Efter en otroligt lugn och skön morgon och förmiddag hos vännerna i Karlskrona, öppnade sig en bloggmöjlighet då barnen försvann ur sikte och värdinnan preparerar kvällens pesto!
I torsdags var jag i Göteborg på Rosa bandet-galan. Jag fick på tidigt stadium en inbjudan till middag och galan, jag tror att det var för att jag har ställt upp på Ljusmanifestation och Metro-artikel som jag fick den inbjudan. Men jag hade inte tänkt åka av olika anledningar. Men så ringde en regissör från Baluba, som jag hade träffat tidigare då Jocke och jag spelade in den ”uppmaning” som rullat i TV3 under månaden. Han undrade om jag kunde tänka mig att komma ner för att vara med i själva vinjetten. Han behövde en person som öppnade hela galan med repliken ”Det här kommer bli en bra kväll”. Anledningen att han ringde mig var att jag tydligen hade utstrålat något särskilt då vi spelade in uppmaningen. Och det var precis detta som han var ute efter till galans inledning. ”Jag vill ha ditt Mona Lisa-leende”. Ja men, v ad säger man? Skulle du själv ha sagt nej i det läget? Näe, tänkte väl det! Tänk vad man kan få folk att göra genom smicker…
Hursomhelst, jag åkte dit. Fick inte precis repa min enda replik utan det var genrep direkt. ”vi stämmer av efteråt om det är något”, var parollen. Och även om det bara var en enda replik, så kändes det ändå rätt pirrigt. Ju mindre man har att säga, desto viktigare är det ju att man inte klantar till det. Och med en replik har jag ju ingen möjlighet alls att rätta till eventuella tabbar… Men det kändes bra och häftigt att vara med i direktsänd TV! (Undrar om jag kan sätta det på cv:t?) Roligt också att se bakom kamerorna vad som händer och hur det går till vid ett sådant här evenemang.
Väl i sändning kändes det bra och jag tror att jag fick godkänt. Kvällen i övrigt var blandad med mycket skratt (tack och lov) men också många allvarsamma stunder som var jobbiga att ta del av. Men som naturligtvis måste framhållas vid galor som dessa så att alla förstår att det behövs pengar hela tiden för att hitta bättre mediciner och bättre och tidigare sätt att upptäcka cancer.
Det var också fantasiskt att se alla dessa kvinnor, medsystrar, fulla av energi och livsglädje. Alla på olika ställen i livet och med skiftande bakgrunder, men med den gemensamma nämnaren att vi alla går igenom samma, ofrivilliga resa.
Nu är jag och familjen i Karlskrona på höstlov och det känns fantastiskt skönt. En bra bilresa genom Sverige igår och nu bara lugna dagar.
Vad är nytt annars? Jo, jag har börjat medicinera och jag gjort så i precis en vecka. Jag var hos läkaren i måndags och fick mina tabletter. Vi gick igenom vad det hela går ut på och vilka biverkningar jag kan förvänta mig. Naturligtvis är det… just det, väldigt individuellt, hur man reagerar på medicinen. Jag hoppas på att eftersom jag redan har fått en hel del av dessa biverkningar då även cytostatikan slår ut östrogenet, så blir det inte så chockartat för kroppen. Än så länge känns det okej. Jag har rätt ont i lederna till och från, svettas och har vallningar och sover rätt dåligt. Men just den dåliga sömnen kan ju ha andra anledningar. Jag vaknar och känner att tankarna maler i huvudet. Frågeställningar och funderingar som jag inte orkar ta itu med under dagtid, och någonstans måste de väl få utrymme tänker jag. Jag känner mig rätt labil, mentalt sett. Om det beror på hormonrubbning av medicinen eller av att jag är mentalt sliten vet jag inte heller. Jag vet bara att jag börjar gråta utan att känna mig direkt ledsen, och att jag är ganska lättirriterad. Jag har i min samtalsgrupp kommit till insikt om att mycket just nu handlar om min självbild. Och när självbilden inte stämmer överens med verkligheten så blir det frustration. Till exempel när snälla människor runt omkring mig kommenterar att håret är på utväxt och att det är så fint, då tänker jag; jo, visst är det fint, men det är inte jag!! Jag har inte valt att vara så här korthårig. Det ingår inte i min självbild, lika lite som det ingår att bli irriterad över småsaker, eller att känna mig svag fysiskt. Konsekvenserna i sig är inte problemet – det är klart att det är bra att håret växer ut och det är klart att jag inte kan förvänta mig att jag ska vara stark, MEN detta är konsekvenser av en sjukdom. Något som jag absolut inte har valt, och där jag bara har att rätta mig efter sjukdomens regler och konsekvenser. Och jag är så oerhört trött på att befinna mig där jag befinner mig. (Har jag sagt det förut?...) Vill bara återgå till någon sorts normalitet och vardag. En vardag där jag känner mig som jag brukade och där jag känner igen mig själv.
Jag orkar inte skriva mer nu. Det känns tungt. Jag blir bara ledsen.
Det känns roligare att hjälpa till med den stundande lunchen.
Men jag återkommer snart...
Ha det gott!
söndag 31 oktober 2010
lördag 23 oktober 2010
Svamp ute - svamp inne!
Det känns som om det var länge sedan jag bloggade? Kanske ligger mitt fokus just nu mer på min insamling (56.900!!!), eller är det bara så att jag har haft mer att göra denna vecka? Överhuvudtaget så tycker jag att mina dagar är innehållsrika, oavsett om jag är på Skeppsholmen och jobbar, eller går i skogen och plockar svamp. Jag tänker att det är ett tecken på att jag går åt rätt håll ändå? Att jag upplever mina dagar som fyllda av ett innehåll, som för mig framåt. Jag känner att jag vissa dagar tar ut mig mer än jag borde och orkar, men någonstans vill jag också veta var mina gränser går.
Idag blir det en kortare blogg eftersom vi, Jocke och jag, snart styr kosan mot Färna Herrgård! Ett drygt dygn tillsammans och därtill härliga promenader, god mat, lite bastu och spa och helt enkelt bara njuta av lugn och ro. Det känns väldigt välbehövligt!
Det är så lätt att säga att jag ska göra ”roliga” saker, sådant som ger mig energi. Men inte alltid lika lätt att genomföra. Orken finns inte alltid där… Men i onsdags hade jag en helt underbar dag tillsammans med fina vännen Niklas. Vi åkte ut från stan och plockade svamp. Jag stängde av jobbmobilen och bara insöp doften av våt skog! Det var helt underbart. Att vi dessutom hittade mängder av svamp gjorde inte saken sämre. Niklas hade också tagit med ljuvligt god lunch i form av trattkantarellsoppa och goda smörgåsar till. En kanna kaffe och goda smörbullar avrundade lunchen. Sådana dagar vill jag ha fler av, jag bär med mig känslan av den fortfarande och alla plåtar och brickor med svamp, som ligger för torkning här hemma, påkminner mig förstås om hur härligt vi hade det. Men det var nog sista rycket när det gäller svampen, men nu har vi å andra sidan så att vi klarar oss till nästa år!
Kontrasten till den lugna onsdagen kom på torsdagen då jag var i EE-Hallen! Eftersom jag har en dag i veckan då jag är där, blir den lätt full med olika möten. Så hela dagen kände jag att jag låg fem minuter efter hela tiden. Inte bra eller kul heller. Men det är temporärt tänker jag. Det ska bli bättre på den fronten också. För övrigt så trivs jag väldigt bra där. Jobbet är roligt och mina kollegor är toppen; varma, goa människor som jag tycker om att jobba tillsammans med. Gå gärna in på vår hemsida och se vad som är på gång. Vi har många konserter inbokade och på söndag är det till exempel Eric Ericsondagen, körlivets Oscarsgala, som annonsen säger! www.ericericsonhallen.se.
Jag har anammat ett mer sanningsenligt förhållningssätt om någon fråga mig hur jag mår. Jag har tidigare svarat lite klämkäckt att det går okej, att det går framåt och så vidare. Samtidigt har det inte känts bra inuti mig. Eftersom jag inte upplever det så riktigt. Jag är förbaskat trött på att leva som cancerpatient. Det har gått nästan nio månader nu sedan alltihopa började, och nu tycker jag, återigen, att det räcker. Och eftersom jag känner att jag gör våld på mig själv när jag svarar att det går okej, så gör jag inte det längre. Utan jag tänker att om någon frågar mig hur jag mår, så vill de ha ett ärligt svar. Och om man inte orkar med ett ärligt svar, sanningen, så ska man inte heller fråga. Enkelt på något sätt! Det kanske låter krasst, men jag tänker också att jag vill vara sann, både mot mig själv, men också mot min omgivning. Och faktum är att i alla fall jag mår bättre av att få häva ur mig hur jobbigt jag har det, hur less jag är på det här och vilket helvete det är att gå igenom en cancersjukdom.
Under intervjun med Metro så frågade journalisten hur det här påverkar min vardag? Jag tänkte inte så mycket på det då, men har funderat över det efteråt en hel del. Dels hur det faktiskt påverkar min vardag, men framför allt frågeställningen. För som utomstående så måste det ju framstå precis så – man går igenom behandlingar och på något sätt så påverkar det patientens vardag. När han och jag träffades möttes han av en sminkad, glad, energisk Anna, så självklart var det en adekvat fråga. Men när jag ser det från mitt håll, så är det inte så att det påverkar min vardag, det ÄR min vardag. Just då var jag mitt i strålbehandlingen, vilket innebar att jag åkte till Radiumhemmet varje dag, det är en väldig uppenbar påverkan på min vardag. Men i övrigt då? Ja du, att jag inte kan sova som jag vill för att bröstet ömmar, och har en injektionsport inopererad på andra sidan som stör, att jag vaknar mitt i natten med ångesttankar på framtiden, oron, rädslan över att få återfall, att jag är trött, att jag inte orkar bada med barnen, eller cykla till skolan, att jag mår illa så fort jag börjar prata om vad jag gått igenom hittills, att jag mår illa och har yrsel som en biverkning just nu, att lederna värker (biverkning?), att jag har regelbundna läkarbesök inbokade, att mitt onda knä skickas på röntgen, även om läkaren tror att det är en seninflammation, ALLT detta är min vardag. Jag kan nog säga att det mesta i mitt liv på ett eller annat sätt präglas av att jag går igenom en cancerbehandling. Jag måste hela tiden ta hänsyn till detta faktum. Ett exempel, jag skulle gå på Peter Jöbacks konsert på tisdag i nästa vecka, men nu har jag blivit tillfrågad om att medverka i Rosa Bandet-galan i Göteborg på torsdagen. Och jag vet då att jag inte kommer att orka med två sena kvällar, i kombination med att torsdagen är en heldag. Så jag har givit bort min biljett till Peters konsert. Bara ett exempel. Vad ville jag säga med det här? Jo, att det är så mycket mer omfattande att vara mitt i detta, än det kanske tycks, på utsidan. Det påverkar inte min vardag – det är min vardag!
Men kort över till galan i Göteborg! Jag hade fått en inbjudan dit men hade inte tänkt åka. Men då regissören från Baluba, samma som vid inspelningarna av ”uppmaningen” (har jag inte berättat om det?) Jocke och jag har spelat in en så kallad ”uppmaning” som sänds i TV3 nu i oktober. Du vet, när man tittar in i kameran och säger ”7000 kvinnor drabbas varje år av bröstcancer… bla bla bla, stöd rosa bandet du också”) Hursomhelst, han ringde i alla fall i veckan och undrade om jag kunde tänka mig att vara med helt kort i vinjetten på den direktsända galan. Detta eftersom han var ute efter just det pillimariska uttryck som jag tydligen hade vid inspelningen av uppmaningen. Med smicker kommer man som vanligt långt, och jag tackade ja. Så nu kommer jag att vara där på torsdag och få sju sekunder i rampljuset under vilka jag ska leverera en replik. Och jag ska tala om att det är de små rollerna som är de svåra! Man har nämligen inte chans att reparera en skada, nej det gäller liksom att vara som bäst på en gång. Men jag hoppas att jag inte dabbar mig utan kommer ihåg min replik.. Fast visst känns direktsändning i TV3 lite läskigt, även om det bara är sju sekunder.. Klockan åtta på torsdag kväll, nästa vecka, drar det igång, så missa inte detta, och framförallt, missa inte vinjetten!!
Nu dags för frukost sedan mot härliga Färna (www.farnaherrgard.se)!
Jag avslutar med att konstatera att jag ändå känner mig starkare, och till viss del tror jag att det beror på mitt något förnyade förhållningssätt till min omgivning. Jag hoppas att detta inte medför att jag uppfattas som bitter, men jag tror inte det. Jag kan fortfarande le och skratta mitt i allt elände!
Nbörjar min härliga helg, hoppas att din helg blir det du önskar!
Idag blir det en kortare blogg eftersom vi, Jocke och jag, snart styr kosan mot Färna Herrgård! Ett drygt dygn tillsammans och därtill härliga promenader, god mat, lite bastu och spa och helt enkelt bara njuta av lugn och ro. Det känns väldigt välbehövligt!
Det är så lätt att säga att jag ska göra ”roliga” saker, sådant som ger mig energi. Men inte alltid lika lätt att genomföra. Orken finns inte alltid där… Men i onsdags hade jag en helt underbar dag tillsammans med fina vännen Niklas. Vi åkte ut från stan och plockade svamp. Jag stängde av jobbmobilen och bara insöp doften av våt skog! Det var helt underbart. Att vi dessutom hittade mängder av svamp gjorde inte saken sämre. Niklas hade också tagit med ljuvligt god lunch i form av trattkantarellsoppa och goda smörgåsar till. En kanna kaffe och goda smörbullar avrundade lunchen. Sådana dagar vill jag ha fler av, jag bär med mig känslan av den fortfarande och alla plåtar och brickor med svamp, som ligger för torkning här hemma, påkminner mig förstås om hur härligt vi hade det. Men det var nog sista rycket när det gäller svampen, men nu har vi å andra sidan så att vi klarar oss till nästa år!
Kontrasten till den lugna onsdagen kom på torsdagen då jag var i EE-Hallen! Eftersom jag har en dag i veckan då jag är där, blir den lätt full med olika möten. Så hela dagen kände jag att jag låg fem minuter efter hela tiden. Inte bra eller kul heller. Men det är temporärt tänker jag. Det ska bli bättre på den fronten också. För övrigt så trivs jag väldigt bra där. Jobbet är roligt och mina kollegor är toppen; varma, goa människor som jag tycker om att jobba tillsammans med. Gå gärna in på vår hemsida och se vad som är på gång. Vi har många konserter inbokade och på söndag är det till exempel Eric Ericsondagen, körlivets Oscarsgala, som annonsen säger! www.ericericsonhallen.se.
Jag har anammat ett mer sanningsenligt förhållningssätt om någon fråga mig hur jag mår. Jag har tidigare svarat lite klämkäckt att det går okej, att det går framåt och så vidare. Samtidigt har det inte känts bra inuti mig. Eftersom jag inte upplever det så riktigt. Jag är förbaskat trött på att leva som cancerpatient. Det har gått nästan nio månader nu sedan alltihopa började, och nu tycker jag, återigen, att det räcker. Och eftersom jag känner att jag gör våld på mig själv när jag svarar att det går okej, så gör jag inte det längre. Utan jag tänker att om någon frågar mig hur jag mår, så vill de ha ett ärligt svar. Och om man inte orkar med ett ärligt svar, sanningen, så ska man inte heller fråga. Enkelt på något sätt! Det kanske låter krasst, men jag tänker också att jag vill vara sann, både mot mig själv, men också mot min omgivning. Och faktum är att i alla fall jag mår bättre av att få häva ur mig hur jobbigt jag har det, hur less jag är på det här och vilket helvete det är att gå igenom en cancersjukdom.
Under intervjun med Metro så frågade journalisten hur det här påverkar min vardag? Jag tänkte inte så mycket på det då, men har funderat över det efteråt en hel del. Dels hur det faktiskt påverkar min vardag, men framför allt frågeställningen. För som utomstående så måste det ju framstå precis så – man går igenom behandlingar och på något sätt så påverkar det patientens vardag. När han och jag träffades möttes han av en sminkad, glad, energisk Anna, så självklart var det en adekvat fråga. Men när jag ser det från mitt håll, så är det inte så att det påverkar min vardag, det ÄR min vardag. Just då var jag mitt i strålbehandlingen, vilket innebar att jag åkte till Radiumhemmet varje dag, det är en väldig uppenbar påverkan på min vardag. Men i övrigt då? Ja du, att jag inte kan sova som jag vill för att bröstet ömmar, och har en injektionsport inopererad på andra sidan som stör, att jag vaknar mitt i natten med ångesttankar på framtiden, oron, rädslan över att få återfall, att jag är trött, att jag inte orkar bada med barnen, eller cykla till skolan, att jag mår illa så fort jag börjar prata om vad jag gått igenom hittills, att jag mår illa och har yrsel som en biverkning just nu, att lederna värker (biverkning?), att jag har regelbundna läkarbesök inbokade, att mitt onda knä skickas på röntgen, även om läkaren tror att det är en seninflammation, ALLT detta är min vardag. Jag kan nog säga att det mesta i mitt liv på ett eller annat sätt präglas av att jag går igenom en cancerbehandling. Jag måste hela tiden ta hänsyn till detta faktum. Ett exempel, jag skulle gå på Peter Jöbacks konsert på tisdag i nästa vecka, men nu har jag blivit tillfrågad om att medverka i Rosa Bandet-galan i Göteborg på torsdagen. Och jag vet då att jag inte kommer att orka med två sena kvällar, i kombination med att torsdagen är en heldag. Så jag har givit bort min biljett till Peters konsert. Bara ett exempel. Vad ville jag säga med det här? Jo, att det är så mycket mer omfattande att vara mitt i detta, än det kanske tycks, på utsidan. Det påverkar inte min vardag – det är min vardag!
Men kort över till galan i Göteborg! Jag hade fått en inbjudan dit men hade inte tänkt åka. Men då regissören från Baluba, samma som vid inspelningarna av ”uppmaningen” (har jag inte berättat om det?) Jocke och jag har spelat in en så kallad ”uppmaning” som sänds i TV3 nu i oktober. Du vet, när man tittar in i kameran och säger ”7000 kvinnor drabbas varje år av bröstcancer… bla bla bla, stöd rosa bandet du också”) Hursomhelst, han ringde i alla fall i veckan och undrade om jag kunde tänka mig att vara med helt kort i vinjetten på den direktsända galan. Detta eftersom han var ute efter just det pillimariska uttryck som jag tydligen hade vid inspelningen av uppmaningen. Med smicker kommer man som vanligt långt, och jag tackade ja. Så nu kommer jag att vara där på torsdag och få sju sekunder i rampljuset under vilka jag ska leverera en replik. Och jag ska tala om att det är de små rollerna som är de svåra! Man har nämligen inte chans att reparera en skada, nej det gäller liksom att vara som bäst på en gång. Men jag hoppas att jag inte dabbar mig utan kommer ihåg min replik.. Fast visst känns direktsändning i TV3 lite läskigt, även om det bara är sju sekunder.. Klockan åtta på torsdag kväll, nästa vecka, drar det igång, så missa inte detta, och framförallt, missa inte vinjetten!!
Nu dags för frukost sedan mot härliga Färna (www.farnaherrgard.se)!
Jag avslutar med att konstatera att jag ändå känner mig starkare, och till viss del tror jag att det beror på mitt något förnyade förhållningssätt till min omgivning. Jag hoppas att detta inte medför att jag uppfattas som bitter, men jag tror inte det. Jag kan fortfarande le och skratta mitt i allt elände!
Nbörjar min härliga helg, hoppas att din helg blir det du önskar!
söndag 17 oktober 2010
Förväntningar och förhoppningar
Jaha, så har det gått ytterligare ett antal dagar sedan sist. Och vad har då hänt?
Mina dagar känns väldligt innehållsrika, oavsett om det innebär två timmar med min grupp av ”unga kvinnor med cancer”, eller några timmar på Eric Erisonhallen, eller för all del, öva på kammaren, som jag faktiskt har gjort denna vecka.
Jag tycker att jag har mer ork än förra veckan, och till stor del beror det nog på att jag inte behöver åka till Radiumhemmet varje dag, och sitta i det där väntrummet tillsammans med mina medsystrar. Jag befinner mig återigen i det vakuum som det innebär att vara mellan två behandlingsformer. Jag återhämtar mig för att göra mig klar för nästa fas.
Många i min närhet har under den senaste veckan undrat hur jag mår och om jag inte tycker att det är såååå skönt att strålningen är över. Att det är över.
Och visst är det så, det är enormt skönt att strålningen är över. Men inom mig så känner jag så starkt att det är just bara strålningen som är över, allt annat bara fortsätter, går in i en ny fas. Ja, en etapp till är avklarad – men det är inte över på något sätt, min resa alltså. Jag säger inte detta för att få sympati, bara berättar hur jag känner det.
Jag hade ett väldigt givande samtal med en god vän igår. En vän som jag märker reflekterar över det jag går igenom och sätter det i relation till sitt eget liv. Jag uppskattar det och jag vet att jag i samtal med en sådan människa kan vara ärlig och också ha ett stort utbyte. Och under det samtalet så förstod jag det fantastiska i hur människan är funtad. I alla fall som jag ser det. Han fällde kommentaren att jag låter precis som vanligt, att det är svårt att, över telefon, förstå vad jag har gått igenom och fortfarande går igenom. Jag försökte förklara att utsidan ser precis ut som vanligt, den har inte ändrat sig ett dugg (förutom håret då) men att det på insidan ser helt annorlunda ut. Men det syns inte och jag förstår att många tycker att jag är precis som vanligt, samma gamla Anna.
Jag berättade för min vän om den rädsla som allt som ofta kommer över mig, att det onda i knäet betyder mer för mig än för honom. Att för mig innebär det att jag tar i beaktande att jag kanske har fått cancer i skelettet, medan det för honom innebär just det det är; ont i knäet. Och detta måste jag leva med, lära mig leva med. Och jag insåg också att det inte innebär någon ”smittorisk” att säga sådana här saker till honom, han kommer inte att börja oroa sig bara för att jag berättar detta. För den oron ligger på ett helt annat plan. Jag såg ett klipp på youtube om en indisk kvinna som också drabbats av bröstcancer och som uttryckte att ”jag trodde att jag visste vad rädsla/fruktan (fear) var, men NU vet jag vad rädsla är. Och jag kan inte annat än att hålla med. Och jag försäkrar dig att det måste upplevas! Därför vet jag att jag kan berätta om mina rädslor för mina vänner. Att jag kan säga att ont i huvudet betyder något annat för mig nu än det gjorde för åtta månader sedan, att det per automatik får mig att fundera över om det är en hjärntumör? Och jag vet, att den jag berättar det för inte kommer att börja noja sig över sina egna åkommor, såsom jag gör. För fruktan måste upplevas för att man ska ta den på allvar. Och tur är väl det, för annars skulle väl vi alla gå omkring och oroa oss för all världens olyckor som kan drabba oss på vägen! Men för att knyta an till mitt samtal igår, så är det väl så det är; min smärta syns inte utanpå eller hörs i min röst, den finns inuti mig. Jag känner den, och jag delar ibland med mig av den. Men faktiskt mest till mina medsystrar i min samtalsgrupp. Det känns lättare där, ibland likar, som också bär på samma smärta, samma oro och samma tankar. Det fantastiska med den gruppen är att vi har lika nära till gråt som till skratt! Vi behöver inte förställa oss inför varandra, och vi är inte heller rädda för varandras sorger. Jag visste inte vad den gruppen skulle ge mig, men jag är väldigt positivt överraskad. Jag ser fram emot varje måndagseftermiddag, då vi får träffas och ventilera veckan som gått och våra reflektioner. Och jag har slagits av hur tappra alla är. Vilka kvinnor!! Och faktum är att jag inte har mött en enda medsyster hittills, som varit sjukskriven på heltid, utan alla, utan undantag, försöker upprätthålla en rutin, en vardag, en normalitet. Emellanåt på bekostnad av den egna hälsan, kan jag tycka. Men det är klart att det är lättare att se på andra att de borde ta det lugnare och fokusera mer på sig själva än på jobb eller vad det nu kan vara, än att se det i sig själv. Jag inser också när jag ser mina medsystrar att vi tillsammans skickar så starka signaler till vår omvärld, som kanske inte alltid överensstämmer med sanningen. I alla fall inte hela sanningen. Jag menar att vi kommunicerar styrka, kraft och energi, vilket en del tolkar som att det inte är så farligt att gå igenom en cancerbehandling. Men jag konstaterar att för oss så finns det inget val. Jag har också mötts av kommentaren ”du är ju så stark och positiv”. Och innan man står inför en dödshotande sjukdom, så tror man kanske att man har ett val; kämpa för livet, eller ge upp. Men det fungerar inte så. Man har inget val. Man kämpar! Människan kämpar. Någonstans ifrån kommer väl uttrycket ”hoppet är det sista som överger människan”, och jag förstår det nu. För det har aldrig, från den dag som jag fick mitt cancerbesked, funnits en tanke på att resignera. Att ge upp. At låta cancern ta över. Och jag tror inte att det är signifikant för mig, utan det är mänskligt. Människan kämpar för att överleva, och det är inget medvetet val.
Veckan har krönts med att min insamling för Rosa bandet har nått sitt mål, 50.000:-! Helt otroligt. Jag är stum, stolt, glad och oerhört ödmjuk inför det faktum att människor i min närhet, och människor som inte alls känner mig, tillsammans har dragit in 50.000:- till förmån för bröstcancerforskningen. Även om jag satte målet till 50.000 så ska jag erkänna att jag tog i i överkant, trodde jag. Jag hade varit nöjd med 25.000. Jag känner mig stolt över att jag har lyckats få andra att engagera sig i detta. Och jag är stolt över alla vänner jag har som har bidragit och som dessutom har spridit kunskap om min insamling till andra i sin närhet, och som i sin tur har valt att stötta min den. Och än är det inte över! Vi får väl se vad nästa vecka kan göra. Om du inte har skickat in några pengar än, men vill göra det så gå in på http://www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/Stod-oss/insamlingar/?collection=3867. Förhoppningsvis ligger vi fortfarande tvåa på listan över alla insamlingar i Sverige….
Jag har haft en hopplöst dålig natt. Vaknade kl halv tre och kunde inte somna om. Tankarna började gå runt i huvudet, minnena kom tillbaka från när allt började. Och jag tillät mig att gå tillbaka till de känslorna och upplevelsen av det. Det kändes ledsamt och jag grät ut hos Jocke, som också fick en tidig morgon…
Men jag vill avsluta dagens blogg med gladare nyheter; jag har denna vecka målat ögonfransarna för första gången sedan april! De är inte långa, men det går i alla fall att peta dig lite färg så att ögon blir mer markerade.
Det var allt för idag, hälsar en något trött Anna
Mina dagar känns väldligt innehållsrika, oavsett om det innebär två timmar med min grupp av ”unga kvinnor med cancer”, eller några timmar på Eric Erisonhallen, eller för all del, öva på kammaren, som jag faktiskt har gjort denna vecka.
Jag tycker att jag har mer ork än förra veckan, och till stor del beror det nog på att jag inte behöver åka till Radiumhemmet varje dag, och sitta i det där väntrummet tillsammans med mina medsystrar. Jag befinner mig återigen i det vakuum som det innebär att vara mellan två behandlingsformer. Jag återhämtar mig för att göra mig klar för nästa fas.
Många i min närhet har under den senaste veckan undrat hur jag mår och om jag inte tycker att det är såååå skönt att strålningen är över. Att det är över.
Och visst är det så, det är enormt skönt att strålningen är över. Men inom mig så känner jag så starkt att det är just bara strålningen som är över, allt annat bara fortsätter, går in i en ny fas. Ja, en etapp till är avklarad – men det är inte över på något sätt, min resa alltså. Jag säger inte detta för att få sympati, bara berättar hur jag känner det.
Jag hade ett väldigt givande samtal med en god vän igår. En vän som jag märker reflekterar över det jag går igenom och sätter det i relation till sitt eget liv. Jag uppskattar det och jag vet att jag i samtal med en sådan människa kan vara ärlig och också ha ett stort utbyte. Och under det samtalet så förstod jag det fantastiska i hur människan är funtad. I alla fall som jag ser det. Han fällde kommentaren att jag låter precis som vanligt, att det är svårt att, över telefon, förstå vad jag har gått igenom och fortfarande går igenom. Jag försökte förklara att utsidan ser precis ut som vanligt, den har inte ändrat sig ett dugg (förutom håret då) men att det på insidan ser helt annorlunda ut. Men det syns inte och jag förstår att många tycker att jag är precis som vanligt, samma gamla Anna.
Jag berättade för min vän om den rädsla som allt som ofta kommer över mig, att det onda i knäet betyder mer för mig än för honom. Att för mig innebär det att jag tar i beaktande att jag kanske har fått cancer i skelettet, medan det för honom innebär just det det är; ont i knäet. Och detta måste jag leva med, lära mig leva med. Och jag insåg också att det inte innebär någon ”smittorisk” att säga sådana här saker till honom, han kommer inte att börja oroa sig bara för att jag berättar detta. För den oron ligger på ett helt annat plan. Jag såg ett klipp på youtube om en indisk kvinna som också drabbats av bröstcancer och som uttryckte att ”jag trodde att jag visste vad rädsla/fruktan (fear) var, men NU vet jag vad rädsla är. Och jag kan inte annat än att hålla med. Och jag försäkrar dig att det måste upplevas! Därför vet jag att jag kan berätta om mina rädslor för mina vänner. Att jag kan säga att ont i huvudet betyder något annat för mig nu än det gjorde för åtta månader sedan, att det per automatik får mig att fundera över om det är en hjärntumör? Och jag vet, att den jag berättar det för inte kommer att börja noja sig över sina egna åkommor, såsom jag gör. För fruktan måste upplevas för att man ska ta den på allvar. Och tur är väl det, för annars skulle väl vi alla gå omkring och oroa oss för all världens olyckor som kan drabba oss på vägen! Men för att knyta an till mitt samtal igår, så är det väl så det är; min smärta syns inte utanpå eller hörs i min röst, den finns inuti mig. Jag känner den, och jag delar ibland med mig av den. Men faktiskt mest till mina medsystrar i min samtalsgrupp. Det känns lättare där, ibland likar, som också bär på samma smärta, samma oro och samma tankar. Det fantastiska med den gruppen är att vi har lika nära till gråt som till skratt! Vi behöver inte förställa oss inför varandra, och vi är inte heller rädda för varandras sorger. Jag visste inte vad den gruppen skulle ge mig, men jag är väldigt positivt överraskad. Jag ser fram emot varje måndagseftermiddag, då vi får träffas och ventilera veckan som gått och våra reflektioner. Och jag har slagits av hur tappra alla är. Vilka kvinnor!! Och faktum är att jag inte har mött en enda medsyster hittills, som varit sjukskriven på heltid, utan alla, utan undantag, försöker upprätthålla en rutin, en vardag, en normalitet. Emellanåt på bekostnad av den egna hälsan, kan jag tycka. Men det är klart att det är lättare att se på andra att de borde ta det lugnare och fokusera mer på sig själva än på jobb eller vad det nu kan vara, än att se det i sig själv. Jag inser också när jag ser mina medsystrar att vi tillsammans skickar så starka signaler till vår omvärld, som kanske inte alltid överensstämmer med sanningen. I alla fall inte hela sanningen. Jag menar att vi kommunicerar styrka, kraft och energi, vilket en del tolkar som att det inte är så farligt att gå igenom en cancerbehandling. Men jag konstaterar att för oss så finns det inget val. Jag har också mötts av kommentaren ”du är ju så stark och positiv”. Och innan man står inför en dödshotande sjukdom, så tror man kanske att man har ett val; kämpa för livet, eller ge upp. Men det fungerar inte så. Man har inget val. Man kämpar! Människan kämpar. Någonstans ifrån kommer väl uttrycket ”hoppet är det sista som överger människan”, och jag förstår det nu. För det har aldrig, från den dag som jag fick mitt cancerbesked, funnits en tanke på att resignera. Att ge upp. At låta cancern ta över. Och jag tror inte att det är signifikant för mig, utan det är mänskligt. Människan kämpar för att överleva, och det är inget medvetet val.
Veckan har krönts med att min insamling för Rosa bandet har nått sitt mål, 50.000:-! Helt otroligt. Jag är stum, stolt, glad och oerhört ödmjuk inför det faktum att människor i min närhet, och människor som inte alls känner mig, tillsammans har dragit in 50.000:- till förmån för bröstcancerforskningen. Även om jag satte målet till 50.000 så ska jag erkänna att jag tog i i överkant, trodde jag. Jag hade varit nöjd med 25.000. Jag känner mig stolt över att jag har lyckats få andra att engagera sig i detta. Och jag är stolt över alla vänner jag har som har bidragit och som dessutom har spridit kunskap om min insamling till andra i sin närhet, och som i sin tur har valt att stötta min den. Och än är det inte över! Vi får väl se vad nästa vecka kan göra. Om du inte har skickat in några pengar än, men vill göra det så gå in på http://www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/Stod-oss/insamlingar/?collection=3867. Förhoppningsvis ligger vi fortfarande tvåa på listan över alla insamlingar i Sverige….
Jag har haft en hopplöst dålig natt. Vaknade kl halv tre och kunde inte somna om. Tankarna började gå runt i huvudet, minnena kom tillbaka från när allt började. Och jag tillät mig att gå tillbaka till de känslorna och upplevelsen av det. Det kändes ledsamt och jag grät ut hos Jocke, som också fick en tidig morgon…
Men jag vill avsluta dagens blogg med gladare nyheter; jag har denna vecka målat ögonfransarna för första gången sedan april! De är inte långa, men det går i alla fall att peta dig lite färg så att ögon blir mer markerade.
Det var allt för idag, hälsar en något trött Anna
fredag 8 oktober 2010
Tillbaka till Primperan...
Hallå därute!
En ny era har börjat, den utan dagliga besök på Radiumhemmet. Två dagar är det nu sedan min sista, den allra, allra sista strålbehandlingen ägde rum. Champagnen flödade (nåja, rätt så måttligt, men ofantligt gott!) och vi firade på kvällen.
Och naturligtvis finns det en önskan att allt ska bli så mycket bättre nu äntligen. Och visst är det bättre, åtminstone så tillvida att jag slipper åka dit varje dag. Men jag har nu varit med tillräckligt länge i den här branschen så jag vet också att de inte bara blir guld och gröna skogar med en gång.
I torsdags var jag hos min onkolog för att stämma av läget. De tyckte, när jag talade med DS i tisdags, att det var läge för det. Att jag hade lite för mycket besvär för att bara vifta bort. Och visst är det så, när jag börjar summera biverkningarna. Förutom tröttheten, det låga blodtrycket och därmed yrsel (om det nu beror på det?), illamående, sårigt bröst, värk, klimakteriebesvär i form av svettningar som gör att jag har svårt att sova. Hursomhelst så är alla dessa biverkningar just detta, och vissa får mer andra mindre. Illamående är ingen vanlig biverkning när man strålas för bröstcancer, men eftersom jag hade mycket av den varan under cytostatikan så är det inte jättekonstigt att jag får det även nu.
Dessutom är det så att cytostatikan slår ut även östrogenet och därmed har jag hamnat i klimakteriet redan nu, och illamående kan också vara en biverkning av detta, har jag förstått.
Så status nu är att jag ska återhämta mig. Biverkningarna från strålningen fövärras upp till två veckor efter avslutad behandling. Och nu vill man att den tiden ska gå och att jag mår bättre innan man sätter in antihormonbehandlingen. För att säkerställa vad som är vad. Och när den väl är igång så innebär det att man tar bort östrogenet helt och hållet, och jämfört med när sker naturligt så går detta i mycket högre takt. Biverkningarna blir då mycket kraftfullare än annars, så jag får räkna med cirka tre månader av svettningar, illamående, humörsvängningar, med mera, med mera. (och efter de här fem åren som jag ska behandlas så fick förstås en risk att östrogenet börjar produceras igen. Jag säger risk, eftersom det innebär att jag efter ytterligare några år kommer att komma i mitt naturliga klimakterium..)
Illamåendet och yrseln är nog det som är värst nu. Såren på bröstet och området omkring har börjat lägga sig, även om jag fortfarande är öm. Men ömhet och smärta i det strålade området kan jag räkna med under ett år ungefär. Det tar tid för kroppen att helt och hållet läka! Stackars, stackars kropp..
Hursomhelst, jag är tillbaka på Primperan, kanske minns du att det var en av mina bättre vänner under cytostatikan. Och den sviker mig inte den här gången heller. Skönt med saker som går att lita på och som faktiskt har god effekt!
Så sammantaget kan jag säga att det är väldigt skönt att strålningen är över, och samtidigt trist att må som jag ändå mår. Det känns som om det aldrig tar slut. Det ena bara avlöser det andra och jag har bara att hänga med. Veckor blir till månader som blir till år.
Jag känner mig trött, fysiskt och psykiskt. Det går upp och ner förstås och vissa dagar känner jag mig både glad och stark. Men återigen inser jag att jag måste låta detta ta tid. Att jag måste avsätta tid för återhämtning. Att jag mår så här pass bra som jag gör känns emellanåt som ett mirakel när jag tänker på vad jag och min kropp har varit igenom hittills. Jag ligger inte i sängen totalt utslagen och energilös, även om vissa dagar är extremt tunga.
Jag ska undersöka möjligheten att åka på en rehabiliteringsvecka. Det finns flera sådana alternativ runt om i landet, där man har specialiserat sig på rehabilitering efter olika sjukdomar, bröstcancer är en av dem. Det brukar vara schemalagda dagar med fokus på kost, motion, samtalsgrupper och egen tid. Låter bra, eller hur? Vem skulle inte behöva åka på det, cancer eller ej? Allt som kräver ett större engagemang från min sida och desutom beslutsfattande, är jobbiga, så jag har inte tagit tag i detta än, trots att det känns angeläget. Men idag ska jag ringa min kurator och för det första boka in en tid, och för det andra stämma av detta med henne. Det är nämligen via kuratorn man får hjälp med ansökan, för att få en sådan vistelse bekostad av landsting eller annan organisation, typ CTRF (Cancer- och trafikskadades Riksförbund).
Några av er har frågat om vår resa, och det är ett så sorgligt kapitel att jag knappt orkar nämna det, men gör det ändå. Jag avbokade våra flygbiljetter hos Norwegian då det stod klart att jag skulle få 33 behandlingar istället för 16, som vi hela tiden hade trott. Jag berättade också att min behandling hade förlängts, och fick frågan om jag hade läkartintyg på det. Svaret var självklart ja, och jag ombads skicka in det så skulle vi få tillbaka våra pengar. Sedan visade det sig att vi INTE fick tillbaka pengarna eftersom avbeställningsskyddet bara gäller vid akut sjukdom eller dödsfall, och detta var ju inte akut. Jag bad då att få boka om biljetterna, de var trots allt ombokningsbara, men se det gick inte när man väl har avbokat dem.. Moment 22 eller?? Vi har verkligen försökt hitta en lösning på detta men det verkar inte finnas något sådant. Och dessvärre ser verkligheten ut så att vi inte har råd att kasta 12.000:- i sjön och bara boka en ny resa. Bortsett från besvikelsen att inte komma iväg när vi hade planerat, så får vi se om vi överhuvudtaget kan komma iväg. Jag funderar på att skriva ett brev till Norwegians vd och berätta min historia och bara beklaga att det har blivit som det har blivit och att vår första kontakt med största sannolikhet också blir vår sista. Så var det med det.
Idag är barnen hemma då det är studiedag på skolan, och jag tror att det börjar bli dags för mig att engagera mig dem. Även om de leker jättebra och hela förmiddagen har det varit Matildas barbies och Hampus militärgubbar som förenats i ett och samma hem. Härligt!
Det finns en önskan från min sida att gå ut en sväng i svampskogen, får se om det kan bli av i helgen?
På återhörande,
Anna
Ps, måste förstås kommentera min insamling för Rosa Bandet. Idag uppgåg summan till fantastiska 39.000:-! Jag är så otroligt glad, tacksam och stolt, över alla mina vänner som både har skänkt pengar, men också skickat denna uppmanning vidare till sina kontaktnät så att människor som jag inte alls känner, också sätter in pengar till forskningen. Och än är det inte slut! Insamlingen pågår till den 28 oktober, så kanske finns det en chans att vi når målet 50.000:-, som jag trodde var en utopi att nå! Mitt varma, varma tack till er alla som bidrar till den. Kärlek!
En ny era har börjat, den utan dagliga besök på Radiumhemmet. Två dagar är det nu sedan min sista, den allra, allra sista strålbehandlingen ägde rum. Champagnen flödade (nåja, rätt så måttligt, men ofantligt gott!) och vi firade på kvällen.
Och naturligtvis finns det en önskan att allt ska bli så mycket bättre nu äntligen. Och visst är det bättre, åtminstone så tillvida att jag slipper åka dit varje dag. Men jag har nu varit med tillräckligt länge i den här branschen så jag vet också att de inte bara blir guld och gröna skogar med en gång.
I torsdags var jag hos min onkolog för att stämma av läget. De tyckte, när jag talade med DS i tisdags, att det var läge för det. Att jag hade lite för mycket besvär för att bara vifta bort. Och visst är det så, när jag börjar summera biverkningarna. Förutom tröttheten, det låga blodtrycket och därmed yrsel (om det nu beror på det?), illamående, sårigt bröst, värk, klimakteriebesvär i form av svettningar som gör att jag har svårt att sova. Hursomhelst så är alla dessa biverkningar just detta, och vissa får mer andra mindre. Illamående är ingen vanlig biverkning när man strålas för bröstcancer, men eftersom jag hade mycket av den varan under cytostatikan så är det inte jättekonstigt att jag får det även nu.
Dessutom är det så att cytostatikan slår ut även östrogenet och därmed har jag hamnat i klimakteriet redan nu, och illamående kan också vara en biverkning av detta, har jag förstått.
Så status nu är att jag ska återhämta mig. Biverkningarna från strålningen fövärras upp till två veckor efter avslutad behandling. Och nu vill man att den tiden ska gå och att jag mår bättre innan man sätter in antihormonbehandlingen. För att säkerställa vad som är vad. Och när den väl är igång så innebär det att man tar bort östrogenet helt och hållet, och jämfört med när sker naturligt så går detta i mycket högre takt. Biverkningarna blir då mycket kraftfullare än annars, så jag får räkna med cirka tre månader av svettningar, illamående, humörsvängningar, med mera, med mera. (och efter de här fem åren som jag ska behandlas så fick förstås en risk att östrogenet börjar produceras igen. Jag säger risk, eftersom det innebär att jag efter ytterligare några år kommer att komma i mitt naturliga klimakterium..)
Illamåendet och yrseln är nog det som är värst nu. Såren på bröstet och området omkring har börjat lägga sig, även om jag fortfarande är öm. Men ömhet och smärta i det strålade området kan jag räkna med under ett år ungefär. Det tar tid för kroppen att helt och hållet läka! Stackars, stackars kropp..
Hursomhelst, jag är tillbaka på Primperan, kanske minns du att det var en av mina bättre vänner under cytostatikan. Och den sviker mig inte den här gången heller. Skönt med saker som går att lita på och som faktiskt har god effekt!
Så sammantaget kan jag säga att det är väldigt skönt att strålningen är över, och samtidigt trist att må som jag ändå mår. Det känns som om det aldrig tar slut. Det ena bara avlöser det andra och jag har bara att hänga med. Veckor blir till månader som blir till år.
Jag känner mig trött, fysiskt och psykiskt. Det går upp och ner förstås och vissa dagar känner jag mig både glad och stark. Men återigen inser jag att jag måste låta detta ta tid. Att jag måste avsätta tid för återhämtning. Att jag mår så här pass bra som jag gör känns emellanåt som ett mirakel när jag tänker på vad jag och min kropp har varit igenom hittills. Jag ligger inte i sängen totalt utslagen och energilös, även om vissa dagar är extremt tunga.
Jag ska undersöka möjligheten att åka på en rehabiliteringsvecka. Det finns flera sådana alternativ runt om i landet, där man har specialiserat sig på rehabilitering efter olika sjukdomar, bröstcancer är en av dem. Det brukar vara schemalagda dagar med fokus på kost, motion, samtalsgrupper och egen tid. Låter bra, eller hur? Vem skulle inte behöva åka på det, cancer eller ej? Allt som kräver ett större engagemang från min sida och desutom beslutsfattande, är jobbiga, så jag har inte tagit tag i detta än, trots att det känns angeläget. Men idag ska jag ringa min kurator och för det första boka in en tid, och för det andra stämma av detta med henne. Det är nämligen via kuratorn man får hjälp med ansökan, för att få en sådan vistelse bekostad av landsting eller annan organisation, typ CTRF (Cancer- och trafikskadades Riksförbund).
Några av er har frågat om vår resa, och det är ett så sorgligt kapitel att jag knappt orkar nämna det, men gör det ändå. Jag avbokade våra flygbiljetter hos Norwegian då det stod klart att jag skulle få 33 behandlingar istället för 16, som vi hela tiden hade trott. Jag berättade också att min behandling hade förlängts, och fick frågan om jag hade läkartintyg på det. Svaret var självklart ja, och jag ombads skicka in det så skulle vi få tillbaka våra pengar. Sedan visade det sig att vi INTE fick tillbaka pengarna eftersom avbeställningsskyddet bara gäller vid akut sjukdom eller dödsfall, och detta var ju inte akut. Jag bad då att få boka om biljetterna, de var trots allt ombokningsbara, men se det gick inte när man väl har avbokat dem.. Moment 22 eller?? Vi har verkligen försökt hitta en lösning på detta men det verkar inte finnas något sådant. Och dessvärre ser verkligheten ut så att vi inte har råd att kasta 12.000:- i sjön och bara boka en ny resa. Bortsett från besvikelsen att inte komma iväg när vi hade planerat, så får vi se om vi överhuvudtaget kan komma iväg. Jag funderar på att skriva ett brev till Norwegians vd och berätta min historia och bara beklaga att det har blivit som det har blivit och att vår första kontakt med största sannolikhet också blir vår sista. Så var det med det.
Idag är barnen hemma då det är studiedag på skolan, och jag tror att det börjar bli dags för mig att engagera mig dem. Även om de leker jättebra och hela förmiddagen har det varit Matildas barbies och Hampus militärgubbar som förenats i ett och samma hem. Härligt!
Det finns en önskan från min sida att gå ut en sväng i svampskogen, får se om det kan bli av i helgen?
På återhörande,
Anna
Ps, måste förstås kommentera min insamling för Rosa Bandet. Idag uppgåg summan till fantastiska 39.000:-! Jag är så otroligt glad, tacksam och stolt, över alla mina vänner som både har skänkt pengar, men också skickat denna uppmanning vidare till sina kontaktnät så att människor som jag inte alls känner, också sätter in pengar till forskningen. Och än är det inte slut! Insamlingen pågår till den 28 oktober, så kanske finns det en chans att vi når målet 50.000:-, som jag trodde var en utopi att nå! Mitt varma, varma tack till er alla som bidrar till den. Kärlek!
söndag 3 oktober 2010
tre, två ,en
behandling kvar! Jocke tycker att det känns som om jag har mer ork och energi just nu. Bara det faktum att jag var ute till kl 01.00 i fredags vittnar väl om det (å andra sidan, med sådana vänner är det svårt att slita sig. Tack Cilla, Adam och Peter för en kanonkväll. Ja, jag var oerhört trött när jag åkte hem, men oj vad kul jag hade och vad mycket jag skrattade!!). Och även om jag emellanåt känner mig väldigt trött så tror jag att vetskapen om att strålningen snart är över, gör att livets känns lite lättare. Om bara fyra dagar så har jag inga tider att passa på Radiumhemmet. Jag får åter förfoga över min tid. Jag vet att jag tjatar lite om det, men det är viktigt. Jag såg Magdalena In de Betou på TV häromdagen som, i ett helt annat sammanhang, sa att lycka är att vara fri att välja. Och även om det säkert finns fler definitioner på lycka, så tycker jag att den stämmer väl in på mig just nu. Och det där vet man inte förrän man inte kan välja. För mig handlar det om tid, för en annan om ensamhet kanske. Vi som inte är ensamma kan tycka att det är skönt att få vara ensam emellanåt, medan den som inte har valt ensamheten upplever den som en plåga. Att vara fri att välja - jag tycker att det var bra uttryckt.
Jag känner mig gladare just nu. Och det har säker flera orsaker förutom att strålningen snart är över. Denna vecka har jag sjungit ganska mycket, för att vara i någorlunda form på Ljusmanifestationen i fredags. Sång är, som bekant, terapi och har rent fysiska effekter på kroppen, så säkert har jag höjt ceretoninhalten under veckan, och minskat på stresshormonerna. Jag har också en, kanske två, konserter att se fram emot i höst. Spikat är c-mollmässan i Tyresö kyrka den 7 november. Detta är et favoritparti i oratoriesammanhang, så det känns jättekul att få sjunga det igen. Återkommer om mer info, det kommer också att ligga på hemsidan.
Jag har också gått med i en samtalsgrupp för unga kvinnor med cancer (ja, skratta du, men i cancerbranschen så är jag ung! Denna grupp vänder sig till kvinnor upp till 46 år). Vi träffades första gången i måndags och jag kände snabbt att detta är ett bra forum för mig. Bra tjejer, bra samtalsledare, bra form för det hela. Och jag kan inte låta bli att fascineras av hur lika vi har upplevt det vi alla har gått igenom! Vi har ju helt olika bakgrunder och historia, och ändå så är igenkänningen så stor i varandras berättelser. Vi kommer att träffas ytterligare fem gånger och jag ser mycket fram emot det. Det är välbehövligt och givande att få möjlighet att tillsammans med andra i samma situation, ventilera frågor, farhågor och erfarenheter. Det här sker inom ramen för Amazona, bröstcancerföreningens lokalavdelningen i Stockholm. Vill du veta mer om vad de gör för cancerpatienter så läs gärna på www.bro.se.
I torsdags var jag och Hampus ute med min mamma på svamppromenad. Vi skulle få lära oss några nya svampar var det tänkt, och det fick vi också. Vi var ute i cirka tre timmar och att insåg att också skogen ger mig energi. Även det är vetenskapligt bevisat, att skogen får oss att må bra alltså, och jag ska försöka lägga fler timmar där. Att bara gå omkring i lugn takt och känna dofter och fåglar (och kanske också en och annan svamp), det är väl det som kallas "mindfulness"?
Jocke och jag har insett att vi inte talas med barnen om vad som händer nu, på samma sätt som i början. Inte för att vi ska göra saken större än de upplever den, men naturligtvis känns det angeläget att ha koll på att de mår bra och inte bär på något som de inte frågar om. Och i fredags, när artikeln om min kom i Metro, och barnen läste den stora rubriken "Första frågan, ska jag dö nu?", så insåg jag hur fel det kan bli ibland. Och vad viktigt det är att fånga upp dem direkt när den typen av information hamnar framför ögonen på dem! Likaså i Kungsträdgården på eftermiddagen så var det en hel del tal om hur många som inte överlever och så vidare. Saker som vi naturligtvis inte har talat om med dem. När ens barn lär sig läsa och själva kan tillgodogöra sig information måste man som förälder vara mycket mera med på noterna! Självklart kommer de att läsa både det ena och det andra på löpsedlar och liknande, men som sagt, många saker är inte lättbegripliga eller logiska för ett barn och det krävs att man talar om det med dem. Och jag kommer att tänka på en klasskompis med känd pappa, som berättade att han fick läsa om sina föräldrars skilsmässa på löpsedeln. Inget drömscenario för en förälder direkt!
Hur hamnade jag här? Hm, kommer inte längre ihåg, barnen kanske?
Anyway, ljusmanifestationen. Jag var rätt nervös faktiskt när jag kom till Kungsan, men efter att ha dragit igenom sångerna med Mattias (Böhm, som spelade med mig), så kändes det bättre. Jag kände mig fin i klänningen som jag hade fått från Lindex, ur "Pink collection" och efter att ha satt om den ena ögonfransen, så kändes även de okej! (av någon anledning går alltid den ena jättelätt och den andra bara krånglar, varför är det så?). Jag sjöng vid två tillfällen och det var rätt mycket folk på plats. Folk som stannade till, tog en kopp te, satt och myste i Mios utställda soffor och tittade på de 7300 marschaller som var tända. En för varje drabbad kvinna i Sverige i år. Bortsett från det rökmoln som i början drog över området, så var det väldigt stämningsfullt. Och när vi gick därfrån och det hade mörknat helt och hållet så var det fantastiskt vackert.
Nu börjar det bli dags av avsluta för idag. Och sammanfattningsvis kan jag säga att det ska bli oerhört skönt när strålningen är över. Sårigheten i strålområdet är inte kul nu, jag baddar och smörjer men det hjälper föga, tycker jag. Värst är att det har börjat vara... Dessvärre kommer påverkan med fördröjd effekt, så det kommer att förvärras under 10-14 dagar efter avslutad behandling. Behöver jag säga att jag är grymt trött på biverkningar????
Idag väntar släktkalas på flera håll, så det är dags att sätta sig vid frukostbordet.
Vill också passa på att tacka alla som hittills har bidragit till min insamling. Idagsläget är vi uppe i 22.150:-! Fantastiskt, och jag hyser ett hopp om att nå även 30.000:-. Om du vill hjälpa till, förutom att själva skänka pengar, så skicka länken vidare till ditt nätverk och uppmana dina vänner att hänga på!
http://www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/Stod-oss/insamlingar/?collection=3867
En skön söndag önskar jag er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
