Sommarens sista dag

Så här på sommarlovets sista dag kan jag bara konstatera att sommaren har varit fantastisk. Vi har haft 29 nätter ombord på båten, i sträck, och också gjort en miniturné i Sverige som inkluderade Kolmården. Bad har präglat sommaren och det är underbart att kunna hoppa i när man vill, med sjön som närmaste granne.

Barnen och jag fick också några ljuvliga dagar i Trosa i början av den här sista veckan. En plats som vi alla känner starkt för och älskar att komma till. Tack vare Morbror Anders bodde vi kungligt i hans gäststuga! I Trosa kan barnen känna sig fria och går ofta omkring på egen hand i stan och ner till hamnen. En av dagarna fick de för sig att de skulle gå ut och sjunga, ”gatusjunga”, som de uttryckte det. ”Gör det ni” – sa jag, och trodde väl inte riktigt att de skulle göra det när det väl kom till kritan. Men så när jag går ut till torget för att kolla vart de tog vägen, så står de där och trallar på. En vänlig grönska, Den blomstertid nu kommer och några andra sånger står på repertoaren. I sann AF-anda… När sången var till ända hade de fått in inte mindre än 200 kronor!! Aldrig kunde jag väl tro att det var en så lukrativ bransch? Det kommer nog att bli fler gatusjungningar framöver tror jag!

Igår gjorde herr och fru Persson succé, ja, det får man nog kalla det, på 40-årsskivan som vi gick på. Det var ett ”white party”, vilket brydde oss lite grand. Jocke ångrade bittert att han inte hade kvar sin studentkostym från 1988, och funderade på att gå i min brudklänning. Men tillslut blev det en tur till Buttericks där det införskaffades skojiga vita detaljer. Nämligen ett par vita linser till Jocke, och vita, extremt långa ögonfransar till mig. Jockes ögon var grymt äckliga! Och jag tror aldrig att han har fått så mycket uppmärksamhet på någon fest tidigare. Nog för att mina ögonfransar var rätt iögonfallande, men jag stod ändå helt klart i skuggan av honom! Det var en kul och trevlig fest och det känns idag att festtoleransen för mig är ganska låg. Märkligt vad trött man kan bli av en sen kväll?

Jag är igång och tränar igen och det är riktigt kul. Var på ett cirkelträning Tabata-pass häromdagen. Det är bland det jobbigaste jag någonsin gjort! Och jag har fortfarande träningsvärk mellan skulderbladen. Hoppas dock att kvällens kettlebell-pass råder bot på det.

Jag känner att det är angeläget att börja öka på löpdistansen nu, med en månad kvar till Lidingöloppet. Jag har precis klurat ut hur banan går så jag ska provspringa den inom kort. Jag känner mig peppad och ska nu bara försöka hålla mig frisk fram till loppet, så att jag kan träna ordentligt.

Jag hade en intressant upplevelse när jag tränade i somras. Det var ett cirkelpass där en station gick ut på att dänga en slägga i ett traktordäck. Helt klart läge att få ur sig eventuella aggressioner! Jag tycker dock inte att jag bär på några sådana utan körde bara på. Men så plötsligt, fick jag en bild i huvudet, en tanke om att jag slog ur cancerceller i kroppen. Jag har inte medvetet oroat mig så mycket för det på sistone, så det kändes förvånande. Men ändå var det en skön känsla. Jag tog i allt jag hade och för varje slag i däcket så hade jag känslan av att tvinga ut eventuella överlevare. Och jag tänker att det är kanske därför som träningen har varit och är så viktigt för mig? Att det är ett sätt att ta kommando, att bli stark, inte bara fysiskt, men också just känslan av att piska ur det onda ur kroppen. Inte så att jag straffar kroppen, tvärtom tycker jag att jag hjälper den genom att ta i allt jag har. Jag berättade detta för min terapeut som bara konstaterade att jag är nu i en bearbetningsprocess. Och det är ju det jag har saknat under hela våren. Att jag kommer vidare, att kropp och själv bearbetar och tar sig framåt. Men jag förstår nu, när jag mår så mycket bättre, att det inte går att göra det arbetet när man är så sliten, som jag var.

Jag är så glad att lyssnade på de insatta runt omkring mig som i våras sa att jag behövde hjälp. Och jag är glad att jag tog emot den hjälpen. Jag kan undra varför det tog så lång tid för mig att inse hur dåligt jag mådde, men det spelar ju ingen roll!

Nu är jag här och det känns bra. Jag har en god känsla inför hösten som kommer. Det känns spännande med Hampus som börjar på AF, och jag ser också fram emot några sköna höstseglingar innan det är dags att ta upp båten.

Jag har, på grund av mitt tillstånd i våras, inte jobbat för att göra konserter under hösten, men jag hoppas ändå att det dyker upp några! Annars får jag väl tralla på min kammare…