Aktuellt

22 december
Nu är det dags att säga hejdå. Detta är mitt sista inlägg och jag hoppas att jag inte får anledning att återuppta bloggen...

onsdag 31 augusti 2011

2 x PANG!

Vilken vecka det har varit! Två gånger pang. Det första panget var skolstarten. Matilda som började ettan och Hampus som började på AF (Adolf Fredrik). Jag följde med Hampus till stan, och det var både en rolig och något bisarr känsla att återigen ta AF:s trappor i besittning! Många minnen från skoltiden som kommer tillbaka när jag återigen vistas i de lokalerna. Jag kan de där trapporna och den där skolgården. Även om mycket har ändrats, byggts om och renoverats, så är det ändå samma fossil i trappstegen. Det känns som ett stort steg för Hampus att börja där, på många och olika sätt. Dels bara det faktum att åka in till stan (vilket han fixar på egen hand redan) men också många nya rutiner och ansvarsområden; mobil, hemnycklar, SL-kort, fritidskort och annat att hålla reda på. Men jag tycker att han gör det bra och han tar stort ansvar för sin nya tillvaro. Jag tror att han trivs med att få bli mer självständig. För naturligtvis växer han genom det också, på ett positivt sätt. Första konserten är redan bokad, till den 19 oktober i Berwaldhallen, så då kommer pirriga föräldrar att sitta publiken!

Dagen efter började jag på karate. Jag har tyckt ända sedan Hampus började träna karate för ett år sedan, att det ser väldigt roligt ut. Och jag tror att det kan vara en grej för mig med tanke på att det både är fysiskt krävande, men också en mental träning och fokusering som tilltalar mig. Dessutom är det väldigt koreografiskt och det passar mig också. Så nu tänkte jag att jag skulle prova på. Det har funnits en vuxengrupp tidigare, och i våras försökte tränaren, Sadik, peppa fler föräldrar att hänga på. Sagt och gjort, dock visade det sig att det inte var så många andra föräldrar som gjorde just det. I min grupp fanns en pappa som har tränat i ett år, två kompisar till tränaren som är rätt så bra samt fyra studenter från karategymnasiet (ja, det finns tydligen ett sådant). Hm, hur skulle det gå för mig?? Det är ingen överdrift att säga att jag var trött efter passet! Högt tempo från början till slut, och det var tur att jag ändå är så pass vältränad som jag är. Både för mig själv och för gruppen. Det fina med karate är ändå att man kan träna ganska bra ihop även om man är på olika nivåer, åtminstone till en viss grad. Jag blev hursomhelst inte avskräckt utan har bestämt mig för att fortsätta. Och igår fick jag lära mig de första två ”katorna”, alltså en serie rörelser som man gör sammansatt. Som en kortare dans nästan. Nu hoppas jag att snart få köpa en karatedräkt så att jag åtminstone ser lika proffsig ut som mina karatekompisar! Och till jul blir det väl antagligen dags för gradering och förhoppningsvis ett gult bälte, haha!

Dagen efter det, alltså onsdagen, var det dags för löpträning. Med bara tre veckor till Lidingöloppet gäller det att komma i riktigt bra form. Sagt och gjort. Med helt nya skor gav jag mig ut på kvällen för att avverka 11 km. Det mörknade på efter ett tag, men jag såg ändå rätt bra. Jag parerade mellan stenar och rötter, och kände att jag hade ett bra flyt. Med dryga 2 km kvar funderade jag på om det inte skulle vara bra att ha med en mobiltelefon i spåret, OM något skulle hända? Och jag hann inte mer än tänka den tanken förrän jag snavade på en rot, i en utförsbacke med god fart. Pang nummer två inträffade och där låg jag platt på marken. Vad fånig man känner sig! Det går ju så fort och man hinner inte förstå vad som hänt förrän man ligger där. Ganska snabbt kände jag att fötterna kändes bra. Jag hade dragit upp ett stort hål i byxorna på knäet och konstaterad också att axeln (naturligtvis höger) blödde. Jag trodde att det var bäst att inte undersöka såren så mycket, utan ta tillvara på adrenalinet och ta mig hem istället. Väl hemma konstaterade jag att jag skrapat upp mer eller mindre hela högra sidan, från axel och ner till fotknölen. Värst tog smällen på knäet, men tursamt nog i princip bara ett skrapsår, och inget invändigt. Så nu känner jag mig lite mör och inser att jag både ska köpa en pannlampa och ta med mobilen ut när jag springer. Som sagt, såret på knäet gör att jag har svårt att böja det, men det känns hyfsat att springa på. Så idag ska jag gå/springa de första 11 km på Lidingöloppsspåret och skaffa mig en blick över hur det ser ut.

På torsdagen fyllde älskade, underbara mormor 90 år. Vi hade en så väldigt trevlig middag på Trosa Stadshotell men största delen av släkten närvarande. Många tal, mycket sång och en helt ljuvlig kväll helt enkelt! 90 år är en aktningsvärd ålder och jag tänker på allt som mormor har varit med och upplevt. Att vara född 1921 innebär bland annat att man har varit med om världskrig, sett TV:n födas, liksom mycket av den industriella revolutionen. Jag vet inte om alla 90-ingar har så lätt att anpassa sig till allt det nya som sker i samhället, som mormor har? Jag är full av beundran för henne och hoppas att jag har fått lite av hennes gener!

Fredag: vi stack ut och seglade. En kanonhelg med bra segling, sol, bad, god mat och smaskiga, grillade marshmallows. Söndagen bjöd på onödigt mycket vind, om du frågar mig. Och när vi toppade på 16.6 m/s, tog vi ner. Bara att ta ner segel i de vindarna är något av en utmaning. Och både jag och Jocke insåg vilket höjdarteam vi är! Med nästan 20 år i bagaget är vi rätt samkörda och det är värdefullt en sådan här gång. Vi lyckades i alla fall hissa igen utanför Grinda och fick en fin segling sista biten, i lite mer moderat vindar.

Vilken innehållsrik vecka!

På det hela taget känner jag mig vid väldigt gott mod. Jag gillar när höstterminen drar igång efter en lång sommar. För mig är hösten mer av en nystart än vad nyåret är. Det jag gläder mig mycket åt är att jag fortfarande sover bra. Jag var lite orolig att jag skulle falla tillbaka till dålig sömn när jag kom hem från semestern, men det går bara bra.

Jag är också väldigt nöjd med min träningsdos. Det är något som jag prioriterar och som jag känner att jag mår väldigt bra av. Att nu också variera löpträningen med både karate och kettlebell känns jättekul! Jag tror också att det är bra med den typen av varierad träning, både för kropp och knopp. Som sagt, tre veckor till det är dags för Lidingöloppet och det känns bra. Jag har lagt ner tankarna på att sätta ett tidsmål. Det räcker fint att ta mig runt. Jag och kusin Patrick ska springa tillsammans och stötta varandra. Det viktiga är inte att vinna, inte i år i alla fall.. ;-)

Jag känner stor tillförsikt till min mentala status också. Det går helt klart åt rätt håll! Jag har många cancerdrömmar och – tankar, men på ett mycket mer klarsynt sätt. Jag känner att jag kan hantera det helt annorlunda och framförallt utan panik. För första gången sedan jag blev sjuk så känner jag att processen nu går framåt, att min kropp bearbetar hela detta trauma på ett bra sätt. Det är en fantastisk känsla som jag nog inte kan beskriva. Jag har varit så frustrerad hela våren av att känna att jag bara står och stampar och liksom ältar det som hänt. Med facit i hand så förstår jag att min kropp inte på något sätt har haft resurser att hantera den mentala biten, men nu, med medicinering som gjort att jag nått en mer normal nivå, så finns också energin och kraften att göra det. Befriande – är det ord som bäst beskriver det jag upplever i detta.

Nu ska jag komma igång med rösten också. Jag längtar efter att sjunga så idag ska jag nog ta några toner. Om två veckor ska jag göra den andra undersökningen av magsäcken och magmunnen så får vi se vad den visar. Förhoppningsvis får jag hjälp med att få bukt med refluxen på ett eller annat sätt. Jag tänker inte så mycket på det, om det blir operation eller inte, utan tar en sak i taget. Först undersökning, sedan får jag se.

Idag skiner solen och det är skönt. Luften är klar som den blir när hösten är i antågande och det gillar jag!

söndag 21 augusti 2011

Sommarens sista dag

Så här på sommarlovets sista dag kan jag bara konstatera att sommaren har varit fantastisk. Vi har haft 29 nätter ombord på båten, i sträck, och också gjort en miniturné i Sverige som inkluderade Kolmården. Bad har präglat sommaren och det är underbart att kunna hoppa i när man vill, med sjön som närmaste granne.

Barnen och jag fick också några ljuvliga dagar i Trosa i början av den här sista veckan. En plats som vi alla känner starkt för och älskar att komma till. Tack vare Morbror Anders bodde vi kungligt i hans gäststuga! I Trosa kan barnen känna sig fria och går ofta omkring på egen hand i stan och ner till hamnen. En av dagarna fick de för sig att de skulle gå ut och sjunga, ”gatusjunga”, som de uttryckte det. ”Gör det ni” – sa jag, och trodde väl inte riktigt att de skulle göra det när det väl kom till kritan. Men så när jag går ut till torget för att kolla vart de tog vägen, så står de där och trallar på. En vänlig grönska, Den blomstertid nu kommer och några andra sånger står på repertoaren. I sann AF-anda… När sången var till ända hade de fått in inte mindre än 200 kronor!! Aldrig kunde jag väl tro att det var en så lukrativ bransch? Det kommer nog att bli fler gatusjungningar framöver tror jag!

Igår gjorde herr och fru Persson succé, ja, det får man nog kalla det, på 40-årsskivan som vi gick på. Det var ett ”white party”, vilket brydde oss lite grand. Jocke ångrade bittert att han inte hade kvar sin studentkostym från 1988, och funderade på att gå i min brudklänning. Men tillslut blev det en tur till Buttericks där det införskaffades skojiga vita detaljer. Nämligen ett par vita linser till Jocke, och vita, extremt långa ögonfransar till mig. Jockes ögon var grymt äckliga! Och jag tror aldrig att han har fått så mycket uppmärksamhet på någon fest tidigare. Nog för att mina ögonfransar var rätt iögonfallande, men jag stod ändå helt klart i skuggan av honom! Det var en kul och trevlig fest och det känns idag att festtoleransen för mig är ganska låg. Märkligt vad trött man kan bli av en sen kväll?

Jag är igång och tränar igen och det är riktigt kul. Var på ett cirkelträning Tabata-pass häromdagen. Det är bland det jobbigaste jag någonsin gjort! Och jag har fortfarande träningsvärk mellan skulderbladen. Hoppas dock att kvällens kettlebell-pass råder bot på det.

Jag känner att det är angeläget att börja öka på löpdistansen nu, med en månad kvar till Lidingöloppet. Jag har precis klurat ut hur banan går så jag ska provspringa den inom kort. Jag känner mig peppad och ska nu bara försöka hålla mig frisk fram till loppet, så att jag kan träna ordentligt.

Jag hade en intressant upplevelse när jag tränade i somras. Det var ett cirkelpass där en station gick ut på att dänga en slägga i ett traktordäck. Helt klart läge att få ur sig eventuella aggressioner! Jag tycker dock inte att jag bär på några sådana utan körde bara på. Men så plötsligt, fick jag en bild i huvudet, en tanke om att jag slog ur cancerceller i kroppen. Jag har inte medvetet oroat mig så mycket för det på sistone, så det kändes förvånande. Men ändå var det en skön känsla. Jag tog i allt jag hade och för varje slag i däcket så hade jag känslan av att tvinga ut eventuella överlevare. Och jag tänker att det är kanske därför som träningen har varit och är så viktigt för mig? Att det är ett sätt att ta kommando, att bli stark, inte bara fysiskt, men också just känslan av att piska ur det onda ur kroppen. Inte så att jag straffar kroppen, tvärtom tycker jag att jag hjälper den genom att ta i allt jag har. Jag berättade detta för min terapeut som bara konstaterade att jag är nu i en bearbetningsprocess. Och det är ju det jag har saknat under hela våren. Att jag kommer vidare, att kropp och själv bearbetar och tar sig framåt. Men jag förstår nu, när jag mår så mycket bättre, att det inte går att göra det arbetet när man är så sliten, som jag var.

Jag är så glad att lyssnade på de insatta runt omkring mig som i våras sa att jag behövde hjälp. Och jag är glad att jag tog emot den hjälpen. Jag kan undra varför det tog så lång tid för mig att inse hur dåligt jag mådde, men det spelar ju ingen roll!

Nu är jag här och det känns bra. Jag har en god känsla inför hösten som kommer. Det känns spännande med Hampus som börjar på AF, och jag ser också fram emot några sköna höstseglingar innan det är dags att ta upp båten.

Jag har, på grund av mitt tillstånd i våras, inte jobbat för att göra konserter under hösten, men jag hoppas ändå att det dyker upp några! Annars får jag väl tralla på min kammare…

söndag 7 augusti 2011

Jippi - jag sover av mig själv!

För ett par veckor sedan så lät jag bli att ta min insomningstablett, det var så sent på kvällen och jag tänkte att jag skulle testa hur det skulle gå. Enligt läkaren så skulle jag göra så. Men det gick inget vidare. Jag kände samma oro och rastlöshet när jag vaknade på natten. Jag svettades och frös om vartannat och det var helt enkelt en urusel natt. Jag provade igen efter någon vecka med samma resultat. Men så, för cirka en dryg vecka sedan, gjorde jag ett nytt försök och jag sov! Jag kom på först efter frukost dagen efter att jag inte hade tagit någon tablett, men hade ändå sovit toppen. Om det berodde på vinet kvällen före, eller att jag har nått ett bättre tillstånd var kanske svårt att avgöra. Jag tog tabletterna några kvällar till, men provade igen utan. Och återigen så sov jag, av egen kraft. En sådan lycka! Nu har jag inte tagit någon tablett på ganska många nätter i rad och har sovit alldeles utmärkt. Det känns så skönt att ta bort en medicin från listan. Och jag känner att en annan ro har infunnit sig efter att jag har nått hit. Jag mår betydligt bättre, och att jag sover av mig själv är ett tydligt tecken på det, som jag gläder mig åt.

Dessa fyra veckor som vi nu har varit ute på sjön har varit väldigt välgörande för mig. Jag har ju bloggat om det tidigare, att seglingen i sig är en form av mindfulness. Att vi här tar dagen som den kommer och inte planerar längre än till kvällen och de rådande vindprognoserna.

Över lag känner jag mig mycket mer som den person jag vill vara och som jag känner mig själv. Energisk, glad, initiativrik och tillfreds. Jag hoppas nu att jag kan ta med mig detta tillstånd hem, och tillbaka till vardagen.

Under några dagar i veckan som gick, seglade vi tillsammans med några kompisar, varav en är yogaproffs. Så hon drog med oss andra i ljuvliga yogapass, ett om dagen. Det var också välgörande. Särskilt som vi låg på öar som inte var lämpliga för löpträning, var det skönt att använda kroppen på ett annat sätt, och mer av ett inre arbete (även om jag fick träningsvärk i muskler som jag knappt visste att jag hade..). Hursomhelst var det en fantastisk upplevelse att genomföra alla rörelser och blicka ut över havet och horisonten. Jag tror att yoga skulle vara väldigt bra för mig och jag får fundera över om det är görligt under hösten. Som alla behöver även jag prioritera min tid och vad jag vill fokusera på. Fysisk träning är ett måste för mig och frågan är om jag kan få till även yoga? Får se, får se…

Efter min blogg om Nintendo har jag fått en del respons – kul! Jag inser att jag behöver förtydliga mina tankar. Jag tror inte att Nintendo eller DS eller något annat spel enbart är av ondo. Även jag förstår att man kan ha jättekul med dessa spel, och att det inte behöver gå ut över den fria, kreativa leken. Dock tror jag att man som förälder behöver fundera över vilken roll dessa ”kompisar” ska spela i barnens liv? Det är lätt att det blir en barnvakt. Jag har sett och också hört otal samtal och berättelser om barn som inte gör annat än sitter framför datorn, eller inte kan gå utanför dörren utan sina spel. Varför tar man med sig sitt DS när man ska på kalas? Meningen med kalas är att man ska umgås, i alla fall i min värld. Hampus har en kompis som har en timmes speltid på Wii, i veckan. Sunt tycker jag. Detta innebär att han planerar när han ska använda sin timme. Och det blir inte att han sitter timme efter timme framför TV:n utan tvärtom blir den timmen värdefull.
Det jag opponerar mig emot är att byta ut tid med sina barn till Nintendo, DVD i bilen eller vad det nu är.

När vi skulle åka till fjällen med barnen första gången, fick vi rådet att skaffa en DVD till bilen, så att barnen håller sig sysselsatta under resan. ”Man hinner med tre filmer i varje riktning”, sa man till oss i all välmening. Vi köpte ingen DVD (surprise..) och våra barn funkar jättebra att åka långt med i bil. De sysselsätter sig med allt möjligt, vi leker lekar, pratar eller bara lyssnar på musik och tittar på landskapet som vi åker förbi.

Förr eller senare kanske det dyker upp ett Wii hemma hos oss också, man vet aldrig… Och då jäklar ska jag bli bäst på Mario Bros!! ;-)

Idag har vi legat still i regnet. Vår första regniga dag faktiskt. Ingen av oss har gått i land. Det har regnat hela dagen. Istället har vi bakat sockerkaka, fikat två gånger, läst massor av Harry Potter, lagt pussel, spelat memory (barnen spöade föräldrarna grymt!!) och haft det bara mysigt. Jo, barnen badade förstås. Det finns tydligen inget bättre badväder än under hällregn!

Nu styr vi kosan hemåt, alla börjar längta hem. Det märks på kommentarer som ”när jag kommer hem ska jag...”

Men det har varit ljuvliga veckor. Jag tror att vi idag sover vår 28e natt ombord. Det känns skönt att vi i år har varit ute så länge och verkligen använt båten, till skillnad från förra året.

På återhörande när jag är på landbacken igen. Ha det gott – igelkott!