Idag blåser det upp till 14 m/s, vilket har gjort att vi ligger kvar i vår vik på Ornö. Det är rätt skönt att emellanåt bara vara och inte kolla sjökort, väder, vindar och packa oss iväg. Båten blir mer som en sommarstuga då!
Jag har under den tid som vi har varit ute återigen slagits av hur fantastiska barnen är ombord. Det är en rätt så begränsad yta vi har och det är inte så lätt att hitta utrymme för sig själv. Men de leker, leker, leker och leker lite till. Någon gång får de tråkigt men det varar inte mer än 30 minuter, förrän de hittar på något nytt att sysselsätta sig med. Vår familj ligger inte direkt i bräschen för detta med tv- eller dataspel. Vi äger inte ens ett Nintendo eller DS eller vad de nu kan heta (jag är total analfabet på området). Ibland får jag för mig att alla barn äger någon typ av handdataspel. Jag hörde några barn som träffade i en vik nyligen där den ena frågade den andra ”Vilka spel har du på Nintendo?”. Inte HAR du Nintendo, utan vilka spel har du.
Jag tror att våra barn tids nog kommer att kräva denna typ av sysselsättning, men så länge det inte behövs så kommer vi inte att ha det i vår ägo. Jag tror nämligen att en anledning till att de leker så bra, både med varandra och på egen hand, är att det inte har haft tillgång till något förutbestämt. De har inte kunnat bara trycka på en knapp och så har de att göra i ett par timmar. Jag tror att detta har borgat för att de istället har utvecklat den fria leken, den kreativa leken.
Ibland undrar jag över föräldrars inställning till sina barn kontra sin egen tid. Jag såg en pappa på tunnelbanan med ett barn i vagn, antagligen på väg till dagis, och barnet satt och tittade på en bärbar dvd i vagnen. Jag tycker att det är sorgligt att man som förälder inte vill vara mer närvarande med sina barn. De skulle kunna göra resan till något spännande och roligt tillsammans, men istället valde han en väg som han vet gör barnet tyst och tillfreds och han själv kunde ögna igenom morgontidningen.
Jag hörde barnpsykologen Malin Alvén för en tid sedan säga att ”glöm det där med kvalitetstid, barn vill ha TID med sina föräldrar”. Det vill säga, man behöver inte leka, pyssla, spela spel eller på andra sätt umgås med sina barn hela tiden. Men de vill att man finns där, i närheten. Jag har hört Alvén många gånger och känner förtroende för henne och tänker att det var kloka ord. Hon påtalade att det är okej att kolla sina mail om man måste det, eller ringa det där samtalet som behöver ringas, du är fortfarande med/nära barnen. Och det är mycket bättre än att avsätta en timme i veckan till så kallad kvalitetstid. Vad är det som säger att barnet kommer att vara sugen på att leka just den tid som du själv har planerat in som ”kvalitetstid”.
Hur hamnade jag här? Just det, barnens lek! Det är så glädjande att se dem tillsammans och jag inspireras av deras förmåga att se lekar i allt. Samtidigt som de också ger varandra eget utrymme och kan krypa upp i olika hörn av båten och läsa för sig själva.
Båtlivet gör oss gott helt enkelt, både stora och små!
Idag har vi haft en städdag ombord, både in- och utvändigt. Kapten Persson har gjort det mesta jobbet ska erkännas. Och jag kan leende tänka hur omvänt förhållandet till städning är här, jämfört med hemma. Här är det han som ser minsta fläck och som gnuggar sig svettig. Vilket gör att jag istället lutar mig tillbaka och låter honom hållas. Jag tror att han blir mest nöjd med att göra det på sitt sätt, så att det blir så bra som han har tänkt sig. Lite som jag hemma kanske?? ;-)
Blå himmel gör att jag ska sätta mig i sittbrunnen med min bok nu, i väntan på att en drink serveras mig!
fredag 29 juli 2011
måndag 18 juli 2011
Det är mysigt när det regnar...
Sitter nere i båten på Ängsö (Nej, inte Mälaren utan Östersjön!!). Regnet har nu upphört men det har regnat under kvällen och vi har för första gången ätit middag nere i båten. Och inte heller åkte grillen fram idag, nej det blev till att nyttja spisen istället. Efter att ha badat i många dagar nu så har barnen uttryckt en längtan efter regn. ”Om det börjar regna, kan vi gosa ner oss i båten och fika och spela spel?” Varje väder har sin tjusning onekligen, även om det är lätt att tycka att sol är det bästa.
Vi har det så bra på båten. Och apropå mindfulness så har jag insett att hela grejen med segling är i mångt och mycket just det. Vi lyssnar på vindrapporter som sträcker sig fram till nästa dags morgon. Vi planerar alltså inte långt i förväg vart vi ska ta vägen eller ens hur morgondagen ska te sig, förrän på morgonen. Det är väldigt långt ifrån mitt och vårt liv hemma där det som för de flesta barnfamiljen, är en massa saker som det planeras för hela tiden. Och kanske är det just därför som den här sköna känslan infinner sig, så fort vi kommer ombord. Jag har tidigare inte kunnat förklara vad som händer med oss. Men som sagt, kanske är det just det faktum att vi är väldigt mycket här och nu, som vi mår bra av? Jag tror det i alla fall.
Idag fick Hampus upp en abborre men vi tyckte att den var för liten och behövde växa på sig lite till, så den släpptes tillbaka till havet. Men det gav mersmak och met- och kastspöna åkte fram flera gånger. Vi förlitar oss inte på fiskefångst till middag, däremot kan vi förlita oss på blåbär till efterrätt! Fantastiskt vad med bär det är i skogarna, stora och fina och jättegoda. Dessutom vimlar det här, liksom hemma, massvis med smultron. Så allt som oftast har vi färska bär till både efterrätt och till frukostens fil och yoghurt. Härligt! Det är bara svampen som än så länge lyser med sin frånvaro, men det kommer säkert det med.
Någon frågade hur det går med Lidingöloppsträningen, och jo tack, det går fint. Så ni andra som har tänkt springa med mig (och faktiskt tagit i hand på det i ett svagt ögonblick, inga namn, ni vet vilka ni är!), det är bara att ligga i hårdträning. I lördags var jag ute i 60 minuter och det var nog närmare milen. Det kändes jättebra, pulsen drog inte iväg, så jag drar slutsatsen att jag håller på att bygga upp en bra kondition igen. Idag har jag och Hampus kört intervallträning. Jobbigt var det, men kul, och också kul att få sällskap. Lite styrka på det så var dagens pass över. Nu gäller det att landa på springbara öar med jämna mellanrum så att jag upprätthåller den här träningsformen. Jag har ännu inte prövat den nyinköpta våtdräkten, men Jocke har gjort det och vittnar om att den funkar finfint. Hm, tycker ju inte att det är superkul med simning som motionsform, men jag är beredd att testa!
Och som svar på kommentaren att jag inte ska känna någon press med att blogga, så gör jag nog inte det. Det är snarare för min egen del som jag vill ha en regelbundenhet. Det är bra för mig att på detta sätt konkretisera mina tankar och funderingar och få dem på pränt. Dessutom oemotsagd, ha!
Batteriet på datorn tar dock snabbt slut och jag vet inte när jag har möjlighet att ladda det nästa gång, så det blir korta rapporter nu!
Jag har testat att låta bli min insomningstablett men det funkar inte alls, så den släpper jag inte ännu. Gör nytt försök om några veckor. Jag känner ingen stress eller oro i att ta den så det får vara. Det är så oerhört värdefullt att få sova så det tänker jag inte byta bort för allt smör i Småland!
Till nästa gång – ohoj till er alla!
Vi har det så bra på båten. Och apropå mindfulness så har jag insett att hela grejen med segling är i mångt och mycket just det. Vi lyssnar på vindrapporter som sträcker sig fram till nästa dags morgon. Vi planerar alltså inte långt i förväg vart vi ska ta vägen eller ens hur morgondagen ska te sig, förrän på morgonen. Det är väldigt långt ifrån mitt och vårt liv hemma där det som för de flesta barnfamiljen, är en massa saker som det planeras för hela tiden. Och kanske är det just därför som den här sköna känslan infinner sig, så fort vi kommer ombord. Jag har tidigare inte kunnat förklara vad som händer med oss. Men som sagt, kanske är det just det faktum att vi är väldigt mycket här och nu, som vi mår bra av? Jag tror det i alla fall.
Idag fick Hampus upp en abborre men vi tyckte att den var för liten och behövde växa på sig lite till, så den släpptes tillbaka till havet. Men det gav mersmak och met- och kastspöna åkte fram flera gånger. Vi förlitar oss inte på fiskefångst till middag, däremot kan vi förlita oss på blåbär till efterrätt! Fantastiskt vad med bär det är i skogarna, stora och fina och jättegoda. Dessutom vimlar det här, liksom hemma, massvis med smultron. Så allt som oftast har vi färska bär till både efterrätt och till frukostens fil och yoghurt. Härligt! Det är bara svampen som än så länge lyser med sin frånvaro, men det kommer säkert det med.
Någon frågade hur det går med Lidingöloppsträningen, och jo tack, det går fint. Så ni andra som har tänkt springa med mig (och faktiskt tagit i hand på det i ett svagt ögonblick, inga namn, ni vet vilka ni är!), det är bara att ligga i hårdträning. I lördags var jag ute i 60 minuter och det var nog närmare milen. Det kändes jättebra, pulsen drog inte iväg, så jag drar slutsatsen att jag håller på att bygga upp en bra kondition igen. Idag har jag och Hampus kört intervallträning. Jobbigt var det, men kul, och också kul att få sällskap. Lite styrka på det så var dagens pass över. Nu gäller det att landa på springbara öar med jämna mellanrum så att jag upprätthåller den här träningsformen. Jag har ännu inte prövat den nyinköpta våtdräkten, men Jocke har gjort det och vittnar om att den funkar finfint. Hm, tycker ju inte att det är superkul med simning som motionsform, men jag är beredd att testa!
Och som svar på kommentaren att jag inte ska känna någon press med att blogga, så gör jag nog inte det. Det är snarare för min egen del som jag vill ha en regelbundenhet. Det är bra för mig att på detta sätt konkretisera mina tankar och funderingar och få dem på pränt. Dessutom oemotsagd, ha!
Batteriet på datorn tar dock snabbt slut och jag vet inte när jag har möjlighet att ladda det nästa gång, så det blir korta rapporter nu!
Jag har testat att låta bli min insomningstablett men det funkar inte alls, så den släpper jag inte ännu. Gör nytt försök om några veckor. Jag känner ingen stress eller oro i att ta den så det får vara. Det är så oerhört värdefullt att få sova så det tänker jag inte byta bort för allt smör i Småland!
Till nästa gång – ohoj till er alla!
torsdag 14 juli 2011
Fokus på här och nu
Oj, vad dagarna går. Jag har så många bloggar klara i huvudet, men jag kommer mig inte för att sätta dem på pränt, och, så plötsligt har inte längre koll på vad jag hade tänkt skriva om.. Hm, ska försöka vara lite mer disciplinerad framöver. Kanske att det är någon typ av semesterkoma som har infallit?
Hursomhelst, nu är vi ute med båten och det är otroligt skönt och avkopplande. Hittills har vi haft bra segling, varierad vindstyrka och massor av sol. Badtemperaturen är minst sagt angenäm, sådär 19-20 grader. Barnen badar oräkneliga gånger per dag och själv njuter jag mest av morgondoppen.
Jag börjar alltmer anamma detta med mindfulness. Jag har insett att det inte behöver vara så komplicerat eller pretentiöst. Det handlar, om jag har förstått det hela rätt, att vara medveten om, och närvarande i nuet. Därför har jag slutat att löpträna med musik i öronen. Jag passar i stället på att lyssna, se, dofta och alltså ta in miljön runt omkring mig. Genom att på detta uppmärksamma kroppen på det som sker just nu, skapar jag ett lugn för både kropp och själ. Jag är inte helt hundra på hur det faktiskt fungerar, rent fysiologiskt, men att det har en läkande effekt tror jag stenhårt på. Men jag tar också tillfället i akt under kortare stunder, några minuter här och där att bara stanna upp och låta kroppen bara fokusera på hur det känns just nu. Och det är väldigt avkopplande att ge sig själv dessa stunder av totalt fokus på den egna kroppen. Att långsamt andas och känna igenom kroppen. Jag brukar växla mellan att fokusera på mig själv och min kropp, och att öppna mina sinnen och ta in det som är runt omkring och låta doft-, syn- och hörselintryck få vara aktiva.
Jag tycker mig märka att människan som varelse har lättare att fokusera på det som är negativ än det som är positivt. Om man inte är uppmärksam på det. Det som är positivt tar vi på något sätt för givet och därmed blir det negativa tydligare. De regniga dagarna på sommaren minns vi bättre än de soliga till exempel. På samma sätt som det är svårt att uppskatta att man är frisk innan man blir sjuk. Jag har inte funderat så jättemycket över varför jag fick cancer. Jag vet att jag inte kunde ha gjort något annorlunda för att inte drabbas. Men det är klart att jag ändå har ställt mig frågan, hur kommer det sig att just jag drabbades? Och nu när jag befinner mig på den här sidan så tänker jag att det vore kanske mer intressant att, som frisk, ställa sig frågan, hur kommer det sig att jag får leva så här frisk? Kanske att om man vänder på frågeställningen, så är det lättare att uppskatta de friska dagarna? Jag vet inte om det är så men kanske?
Jag lever också efter tesen att man inte får mer än man klarar av. Det är något som jag har kunnat luta mig mot många gånger, men särskilt under min sjukdomsperiod. I stark förvissning om att jag inte får mer än jag klarar av, så har jag tagit mig igenom den ena behandlingen efter den andra. Och kanske är det också så att syftet med att några människor drabbas är att människor runt den drabbade, ska lära sig något? Jag som icketroende tror ju inte på att Gud har ett finger med i spelet. Men jag tror att livet själv har något att berätta för mig, i och med att jag blev sjuk. Kanske att jag är en av livets alla apostlar och att mitt uppdrag är att försöka förmedla till andra hur skört livet kan vara. Och förhoppningsvis kunna förmedla vikten av att fokusera på det som verkligen är viktigt i livet. Att man tar sig en funderare på det, och sedan gör sina val utefter det man kommer fram till. Livet är både kort och oförutsägbart. Min kurator sa nyligen att ”det är bara du som kan ta ansvar för ditt liv, men du måste ta det ansvaret”. Så sant, så sant. Även om man ibland önskar att någon annan skulle ta ansvar för en, när livet känns jobbigt och frågorna svåra. Men det är också på det sättet som man växer som människa, tror jag.
Jag ska försöka återkomma mer regelbundet under sommaren. Vet inte var jag kommer att befinna mig nästa gång. Just nu ska jag gå iland och plocka blåbär, som jag har spanat av tidigare under eftermiddagen. Stora, goda och söta blåbär, det blir dagens efterrätt!
Hursomhelst, nu är vi ute med båten och det är otroligt skönt och avkopplande. Hittills har vi haft bra segling, varierad vindstyrka och massor av sol. Badtemperaturen är minst sagt angenäm, sådär 19-20 grader. Barnen badar oräkneliga gånger per dag och själv njuter jag mest av morgondoppen.
Jag börjar alltmer anamma detta med mindfulness. Jag har insett att det inte behöver vara så komplicerat eller pretentiöst. Det handlar, om jag har förstått det hela rätt, att vara medveten om, och närvarande i nuet. Därför har jag slutat att löpträna med musik i öronen. Jag passar i stället på att lyssna, se, dofta och alltså ta in miljön runt omkring mig. Genom att på detta uppmärksamma kroppen på det som sker just nu, skapar jag ett lugn för både kropp och själ. Jag är inte helt hundra på hur det faktiskt fungerar, rent fysiologiskt, men att det har en läkande effekt tror jag stenhårt på. Men jag tar också tillfället i akt under kortare stunder, några minuter här och där att bara stanna upp och låta kroppen bara fokusera på hur det känns just nu. Och det är väldigt avkopplande att ge sig själv dessa stunder av totalt fokus på den egna kroppen. Att långsamt andas och känna igenom kroppen. Jag brukar växla mellan att fokusera på mig själv och min kropp, och att öppna mina sinnen och ta in det som är runt omkring och låta doft-, syn- och hörselintryck få vara aktiva.
Jag tycker mig märka att människan som varelse har lättare att fokusera på det som är negativ än det som är positivt. Om man inte är uppmärksam på det. Det som är positivt tar vi på något sätt för givet och därmed blir det negativa tydligare. De regniga dagarna på sommaren minns vi bättre än de soliga till exempel. På samma sätt som det är svårt att uppskatta att man är frisk innan man blir sjuk. Jag har inte funderat så jättemycket över varför jag fick cancer. Jag vet att jag inte kunde ha gjort något annorlunda för att inte drabbas. Men det är klart att jag ändå har ställt mig frågan, hur kommer det sig att just jag drabbades? Och nu när jag befinner mig på den här sidan så tänker jag att det vore kanske mer intressant att, som frisk, ställa sig frågan, hur kommer det sig att jag får leva så här frisk? Kanske att om man vänder på frågeställningen, så är det lättare att uppskatta de friska dagarna? Jag vet inte om det är så men kanske?
Jag lever också efter tesen att man inte får mer än man klarar av. Det är något som jag har kunnat luta mig mot många gånger, men särskilt under min sjukdomsperiod. I stark förvissning om att jag inte får mer än jag klarar av, så har jag tagit mig igenom den ena behandlingen efter den andra. Och kanske är det också så att syftet med att några människor drabbas är att människor runt den drabbade, ska lära sig något? Jag som icketroende tror ju inte på att Gud har ett finger med i spelet. Men jag tror att livet själv har något att berätta för mig, i och med att jag blev sjuk. Kanske att jag är en av livets alla apostlar och att mitt uppdrag är att försöka förmedla till andra hur skört livet kan vara. Och förhoppningsvis kunna förmedla vikten av att fokusera på det som verkligen är viktigt i livet. Att man tar sig en funderare på det, och sedan gör sina val utefter det man kommer fram till. Livet är både kort och oförutsägbart. Min kurator sa nyligen att ”det är bara du som kan ta ansvar för ditt liv, men du måste ta det ansvaret”. Så sant, så sant. Även om man ibland önskar att någon annan skulle ta ansvar för en, när livet känns jobbigt och frågorna svåra. Men det är också på det sättet som man växer som människa, tror jag.
Jag ska försöka återkomma mer regelbundet under sommaren. Vet inte var jag kommer att befinna mig nästa gång. Just nu ska jag gå iland och plocka blåbär, som jag har spanat av tidigare under eftermiddagen. Stora, goda och söta blåbär, det blir dagens efterrätt!
tisdag 5 juli 2011
lätt duggregn - perfekt löparväder!
10 km – på blygsamma 68 minuter, och jag gick i många av uppförsbackarna. MEN. Jag gjorde det, jag sprang 10 km för första gången på över ett år och det kändes så skönt att erövra den etappen. Jag bekantade mig också med den fruktade ”Abborrbacken”, som ligger i slutet av 10 km-slingan. På förhand hade jag fått veta att man inte springer uppför den, man går. Men vadå? Hur jobbigt kan det vara, tänkte jag, och sprang. I exakt fem meter. Sedan tog det tvärstopp! Jag såg på långt håll att det skulle var absolut omöjligt att ta sig uppför den backen springandes, det var tillräckligt jobbigt att gå i snabb takt.
Det känns som om jag återerövrar min kropp. Att jag steg för steg tar tillbaka den från sjukdom och nedsatthet. Jag minns att jag i början, när jag blev sjuk, fascinerades över min förmåga att anpassa mig till rådande omständigheter. Och att jag blev väldigt uppmärksam på de saker som jag tidigare tagit för givet. För så är det väl, att ytterligheterna får oss att uppskatta det vi inbillar oss är oss givet. Just nu upplever jag en stor glädje över att känna igen mig själv. Jag hade glömt bort hur det var, på samma sätt som jag hade glömt bort hur det känns att sova en hel natt. Men nu är jag som sagt på rätt väg, jag gläds åt min energi och lust. Jag blir tårögd när jag tänker på hur jag har mått under det senaste året. Det har gjort så ont, både fysiskt och psykiskt. Jag har känt mig så liten, ynklig och uträknad. Tappat orken och viljan många gånger och bara känt en stor trötthet inför vad jag utsatts för.
Det är inte förrän nu som jag börjar se klarare på min cancerresa. På vad jag har gått igenom och på hur jag har mått och hur cancern har påverkat mig. Och för all del, fortsätter att påverka mig, och även familjen.
Jag känner ett större lugn nu. Jag tar dagarna som de kommer och njuter av att vara igång med att träna och att få tid för mig själv. Tid för reflektion och bara vara. Det återkommande och så svåra tillståndet. Men jag blir bättre på det. Jocke gjorde mig uppmärksam på att jag ställer krav även på min sjukskrivning. Han har rätt. Det ligger i min natur att sätta mål i det jag företar mig, och det är oftast en bra sak. Men just nu är det nog bra för mig att släppa taget. Inga mål, inga krav, inga förväntningar. Bara vara.
Jag känner mig stärkt av och trygg med medicineringen. Jag är så glad att jag har tagit emot den här hjälpen och är tacksam gentemot min kurator som fick mig att inse att jag behövde hjälp på vägen.
Självklart inser jag att jag kommer att få bakslag framöver. Livet går upp och ner. Återfallsspöket gör sig påmint emellanåt, men jag låter det inte ta stor plats i min vardag. Det finns där och jag har respekt för både spöket och mina känslor inför det.
Nu är det sommar och kanske att jag får ner milen under 60 minuter under semestern?
Det känns som om jag återerövrar min kropp. Att jag steg för steg tar tillbaka den från sjukdom och nedsatthet. Jag minns att jag i början, när jag blev sjuk, fascinerades över min förmåga att anpassa mig till rådande omständigheter. Och att jag blev väldigt uppmärksam på de saker som jag tidigare tagit för givet. För så är det väl, att ytterligheterna får oss att uppskatta det vi inbillar oss är oss givet. Just nu upplever jag en stor glädje över att känna igen mig själv. Jag hade glömt bort hur det var, på samma sätt som jag hade glömt bort hur det känns att sova en hel natt. Men nu är jag som sagt på rätt väg, jag gläds åt min energi och lust. Jag blir tårögd när jag tänker på hur jag har mått under det senaste året. Det har gjort så ont, både fysiskt och psykiskt. Jag har känt mig så liten, ynklig och uträknad. Tappat orken och viljan många gånger och bara känt en stor trötthet inför vad jag utsatts för.
Det är inte förrän nu som jag börjar se klarare på min cancerresa. På vad jag har gått igenom och på hur jag har mått och hur cancern har påverkat mig. Och för all del, fortsätter att påverka mig, och även familjen.
Jag känner ett större lugn nu. Jag tar dagarna som de kommer och njuter av att vara igång med att träna och att få tid för mig själv. Tid för reflektion och bara vara. Det återkommande och så svåra tillståndet. Men jag blir bättre på det. Jocke gjorde mig uppmärksam på att jag ställer krav även på min sjukskrivning. Han har rätt. Det ligger i min natur att sätta mål i det jag företar mig, och det är oftast en bra sak. Men just nu är det nog bra för mig att släppa taget. Inga mål, inga krav, inga förväntningar. Bara vara.
Jag känner mig stärkt av och trygg med medicineringen. Jag är så glad att jag har tagit emot den här hjälpen och är tacksam gentemot min kurator som fick mig att inse att jag behövde hjälp på vägen.
Självklart inser jag att jag kommer att få bakslag framöver. Livet går upp och ner. Återfallsspöket gör sig påmint emellanåt, men jag låter det inte ta stor plats i min vardag. Det finns där och jag har respekt för både spöket och mina känslor inför det.
Nu är det sommar och kanske att jag får ner milen under 60 minuter under semestern?
fredag 1 juli 2011
I'm back!
Klockan 03.00 härom natten såg jag morgonen randas över Lidingö. Jag satt på balkongen och lyssnade till fåglarna som höll konsert och konstaterade att jag verkligen borde sova. Men eftersom jag hade låtit bli att ta min insomningstablett (jag behöver ta den 1-2 timmar innan jag lägger mig och glömde det denna kväll) så gick det bara inte. Det var i och för sig bra med en test för att se om sömnen möjligtvis har blivit bättre, men alltså inte. Jag träffade min läkare i måndags som tycker att jag ska fortsätta med medicinen ett par veckor till och sedan testa utan. Hon säger att de inte är beroendeframkallande vilket ju är bra. Men jag undrar vad det egentligen betyder? De kanske inte är beroendeframkallande rent medicinskt, men den psykologiska biten då? Nu är jag så otroligt nöjd med att få sova, det är en sådan befrielse, och det vill jag på intet sätt byta bort. Och bara vetskapen om att jag kommer att få sova gör mig lugn. Nu är ju tanken att hela min status, psykisk såväl som fysisk, ska bli bättre, och är ju det redan. Och det innebär i förlängningen att när jag mår bättre, har bättre inneboende balans och får hjälp med mina grubblerier, så ska jag förstås inte behöva sova dåligt. Det handlar om att bryta ett dåligt mönster.
Förutom att jag var ganska trött dagen efter så var det väldigt lugnt och rofyllt att vara uppe den tiden på dygnet. Och kanske någon kan hjälpa mig förstå varför fåglarna är så aktiva tidigt på morgonen? De kvittrar och tjattrar för att sedan, framåt sextiden, bli tysta igen. Hur kommer det sig?
Nu när jag börjar känna av de positiva effekterna av min antidepressiva medicin så är det som om hela jag är tillbaka. Jag känner igen mig själv. Och ord kan inte beskriva det fantasiska i den känslan. Det är som att komma hem. Efter ett drygt års bortavaro. Även om det inte märks någon direkt skillnad utåt, så är min upplevelse en helt annan. Att få känna igen mig själv igen är den största glädjen för mig. Jag hade börjat misströsta en aning, levde med känslan att det aldrig kommer att bli bra, att jag aldrig kommer att bli densamma igen. Och återigen, nej, jag kommer självklart att bära med mig mina erfarenheter från min cancersjukdom, vilket har förändrat mig i både stort och smått. Men att få känna att jag, trots sjukdom, har den livslust, ork och energi som jag brukar ha, är för mig en stor seger. Det känns som om jag är tillbaka! Och det känns som om ett ok har lyfts från mina axlar. Jag tänker klarare och tydligare tankar, och mycket mer positiva sådan också. Jag kan bara konstatera att jag är väldigt glad och stolt över att jag har tagit den här hjälpen för att komma på fötter igen. Och jag kommer att stötta varenda människa jag stöter på i min väg som står inför samma dilemma som jag.
Bortsett detta så har vi nu tagit oss igenom en vattkoppsomgång. Inte förrän nu har barnen lyckats bli smittade, men eftersom man ändå ska igenom det så var tajmingen faktiskt väldigt bra. Matilda blev sjuk före avslutningen men blev bra till den dagen och kunde vara med. Hampus blev sjuk dagen före Midsommarafton, men hängde med den dagen och hans koppor är nu uttorkade. Så vi har inte behövt göra några större uppoffringar eller ändra semesterplaner. Det har inte heller kliat så förfärligt utan de har tagit det hela på ett tappert och bra sätt! Dessutom har de allra flesta barn i deras ålder redan haft vattkoppor, vilket har gjort att de har kunna träffa kompisar när de har varit pigga nog att leka.
Jag behöver hjälp med ytterligare ett problem av världslig karaktär. Det gäller grannarna i huset mittemot. Först upptäckte jag att en av dem har en klädställning stående i ett rum, nära fönstret. Jag funderade lite på varför man har en klädställning, med en massa kläder på, stående framme? Tänkte att det kanske är någon typ av installation eller så. Så några veckor senare dyker det upp ytterligare en klädställning i en annan lägenhet, en annan port, på exakt samma sätt! Och den står också kvar. Det är alltså ingen torkställning. Har de ont om garderober? Eller gott om rum så att favoritkläderna som används ofta, får ett eget rum? Hm, tror inte det. Jag tror att de lägenheterna är mindre. OM någon har en tes om vad detta fenomen är så dela gärna med dig. Jag väntar nu spänt på var nästa klädställning kommer att dyka upp.
Nu är det säkert någon som tänker att ”hon har verkligen för lite att göra”, eller ”men skaffa dig ett liv så slipper du bekymra dig om grannarna”. Och då vill jag bara säga att jag har ett liv, tack så mycket, och ibland är det tillfredsställande att fylla det med mindre viktiga frågor och funderingar, som en motvikt till allt det andra. Så det så.
Nu tror jag faktiskt att jag ska ta min tekopp och sätta mig på balkongen och se hur vår lilla gata har det idag. Jag gillar verkligen vår gata. Det är mysigt och lagom litet. Alla barn som leker ute förgyller dagarna och kvällarna och det påminner om när jag själv var liten och hade en massa kompisar på gatan. Särskilt nu på sommaren då kvällarna är långa är det ljuvligt att se hur kul de har. De leker samma lekar som jag; burken, packade sardiner och vinken. Kanske att jag ska vara med ikväll?
Förutom att jag var ganska trött dagen efter så var det väldigt lugnt och rofyllt att vara uppe den tiden på dygnet. Och kanske någon kan hjälpa mig förstå varför fåglarna är så aktiva tidigt på morgonen? De kvittrar och tjattrar för att sedan, framåt sextiden, bli tysta igen. Hur kommer det sig?
Nu när jag börjar känna av de positiva effekterna av min antidepressiva medicin så är det som om hela jag är tillbaka. Jag känner igen mig själv. Och ord kan inte beskriva det fantasiska i den känslan. Det är som att komma hem. Efter ett drygt års bortavaro. Även om det inte märks någon direkt skillnad utåt, så är min upplevelse en helt annan. Att få känna igen mig själv igen är den största glädjen för mig. Jag hade börjat misströsta en aning, levde med känslan att det aldrig kommer att bli bra, att jag aldrig kommer att bli densamma igen. Och återigen, nej, jag kommer självklart att bära med mig mina erfarenheter från min cancersjukdom, vilket har förändrat mig i både stort och smått. Men att få känna att jag, trots sjukdom, har den livslust, ork och energi som jag brukar ha, är för mig en stor seger. Det känns som om jag är tillbaka! Och det känns som om ett ok har lyfts från mina axlar. Jag tänker klarare och tydligare tankar, och mycket mer positiva sådan också. Jag kan bara konstatera att jag är väldigt glad och stolt över att jag har tagit den här hjälpen för att komma på fötter igen. Och jag kommer att stötta varenda människa jag stöter på i min väg som står inför samma dilemma som jag.
Bortsett detta så har vi nu tagit oss igenom en vattkoppsomgång. Inte förrän nu har barnen lyckats bli smittade, men eftersom man ändå ska igenom det så var tajmingen faktiskt väldigt bra. Matilda blev sjuk före avslutningen men blev bra till den dagen och kunde vara med. Hampus blev sjuk dagen före Midsommarafton, men hängde med den dagen och hans koppor är nu uttorkade. Så vi har inte behövt göra några större uppoffringar eller ändra semesterplaner. Det har inte heller kliat så förfärligt utan de har tagit det hela på ett tappert och bra sätt! Dessutom har de allra flesta barn i deras ålder redan haft vattkoppor, vilket har gjort att de har kunna träffa kompisar när de har varit pigga nog att leka.
Jag behöver hjälp med ytterligare ett problem av världslig karaktär. Det gäller grannarna i huset mittemot. Först upptäckte jag att en av dem har en klädställning stående i ett rum, nära fönstret. Jag funderade lite på varför man har en klädställning, med en massa kläder på, stående framme? Tänkte att det kanske är någon typ av installation eller så. Så några veckor senare dyker det upp ytterligare en klädställning i en annan lägenhet, en annan port, på exakt samma sätt! Och den står också kvar. Det är alltså ingen torkställning. Har de ont om garderober? Eller gott om rum så att favoritkläderna som används ofta, får ett eget rum? Hm, tror inte det. Jag tror att de lägenheterna är mindre. OM någon har en tes om vad detta fenomen är så dela gärna med dig. Jag väntar nu spänt på var nästa klädställning kommer att dyka upp.
Nu är det säkert någon som tänker att ”hon har verkligen för lite att göra”, eller ”men skaffa dig ett liv så slipper du bekymra dig om grannarna”. Och då vill jag bara säga att jag har ett liv, tack så mycket, och ibland är det tillfredsställande att fylla det med mindre viktiga frågor och funderingar, som en motvikt till allt det andra. Så det så.
Nu tror jag faktiskt att jag ska ta min tekopp och sätta mig på balkongen och se hur vår lilla gata har det idag. Jag gillar verkligen vår gata. Det är mysigt och lagom litet. Alla barn som leker ute förgyller dagarna och kvällarna och det påminner om när jag själv var liten och hade en massa kompisar på gatan. Särskilt nu på sommaren då kvällarna är långa är det ljuvligt att se hur kul de har. De leker samma lekar som jag; burken, packade sardiner och vinken. Kanske att jag ska vara med ikväll?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
