Klart att håret växer!

Oj, vad lång tid det har gått sedan jag skrev senast. Längre än jag planerat, och det beror på att jag har behövt lite tid på mig att formulera det jag vill berätta om idag. Jag har behövt tid för att själv förstå, både mig själv och er alla, som jag dagligen möter. Tid för att strukturera mina tankar och funderingar, eftersom jag i och med denna blogg riskerar att framstå som otacksam.. Och eftersom jag verkligen inte vill att du som läser ska uppfatta mig som sådan så behöver jag liksom få till det med orden. Men efter fredagens upplevelse så känner jag mig stärkt i min vilja att berätta och nu tror jag också att jag har hyfsat koll på läget!
Så här är det. Jag får väldigt ofta höra positiva kommentarer om mitt hår. ”Nämen Anna, vad långt det har blivit”, ”vad snygg du är i håret, du passar ju jättebra i kort hår”, ”Oj, det har verkligen vuxit, vad skönt”, är kommentarer som jag möter varje dag. I all välmening, jag är mycket medveten om det. Och det är skönt och bra på alla sätt att håret växer, det är inte det. Det är bara att jag är så evinnerligt trött på att höra kommentarer om mitt hår! För jag får höra det någonstans mellan 10 och 30 gånger per dag, jag överdriver inte. Och för mig så blir det, just nu, bara en påminnelse om vad jag fortfarande går igenom. För hur snygg jag än är i håret så har jag inte valt att vara så här korthårig. Jag har inte valt att radikalt förändra mitt utseende. Så tack för komplimangen, men jag tycker att det är pest att se ut så här, faktiskt. Inte så att jag tycker att jag är ful, utan snarare att mitt hår är en konsekvens av min sjukdom, och jag kan än så länge inte så något positivt med den, och därmed inte heller med mitt korta hår.

Och det som hände i fredags var att Hampus klass hade teater på skolan dit vi föräldrar var inbjudna. I samtal med en mamma så fälldes ganska snabbt kommentaren om mitt hår, och som socialt välanpassad svarade jag med min standardfras ”jo, det är skönt att det kommer tillbaka”. Strax efter kom nästa mamma med samma budskap till mig, och då brast det för mig och jag började gråta. Dessa två stackars kvinnor blev förstås utom sig, men jag försökte förklara att jag inte klandrade dem, bara det att jag är sååååå trött på snacket om mitt hår. Jag försökte förklara hur jag känner det och vi pratade så småningom vidare om annat. Så när vi sitter i väntan på att teatern ska börja, den ena av de två mammorna sitter bredvid mig, så lutar sig mamma nummer tre fram och knackar mig på axeln, ”Hej Anna, vad fin du är i håret, vad snabbt det växer”. Jag ser då hur mamman bredvid mig drar lite på munnen. Det går inte mer än två minuter innan nummer fyra kommer förbi och yppar ”Nämen, oj vad långt det har blivit, det känns väl skönt”, jag ler överseende och säger att, ”ja, det är skönt”. Mamman vid min sida lägger en hand på mitt ben och säger ”Jag börjar förstå vad du menar, jag har aldrig tänkt på hur ofta du får höra det”. Självklart inte! Men tack vare att hon faktiskt fick uppleva min situation och visade förståelse för den, så känner jag att jag kan skriva om det. Och jag hoppas att ni alla som läser förstår att jag fortfarande är oändligt glad och tacksam över all peppning och allt stöd som jag från får er. Det handlar inte om det. Utan det handlar om mig och min resa genom en bröstcancer och ut på andra sidan. Och den resan är både lång, helvetisk och svår att förstå många gånger.

Jag inser att det faktum att mitt hår växer och att jag börjar se ”normal” ut, signalerar något positivt, att jag är på väg tillbaka, att sjukdomen ligger mer bakom mig nu än tidigare. Och jag tror att människan generellt ett strävar efter normalitet, efter bekvämlighet och efter ett lyckligt slut. Och det får mitt hår representera nu. Rätta mig gärna om jag resonerar fel, i era ögon sett. Jag ser det bara från mitt håll.

Men jag tänker också, att om någon till exempel skulle gå upp mycket i vikt på grund av sjukdom, skulle vi då kommentera det? ”Du är ju jättefin så här med, du passar bra i de här 20 extra kilona”, eller? Och kanske är det detta som är cancerns kärna; en sjukdom som inte syns utanpå, utan bara konsekvenserna av den, och när konsekvenserna återgår så sakteliga till det ursprungliga, så är den borta. Men fråga vilken cancerpatient som helst så tror jag att alla kan skriva under på att även om det ni ser, ser ut och verkar som vanligt, så är insidan en helt annan.
En av tjejerna i min samtalsgrupp var sjuk för två år sedan, vilket fick oss andra (som är relativt nyinsjuknade) att undra hur det kommer sig att hon gått med i den här gruppen nu? ”För att nu har det gått två år”, svarade hon, ”och nu förväntar sig alla att jag ska vara som förut igen, men det är jag inte.” Nej, för jag kommer inte att bli som förut, även om jag ser ut som det. Även när håret är lika långt som innan jag blev sjuk, så kommer personen Anna att vara en annan. Inte sämre, förhoppningsvis bättre, men framför allt en annan. Och vem jag är då vet jag inte än. Det är det den närmaste tiden kommer att utvisa.

Just nu känner jag mig väldigt trött, skör och ensam, igen. Jag kastas fram och tillbaka mellan nutid och dåtid. Mellan före och efter sjukdom. Och jag funderar över var jag befinner mig i detta kaos.

Jag blir påmind om hur hela min kropp har utsatts, som när jag var på Vetekatten och fikade med mamma i förra veckan, och efter en liten stund började jag gråta. Vetekatten gick nämligen Jocke och jag till när vi hade varit på Bröstcentrum, och fått olika negativa besked. Och hela min kropp reagerar med smärta och sorg. Det känns verkligen att den här upplevelsen, alla erfarenheter och minnen, sitter i mitt dna, långt, långt därinne. Och kommer alltid att göra så. För så fungerar kroppen. Och det är därför som man aldrig kan lägga saker och ting helt och hållet bakom sig, för kroppen minns. Det man kan göra däremot, är att lära sig förstå och hantera det som är jobbigt, för att på så sätt tygla allt det negativa och jobbiga, nu och framöver.

Jag känner att jag tampas med att känna mig otacksam. Otacksam mot alla människor som bara vill mig väl och säga uppmuntrande saker, och så reagerar jag med ilska, tårar och frustration. Otacksam mot livet som har förskonat mig – jag lever ju, och ändå mår jag så dåligt och känner mig så ledsen.

Jag har aldrig under hela den här tiden sett mig själv som riktigt sjuk. Inte en utan hår så tyckte jag att jag utstrålade cancer, jag kände mig tvärtom rätt cool med mitt kala huvud. Men så fick vi hem alla foton från sommaren för någon vecka sedan och för första gången såg jag det kanske alla andra ser; en cancerpatient. Jag kunde knappt titta på fotona, jag tyckte att jag såg så sjuk ut, även om jag skrattade. Det är så konstigt att såhär i efterhand uppleva det så totalt olikt från hur jag upplevde det där och då? Och det kändes bara sorgligt att titta på sommarens alla minnen. Och jag känner ett styng av dåligt samvete gentemot barnen som kunde be mig sätta på mig en sjal när vi var bland folk, och jag tyckte att det var onödigt för det vara bara varmt. Jag såg inte det de såg, och som de allra flesta andra också såg. Men nu ser jag, och jag tycker inte om det.

Hur ska jag nu summera detta och få ett bra avslut? Hm, vet inte. Jag håller tummarna för att du som läser kan förstå mig lite bättre och att du inte slutar läsa min blogg. Om du tänker att ”jamen hur sjutton ska jag bete mig då, allt jag säger till den där människan uppfattas ju fel!”, så har jag förståelse för det. Jag kan bara förtydliga att jag inte klandrar någon som vill mig väl, att jag är glad över att du bryr dig om mig tillräckligt att för att säga uppmuntrande ord. Du kan omöjligt veta var jag befinner mig just nu, eller imorgon eller nästa vecka. Vilka ord som hjälper och vilka ord som stjälper – jag vet ju inte själv på förhand. Så därför är det mer upp till mig att kommunicera det, på ett ärligt och kärleksfullt sätt: ”vet du, jag orkar inte prata om mitt hår idag, kan vi tala om något annat?”, kommer kanske att bli mitt standardsvar framöver, när det gäller just håret!
Hursomhelst, nu ska jag ta mig en kopp te och njuta av vår fina adventsljusstake som jag och barnen pysslat ihop i helgen. Ha det bra till nästa gång!

Vitt, vitt, vitt!

Tänk vad lite snö kan göra? Åtminstone för mig som tycker att mörkret är jobbigt. Det är mörkt när jag kliver upp och det är mörkt tidigt på eftermiddagen. Vissa dagar känns som om jag inte har sett något dagsljus alls? Men så kommer det en eller ett par centimeter snö, och livet känns med ens lättare att leva! Snön i sig är väl en påminnelse om att julen närmar sig, och jag som något av en julfanatiker tycker ju att det är toppen.

Jag och maken satt och gick igenom almanackorna från och med nu och fram till jul, och det onekligen bort lite av mysfaktorn inför jul. Hur kommer det sig att det är så mycket som ska ske i december? Ändå är min kalender inte alls lika full som den brukar, med tanke på att jag inte sjunger på samma sätt som vanligt. I år det finns till exempel utrymme för att åka skidor en helg mitt i december, vilket är ytterst ovanligt, men väldigt välkommet. Vi måste bara få in firandet av sonen, just det, både barn- och släktkalas, luciarepetitioner, julmiddagar med firman, sonens karategradering, julmarknaden på skolan… Nog skojat, jag gillar julen och jag gillar december. Jag måste bara skaffa mig en bra överblick och veta när jag gör vad, så att det mysiga blir just mysigt och inte tvång. Efter vår genomgång så konstaterade jag att jag sänker ribban i år, för orken finns inte. Jag fick ont i magen bara av att gå igenom alltihopa, så låg är min stresströskel. Så då blir det helt och hållet baserat på ork i år. Jag läste just Emma Hambergs tankar inför julen som var rätt så befriande. Detta med städning till exempel. Inte för att jag städar ur alla lådor och skåp (som min kära svägerska gör varje år!) men nog vill jag ha det extra bar och fint städat just till jul. Men Emma resonerade så att det ändå blir så skräpigt så det är inte så noga, bättre att städa efter jul ordentligt! Ja, så kan man ju se på det. Jag funderar på att bjuda in min mamma på en städdag! Låter kanske inte så attraktivt, men då känner du inte min mamma. Hon kan faktiskt tycka att det är roligt att få göra fint, särskilt sådana där ställen som är lågprioriterade för mig, skåpluckor och dörrkarmar till exempel. Och jag tänker att det är roligare att städa när man är två, dessutom får jag umgås med min mamma vilket är en bonus. Ja, jag ska fråga om hon har lust att komma och julstäda med mig här hemma. Var beredd på samtalet, mamma!!

Jag inser också att vi inte behöver 500 pepparkakor, det kan räcka med hälften. Nej, jag tror att det är i år som min jul verkligen kommer att omvärderas när det gäller framförallt maten. Jag ska satsa på det som vi verkligen tycker är gott; skinkan, gravad lax, senapssill, något grönt, och ett gott vörtbröd. (har inte hittat det ultimata receptet än så det tas tacksamt emot. Saftigt ska det vara!) Därutöver några kakor, godis, saffransbullar och glögg, sedan är julen fixad!
När det gäller klappar så tycker jag att det är hysteriskt. Var ute på stan häromdagen och bara kände att jag inte vill bidra till denna konsumtionsfrossa. De flesta jag känner och som jag brukar köpa klappar till lever i ett överflöd och behöver egentligen inga fler saker, precis som jag själv. Även om jag älskar att ge bort klappar så tycker jag att det finns något osunt i detta givande när vi inte behöver grejerna – egentligen. Så nu har jag en idé om att VERKLIGEN skippa gåvor till alla vuxna, inte bara säga det och ändå köpa till alla och en var, utan verkligen låta bli, och istället skänka en rejäl slant till Barncancerfonden. Det känns viktigare och bättre på alla sätt. Jag har inte talat med släkten om detta, så om ni läser, hoppas att det faller i god jord…

I veckan satt jag tillsammans med Danderyds psykoterapeut för att ansöka om en rehabiliteringsresa. Det finns nämligen sådana för bland annat cancerpatienter, men även för hjärt- och lungsjuka. Chanserna att få en resa godkänd verkar goda och jag hoppas kunna komma iväg på detta snart efter nyår. Det handlar om att komma till ett behandlingshem, som drivs att kompetent medicinsk personal för att där få återhämta sig, tid att reflektera och att ta hand om sig själv. (jag vet vad du tänker – man behöver inte ha haft cancer för att ha de behoven!). Eftersom jag känner att jag i dagsläget inte ger mig själv utrymmet att bara vara och tid till eftertanke, så känns det välbehövligt. Jag har ju upplevt min samtalsgrupp som väldigt givande och hoppas på samma sak i det här forumet. Att också få tillgång till fysisk träning; gym och pool och sjukgymnaster, massörer får mig att tänka att detta kan bli en nystart och ett sätt att komma över den där tröskeln som jag står inför nu, när det gäller att börja träna. Och eftersom kropp och knopp hänger ihop på ett väldigt uppenbart sätt behöver båda sakerna boostas i nuläget!

Mår rätt okej för övrigt. Det sticker och dummar sig i operationsärren fortfarande, men jag hoppas att det snart går över. Jag fick ett brev från Trygg Hansa i veckan, som undrar hur det går med min axelskada. Det är lite lustigt, om man nu får använda det uttrycket, eftersom jag var på Sophiahemmet för axeln samma dag som jag gjorde min trippeldiagnostik tidigt i februari. Man kan väl säga att axelskadans omfattning bleknade en aning några dagar senare… Kanske känns det viktigare om något halvår, att gå vidare med den.

Jag sover inte toppen, vilket i och för sig har med axeln att göra, eftersom jag inte kan ligga på höger sida någon längre tid, och vänster, som jag redan klagat över, har jag numera två ärr som gör ont om jag lägger mig på den sidan. Mage har funkat lite bättre den här veckan så det är alltid något. Men jag vaknar ofta på nätterna och har svårt att sova framåt småtimmarna. Att få sömntabletter är inget ovanligt, har jag förstått, men jag har något problem med det. Vet inte varför, jag har aldrig tagit någon sömntablett, men något inom mig säger att sömnproblemen ska vara större än mina om man ska börja knapra piller? Jag vet inte, vi får se. Förhoppningsvis blir det bättre när också värken på vänster sida ger med sig mer.
Nu ska jag snart köra iväg Hampus till hans repetition inför Luciakonserter i Eric Ericsonhallen. Det är för mig, något väldigt nostalgiskt med barn som sjunger luciasånger, och väldigt, väldigt härligt!

Good morning!

Natten har avlöpt väl och jag har fått många timmars sömn. Nu är det en ny dag, och jag tänkte börja den med att berätta om skillnaden på utanpå och inuti mig.
Under hela min resa så har jag fått höra att jag ser så pigg, stark, glad och till och med fräsch ut (ett uttryck som jag själv mest förknippar med killarna på högstadiet!). Och jag är glad att det är så, glad att jag inte har sett ut som ett vrak, för jag tror att det också påverkar min sinnesstämning. Bättre att se pigg ut även om jag inte alltid känner mig så.

Utanpå mig i dagsläget, rent fysiskt, så är det inte mycket kvar innan jag, förhoppningsvis, får känna mig mer normal igen. Jag väntar nu på att kroppen ska läka ihop efter porten och basaliomet. Just nu är jag återigen tvingad till att sova i ryggläge. Höger sida kan fungera ett tag, men där gör sig min gamla axelskada påmind efter en stund. (jag ska ta itu med den efter jul tänkte jag. Jag var faktiskt och fick den undersökt samma dag som jag gjorde min trippelundersökning av bröstet i början av februari. Men sedan kom det liksom av sig..) Ni vet känslan när man vaknar till på natten och vrider och vänder lite på sig för att hitta en ny, skön position att sova i? För mig så handlar det om att vrida huvudet cirka 90 grader, och det är inte toppen, tycker jag. Sömnen blir lidande helt enkelt. Men som sagt, det är övergående och jag hoppas på snar återhämtning av operationen.
Inuti kroppen så händer det andra grejer. Jag har rätt ont i mina leder, till och från. Men jag har helt slutat vara restriktiv med smärtstillande, och det funkar bra med Alvedon varvat med Ipren, när jag har behov av det. Jag tänker inte ha ont i onödan, det är bara dumt. Yrseln kommer och går och det är sannolikt också en biverkning av medicineringen, alltså Tamoxifen. Men det är mer obehagligt, och det är här som insidan skiljer sig från utsidan! Jag vet att yrsel är en biverkning, men ändå, då och då när det gungar till, kommer ändå tanken på hjärntumör upp. Det är ofrånkomligt. Det spelar ingen roll att sannolikheten för det är minimal. Sannolikheten för att jag skulle få bröstcancer överhuvudtaget var också minimal. Innan jag blev sjuk fanns förstås inte dessa reflektioner med i mitt liv. Som alla andra var jag medveten om att det finns sjukdomar där ute som är livshotande, men hotet var inte överhängande, inget som jag lade någon energi på, eller behövde bry mig om. Nu är läget ett annat. Min utsida ser likadan ut, men på insidan sker det en verksamhet som är helt ny. Jag har nya spelregler att rätta mig efter. Å ena sidan så kan jag ju inte hålla på och oroa mig hela tiden och å andra sidan så måste jag ta sådana här symptom på allvar. Hur hittar jag en balans i det? Jo, jag gör upp ett ramverk. Det som oroar mig fortfarande efter två veckor, det söker jag hjälp för. Jag tror att det är ett sätt som kan fungera på mig. Att kunna lägga oron åt sidan och låta den sköta sig själv. Och finns den kvar efter två veckor så gör jag något åt den.
Ibland funderar jag över hur det faktiskt ser ut inuti mig? Vad händer där inne? Jag ser framför mig att alla celler jobbar järnet för att återställa det som varit trasigt. Återställer och bygger upp, cell för cell. Men de får jobba hårt, för allt som ofta så kommer det störande moment in, såsom en operation, eller medicin, som är främmande för kroppen. Någon sa att det tar ungefär ett år att återhämta sig från en cytostatikabehandling, alltså för kroppen. Den jobbar alltså för fullt nu. Och det är väl därför som jag blir trött så fort vid ansträngning, gissar jag.
Men även om jag blir trött, så är det så fantastiskt skönt att känna att jag har mycket mer energi än bara för några veckor sedan. Jag har mer ork och lust och känner mer och mer igen mig själv. Att min självbild börjar överensstämma med verkligheten känns bra för mig. Också skillnaden mellan inuti och utanpå; ni ser samma sak, men jag upplever mig som väldigt annorlunda, jämfört med mitt vanliga jag.
Jag har tagit till mig några saker från andra kvinnor med bröstcancer. Jag har fått kontakt med flera kloka människor, till exempel Annette, som har kommenterat här på bloggen ibland. Hon skrev i förra veckan två bra saker; ”Du är inte din sjukdom”. Detta har hon sagt till mig tidigare, men jag har inte kunnat ta till mig det då. Nu förstår jag det bättre och känner att jag med de orden kan distansera mig från sjukdomen. Jag är inte min sjukdom, jag har råkat ut för den. Och det är lättare att se nu, när jag mer eller mindre är färdigbehandlad, än när jag står mitt i den. Det andra hon skrev var ett talesätt: ”vi ska alla dö en dag, men inte alla de andra dagarna”. Så sant, så sant. Mer fokus alltså på de dagar som jag lever än på den enda dag då jag ska dö! Dödsångesten finns där, mer påtaglig nu är tidigare, men för varje dag så lär jag mig att hantera den bättre och bättre. Ytterligare en klok person i min närhet (blir man smart av att ha bröstcancer?) vände på alltihopa och sa att hon ser det som positivt att hon så tidigt i livet har få sig en törn, som gör att hon omprioriterar sitt liv. Att hon ser det som en möjlighet att så tidigt i livet fått chansen att ta reda på vad hon vill med livet och vad som är viktigt. Att hon har så många år kvar av livet att leva det innehållsrikt och inte bara gå på i ullstrumporna. Häftigt tycker jag och vilken styrka att vända ett elände till en förmån!
Jag tror att jag ska sluta där för idag. Med en god känsla och förhoppning inför framtiden. Att jag nu ska leva det liv som jag vill leva. Göra det jag vill göra. Det är en klyscha, men livet går inte i repris, jag har insett det och jag tänker ta tillvara på det.

Med det önskar jag dig som läser en härlig helg!

Lägger in minne från förra helgen underbara konsert i Tyresö. Tack Urban för fina foton!

Oj vilken hektisk vecka, tycks det mig. Jag känner mig helt slut!! Och ändå har jag bara varit på jobbet i knappt fyra timmar idag. Det känns ovant att bli så trött av så liten ansträngning, men det är kanske detta som menas med att kroppen är slut, även om jag inte alltid förstår det…

Hursomhelst, jag fick en skön eftermiddag ensam hemma. Satte mig i soffan med fötterna i fotbad, ett glas vin och en lättsmält dvd. Perfekt!

Den här veckan har jag varit inne på jobbet ganska mycket, även om det inte varit så många timmar i taget. Det är kul men som sagt tröttande också. Och tröttheten kommer ofta snabbt och utan förvarning. Idag var jag på vippen att ringa till Jocke när jag var på Ropsten för jag kunde inte riktigt se hur jag skulle orka ta mig hem. Men jag försökte hitta vilostunder hela tiden där jag kunde sätta mig ner och vänta på tunnelbana, buss eller vad det nu var.
Jag har också opererat ut min injektionsport som jag har haft i kroppen i dryga sex månader!! Jisses vad tiden går, ett halvår? Detta gjordes med lokalbedövning på Löwenströmska i Upplands Väsby. Jag visste inte ens att det fanns en verksamhet där längre? Men så var det och jag hade faktiskt lite tur. Jag har varit irriterad på att ärret efter portoperationen har varit så fult. Ganska brett och klumpigt, och med tanke på att jag ofta uppträder axelbandslöst, så är detta ärr framträdande. Petitesser i sammanhanget kan man tycka, men för mig är det viktigt. Men nu när den skulle ut så berättade jag detta för läkaren och det visar sig att han har varit praktiserande plastikkirurg! Dessutom är det så att jag har ett basaliom precis bredvid porten. Jag har inte berättat om basaliomet här på bloggen, det har känts som lite för mycket, men nu tror jag att även ni som läser har kommit en bit på vägen tillsammans med mig och pallar detta. Jag upptäckte redan förra sommaren ett sår som inte ville läka, men brydde mig inte så mycket om det. Men när jag fått diagnosen bröstcancer och googlade på det, så dök ”sår som inte läker” upp som ett symptom på cancer. Då bokade jag en tid hos hudläkaren och fick en tid samma dag (= gräddfil när man är cancerpatient). Hon trodde att detta var just ett basaliom och fick det också bekräftat vid senare provsvar. Och vad är då detta? Jo, en typ av hudcancer… Kändes inte helt bra när jag fick veta det, men jag fick i samma veva veta att den inte kan sprida sig. Tumören växer lokalt och är på det sättet ofarligt. Nåväl, eftersom de ändå skulle operera i samma område så bad jag om att de skulle ta bort basaliomet samtidigt som porten. Sagt och gjort! Och den vänliga och förstående läkaren gjorde sitt bästa för att detta ska bli så snyggt som möjligt. Han bemödade sig med att skära bort det gamla ärret och har, förhoppningsvis, gjort ett snyggare jobb än sin kollega!

Det sliter och drar och gör rätt ont. Men märkligt nog är det inget jag tar nämner när folk frågar hur jag mår. Lite smärta hör till normaltillståndet nu för tiden (om jag nu har något som kan kallas för normaltillstånd?). Jag kan bara konstatera att ett föremål som sitter i kroppen i över ett halvår blir rätt inkapslat, och det kändes när den skulle ut… I de lägena är jag så tacksam över att jag har tillgång till min djupandning. En hand på magen bara och så ANDAS!!! Fokusera på andning, inte på klipp, klipp från kirurgens sax (?), inte på klafs-ljud eller på att han sliter och drar och det känns som om han flyttar på hela bröstmuskeln. Som ni hör var det inte helt lätt att fokusera på andningen, men det hjälpte i alla fall när jag höll på att få panik! Det är fortfarande ömt, stelt och värker och sticker emellanåt, men det ska väl ordna till sig det med!

Nu är jag så trött att jag inte orkar fortsätta. Men jag har mer att berätta, så förhoppningsvis vaknar jag imorgon bitti pigg och nyter, och fortsätter då!

Till dess, må väl!

Börjar blicka framåt

Plötsligt känns det annorlunda. Som om något nytt har börjat, inuti mig. Är det detta som är acceptans? ”Du är inte din sjukdom”, sa en vän till mig i veckan. Kanske var det de förlösande orden. Orden som gör att jag kan börja förstå mig själv och min situation. Låter det konstigt, att efter så många månader ska jag börja förstå mig själv? Hm, detta är en process, och det känns som om den precis har börjat på riktigt. Hittills har det handlat om överlevnad. Jag har kämpat, min kropp har kämpat och det har inte funnit utrymme för något annat. Framför allt inte för möjligheten att blicka framåt, att se att det överhuvudtaget finns ett framåt.
Men plötsligt känner jag mig annorlunda. (är det min nya medicin?) Oavsett vilket så känns det som om jag står på stadigare grund nu än tidigare. Jag blir fortfarande ledsen men jag känner mig inte lika frustrerad och bitter och det är fantastiskt skönt. För bitter är inte en behaglig känsla. Det är så långt ifrån mig själv såsom jag vill vara. Och det ska bli min huvudlinje nu – stäva mot att vara precis som jag vill vara. Jag kommer förstås inte alltid att uppnå det, men då har jag i alla fall ett riktmärke, något att sträva mot, ett tydligt mål. Jag vet, efter alla timmar av coachande på Bosön, hur viktigt det är att ha ett tydligt och ärligt mål, om jag ska ha en chans att nå dit jag vill.

Jag är inte min sjukdom. Jag är Anna, inte samma gamla vanliga Anna, även om jag ser likadan ut på utsidan (åja, håret är på utväxt..). Men jag är fortfarande jag, och det känns skönt att känna och uppleva det på riktigt. Tårar kommer när jag skriver detta, men det är tårar av lättnad. Att känna att jag fortfarande är jag. Jag inser nu att jag inte har känt så sedan i januari i år. Jag har däremot många gånger de senaste nio månaderna undrat vem jag är mitt i allt kaos? Och det handlar mest om min självbild, har jag insett. Jag har hela tiden varit jag, men jag har inte känt igen mig själv. Inte så konstigt eftersom det är nya sidor av mig som jag plötsligt fått lära känna. Jag har också utsatts för prövningar och upplevelser som jag aldrig tidigare stött på under mitt liv, och som jag på inget sätt har kunnat förbereda mig på. Men jag har också sett att jag är kapabel att hantera stora förändringar i mitt liv, på ett bra sätt. Jag kan se att jag, tack vare att jag är den jag är, fortfarande står på benen.

Jag har, som jag har berättat tidigare, påbörjat min medicinering. Den har hållit på snart två veckor och just nu laborerar jag med att hitta den optimala tidpunkten att ta min tablett för att få så lindriga biverkningar som möjligt. Jag har haft ett antal dagar med kraftigt illamående, enorm trötthet, värk i lederna och yrsel. Men nu tar jag tabletten på kvällen istället, och det känns bättre, bortsett från att jag sover sämre då. Men bättre det än att jag inte fungerar alls förrän efter lunch! Min läkare gav mig rådet att inte läsa bipacksedeln och jag gjorde inte det förrän i förrgår. Jag förstår vad han menar nu…

Om jag sätter i skrift att jag ska ta tag i träningsbiten, så peppar det mig kanske att faktiskt göra det också? Du får gärna fråga mig framöver hur det går… En av de tråkigaste bieffekterna av medicinen är att min ämnesomsättning går ner och att hormonrubbningen gör att fettet på kroppen omfördelas, och gissa var det sätter sig? Så min känsla av att jag bara sväller på bredden är inte inbillning, utan ett faktum. Men jag vet att jag mår bra både fysiskt och psykiskt av att träna så jag ska verkligen lägga manken till. Hittills har jag inte haft orken eller lusten, men jag tror att de båda är på väg tillbaka och jag vill verkligen komma i bättre form, för mitt välmående skull.

Nu har klockan passerat midnatt och jag känner mig förvånansvärt pigg. Det får väl bli några funderartimmar till innan jag går och lägger mig.

De senaste veckorna har jag känt mig stressad över olika saker men nu verkar det lugna ner sig vilket är skönt. Jag själv märker det eftersom jag inte har bloggat lika frekvent, och framför allt inte hunnit med att samla tankarna som jag brukar göra inför ett nytt inlägg. Kanske har jag behövt en paus från analyserande och bara låta kropp och knopp vara i fred ett tag och få sköta sig själva. Hjärnan jobbar ju även om jag inte går omkring och klurar hela dagarna. Och så småningom ramlar polletten ner. Och där befinner jag mig just nu, på ett nytt trappsteg, lite lugnare, lite mer tålmodig och med lite mer tillförsikt.
Och med dessa ord önskar jag dig som läser en god natt och en fin ALLAHELGONAHELG!

Ps Vill du höra mig sjunga i helgen så finns två möjligheter:
Söndag kl 14.00 i Famnens kyrka i Bromma. Solokvartetter och duetter ur Mozart och Verdi Requiem.
Söndag kl 19.00 i Tyresö Kyrka. Mozarts C-mollmässa i en ”light”-version. Enkelkörer och enbart kvinnliga solister. Varmt välkommen!!

ps 2. Jag måste , ur djupet av mitt hjärta, tacka er alla som har varit med och bidragit till att min insamling till förmån för Rosa bandet, är den största privata insamlingen i Sverige i år! 63.400:- såg jag idag, och idag är sista dagen. Mitt mål på 50 000 kr, som jag trodde var utopiskt, slogs med råge. Du som har hjälpt till, ge dig själv en eloge för att du är med och hjälper kommande patienter att få än bättre behandlingar och överlevnadschanser. Varje krona gör skillnad. Än en gång mitt stora och kärleksfulla tack!