Svamp ute - svamp inne!

Det känns som om det var länge sedan jag bloggade? Kanske ligger mitt fokus just nu mer på min insamling (56.900!!!), eller är det bara så att jag har haft mer att göra denna vecka? Överhuvudtaget så tycker jag att mina dagar är innehållsrika, oavsett om jag är på Skeppsholmen och jobbar, eller går i skogen och plockar svamp. Jag tänker att det är ett tecken på att jag går åt rätt håll ändå? Att jag upplever mina dagar som fyllda av ett innehåll, som för mig framåt. Jag känner att jag vissa dagar tar ut mig mer än jag borde och orkar, men någonstans vill jag också veta var mina gränser går.
Idag blir det en kortare blogg eftersom vi, Jocke och jag, snart styr kosan mot Färna Herrgård! Ett drygt dygn tillsammans och därtill härliga promenader, god mat, lite bastu och spa och helt enkelt bara njuta av lugn och ro. Det känns väldigt välbehövligt!
Det är så lätt att säga att jag ska göra ”roliga” saker, sådant som ger mig energi. Men inte alltid lika lätt att genomföra. Orken finns inte alltid där… Men i onsdags hade jag en helt underbar dag tillsammans med fina vännen Niklas. Vi åkte ut från stan och plockade svamp. Jag stängde av jobbmobilen och bara insöp doften av våt skog! Det var helt underbart. Att vi dessutom hittade mängder av svamp gjorde inte saken sämre. Niklas hade också tagit med ljuvligt god lunch i form av trattkantarellsoppa och goda smörgåsar till. En kanna kaffe och goda smörbullar avrundade lunchen. Sådana dagar vill jag ha fler av, jag bär med mig känslan av den fortfarande och alla plåtar och brickor med svamp, som ligger för torkning här hemma, påkminner mig förstås om hur härligt vi hade det. Men det var nog sista rycket när det gäller svampen, men nu har vi å andra sidan så att vi klarar oss till nästa år!

Kontrasten till den lugna onsdagen kom på torsdagen då jag var i EE-Hallen! Eftersom jag har en dag i veckan då jag är där, blir den lätt full med olika möten. Så hela dagen kände jag att jag låg fem minuter efter hela tiden. Inte bra eller kul heller. Men det är temporärt tänker jag. Det ska bli bättre på den fronten också. För övrigt så trivs jag väldigt bra där. Jobbet är roligt och mina kollegor är toppen; varma, goa människor som jag tycker om att jobba tillsammans med. Gå gärna in på vår hemsida och se vad som är på gång. Vi har många konserter inbokade och på söndag är det till exempel Eric Ericsondagen, körlivets Oscarsgala, som annonsen säger! www.ericericsonhallen.se.

Jag har anammat ett mer sanningsenligt förhållningssätt om någon fråga mig hur jag mår. Jag har tidigare svarat lite klämkäckt att det går okej, att det går framåt och så vidare. Samtidigt har det inte känts bra inuti mig. Eftersom jag inte upplever det så riktigt. Jag är förbaskat trött på att leva som cancerpatient. Det har gått nästan nio månader nu sedan alltihopa började, och nu tycker jag, återigen, att det räcker. Och eftersom jag känner att jag gör våld på mig själv när jag svarar att det går okej, så gör jag inte det längre. Utan jag tänker att om någon frågar mig hur jag mår, så vill de ha ett ärligt svar. Och om man inte orkar med ett ärligt svar, sanningen, så ska man inte heller fråga. Enkelt på något sätt! Det kanske låter krasst, men jag tänker också att jag vill vara sann, både mot mig själv, men också mot min omgivning. Och faktum är att i alla fall jag mår bättre av att få häva ur mig hur jobbigt jag har det, hur less jag är på det här och vilket helvete det är att gå igenom en cancersjukdom.

Under intervjun med Metro så frågade journalisten hur det här påverkar min vardag? Jag tänkte inte så mycket på det då, men har funderat över det efteråt en hel del. Dels hur det faktiskt påverkar min vardag, men framför allt frågeställningen. För som utomstående så måste det ju framstå precis så – man går igenom behandlingar och på något sätt så påverkar det patientens vardag. När han och jag träffades möttes han av en sminkad, glad, energisk Anna, så självklart var det en adekvat fråga. Men när jag ser det från mitt håll, så är det inte så att det påverkar min vardag, det ÄR min vardag. Just då var jag mitt i strålbehandlingen, vilket innebar att jag åkte till Radiumhemmet varje dag, det är en väldig uppenbar påverkan på min vardag. Men i övrigt då? Ja du, att jag inte kan sova som jag vill för att bröstet ömmar, och har en injektionsport inopererad på andra sidan som stör, att jag vaknar mitt i natten med ångesttankar på framtiden, oron, rädslan över att få återfall, att jag är trött, att jag inte orkar bada med barnen, eller cykla till skolan, att jag mår illa så fort jag börjar prata om vad jag gått igenom hittills, att jag mår illa och har yrsel som en biverkning just nu, att lederna värker (biverkning?), att jag har regelbundna läkarbesök inbokade, att mitt onda knä skickas på röntgen, även om läkaren tror att det är en seninflammation, ALLT detta är min vardag. Jag kan nog säga att det mesta i mitt liv på ett eller annat sätt präglas av att jag går igenom en cancerbehandling. Jag måste hela tiden ta hänsyn till detta faktum. Ett exempel, jag skulle gå på Peter Jöbacks konsert på tisdag i nästa vecka, men nu har jag blivit tillfrågad om att medverka i Rosa Bandet-galan i Göteborg på torsdagen. Och jag vet då att jag inte kommer att orka med två sena kvällar, i kombination med att torsdagen är en heldag. Så jag har givit bort min biljett till Peters konsert. Bara ett exempel. Vad ville jag säga med det här? Jo, att det är så mycket mer omfattande att vara mitt i detta, än det kanske tycks, på utsidan. Det påverkar inte min vardag – det är min vardag!

Men kort över till galan i Göteborg! Jag hade fått en inbjudan dit men hade inte tänkt åka. Men då regissören från Baluba, samma som vid inspelningarna av ”uppmaningen” (har jag inte berättat om det?) Jocke och jag har spelat in en så kallad ”uppmaning” som sänds i TV3 nu i oktober. Du vet, när man tittar in i kameran och säger ”7000 kvinnor drabbas varje år av bröstcancer… bla bla bla, stöd rosa bandet du också”) Hursomhelst, han ringde i alla fall i veckan och undrade om jag kunde tänka mig att vara med helt kort i vinjetten på den direktsända galan. Detta eftersom han var ute efter just det pillimariska uttryck som jag tydligen hade vid inspelningen av uppmaningen. Med smicker kommer man som vanligt långt, och jag tackade ja. Så nu kommer jag att vara där på torsdag och få sju sekunder i rampljuset under vilka jag ska leverera en replik. Och jag ska tala om att det är de små rollerna som är de svåra! Man har nämligen inte chans att reparera en skada, nej det gäller liksom att vara som bäst på en gång. Men jag hoppas att jag inte dabbar mig utan kommer ihåg min replik.. Fast visst känns direktsändning i TV3 lite läskigt, även om det bara är sju sekunder..  Klockan åtta på torsdag kväll, nästa vecka, drar det igång, så missa inte detta, och framförallt, missa inte vinjetten!!
Nu dags för frukost sedan mot härliga Färna (www.farnaherrgard.se)!
Jag avslutar med att konstatera att jag ändå känner mig starkare, och till viss del tror jag att det beror på mitt något förnyade förhållningssätt till min omgivning. Jag hoppas att detta inte medför att jag uppfattas som bitter, men jag tror inte det. Jag kan fortfarande le och skratta mitt i allt elände!

Nbörjar min härliga helg, hoppas att din helg blir det du önskar!