet. Mental djupdykning.
Jocke fick köra barnen och jag lade mig i sängen. Det blev ingen stärkande promenad. Det blev inget övande (kände mig sångsugen igår!). Det blev ligga i soffan och tycka synd om mig själv istället.
Har nu tryckt i mig ett gäng piller för att slippa värken och illamåendet. Önskar så att någon bara kan komma ta hand om min kropp. Ta bort det onda, ta bort ärren, ta bort injektionsporten, och ge mig tillbaka min kropp!
Min tröst är att jag vet att morgondagen också kommer att bli annorlunda. Den kommer inte bli som idag. Förhoppningsvis bättre, mer eller mindre, men iallfall annorlunda.
/Anna
P.s. jag har noterat att solen skiner även idag, och jag tror att jag kommer att dra ut en fåtölj på balkongen och njuta under eftermiddagen!
lördag 1 maj 2010
Lugn lördag
Efter att barnen och maken firat Valborg på Ingarö igår, och maken lämnade kvar barnen där, så har lugnet lagt sig här hemma. Själv hade jag en grymt stilla Valborgsmässoafton, tittandes på TV, och lite Facebook-ande. Jag fick njuta av Teknologkören som hälsade våren välkommen och också ta del av sommarens heta grilltips - sluta marinera!(enligt Niklas Andersson, som lärt av sydamerikanerna). Jag fick också se Sanna Nielsen, 11 år, i sitt genombrot i Café Norrköping. Och jag tycker nog att hon var en bättre sångerska då än idag. Och med det bara sagt att hon hade en väldigt naturlig och självklar röst som barn!
Så kom en lördagmorgon med lite lagom illamående och extremt spänd rygg, axlar och nacke. För det är så här att på grund av axillutrymningen i höger armhåla så har jag svårt att sova på den sidan (har dessutom för säkerhets skull en s.k labrumskada i den axeln sedan tidigare), och nu med injektionsporten på vänster sida, så kan jag inte ligga på den sidan heller. Mage då? tänker du nu. Nja, eftersom jag fortfarande är öm efter bröstoperationen, och injektionsporten ömmar ännu mer fast på höger sida, så är svaret - nej. Återstår alltså ryggläge. Och det är inget fel på det. Om man bara slapp ligga på rygg hela tiden. Men så imorse kom jag på att jag ju har en spikmatta liggandes i en garderob! Jaaa, precis vad jag behövde för att få igång blodcirkulationen. Sagt och gjort, först ryggen i tjugo minuter och sedan mer åt axel- och nackhållet. Aldrig har väl piggar i ryggen piggat upp så mycket, ha!
Åkte sedan med Jocke till båten, som han lyckades sjösätta idag - heja Kapten Persson! Underbart att se henne flyta där vid bryggan, och så fin hon är också. Varje gång jag kliver ner i sittbrunnen slås jag av hur stor den är! Där kan man sitta många en varm sommarkväll och njuta av solnedgången.. Mm, längtan ut är stor och kommer väl bara bli än större ju mer vår och sommar det blir. Det är något visst med att båten hamnar i sjön, det kan nog alla båtägare intyga. Början på säsongen är speciell.
För att fortsätta min sköna lördag, och för att mota undan illamåendet, så tog jag mig också en promenad runt Bosön. Ännu mer cirkulation på både blodet och övriga kroppen. Jag känner mig så oerhört förslappad när jag har suttit inne i fyra dagar (som det blev nu med operation på tisdagen också). Van att röra på mig och njuta av vårens ankomst känns det verkligen som ett fängelse att tvingas ligga inne och inte se hur våren skjuter fart för varje timme som går. Men idag tog jag alltså revansch, och det var underbart!
Och nu återstår ännu en kväll utan barn. De hämtar vi inte förrän imorgon. Så Ikväll lagar Jocke god fisk åt oss. Han har lagt en flaska Chablis på kylning, och det ser gott ut, även om jag inte delar den med honom. Min lever har lite annat att pyssla med än att bryta ner alkohol också. Så sammantaget har detta varit en bra dag. Lugn och skön och otroligt skönt att komma utanför dörren igen!
Hoppas att ni därute också får en bra lördagkväll!
/Anna
Så kom en lördagmorgon med lite lagom illamående och extremt spänd rygg, axlar och nacke. För det är så här att på grund av axillutrymningen i höger armhåla så har jag svårt att sova på den sidan (har dessutom för säkerhets skull en s.k labrumskada i den axeln sedan tidigare), och nu med injektionsporten på vänster sida, så kan jag inte ligga på den sidan heller. Mage då? tänker du nu. Nja, eftersom jag fortfarande är öm efter bröstoperationen, och injektionsporten ömmar ännu mer fast på höger sida, så är svaret - nej. Återstår alltså ryggläge. Och det är inget fel på det. Om man bara slapp ligga på rygg hela tiden. Men så imorse kom jag på att jag ju har en spikmatta liggandes i en garderob! Jaaa, precis vad jag behövde för att få igång blodcirkulationen. Sagt och gjort, först ryggen i tjugo minuter och sedan mer åt axel- och nackhållet. Aldrig har väl piggar i ryggen piggat upp så mycket, ha!
Åkte sedan med Jocke till båten, som han lyckades sjösätta idag - heja Kapten Persson! Underbart att se henne flyta där vid bryggan, och så fin hon är också. Varje gång jag kliver ner i sittbrunnen slås jag av hur stor den är! Där kan man sitta många en varm sommarkväll och njuta av solnedgången.. Mm, längtan ut är stor och kommer väl bara bli än större ju mer vår och sommar det blir. Det är något visst med att båten hamnar i sjön, det kan nog alla båtägare intyga. Början på säsongen är speciell.
För att fortsätta min sköna lördag, och för att mota undan illamåendet, så tog jag mig också en promenad runt Bosön. Ännu mer cirkulation på både blodet och övriga kroppen. Jag känner mig så oerhört förslappad när jag har suttit inne i fyra dagar (som det blev nu med operation på tisdagen också). Van att röra på mig och njuta av vårens ankomst känns det verkligen som ett fängelse att tvingas ligga inne och inte se hur våren skjuter fart för varje timme som går. Men idag tog jag alltså revansch, och det var underbart!
Och nu återstår ännu en kväll utan barn. De hämtar vi inte förrän imorgon. Så Ikväll lagar Jocke god fisk åt oss. Han har lagt en flaska Chablis på kylning, och det ser gott ut, även om jag inte delar den med honom. Min lever har lite annat att pyssla med än att bryta ner alkohol också. Så sammantaget har detta varit en bra dag. Lugn och skön och otroligt skönt att komma utanför dörren igen!
Hoppas att ni därute också får en bra lördagkväll!
/Anna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
