Makalösa Midsommar!

Har precis kommit hem från ett två dygns långt midsommarfirande i Rönninge hos mamma och pappa. Och det har varit ljuvligt! Hela släkten samlad, ja ialla fall de som brukar fira midsommar tillsammans och det blev i år 19 personer. Vädret behöver jag inte ens kommentera, utan det har bara varit roligheter för både stora och små från början till slut. Jag blev påmind om mina egna somrar som barn, då jag var hos min mormor och morfar i Trosa, och där vi kusiner samlades och lekte och lekte och lekte hela dagarna och långt in på nätterna. Och den känslan upplevde jag hos mina barn i helgen. Så totalt uppslukade av sina kusiner, leken, stämningen coh skratten. Det är härligt att se!

Och jag själv upplever också bra dagar. Det är så ofattbart skönt att känna sig som vanligt (åtminstone i princip..)utan hänsyn till biverkningar. Att då få vara tillsammans med släkten är, i mina ögon, bara underbart. För vi i vår släkt är inte bara släkt, vi är också väldigt goda vänner och har oerhört kul ihop, stora som små. Ett privilegium tycker jag. Banden mellan oss är starka och det är värdefullt för mig. Det är häftigt att kunna leka tillsammans, lekar som roar och engagerar alla i åldrarna 6 - 40+. Tack alla som var där för en toppenhelg!

Härom morgonen när jag gick från Östermalmstorg till Skeppsholmen så hade jag också en så bra känsla i kroppen. Jag njöt av att se vattnet glittra, solen skina och värma, se båtarna göra sig klara för att ta emot turister och höra fiskmåsarna skria. Kanske är det så att när jag kommer ur varje behandling, när mörkert skingras, så blir det positiva än mer positivt. Det är som att se saker för första gången. Klassiskt kanske också detta att uppskatta de små sakerna i livet, och de saker som vi annars tar för självklara. Oavsett vilket så är det en underbar känsla att kunna njuta av dessa saker i livet och jag hoppas att jag kommer att ta med mig det även när behandlingarna är över. Att stanna upp ta in det jag ser och hör varje dag, att inte bara rusa på och missa allt det där som berikar vardagen.

Sedan sist har jag tänkt lite på vad jag upplevt som jobbigast hittills under min resa, i mitt möte med andra människor. Och detta säger jag utan att lägga någon börda på någon, för jag vet att alla människor hanterar kriser på olika sätt. Men som drabbad, och detta är något som jag fått bekräftat från andra cancerpatienter, så finns det vissa saker som blir jobbiga, och de är:

1. När människor lägger huvidet på sned och tittar på en utan att säga något först, för att sedan säga något i stil med "jag hörde, vad jobbigt, hur mår du?"
Tja, vad tror du, tänker jag för mig själv. Jag kände starkt att jag inte vill att folk ska tycka synd om mig. Kan inte riktigt förklara varför?

2. När en person känner att de måste berätta för mig hur många hon eller han känner som OCKSÅ har gått igenom precis samma sak som jag och det har gått jätterbra.
Jag förstår tanken, men det är inte relevant för mig, för jag har min egen resa att ta mig igenom och högaktningsfullt skiter i hur många som klarat detta före mig.

3. Lite som ovan men med tillägget att "det gick min mamma igenom för några år sedan och det där tar man sig ju igenom", lite lagom hurtfriskt.
Jag tänker "Okej, om det är så enkelt så kan vi kanske byta, för jag byter hur gärna som helst". Vi är idag många som drabbas av cancer och andra sjukdomar, men det gör inte det hela enklare för den enskilt drabbade.

4. Kommentaren "ja, men det kommer ju alltid något positivt ur en erfarenhet som denna". Jo, så är det, det är jag medveten om, men faktum är att jag skulle tusen gånger hellre vara utan de erfarenheterna om jag slapp gå igenom detta. Visst, jag skulle missa vissa värdefulla perspektiv på livet, men vet du, det skulle inte göra något.

Tack och lov har inga av mina nära vänner betett sig som ovan, så jag har slupit irrirtera mig på dem :-).Och till de som känner att de bara måste säga något hurtfriskt när någon berättar att han/hon har blivit sjuk, så vill jag bara säga: våga vara i känslan. Våga stanna kvar där och bara ta in. Känn efter hur det känns i kroppen. Och man behöver faktiskt inte säga något alls. Jag har predikat det förut, jag vet, men det är så sant.

De flesta i min närhet har ganska omgående sagt "vad kan jag göra för dig?", och det tycker jag är sååå bra! Att ställa sig till förfogande, förutsättningslöst. För det är omöjligt att veta vad en människa i kris och sorg behöver bäst. Men man kan alltid fråga. Och det är ett fint sätt att uttrycka sitt deltagande på tycker jag. Jag har fått den kommentaren både från nära och mer avlägsna vänner, och för mig så tyder det på insikt. Att veta att man inte behöver komma med en lösning (eftersom det är omöjligt) eller käcka ord eller sin egen oro. Utan helt enkelt fråga vad jag behöver.

Jag ska själv försöka att komma ihåg detta när jag möter en människa i en svår situation.

Nog reflekterat för idag.

Jag ska gå ut på balkongen och ta en titt på alla mina blommor och växter som växer och frodas nu! Det är så vackert med alla färger och dofter. Och de nyinköpta balkongmöblerna inbjuder än mer till att tillbringa tid i det nya uterummet - härligt!

Jag hoppas att du som läser också har haft en bra helg och kan uppskatta de självklara sakerna runt omkring dig!

/Anna

Dagar som går fort

Idag är det söndag och jag läser att det är fem dagar sedan jag sist skrev i bloggen. Att så pass många dagar har passerat beror nog mest på att jag har varit oerhört trött. Pärsen med all värk och illamående och ögon som bara gör ont, ja, ni kan nog mina biverkningar vid det här laget, har tagit hårt på mig den här gången. Och när jag mått lite bättre, som i slutet av veckan, så har jag passat på och jobbat, vilket är jätteroligt. Både för att jag får annat att tänka på och också för att vi i förra veckan framförallt förberedde oss för regeringens middag för kronprinsessparet i fredags. De förlade alltså middagen till Eric Ericsonhallen, haha!
Och jag måste ju bara kommentera det eftersom det var rätt häftigt. En enorm organisation både när det gällde mat och dryck och säkerhet förstås, men även transporter och vädrets makter! En fotograf från SVT stod i direktförbindelse med en metereolog som gav oss minutrapporter. Och det var tur, för det hällregnade bara 40 minuter innan gästerna skulle komma och den röda mattan var utrullad, men enligt metereologen så skulle det vara upphåll mellan klockan fem och sex, och han fick rätt! Det plaskade rätt så rejält om skorna och flera av damerna valde att gå vid sidan av mattan. Skor med öppen tå gör sig inte på en blöt matta - röd eller ej!

Vi som hörde till hallen på olika sätt, stod en bit från pressuppbådet och försökte se som om vi hade en helt vanlig dag på jobbet när alla dessa kungligheter paraderade förbi. De enda som tilltalade oss var faktiskt Victoria och Daniel som hälsade glatt och kommenterade vädret. Se där! När gästerna väl gått in så behövdes inte vi längre, så arbetsdagen var därmed slut och jag tog mig hemåt.

Och efter två ganska långa (ja, för mig i alla fall) jobbdagar så var det skönt att bara komma hem till familjen, kura upp i soffan och ta del av konserten från Konserthuset.

Och nu är jag så där evinnerligt trött igen. Vet inte om det är mening att det ska vara så här nu resten av tiden? Kanske beror en del av min trötthet på att jag inte dricker som jag ska ännu. Mina smaklökar bråkar fortfarande med mig och jag längtar så efter att njuta av att dricka ett glas kallt vatten igen. Det blev bättre några dagar tyckte jag, men idag känns det återigen sämre, hm.

Nåja, imorgon ska jag träffa en nyvunnen ck (cancerkompis) som jag skrattar mycket tillsammans med, vilket är väldigt berfriande. Hon är dessutom en sådan som läser på allt om sin sjukdom, till skillnad från mig. Så henne ska jag fråga om detta. Hon ligger dessutom snäppet före mig i behandlingar och har lite mer erfarenhet. När jag först träffade henne och började diskutera diagnoser och behandlingar så trodda jag att hon var läkare eller åtminstone syrra, men icke. Kontrollfreak, var hennes svar! Men det kan jag dra nytta av - perfekt.

På det hela taget så känns det som om jag kommit in i ett nytt skede sedan senaste behandlingen. Ett stadium av trötthet och ledsamhet som jag inte känt så påtagligt tidigare. Jag bekymrar mig inte så mycket för det, snarare reflekterar över att det är så. Det känns som om min kurator vet vad hon talar om när hon i ett ganska tidigt skede sa att man blir mer och mer sliten ju längre tiden går. Och att det kan vara svårt att se att det "bara" är två behandlingar kvar, och dessutom glädjas åt att mer än hälften är avklarade, när orken tryter och humöret sjunker. Jag förstår det bättre och bättre.

Jag ser väldigt mycket fram emot de tre veckorna i augusti då vi får ut och segla. Vi tog en tur idag vilket var härligt. Bra vindar och vi skulle nog ha revat från start, men eftersom vi inte känner båten än så visste vi inte bättre. Hursomhelst, det var skönt att komma ut, lägga oss på svaj på Nackalandet och bara softa. Hampus tog hem bragdmedaljen idag efter dagens enda dopp. Jag var inte ett dugg frestad, brr...

Men, nu orkar jag inte mer. Mår dessvärre riktigt illa idag och har hoppat över barnens simskola, trots att det är sista gången. Försöker bara ta det lugnt och ta vara på stillheten här hemma och inte bry mig alla måsten som envist pockar på min upppmärksamhet!

Ha det gott till nästa gång!

ps beklagar den usla skärpan på Vickan och Daniel, ser bättre ut i telefonen!

Vill bara säga tack...

Hej på dig som läser min blogg.
Jag vill bara säga tack för att du gör det, och också tack till dig som kommenterar. Jag har valt att inte kommenterar tillbaka på bloggen med risk för att det blir så roddigt med kommentarer fram och tillbaka. MEN jag vill berätta att jag är jätteglad för de kommentarer som kommer, både till bloggen och till min privata adress. Så tro inte att jag inte uppskattar dem bara för att jag inte svarar!

Jag vet att jag har sagt det förut, men säger det igen. Det betyder enormt mycket för mig att få allt stöd ifrån er alla, i olika former. Ibland känner jag mig så ensam på min resa, men vetskapen om att ni alla finns därute och tänker på mig ger mig kraft och ork att gå vidare.

Som avsändare av påhejande ord kanske man inte alltid vet vilken betydelse de orden har, men det vill jag att ni tar till er, att det är av stor, stor betydelse, iallafall för mig.

Så än en gång, mitt allra största och varmaste tack för att ni alla finns där för mig och stöttar mig i både ljusa och mörka stunder.

/Anna

ps Jag är också lite nyfiken på vilka som läser min blogg? Vissa dagar är det upp till 80 personer! Att det är många av mina nära och kära förstår jag, men det vore kul att veta om det någon i samma situation som jag till exempel? Kanske kan vi dela erfarenheter? Hör gärna av dig...

en dag i tårar

Igår upplevde jag min värsta dag på länge. Jag tror att det var dags att släppa ut både ilska, frustration och sorg. Och när det fysiska blir alltför jobbigt så orkar inte heller psyket med. Familjen hade åkt på bio och jag låg hemma med en alltmera tilltagande värk i kroppen. Det är obeskrivligt hur ont det har gjort i min kropp under helgen. Dessutom är den så illhållande att jag höll på att få panik. Och när sedan febern började stiga och jag började oroa mig för att jag också hade en infektion i kroppen, ja då blev det för mycket helt enkelt.

Jag kände mig så liten och ynklig och samtidigt så förbannad och trött på alltihopa. Jag bara orkade inte längre. Det räcker nu, inga fler behandlingar, inga fler biverkningar, inget mer illlamående, DET RÄCKER NU! Jag tänkte att jag börjar förstå de patienter som inte vill ha behandling, som själva väljer att avstå. Jag vet att det är kortsiktigt tänkt, men ändå, tänk så skönt och befriande att inte behöva allt detta som jag nu går igenom!

Efter att ha stått i förbindelse med onkologakuten under dagen, så åkte Jocke och jag in vid åttatiden på kvällen. Då för att febern gick över den magiska 38-gränsen, och för att smärtan var så outhärdlig och jag bara ville hitta någon som kunde hjälpa mig bli av med den så att jag skulle få sova. Jag var så trött, både fysiskt och psykiskt. Det är jobbigt att ha så ont ska jag säga. Men alla prover var bra, vilket kändes skönt. Jag har åtminstone inte någon infektion på gång. Men läkaren sa också att jag ska äta smärtstillande regelbundet och inte vid behov, eftersom det är lättar att stävja en smärta än att bryta en smärtcirkel. Så nu äter jag allt jag kommer över i den vägen! Skämt å sido. Det var skönt att allt såg bra ut och vi kom hem cirka två timmar efter att vi åkt in. Man får lite av en gräddfil som cancerpatient och behöver inte ens sitta i akutväntrummet, eftersom man är infektionskänslig. Alltid något!

Men det var en pärs igår, kände att all ork, all kraft och all styrka bara rann ur mig. Jag vet att jag i grunden är en stark person och ni som kommenterar nämner det ofta. Men igår var det en annan Anna och kanske att ni inte skulle känna igen mig? Uppgiven, gråtandes, orkeslös. Men det är också en del av mig, framför allt nu, och det är faktiskt skönt att emellanåt släppa taget och inte vara så förbaskat stark hela tden. Tack till älskade Cilla som i den stunden var stark för mig och lyssnade till min klagolåt, det hjälpte mycket!

Idag känns det lite bättre. Lite mindre ont, men istället lite mer illamående. You win some, you loose some...

Jag har nu två behandlingar kvar och jag hoppas innerligt att de kommande två inte tänker bli värre än denna. Nu vet jag iallafall vad som väntar och jag hoppas också att min läkare till nästa gång tänker ut något fiffigt som underlättar för mig. Helt klart är i alla fall att jag kommer börja äta smärtstillande innan helvetet bryter ut!

Nu hoppas jag att botten är nådd för denna gång och att det blir positivare tongångar framöver.

Ha det gott!

Ny innebörd av ordet "rejält"!

Söndag morgon och smärtan i kroppen känns inte riktigt lika intensiv som igår, men finns ändå där hela tiden. Från att ha känt mig rätt okej både på torsdagen och fredagen så kom den förutspådda dippen natten till lördagen. Det var förvisso precis vad min sköterska talat om för mig och varnat mig för; att man känner sig piggare de första dagarna och sedan kommer smällen. Både hon och min läkare uttryckte det som att man med den här andra cytostatikan får "rejält" ont i kroppen. Rejält? Vad tror ni det betyder? Ja, i mitt fall handlar det om att jag hellre föder 5 barn i sträck än behöver utstå smärtan som jag hade igår. Jag sa tidigare att jag tar avd som ehlst bara jag slipper att må illa, och jag tror att jag ändå håller kvar vid det, men så här ont kunde jag inte föreställa mig att jag skulle ha. Det gör rejält ont helt enkelt. Fick igår emellanåt lätt panik av smärtan, och inte fick jag ta mer smärtstillande heller. Jag kände mig riktigt dålig, inte bara av smärta utan även frusen och enormt trött. Ringde till onkologakuten på KS som var otroligt hjälpsamma och stöttande. Hon fick mig att ta tempen vilken visade på 37,6. Och när febern drar iväg till 38 så är det bara att åka in till akuten. Om det skulle vara så att jag får en infektion i kroppen så har jag inget försvar mot den, därför måste man till sjukhus. Hursomhelst, jag fick order om att ta febern varannan timme och också vara uppmärksam på smärtnivån. Även stark smärta är anledning till att åka in och få hjälp att lindra den nämligen. Men febern sjönk framåt kvällen och smärtan var uthärdlig, så jag kunde lugnt stanna hemma.

Ja, jisses är allt jag kan säga. Det är tur att man inte vet på förhand vad som väntar en...

Inatt har jag sovit snäppet bättre och har inte haft lika ont. Nu på morgonen börjar den komma tillbaka igen men jag hoppas att det inte blir som igår, för det tär på krafterna!

Den konstiga bismaken jag har i munnen håller i sig och det är riktigt jobbigt. Inte bara att maten smakar konstigt, till och med vatten smakar direkt illa! Hur är det möjligt? Mjölk har fungerat bäst hittills så jag försöker hålla mig till det. När det gäller mat är det helt hopplöst. Men jag får ändå i mig mat om än i små mängder. Å andra sidan är jag inte heller särskilt hungrig så det går ingen nöd på mig.

Nu ringer matklockan för frukost. Jocke har bakat scones till barnens stora glädje och jag hoppas att även jag kan få i mig lite nybakat bröd!

Ärligt talat så börjar jag bli trött på alltihopa nu; smärta, illamående, noll aptit, sprutor, blablablabla.... Ska försöka göra något som ändå piggar upp mig idag. Kanske en bra film?

Ha det gott där ute och kom ihåg att rejält verkligen betyder REJÄLT!!
Icke att missbrukas :-)

Ny behandling - ny cytostatika - nya biverkningar och nya erfarenheter!

Ett dygn sedan senaste behandlingen och jag känner mig vid hyfsat gott mod. Vis från förra gången vågar jag inte ta ut något i förskott, men gläds åt att dagen idag har varit mycket bättre än någonsin tidigare. Kanske svänger det imorgon, men det tar jag då.

Igår fick jag alltså byta preparat vilket är anledningen till att jag inte mår lika illa nu. Den här cytostatikan har däremot andra biverkningar, såsom väldigt kraftig muskelvärk, risk för tappade naglar, klåda, helt förändrade smaklökar (ingenting smakar någonting, eller bara illa!) och lite annat. För att förhindra att naglarana ryker fick jag sitta med händerna i isbad under behandingen - i en timmas tid!! Föreställ er att det är -15 grader ute och du ska snöra på 15 barn skridskor. Ungefär så kändes mina fingar. Och när det började bli lite uthärdligt, när isen smälte, så fick jag genast ny, kall is till fingrarna. Nåja, hellre det än att tappa naglarna. Det är rätt fiffigt tänker jag, att någon har kommit på att om man kyler fingrarna så kommer blodet att dra sig tillbaka och därmed kommer inte heller cytostikan att nå ända dit ut, ha!

Och så detta med proppen då! Jag fick mer ont i armen under helgen och åkte in akut igen till DS på måndag morgon. Där kunde konstateras att proppen sitter kvar, men eftersom mina besvär har ökat och för att minska risken för att proppen blir djup så satte man in behandling i form av sprutor. Detta pågår dagligen i en månads tid, och görs alltså hemma. Spännande... hittills har jag fått en spruta dagen efter behandlingen för att stimulera tillväxten av de vita blodkropparna, och den har Jocke givit mig. Men jag inser själv att jag bör kunna ta de nya sprutorna själv när det sker så ofta. Så igår satt jag där och tänkte tillbaka på min klasskompis Lenah, som är diabetiker, och hur jag emellanåt gav henne sina sprutor. Jag tänkte också på hur vi tog för givet att hon skulle ta sina sprutor varje dag, vilket jag i efterhand blir imponerad av. Hursomhelst, där satt jag igår och laddade och laddade för att sticka mig själv. Och till slut, med hjälp av den gamla fina ramsan "ett, tu, tre, på det fjärde ska det ske.." så fick jag till det. Och det gick sååå bra. Kände mig riktigt proffsig. Känns skönt att det inte var värre än det var. Själva sticket är jag inte rädd för. Jag blir stucken så ofta nu för tiden, men det är en helt annan sak att göra det på sig själv. Nu blir det iallafall sprutor i en månads tid och sedan hoppas jag att jag inte får fler proppar!

Det är för övrigt en lugn kväll som väntar. Hampus hade avslutning idag och båda barnen följde med Farmor efter det och sover över till imorgon. Jag har tillbringat eftermiddagen sovandes och sedan läsandes på balkongen. Härligt med den varma solen. Jag känner mig väldigt frusen så det är skönt med varma strålar. Jag känner mig väldigt trött, vilket inte är så konstigt. Jag ska lyssna på det och låta kroppen styra mina dagar framöver.

Maken har precis kommit hem med middag och jag ska väl ta och äta, smak eller ej. Det kommer också att gå över precis som allting annat.

Nu har jag avverkat fyra behandlingar av sex och det känns bra att ha passerat hälften.

Hoppas att ni därute också har njutit idag av sommaren!

/Anna

Oj vad det svänger!

Det känns som om livet är en riktig berg- och dalbana just nu. Jag pendlar mellan att känna mig rätt okej, till att bara inte vilja vara med längre. jag vet, jag har kommit halvvägs med cytostatikan och operationen är över, så det finns med andra ord många saker att glädjas åt. Men ändå, jag tror att mängden glädje är begränsad, och att förmåga att känna glädje och lycka är kopplad till mängden enerig i kroppen. Min energimängd har minskat, helt klart, och det är också helt naturligt. Men för första gången sedan jag hittade tumören så känner jag mig trött och sliten på ett helt nytt sätt. Jag tror också att fredagens dag på Danderyd och upptäckten av proppen har bidragit till att ytterligare urlaka mig.

Jag har bra stunder, absolut! Som gårdagens ljuvliga lunch med moster, kusin och goa kusinbarn. De timmarna fyllde på mitt energilager. Och jag tror att jag ska fokusera på just sådana stunder och upplevelser i större utsträckning framöver. Allt för att överhuvudtaget orka med resten.

Jag fick ett underbart mejl från min älskade mamma igår, där hon uttryckte att när hon möter mig och jag utstrålar så mycket postivitet, är det ibland svårt att förstå vad jag går igenom. Jag förstår henne helt och hållet. Och det är så att när jag är ute bland folk, så är jag stark, för det mesta i alla fall. Men naturligtvis så väljer jag själv när jag vill eller inte vill möta människor. Och jag väljer bort de stunder då jag känner mig låg. Därför ser ni mig mest som glad och energisk! Men jag tror att ni kommer att se mer av min trötthet och hopplöshet under de resterande månaderna. Alltihopa tär på mig, och det kommer att märkas. Men som min kloka mamma sa, så behöver man inte säga så mycket. Det räcker med att kramas. Jag behöver inte höra att det ska gå bra, för det vet jag. Jag behöver inte höra hur många som har klarat detta före mig, för det är ovidkommande. Jag har min resa att göra, precis som alla andra som går igenom svårigheter i livet. Så ha tålamod med mig om mitt humör dalar. Känn inte att du måste komma med klokheter eller goda råd. Att bara finnas där, skicka en hälsning, berätta något roligt som hänt, eller påminn mig om roliga och dråpliga saker som vi har varit med om tillsammans, är det jag behöver.

Jag vill att detta ska vara över NU. Jag vill ha tillbaka mitt liv, min tid och min vardag.

Om några timmar ska jag sjunga på Millesgården. Det ska bli kul! Har inte tagit en ton på läääänge, men jag litar på att rösten finns där. Ett tag var jag inne på att inte ha peruk, men dels tror jag att det tar fokus från sången (kan iofs vara bra ibland..) men sedan frågade Matilda om jag skulle ha peruk. Eller rättare sagt, det var nog mer en uppmaning, och då får det bli så!

Jag hoppas att dagens övningar ger mig ny och bra energi, musik brukar ju ha den förmågan! Jag hoppas också att du som läser detta får en fin söndag och kanske firande av Nationaldagen.

Nu räcker det!

Den senaste månaden har jag haft ont i vänstra underarmen. Tog upp det med läkaren vid senaste behandlingen, och han bad mig hålla koll på att det inte svullnar eller blir rött eftersom det föreligger risk för blodpropp under behandlingen. Det har gjort väldigt ont till och från men ändå inte svullnat, så jag har varit lugn. Så i morse när jag vaknade så hade armen svullnat och jag kunde också se en rodnad. Jag fick först inte tag på min sköterska på DS, men eftersom jag gissade att de skulle vilja titta på armen, så körde jag dit direkt. Och mycket riktigt så skulle detta undersökas. Efter att först fått vänta på att remissen till röntgen skulle gå igenom så kunde man konstaera en ytlig blodpropp! Luften bara gick ur mig. Tillbaka till onkologen för att träffa min läkare, som hade fastnat i en konferens så jag fick vänta och vänta och vänta. Och att sitta i väntrummet på behandlingsavdelningen är inget som ger mig positiva vibbar direkt. Tvärtom så började illamåendet komma ganska snabbt. Tillslut pallade jag inte längre utan gick ut i entréhallen istället. Till sist kom min läkare tillbaka och han kunde bara bekräfta det som röntgenläkaren redan sett - en liten och ytlig propp i underarmen. Det kändes som om mattan drogs undan för mig - igen. Detta är inget farligt eller något som kan sprida sig. Inte heller finns det anledning att tro att det ska komma tillbaka. MEN det är saker som denna som gör denna resa så oerhört jobbig och trist. Det tär på psyket framförallt. Jag känner mig bara gråtfärdig och orkeslös. Jag tycker på något sätt att jag har nog ändå. Jag tycker dessutom att jag gör det här rätt bra och då känns en propp bara onödigt och orättvist. Kunde jag inte bara få glädja mig åt de här dagarna när jag mår bra, innan det är dags för nästa behandling? Även om läkaren sa att jag visst ska njuta, strunta i proppen och leva som vanligt. Hm, jag vet att han har rätt och jag kommer säkert att känna mig bättre imorgon. Men just idag är det tungt.

Jag kan inte låta bli att tänka mitt liv just nu helt präglas av att vara så enormt anpassningsbar och ha ett stort mått av acceptans. Ibland går det lättare och ibland är det svårare.

Jag ska lägga mig i soffan med en kopp te, lyssna på Söderlings match i Paris (nej, vi har bara skogs-tv, ingen Eurosport här inte, men jag skulle ge ganska mycket för det i nuläget! Kan man stå och smygkika på Expert kanske?). Sedan är det dags för välbehövlig massage, som jag har längtat efter så länge. Jag kommer antagligen börja gråta så fort min sjukgymnast nuddar mig, men jag känner honom sedan tidigare och jag tror att han pallar det också!

Och när jag kommer tillbaka från massagen har fönsterputsaren varit här och jag kommer kunna glädja mig åt att återigen kunna titta ut..

Nej, ingen bra dag idag, hittills. Jag tror att jag har en del gråt och sorg accumulerat i kroppen, och proppen hjälper det att komma ut. Och även om det är jobbigt så är det välbehövligt.

Det var allt för idag. Jag hoppas att jag nästa gång kan meddela att svullnaden har gått ner och att jag känner mig bättre och starkare.

Till dess - ha det gott!

Glädje blandat med vemod

Solen skiner och jag börjar få den där härliga sommarlovskänslan i kroppen. Även om det inte är sommarlov för mig, så känns det ändå i kroppen att snart, snart är det lov. Och det är ljuvligt och välbehövligt. Jag gläds med barnen som snart får sova så länge de vill på mornarna och åt dagar som fylls med lek och bad.

Och parallellt med de känslorna så kommer också ett stort vemod över mig. Oftast på kvällarna eller tidiga mornar. När det är lugnt och stilla runt omkring mig. Och särskilt de här dagarna när jag inte mår så dåligt fysiskt längre. En trötthet som jag inte har känt tidigare infinner sig alltsom oftast och emellanåt och en sorgsenhet. Och det är som att hela systemet är trött; kroppen och huvudet. Inte så konstigt naturligtvis med tanke på allt gift som min stackars kropp ska hantera, och även hjärnan har en del att jobba på. Jag börjar förstå min ck som har gått igenom en tuff cancerbehandling, när hon säger åt mig att ta hand om mig och att jag kommer att behöva kraft längre fram. För kroppen blir mer och mer sliten för varje behandling. Och kropp och knopp hänger som ni vet ihop, så även om jag känner mig hyfsat mentalt stark, så tär varje behandling även på psyket.

Jag tror mig vara bra rustad för det, men jag måste också acceptera att det är så och planera därefter. Hittills har jag varit så otroligt glad och energisk när jag mår bra efter en behandling, och då haft en full kalender på en gång. Men nu planerar jag för tomma dagar. Dagar då jag bara gör det som faller mig in, och framförallt gör saker som gynnar mig.

Igår kom min älskade moster och kusin från England, och jag är så glad att få möjlighet att träffa dem flera gånger under deras dagar i Sverige. Och till dagen före nästa behandling, alltså på tisdag, ska jag bara hänga med kusin Camilla. Förhoppningsvis är det varmt och skönt och vi kan ligga på en filt i gröngräset och bara ha det bra.

Att fylla dagar med saker som gynnar en själv är värdefullt och jag hoppas att det är något som jag kommer att fortsätta med även när jag har kommit ut på andra sidan. Kanske inte i lika stor utsträckning, men ändå prioritera välmåeendeaktiviteter på ett sätt som jag inte har gjort tidigare.

Idag är det en ärendedag då det ska inhandlas presenter till ledarna på dagis, studentpresent, konfirmationspresent och födelsedagspresent.... (kanske en present till mig också!)Känns det bekant??

Jag ska gå ut och låta värmen smitta av sig på mig och låta vemodet ta en paus.