Keep on walking...

Jag tänker inte längre på cancern varje dag.

Jag vet att min kurator i tidernas begynnelse sa att ”det kommer att komma en dag då du inte tänker på cancern varje dag”. Då kändes det orimligt. Cancern var mitt fokus och det som upptog det mesta av min energi. Att bekämpa den alltså.

Idag har jag nått en nivå där jag ser med distans på min sjukdomsperiod. Och det är ju märkligt detta att blicka bakåt, hur saker ter sig annorlunda när man tittar på dem i backspegeln. Det är skönt att göra det! Att se var jag befinner mig nu, i förhållande till då. När man är mitt i något jobbigt är det svårt att se att det kommer att bli bättre. Att gå igenom operation, cellgifter och strålning tar så mycket energi och fokus ligger enbart på att ta sig igenom behandling för behandling, att dag för dag gå till Radiumhemmet och få sin dos, och räkna ner dagarna tills det är över. Och när själva behandlingarna är över så mer eller mindre kollapsar man.

MEN det vänder! För mig så skedde det när jag till slut fick min depressionsdiagnos i våras och fick antidepressiva. Ja, jag behövde medicinsk hjälp vilket många i min situation gör. Du som har läst bloggen tidigare vet vilken enorm lättnad det var för mig att ÄNTLIGEN känna igen mig själv och få distans till cancern!

Nu har det gått ytterligare några månader sedan dess och jag tycker att jag mår bättre och bättre. Visst har jag kvar flertalet biverkningar (just nu sitter jag och svettas som en galning av den antihormonella medicinen!)och vissa begränsningar fysiskt, men det är saker som jag har lärt mig att leva med och som är en del av mig just nu. Jag tänker att det viktiga för mig är att acceptera mig som jag är just nu. Om ett halvår kommer jag att må och vara annorlunda, men nu, just nu, är jag så här och det är helt okej.

Ibland tänker jag att om det är något som jag ska lära mig av min resa, kanske till och med anledningen till att jag fick cancer, så är det TÅLAMOD! Som person är jag ivrig och emellanåt ganska otålig. När jag vill något vill jag att det ska ske nu, omedelbart. Lite grand handla först och tänka sedan om jag ska vara helt ärlig (nu vet jag att Jocke sitter och nickar bekräftande och det bjuder jag på!). Tålamod innebär så mycket, men för mig i detta sammanhang så är det nog mest tålamod med mig själv. Jag har aldrig behövt det av mig själv tidigare nämligen. Min kropp och knopp har alltid gjort som jag har velat. Jag har kunnat styra, har jag upplevt det i alla fall. Men det senaste året har lärt mig just det. Att jag inte är i en position att styra och ställa, utan snällt foga mig efter rådande omständigheter och framför allt; LYSSNA TILL MIN KROPP!!

Jag tror inte att jag är unik i detta. Jag tror att många människor skulle må bra av att lyssna på sina kroppar och till sin egen intuition. Men av någon anledning så är det svårt för mig och många andra? Om det beror på det klimat som råder i dag, där vi förväntas göra fantastiskt karriärer, vara världens bästa föräldrar, ha ett Sköna-hem-hem och dessutom ett strålande förhållande till vår partner, vet jag inte. Men jag är övertygad om att pendeln håller på att slå tillbaka. Vi måste vara med rädda om oss själva och varandra. Fråga oss själva vad som är viktigast i våra liv och prioritera det.

Vi har ingen aning om vad som väntar oss när det gäller livet. På gott och ont. Men det är vi själva som har ansvar att fylla våra liv med det vi önskar. Vi kan aldrig lägga det ansvaret på någon eller något annat, även om vi emellanåt tror och önskar det! Nej, vi väljer själva hur vi vill leva våra liv.

Som min kurator sa till mig i våras ”det är bara du som har ansvar för ditt liv, men du måste ta det ansvaret”. Enkelt eller hur?

Idag startar Cancerfondens kampanj Rosa Bandet. Idag manifesteras det på T-centralen med bland annat ljuständning. Gå gärna förbi om du är i stan! Jag kommer också inom kort att starta min insamling, och jag hoppas innerligt att vi tillsammans kan slå förra årets fantastiska resultat på 63.400:-!

En fin helg önskar jag dig!