Aktuellt

22 december
Nu är det dags att säga hejdå. Detta är mitt sista inlägg och jag hoppas att jag inte får anledning att återuppta bloggen...

söndag 27 februari 2011

Och nu verkar det fungera igen..

Skönt med problem som löser sig själva!

kommentarerna??

Har blivit varse att det inte längre går att lämna någon kommentar här. Jag leker it-tekniker och försöker lösa det. Än så länge går det rätt dåligt, så tips emottages tacksamt!
/Anna

fredag 25 februari 2011

Ny adress = nystart!

Ännu en arbetsvecka till ända, och för min del har den varit innehållsrik. Det stora som har skett är att vi har flyttat! Jodå, äntligen har vi flyttat ur vår alldeles för lilla lägenhet, till en bra mycket större. Och det känns som ett så stort lyft för oss alla. Barnen går omkring och myser och fäller kommentarer titt och tätt om hur mysigt det är nu. För första gången i sina liv sover de nu i varsina sängar. Det är naturligtvis ovant, och dessa två första mornar har de krupit över till varandra för en stunds morgongos! Samtidigt som de boar in sig i sina egna rum och njuter av större yta och frihet att få rå om sina egna saker. Efter morgondagens besök till Ikea så kommer det att bli ännu bättre då vi förhoppningsvis kan möblera med bokhyllor och skrivbord.

För egen del så känns det som en rejäl lättnad att vara på plats. Det är, som bekant, mycket jobb med en flytt, och en viss stress med att bli klar i tid. Känslan av att aldrig bli klar utan att hela tiden packa fler och fler kartonger, var väldigt påtaglig i helgen som gick. Men slutligen så kom vi i alla fall på plats! Jag njuter av rymden och ytorna. Och av att ha ett badrum som inte luktar av cytostatika..

Idag har mamma och pappa varit här och hjälpt mig med köket. Vi har lagt hyllpapper i flertalet skåp då det låg härligt, gult, storblommigt hyllpapper där! Det tog sin lilla tid att iordningställa det och sedan organisera alla skåp, men nu är det klart och det känns fantastiskt skönt. Att få ordning på kök, kläder och badrum är vitalt för att ha en fungerande vardag. Och där är vi, i princip!

Jag har också, äntligen, fått tala med min nya onkolog. Jag tar mig tid och utrymmer att berätta om detta, som ett exempel på hur märkligt det ibland är i sjukvården, och vikten av att vara frisk för att vara sjuk. Måndag den 7 februari ringde jag till onkologen på Danderyd för att få tala med min läkare. Man får då en telefontid med sin läkare. Jag fick veta att min läkare har gått på föräldraledighet, och att jag skulle få tala med en annan läkare. Visst, även läkare måste ju kunna vara föräldralediga. Den nya läkaren skulle ringa mig på torsdagen, den 10 februari, på eftermiddagen, antagligen inte före 16.30. Jag hade på min mobil, under eftermiddagen men stängde av den kl 19.00 då jag var upptagen från och med då och resten av kvällen. Halv åtta hade jag ett missat samtal från läkaren. Han lät meddela att vi får försöka nå varandra igen. Dagen efter ringde jag med andra ord åter till Danderyd och förklarade vad som hade hänt. Att jag inte visste att han skulle ringa så sent var jag inte alls beredd på, eller hade fått upplysning om. Sköterskan lade in en ny telefontid för mig torsdagen därpå, alltså den 17 februari. Jag bad att få veta mer exakt när han skulle ringa, så att jag skulle vara säker på att vara tillgänglig. Hon hade svårt att säga exakt, men sa att han har telefontid på eftermiddagarna och ibland sitter och ringer till sent på kvällen. Helt okej, sa jag, bara jag vet. Således var jag beredd på att han skulle ringa efter 16.30, vilket var den uppgift jag fick. På torsdagen ringde han dock kl 15.30, då jag satt i ett möte och missade samtalet. Återigen lämnade han ett meddelande att vi får försöka igen. Jag trodde då att han skulle försöka igen samma dag/kväll. Men icke! Och det är detta som jag tycker är märkligt? Om jag nu har stått på hans ringlista två torsdagar i rad och vi inte har fått kontakt, varför försöker han inte igen samma dag? Jag ringer ju inte för skojs skull, vilket han borde förstå, eller? Eftersom jag står på hans lista så finns det ju tid avsatt för mig, så varför bara ringa en gång och sedan lämna det därhän? Nu började jag bli ganska irriterad, jag hade viktiga och angelägna saker att diskutera med honom, och dagarna blir till veckor! Till råga på allt var kliniken stängd på fredagen, så jag fick ingen kontakt förrän med en sköterska förrän i måndags. Nu satte hon upp mig för en telefontid på tisdagen, och då fick vi till slut kontakt.

Det hade då tagit 15 dagar från det att jag ringde till onkologen till att jag fick kontakt med min läkare! Under all kritik om du frågar mig. Under dessa 15 dagar så hinner jag stressa upp mig, sova dåligt och lägga en massa negativ energi på saker som hade kunnat undvikas om jag hade fått tala med en läkare tidigare. Tröttsamt bara.

Jag har kommit på en bra formulering på mitt tillstånd förresten. Det kom upp idag när jag talade med några och frågan om hur jag mår kom på tal. Du vet, det där om ”mår du bra nu”. ”Jag är färdigbehandlad, men inte återställd”, svarade jag, vilket sammanfattar mitt läge väldigt bra tycker jag! Jag känner mig nöjd med den formuleringen och känner att den kommer jag att använda mig av när jag ska lämna ett kortfattat svar.

Jaha, dagens blogg blev mest ett långt utlägg om rutinerna vid läkarkontakt. Kanske inte toppenkul en fredagkväll, men trots allt en scen ur mitt liv!
Jag har också haft ytterligare en bra session med min kurator och apropå ovanstående så har jag satt upp en ram för mig själv, nämligen att bara ta ett energikrävande samtal per dag. Alltså ringer jag inte till läkaren och försäkringskassan samma dag. Och det är skönt med ett ramverk. Det gäller att fördela energin och inte förbruka allt på en och samma dag.

Nu hoppas jag att Ikea, lördagen efter löning, blir en härlig och uppiggande upplevelse!

Ha det gott till nästa gång!

söndag 13 februari 2011

Ett år har gått!

Idag är det en fantastiskt solig och härlig dag. Jag har precis tagit en rask promenad och njutit av vårsolen. Ja, det kändes faktiskt lite som vår med solglasögonen på och allt.

Jag för en 10-årsdagbok, och i dessa dagar är det ingen rolig läsning från förra året. Kroppen reagerar instinktivt och många dagar känns tunga just nu. På tisdag, den 15, är det precis ett år sedan jag fick mitt cancerbesked. Det kändes så oerhört overkligt då, och ibland när jag tänker på det hela så känns det på ett sätt fortfarande overkligt. Jag vet inte om det är kroppens sätt att försvara sig, att hålla det ifrån sig kanske? Samtidigt som jag inte tycker att jag medvetet förtränger eller förskjuter minnena. Tvärtom känner jag numera ett lugn i att konfrontera mina demoner. Nu när jag vet att det är det enda sättet att bearbeta hela händelsen.

Och helt logiskt får jag ofta frågan nu hur jag mår och om jag mår bra nu? Det finns ett kort svar som lyder ”vissa dagar mår jag bra, andra sämre”. Men för att ge ett mer utförligt svar tänkte jag återge hur en dag i mitt liv kan se ut nu, och hur jag fortfarande påverkas av att ha haft cancer.

06.00 Vaknar efter en dålig natts sömn. Känner efter hur det känns i halsen och konstaterar att jag återigen vaknar med rejäl halsbränna! Inte kul, känner direkt en klump i magen och stress över detta. Lyfter höger arm bakåt och stretchar ut bröstmuskeln. Kan bara konstatera att det känns likadant varje morgon, ingen direkt förbättring från dag till dag. När jag ligger på rygg och för armarna upp över huvudet, som i en snöängel, kommer jag ungefär 90 grader innan det börjar streta och dra. Ger det cirka fem minuter innan jag anser mig klar.
Går upp och tar en klunk Galviscon, i hopp om att det ska lugna ner magsyraproduktionen.

8.00 Åker iväg med barnen till skolan och lämnar dem.

8.30 Till sjukgymnasten och träning där. Mitt program som jag har lagt upp tillsammans med minsjukgymnast Karin, tar ungefär två timmar att genomföra. Fokus ligger på knäet men vi har också lagt in lite överkropp med fokus på höger sida. Jag försöker få igång cirkulationen och rörligheten i hela bröst- och axelpartiet. Det är ljuvligt att träna och känna att både knäet och övriga kroppen blir starkare för varje gång. Nu har jag fått börja löpträna i små doser, vilket gläder mig enormt! Jag har gått från 2 x 2 minuter till 2 x 8 minuter. Och även om kroppen är helt slut efter de totalt cirka 17 minuterna, så gör jag det trots allt. I somras orkade jag knappt gå uppför en backe utan att bli helt utmattad. Så jag känner att jag gör framsteg och det känns så bra.

Och med tanke på att jag i höstas tog i hand på att jag ska springa Lidingöloppets 15km-lopp, tillsammans med några vänner (Adam, Cilla och Peter – jag har inte glömt!!) så känns det bra att öka på distansen!
Duschar och klär på mig, och slås av hur stel jag fortfarande är i bröstet. Det känns varje gång jag tar på eller av en tröja eller jacka.

11.30 Äter lunch hemma, kollar mailen. Försöker få tag i min handläggare på Försäkringskassan och får för femte dagen i rad beskedet ”XX är för närvarande inte i tjänst och kan inte ta emot något meddelande”. Nähä, så vart ska jag vända mig med mina frågor? Eftersom Försäkringskassan lite då och då skickar ut brev med olika innehåll så är min handläggare min trygga punkt när det gäller FK. Men nu börjar jag bli orolig att hon inte är kvar alls. Hm, känns inte bra. Just nu måste jag reda ut vad jag ska göra för att behålla min ersättning på 80 % av lönen. Efter ett års ersättning så sänks den nämligen per automatik. Men man kan få behålla den högre nivån om man är allvarligt sjuk. Men jag orkar inte börja om men någon ny person. Framför allt undrar jag varför det inte finns någon hänvisning hos min handläggare? Ett alternativt telefonnummer att ringa kanske hade varit bra? Nåja, jag orkar inte ta tag i det idag, gör ett nytt försök i morgon.

Ringer också till onkologen för att få en telefontid med min läkare. Får veta att han är pappaledig nu men att en annan läkare ska ringa mig under eftermiddagen. Jag behöver diskutera medicineringen eftersom mina slemhinnor inte alls gillar detta. Jag blir så uttorkad, vilket främst märks i rösten! Stämbanden består i princip bara av slemhinnor med en liten muskel inuti. Detta är också stressande eftersom jag dels blir begränsad när det gäller jobb. Men också det faktum att jag inte vet om detta förväntas vara övergående eller om det kommer att vara så här i fem år? Behöver klarhet!!

14.00 Dags för sånglektion med Kevin! Roligt att vara igång igen. Jag blir trött efter en knapp timme, torr i halsen och talrösten är hes. Hm, återigen konsekvens av medicin. Måste verkligen få tala med någon läkare om detta.
Blir plötsligt trött i både kropp och knopp. Det kommer från ingenstans och känns som om någon slår en klubba i huvudet på mig. Mår lite illa, vet inte varför, det kommer och går. Antagligen biverkningar från medicineringen. Sätter mig och vilar i bilen en sväng innan jag styr kosan mot skolan.
16.00 Hämtar barnen på skolan. Tar det sedan lugnt hemma. Lägger mig en stund på sängen och vilar.

17.30 Jocke kommer hem och lagar middag åt oss.
En lugn kväll sedan. Stretchar halsmusklerna som är enormt spända. Masserar axlar och rygg med mitt nyinköpta massageredskap som är helt suveränt! Man kommer åt nacke, axlar och rygg och kan verkligen trycka på triggerpunkter. En bra investering helt enkelt.

Passar på att massera mitt ödem på bröstet när jag sitter framför TV-nyheterna. Trycker och masserar och försöker få vätskan att flytta på sig. Tycker att det har blivit bättre sedan det upptäcktes och jag började massera det. Bröstet är fortfarande rätt ömt men inte lika hårt.

22.00 Gör mig klar för natten. Tar min medicin och också ett glas glutamin, som ska hjälpa mina slemhinnor är det tänkt. Vet inte om det har någon effekt, men jag har inte ätit det så länge. Jag fortsätter i alla fall för att se om det kan hjälpa.
Släcker lampan efter att ha ögnat igenom några inredningstidningar, i förhoppning att natten som kommer ska ge mig bättre sömn än den förra.

Ja, så kan det se ut en dag som jag inte jobbar på.

Så detta med att må är väldigt relativt! Jag tycker att jag mår rätt bra, i relation till hur jag har mått under året som gått. Men det vore dumt att säga att jag mår bra, om man med det att jag mår som innan jag blev sjuk. Men dit har jag långt och jag kan inte med att säga att jag inte mår bra förrän jag är helt återställd. Jag har numera en siktet inställt på två år från och med nu. Om två år hoppas jag att jag inte känner av något av operation eller strålning eller ödem eller annat som har med cancern att göra. Om två år hoppas jag vara i samma fysiska form som innan jag blev sjuk. Och med så pass lång tidsaxel så kan jag vila i nuet. ”Du kan inte springa ifrån det här”, som min sjukgymnast påpekade häromveckan. Utan det gäller att ta små steg framåt, att ge kroppen tid att bygga upp sig. Och kroppen hänger ju ihop med knoppen så om jag blir starkare fysiskt så kommer även psyket att stärkas, är min tro.

Jag känner stor begränsning i min trötthet och känsla av olust, som jag har svårt att beräkna. Den kommer över mig utan förvarning. Ibland när jag kanske kan förvänta mig det, efter en lång dag på jobbet till exempel. Men ibland när jag inte alls förväntar mig det.
Min brist på ork gör också att jag inte orkar träffa folk. Jag bokar gärna in saker för det är roligt, men får ofta avboka då jag inte orkar. Jag tror att det vore klokare att inte boka in utan låta dagsformen avgöra och vara mer spontan. Ska försöka jobba på det!

Jaha, det var dagens rapport från livet efter en cancersjukdom. Jag hoppas att det kan sprida lite ljus över de funderingar som du kan tänkas ha kring hur jag mår nuförtiden!

Ha det gott!

söndag 6 februari 2011

Söndag - konsertdag

Vaknade ensam idag. Familjen har åkt till Kungsberget med farfar för att åka skidor. En härlig dag att göra det på, solen skiner och ett par plusgrader. Hoppas att de får en toppendag!

Själv har jag haft en lugn morgon med frukost till dagens tidning och skön musik på radion. Har bestämt klädsel till eftemidaggens konsert och dessutom packat tre kartonger till. Jag börjar nu inse att 75 kartonger totalt sett inte är någon överdrift! När man börjar packa tunga saker som böcker börjar det gå åt många kartonger. Det känns som om det drar ihop sig och jag vill att vi är ordentligt förberedda och organiserade i god tid innan flyttgubbarna kommer (finns det flyttgummor tro?). Det blir mer och mer kalt här hemma, men det får vi leva med i några veckor. Det är ju faktiskt bara två veckor kvar!
I lägenheten har hantverkarna satt bra fart och några rum är grundmålade. Golven ska tydligen läggas i nästa vecka, vi får väl se om målarna är klara då? Hursomhelst så känns det jättebra och det kommer att bli så fint! Det kändes djärvt att välja så pass intensivt blå och rosa som vi har gjort till barnens rum, men jag tror att även det kommer att bli bra. Färg är fint!

Jag har suttit och googlat på inrednings- och designsajter en hel del. Oj, vad mycket fint det finns att försköna hemmet med! Och så mycket roligt och udda. Eftersom budgeten inte tillåter ohämmad shopping så ska jag göra mig en önskelista som jag kan sträva mot. Jag har kommit på mig själv att tänka på mina begravningsgig på ett helt nytt sätt; sex begravningar = en ny soffa,knappt tre begravningar = önskemattan, två begravningar = nya köksbordet, etc. Lite knasigt kanske men det blir väldigt konkret!

Oj, nu rusar visst tiden iväg. Har en massagestund inbokad nu så det är bäst att jag gör mig klar.

Välkommen på konsert idag, Breviks kyrka, Lidingö kl 16.00. Biljetter 100:- vid entrén en timme innan konserten börjar. Haydns Maria Theresia-mässa står på programmet, liksom utdrag ur Haydns trumpetkonsert och Stråkkvartett no 5.
Medverkar gör jag, Annika Nilsson, alt, Carl Unander-Scharin, tenor, John Erik Eleby, bas, Bodals Kammarkör, Stockholm Concert Orchestra, Ulf Norberg, orgel, Ingrid Damstedt Holmberg, dirigent.

Ses vi inte där så ses vi här snart igen.

Må väl!

fredag 4 februari 2011

Vitt eller vitt?

Denna vecka har gått i färgens tecken, om nu vitt räknas som en färg? Hursomhelst, det har varit dags att slutligen bestämma vilka färger vi ska ha i alla rum i nya lägenheten. Barnen kom ganska snabbt fram till, helt revolutionerande, att de ville ha blått respektive rosa (behöver nog inte säga vem som valde vad). Det finns fantastiskt många, ljuvliga tapeter, men att välja? Nej, det går bara inte! Och eftersom vi varken har ännu mera tid eller ork att lägga på detta, så tedde sig målning som ett jättebra alternativt! Hallen blir grå, liksom en köksvägg. I vårt sovrum är vi lite djärva – med våra mått mätt, och satsar på ganska murrigt med färgen ”Gunder”, en typ av mullvad/brun-aktig nyans. Tillsammans med ett mörkt golv känns det lite vågat, men det blir nog bra..

Så var det dags för vardagsrummet, som skulle bli vitt. Jaha, kritvitt, stockholmsvitt, äggskal, ada, med mera, med mera… Äggskal kändes bra tills en målare sa att med ett stort ljusinsläpp så kan äggskal se nikotinfärgat ut! Inte helt attraktivt.. När sedan vår målare sa att ”vi brukar köra med Nordsjö vit, och det brukar bli bra”, så kändes det lite för enkelt. Vi dubbelkollade detta, men det visade sig att Nordsjö vit verkar vara en bra kulör för vårt vardagsrum!

Så var då allt bestämt, och hantverkarna har satt igång. Det känns spännande att gå upp i lägenheten och se vad som har hänt sedan sist. Nu synkroniseras det mellan målare, snickare och golvläggare, och vår förhoppning är att det faktiskt är klart till den 23 februari, då flytten går. Jag tror kanske inte att allt kommer att vara klart, men det känns ändå som om de (hantverkarna ) har bra koll på läget, och förhoppningsvis så är det så gott som klart!

Man kan alltid skicka en tanke till folket i Egypten, över vilka frågeställningar de har och vad de funderar över, och ställa det i relation till mina funderingar kring olika nyanser av vitt.. Kan bara konstatera att det är olika här på jorden och att jag är lyckligt lottad.

Idag har jag fått springa på löparbandet för första gången sedan jag började med sjukgymnastiken. Det kändes så kul och jag blev så glad när hon sa att jag skulle få springa. Det blev kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig.. ”du ska gå 5 minuter först, sedan löpa 2 minuter, gå 1 minut och löpa 2 minuter igen”. Och hur många gånger ska jag upprepa det, frågade jag? Men det handlade inte om att upprepa, jag skulle springa totalt 4 minuter. Tack och lov att jag har sjukgymnasten, Karin, som lägger upp en långsiktig plan för mig. Hade jag fått välja hade jag nog sprungit 3 km, i tron att jag tog det lugnt. Men nu är det Karin som bestämmer, och då blev det 4 minuter. Men det var bra minuterar. Än så länge känns det bara bra, så med lite tur blir det några minuter till nästa gång. Jag känner mig starkare i kroppen och har också tappat några kilo, vilket jag tycker är skönt.

Provade den konsertklänning som jag inte kom i i december, och nu sitter den faktiskt! Blir kanske den röda med andra ord på söndagens konsert.

Imorgon blir det först repetition på förmiddagen. Haydn står på programmet. (Konsert på söndag kl 16.00 i Breviks kyrka, Lidingö). Sedan kanske packa lite mer? Några fler skåp kan vi nog rensa ur och packa ner. Förra helgen slutförde vi källaren, vilket kändes fantastiskt, och även balkongen är packad och klar. Bara två veckor, lite drygt, till flytten nu. Längtar!!

Om du har en stund över så kom gärna på konserten på söndag, många och vackra toner utlovas!