Aktuellt

22 december
Nu är det dags att säga hejdå. Detta är mitt sista inlägg och jag hoppas att jag inte får anledning att återuppta bloggen...

tisdag 28 september 2010

Sovit gott?

När klockan var fyra stod jag inte ut längre. Smärtan i bröstpartiet blev outhärdlig och efter att ha försökt stå ut och somna om under någon timme, så gick jag upp.

Jag tog två värktabletter och baddade med kamomillte. Det kalla teet var ljuvligt mot den ömma, röda huden.

Jag stod och tittade ut genom köksfönstret, morgonen var i antågande och det var så stilla och vackert ute. Det var en sådan kontrast, det vackra där ute, och det jobbiga inne i mig.

Det tog tid att somna om. Tankarna började gå runt i huvudet på mig. Tankar på framtiden, tankar på vad min kropp får utstå, och har fått utstå. Det känns ledsamt.

Jag hoppas att du har sovit bättre.

söndag 26 september 2010

Biverkningarnas tid är tillbaka

En Branderburgkonsert klingar ur högtalarna. Kan inte komma ifrån att Bach är störst. Det är något överjordiskt med hans musik. Att lyssna till är båda avkopplande spännande, att sjunga är terapi. Bara man gör sig vän med de, emellanåt, väldigt långa fraserna och hittar andningarna…

Åtta behandlingar kvar, bara åtta, och oj vad jag räknar ner! Med tanke på hur det strålade området mår och ser ut så önskar jag (nästan) att jag vore över 40 år, då hade jag nämligen varit klar nu. Men efter som jag är så oerhört ung så får jag åtta extra gånger. Detta eftersom risken för återfall är större för yngre patienter, tyvärr. Men det försöker jag inte lägga så mycket energi på utan tänker att det är bra att jag får bästa möjliga behandling.

Men detta med biverkningar börjar stå mig upp i halsen. Det är inget i jämfört med under cytostatikan, men någonstans så har jag naturligtvis hoppats att jag skulle klara mig bra under strålningen, särskilt som inblandad personal inte har pratat så mycket om det. Men nu är det inte kul faktiskt. Förutom tröttheten, som jag levt med så länge nu, så är det strålade området alldeles ”bubbligt”, rött, liksom sårigt och oerhört ömt. Jag fick i torsdags ytterligare silikonförband så att i princip hela området; bröstet upp över nyckelbenet, täcktes. Igår började det dessutom värka så jagklämde i mig några värktabletter och även illamående har tillkommit. Det sticker och kliar och jag försöker lindra så gott jag kan med aloe vera och annan kräm. Just det, jag har glömt bort tipset om kallt kamomillte som ska baddas på! Måste provas.

Den här veckan har jag övat två gånger. Jag inser att om det ska klinga godokänt på fredag så behöver jag komma igång. Och det är roligt att sjunga, även om jag är rätt så ringrostig. Men två sånger vid två tillfällen ska jag väl klara av? Och vet du, för första gången i mitt liv så tänker jag inför ett framträdande att ”det kommer att bli bra nog, du duger Anna”. Jag skulle inte provsjunga i dagsläget, men att sjunga för Rosa Bandet, det fixar jag. Nu är mina tider fastlagda förresten, så har du lust att komma förbi Kungsträdgården på fredag, då Rosa Bandet-kampanjen startar med en ljusmanifestation, så är du varmt välkommen. Jag kommer att framträda, tillsammans med Mattias Böhm, kl 17.05 och 18.20. Tiderna är ungefärliga förstås. Läs mer om programmet på http://cancerfonden.se/rosabandet/Stod-oss/privat/Ljusmanifestation/.

Det ska bli roligt att vara med där och extra nöjd är jag med att ha kontaktat Lindex, eftersom de precis har lanserat sin Pink Collection i samarbete med designern, och de kommer att förse mig med något ur kollektionen! Jag hoppas bara att jag kommer att se någorlunda vettig ut i dem. De är rätt slimmade och det är inte jag för tillfället… Men en bra stylist kommer säkert att kunna få till något! Är du nyfiken på kläderna (som inte alls är rosa om nu någon trodde det, utan mestadels svarta!) så kolla in på http://blog.lindex.com/2010/09/pink-collection-fashion-show-se-visningen/. Som av en händelse så ägde visningen rum i Eric Ericsonhallen, ha! 10 % av försäljningen går till Rosa Bandet, därav namnet.

Jag fick ett återkrav från Försäkringskassan i fredags. De påtalade att jag hade fått en utbetalning för mycket, vilket jag borde ha uppmärksammat. Jag blev inte ens upprörd, för jag gissar att hon som skickade detta kravbrev till mig, inte är medveten om alla turer kring min sjukpenning, som pågick i våras. Hon vet inte att det tog över tre månader innan jag fick en vettig utbetalning över huvudtaget, och att buden om vilken typ av ersättning jag skulle ha, ställde till det rejält för dem själva. Jag överflyttades från ”vanlig” sjukpenning till något som heter ”förebyggande sjukpenning”, och därmed så justerades mina utbetalningar hit och dit. Lägg till att jag var i början av min cancerresa, och faktiskt inte hade ork eller energi på att sätta mig in i Försäkringskassans alla regler. Tillslut sa jag till min handläggare ”stämmer allt nu?”, för jag hade inte koll på alla siffror och utbetalningar. Hon bekräftade att så var fallet. Och nu har de upptäckt att de har betalat ut 3 000: - för mycket, som JAG borde ha uppmärksammat. Ja, jisses…

Nej, jag fortsätter att lägga energi på livsbejakande aktiviteter istället. I veckan som kommer ser jag fram emot svamplektion med min mamma. Hampus är också på och jätteintresserad av svamp så det ska bli kul. Och så förstås manifestationen på fredag, och imorgon ska jag gå på pilates hos min superbra tränare Jessica! Har gått några gånger nu och känner att det är precis denna typ av träning som min kropp behöver för att komma igång. Nu får jag väl se hur det går imorgon med tanke på hudens status, men jag går i alla fall dit och testar.

Bach klingar vidare och jag ska nog sitta här i soffan en stund med slutna ögon och bara vara.

Jag önskar dig en bra söndag!

Ps, Nej, jag fick inte skriva artikeln i Metro själv… Men det blir nog bra ändå, kommer i Metro den 1 oktober 

söndag 19 september 2010

Nedräkningen har börjat

13 dagar kvar, 20 avklarade. Mer än hälften alltså. Åh, låt de kommande veckorna gå lika snabbt som de 4 senaste. För det har faktiskt känts som om de gått fort. Och aldrig har jag väl önskat att dagarna och veckorna ska gå snabbt, så som jag gör och har gjort under den här tiden. Låt den här tiden av ständiga behandlingar snart vara över så att jag får tillbaka mitt liv och min tid. Jag vill själv kunna förfoga över min tid och också över min kropp.

Efter strålningen återstår förvisso hormonbehandlingen, återhämtning från stålningen (min hud börjar bli skrämmande irriterad och i den närmaste sårig, med tanke på att det är tre veckor kvar :-( ), operation av injektionsporten och sådant smått och gott. Men som vanligt under den här resan så tar jag en etapp i taget. Och nu är det strålningen som ska klaras av. Det som händer sedan, tar jag itu med då.

Veckan som har gått har präglats av mycket trötthet och insikt om hur sliten jag är. I måndags trillade jag handlöst på marken. Jag vet inte vad som hände, plötsligt bara låg jag där. Jag uppfattade inte att jag snavade eller så och tänkte inte mer på det förrän på tisdagen, då jag återigen trillade. Och nu började det kännas väldigt obehagligt faktiskt. Precis lika handlöst och utan en chans att parera, låg jag platt på marken igen. Tack och lov skedde båda dessa fall på gångväg och inte när jag precis korsade en gata. Nu kändes det inte längre som en tillfällighet och jag ringde till min husläkare där jag fick en akut tid sent i tisdags eftermiddag. Tack till Vården i Centrum och dr Thibblin som förstod min oro och på något sätt lyckades klämma in mig där. Han tog EKG, puls, Hb och blodtryck. Och allt utom blodtrycket såg bra ut. Det var nämligen väldigt lågt. Jag har normalt sett lågt blodtryck, men inte så här lågt. Vad det i sin tur beror på hade han ingen teori om, utan uppmanade mig att se till att äta och dricka ordentligt och regelbundet. Och visst är det så att jag inte alls dricker lika mycket vatten nu, jämfört med när jag tränar och sjunger regelbundet. Då har jag alltid en flaska vatten i väskan. När jag börjar tänka tillbaka så minns jag flera stunder då jag vinglat till den senaste tiden. Senast på båten förra helgen då jag plötsligt började känna mig konstigt illamående, och lämnade över rodret till Jocke och satte mig med huvudet mellan knäna. Så nu försöker jag dricka mer, gå långsamt, resa mig upp långsamt och så vidare. Att jag är lång förbättrar förstås inte läget. Nåväl, frasen "var snäll mot dig själv", är mer aktuell än någonsin, och jag tror att jag anamar det mer och mer. Men jag har också svårt att varva ner, jag vet inte riktigt varför, men min tes är att jag vill ha ett normalt liv, att jag vill göra vad jag vill. Och då är det lätt att förivra sig, för mig i alla fall. Jag tycker att jag har accepterat att jag har cancer med allt vad det innebär, men kanske att mitt tålamod med detta börjar ta slut? Känslan av att vilja ha tillbaka mitt liv är så stark och jag inser att jag känner en stark frustration över att inte kunna ha kontrollen. Jag blir arg och ledsen över att mitt liv står på vänt, medan alla andra lever vidare, precis som om ingenting har hänt. Och det i sig är inget konstigt, men ändå oerhört frustrerande! Och kanske att min ilska över detta i botten är en stor sorg över att överhuvudtaget ha drabbats av cancer? (min kurator ställde in vår session i veckan, märks det?????) Frågor som behöver ventileras hursomhelst!

Igår hade vi två vigslar i Eric Ericsonhallen, varav ett var Lena Philipssons med Per Holknekt! Hallen dekorerades fantastiskt vackert av två dekoratörer som jag kom att tala med ganska mycket efteråt. De är väl i 45 årsåldern, skulle jag tro (hoppas jag inte förolämpar någon av dem nu?) och det visade sig att de båda gått igenom bröstcancer! Hur sannolikt är det? Vi har alla samma tumörtyp, en av dem har fått exakt samma behandling som jag medan den andra slapp cytostatikan. Det som gjorde att min respekt och rädsla för denna sjukdom gjorde sig påmind, var att hon som gått igenom samma behandling som jag, har fått återfall. Återfallet kom precis efter avslutad hormonbehanling, alltså cirka fem år efter upptäckt. Smärta i ryggen visade sig vara spridning till skelettet. Det innebär kronisk cancer. Hon äter cytostatikatabletter och för henne gäller att hålla cancern stången men hon har inte en jättebra prognos. Jag blir så ledsen för hennes skull. Och det är precis det här som jag i mina mörkaste stunder fasar för mig själv. Jag har opererats, fått cytostatika, strålning och kommer att hormonbehandlats, allt för att förebygga och ta kål på alla eventuella micrometastaser, och ÄNDÅ så kan den djä--a sjukdomen komma tillbaka! Hur är det möjligt? Jag förstår inte det? Cytostatikan ska ju ta död på alla celler? Naturligtvis innfinner sig frågan, vad kan jag göra för att inte hamna där? Jag tror inte att jag kan påverka det, ärligt talat. Men jag tänker se till att jag mår så bra som möjligt, både fysiskt och psykiskt. Kanske att jag kommer att se till mitt eget bästa mer, de kommande åren. Kanske kommer jag att uppfattas som mer ego, men då får det bli så. Jag är så angelägen om att få lägga detta bakom mig. Att få blicka tillbaka på året 2010 som året då jag hade cancer, men aldrig mer få uppleva det.

Jag intervjuades igår av Metro, inför Rosa bandet-kampanjen som startar den 1 oktober. Vi talades vid i ungefär en och en halv timme, journalisten och jag, och jag läste idag igenom hans text. Han återberättar förvisso det jag sagt och det vi talade om, men det känns så lätt och okomplicerat när jag läser det. Jag vet inte vad det beror på? Kanske går det inte att förklara i skrivna ord hur det är, hur fruktansvärda biverkningar är, hur man bara vill krypa ur sin kropp och låta allt försvinna. Hm, jag får kanske skriva den där artikeln själv...

Bortsett från att jag påmindes om cancerns fördjävlighet igår, så var det en kul dag. Jag träffade mina gamla klasskompis Sara, som sjöng fantastiskt för brudparet. Hennes röst är så unik och full av uttryck och den går direkt till hjärtat. Vi fick några minuter för oss själva och det är häftigt att kunna känna en så stark gemenskap med och kärlek för en människa som jag inte träffar så ofta idag, men där banden från skolan lever kvar. Vi kan bara kan plocka upp tråden där vi lämnade av senast. Kanske är det det som alla våra konserter och turnéer under skoltiden har givit oss? Att vi lärde känna varandra så bra och att banden som knöts då var så starka att de finns kvar mellan oss, även om vi inte ses på många, många år? Jag är iallafall tacksam för det, och jag känner mig priviligerad att ha sådana vänner.

Det bjöds på god champagne under vigseln, bara till gästerna försås, men jag blev naturligtvis plötsligt väldigt sugen på bubbel! Och med mannen seglandes denna helg, och barnen utleasade till farmor, så hade jag kvällen för mig själv. Och från att ha haft storslagna planer på allt jag skulle göra denna kväll, barn- och manfri, så insåg jag efter veckans två fall, att jag nog skulle ta en lugn kväll hemma. Sagt och gjort, jag plockade upp en dvd och lite godis på hemväg och eftersom jag hade en flaska bubbel i kylen så korkade jag den. En liten röst i mitt huvud frågade om man kan sitta och dricka champagne för sig själv en lördagkväll? Men jag kom fram till att man abslout kan göra det! Jag hade en skön kväll för mig själv och njöt av mina bubblor och den otroligt vackra blomsterdekorationen som jag fick med mig av mina cancersystrar!

Nu är det söndag morgon och snart ska jag iväg och rösta. Jag tror att jag har bestämt mig, men det kommer nog att bli olika röster i stat, kommun och landsting. Tycker att det är svårare än någonsin i år på grund av blocken. Är inte helt happy med det, men så ser det ju ut.

Jag kommer att påminna er om evenemanget den 1 oktober i Kungsträdgården, 17-20, flera gånger om. Kom dit, visa ditt stöd för alla de 7000 kvinnor som varje år drabbas av denna cancerform. Dessutom får du, förhoppningsvis, höra mig sjunga!

Ses där och då!

söndag 12 september 2010

Rätt och riktigt i vården

Sitter och skriver i sittbrunnen på ett bra kryssben! Känns lite knasigt men ändå high tech på något vis :-). Vi stack ut med båten igår förmiddag och har haft ett skönt dygn ombord. Igår bjöd promenaden på ön på massa svamp! Det blev en god förrätt och även en hel del att ta hem och stoppa i frysen.

Idag tänkte jag ge er ett etiskt dilemma att fundera över. Ni minns kanske damen på informationsmötet på strålningsavdelningen, som frågade om man får röka på helgerna (man uppmanar patienterna att avstå från rökning under behandlingen eftersom den tar sämre då)? Jag såg henne på Radiumhemmet i förra veckan. Hon stod utanför ingången, och gissa vad hon pysslade med? Jovisst, rökte! Hon kunde alltså inte låta bli att röka, fastän hon vet att den behandling hon får, blir lidande.
Detta fick mig att fundera över om man inte kan tvinga patienter att sluta röka, för att kunna tillgodogöra sig behandlingen? De fantastiska sjuksköterskorna på Radiumhemmet är så otroligt noga med att man ska ligga rätt under själva strålningen. Det är millimeterpassning vi talar om, jag överdriver inte. De står och ruckar på mig för att jag ska ligga exakt enligt mina koordinater, och på samma sätt dag efter dag. Och så står min patientkollega och röker och därmed sänker förutsättningarna för att hennes strålbehandling ska ge det bästa tänkbara resultatet. Då tänker jag att hennes sköterskor inte skulle behöva lägga ner den omsorgen om henne, det skulle inte behöva vara så noga i hennes fall, eftersom hon själv raserar det hela genom sin rökning.

Någon dag senare läste jag en kort artikel i DN om en läkare som var inne på samma linje när det gäller vissa operationer. Operationer som tydligen också får sämre resultat om patienten röker. Och han var inne på huruvida det är etiskt försvarbart att ge en patient den typen av vård om patienten inte har de bästa förutsättningar att tillgodogöra sig operationen i fråga? Och jag instämmer helt, och ur flera synvinklar. För det första patientens hälsa förstås, att den behandling man får leder till önskat resultat så att man blir frisk. Men också ur ett ekonomiskt perspektiv, ska man ge oerhört kostsam vård (skattebetalarnas pengar!) till en patient som medvetet påverkar sina chanser att bli frisk i negativ riktning? Är det okej? Mitt svar är solklart i den frågan, och jag hoppas att den diskussionen kan lyftas inom vården och vårdpolitiken. Och jag tänker att om jag vore syrra på Radiumhemmet och såg min patient stå och röka utanför huvudentrén, så skulle jag bara lägga henne på britsen på en höft och inte vara så noggrann..

Nu till hur jag mår och hur det går. Jag har avverkat tre veckors behandling nu och på tisdag kommer jag att passera hälften. På det hela taget går det bra. Det är en daglig rutin som ska göras och det är i princip ett halvtidsarbete. Själva strålningen är fortfarande odramatisk och smärtfri, däremot har jag börjat få biverkningar. Förutom tröttheten som funnits med från början så har nu huden i det strålade området börjat ömma och klia. Jag smörjer mig dagligen för att förhindra detta, men det går väl inte hur länge som helst. Jag är också svullen i området och känner en stelhet och stramhet i bröstmuskeln och armhålan. Jag gick på ett pilatespass i veckan vilket var otroligt skönt och det kändes som en bra träningsform för mig just nu. Långsamma rörelser och mycket tänja ut musklerna – välbehövligt! Jag har lite svårt att hålla nere mitt dagliga tempo och blir också därför trött, alltså för att jag tar ut mig. Jag försöker hitta en balans mellan att göra roliga saker som jag blir glad av, men samtidigt inte trötta ut mig. Men jag tycker att jag blir bättre på det för varje vecka.

En annan halvkul biverkning, som kommit sig redan av cytostatikan, är att jag nu hamnat i klimakteriet! Det värsta med det är dessa evinnerliga svettningar och svallningar! Det känns som om jag får jättefeber och hela kroppen bara pulserar. Jag hoppas på att jag får den smällen nu, och inte igen sedan när hormonbehandlingen sätter igång. Humörmässigt så tror jag inte att jag är så stingslig (fast det kanske är bättre att fråga Jocke om!). Jag kan känna mig på dåligt humör och med dåligt tålamod emellanåt. Jag känner också att humöret överhuvudtaget skiftar snabbare nu. Jag är ledsen nästan varje dag, men det varar inte så länge. Och kanske är det bättre att ledsamheten och sorgen kommer lite i taget, än att den byggs på under en längre tid för att sedan brista totalt? Hursomhelst, jag kan inte göra så mycket åt det. Jag försöker, återigen, att leva efter devisen att vara snäll mot mig själv.

Jag har också börjat må illa under veckan och kom på att det med är en biverkning. Inte så vanlig, men trots allt. Det finns så många biverkningar och alla drabbar naturligtlis inte alla patienter. Jag har nästan slutat fråga generalla frågor om just biverkninar, eftersom det finns ett standardsvar på de flesa frågor i den här branschen, och det är: det är så individuellt! Som hos sjukgymnasten härom veckan. Jag frågar: Hur länge kan domningarna i den opererade armen sitta i? Hon svarar: Ja… (dröjer lite) det är väldigt svårt att säga, det är så individuellt, men det kan sitta i bra länge. I’m not surprised…

Nu närmar vi oss Bosön och jag ska hjälpa kapten att ta ner segel och annat fix.
Jag har haft en skön helg ombord och hoppas att det kan bli en helg till innan säsongen är slut!

lördag 4 september 2010

Strålande tider!

Hehe, ja, ordvitsarna är många i dessa tider. Och man mår bra av att skratta åt eländet ibland också. Igår var jag hos min kompis, också cancerpatient, och vi skrattade högt åt hur otroligt ful och fullständigt "wacko" man ser ut om peruken sitter fel! Hon har valt att bära peruk mycket för att slippa blickarna, och jag kunde vittna om att ganska många som jag har mött på Radiumhemmet de senaste veckorna, drar till sig bra många fler blickar med en illasittande peruk, än om de hade gått barhuvade eller med en sjal. Ja, jisses, men det är inte lätt att få till den där peruken alla gånger. Jag har inte använt min mycket eftersom jag har känt mig bekväm flintis eller med sjal. Men det är lustigt, för den måste sitta perfekt för att det ska se normalt ut. Våra hårfästen är väldigt individuella och det märks direkt skillnad om peruken sitter en centimeter fel åt något håll. Jag hade för vana att sätta den för långt fram i början, men tycker nu att jag har bra koll på den. Kanske att jag gläder er med att lägga ut en bild på mig då den inte sitter helt bra, det är faktiskt galet kul, man ser lite ut som en alian...

En annan iaktagelse sedan sist, apropå att se knasig ut, är att ha hår men inga ögonbryn och ögonfransar! Det går bara inte ihop för ögat. Jag blev varse detta när jag skulle vara lite mer offentlig och ha peruken på mig och ansiktet bara försvann. Jag kände mig som ett spöke. Så det vara bara att göra sig vän med lösögonfransarna! Jag har några vardagsfransar och några partyfransar. Hittills har jag bara kört med vardagsvarianten, men imorgon, då blir det läge för långa, långa fransar...

Nyfiken, jo för då ska Matilda och jag på galapremiären av filmen "Prinsessan Lillifee"! En finfin inbjudan dök upp hos mig, så vi ska klä oss prinsesslikt (Jocke tyckte att jag skulle ta brudklänningen på mig, och visst, vill man hamna i Se&Hör så är det kanske den bästa outfitten), frottera oss med kändisarna, äta massa prinsessgodis, och så förstås se på filmen, jag iförd mina frallisar, haha! Killarna? Hm, tja, jag tror att de skulle gå på Flytande båtmässan (vilka drog vinstlotten?)

Jag har avverkat 10 av 33 dagars strålning. En tredjedel, och oj vad snabbt det har gått! Allt rullar på där, inga konstigheter med själva behandlingarna. Jag börjar känna igen mina medsystrar, man ses ju så gott som varje dag. Själva behandlingarna är inte smärtsamma i sig, de ska bara göras. Det tar lite tid i anspråk. Om jag bara åker hemifrån, kollektivt, och in till KS och tillbaka, så tar det cirka tre timmar. Jag känner mig otroligt trött och tror att det är en kombination av sviter efter cytostatikan och nu strålningen. Jag kan sova elva timmar per dygn, inga problem. Jag går och lägger mig samtidigt som barnen. Jocke säger att han känner sig lite ensam på kvällarna... Jag brukar känna mig okej fram till eftermiddagen, sedan är det som om någon har slagit mig med en klubba i huvudet och jag går fullständigt i däck.

Humöret går lite upp och ner även om jag känner mig gladare än för två veckor sedan. Jag har nära till gråten men så får det vara. Jag träffade sjukgymnasten på onokologmottagningen i måndags, och hennes rum ligger i slutet av behandlningsavdelningen. Jag var inte beredd på detta och när jag gick igenom avdelningen, dit jag aldrig trodde att jag skulle komma igen, kom tårarna utan förvarning. Det var så starkt att bara vara där, och ångestladdat. Jag kände mig rädd och blev påmind om hur väldigt, väldigt gärna jag vill hålla mig därifrån, för all framtid.

Jag träffade min kurator i veckan, som är sååååå bra, och blev stärkt av henne. Det handlar så mycket om acceptans och tålamod för min del. Och förstås, insikt i hur sliten min kropp är, vilket i sin tur handlar om identitet, och att jag måste ta hand om mig efter de förutsättningarna. Och ni som känner mig vet att tålamod inte är min starka sida. Jag vill gärna sätta igång och träna nu, och gärna kunna springa milen på rekordtid inom kort. Men det är inte att tänka på. Små, små steg i taget. Både när det gäller fysiken och det mentala. Jag har lärt mig att det går åt mer energi till att känna glädje än att vara likgiltig eller låg, till exempel. Därför behöver jag inte bli besviken när glädjen som jag kände igår uteblir idag. Jag måste långsamt bygga upp mig igen, och alla min enerigreserver är slut. Så det får bli en promenad, eller en dag av glädje, i taget.

Jag har börjat jobba igen på Eric Ericsonhallen också och där är det full fart! Jisses vilken skillnad mot före sommaren. Jag gissar att prinsessparets middag hos oss har lagt hallen på kartan och att folk numera är medvetna om att det pågår en verksamhet där. Det är jättekul förstås, jag försöker att vara disciplinerad att jobba när jag ska och inte däremellan.

Idag vankas det surströmingskalas hos mamma och pappa, högst traditionsenligt. Jag kan i ärlighetens namn inte påstå att jag ser fram emot den kulinariska delen (ledsen pappa, men de norrländska generna går inte riktigt i arv där) däremot ser jag enormt mycket fram emot att träffa de nära och kära som kommmer att vara där!

Jaha, det var morgonens bloggande. Jo just det, jag kommer att medverka i Rosa Bandets manifestation den 1 oktober i Kungsträdgården. Oktober är, som ni säkert vet, en rosa månad, då Cancerfonden samlar in pengar specifikt till bröstcancerforskningen. Denna kampanj startar med en ljusmanifestation där man tänder ett ljus för varje kvinna som drabbas av bröstcancer varje år, alltså 7000 stycken. Och vid detta tillfälle kommer jag att sjunga. Evenemanget pågår mellan 16.30 och 20.00. Jag har bett om att få medverka efter 17, så att ni alla har möjlighet att ta er dit efter jobbet, haha! Tänkte att efteråt kanske vi kan ta en drink tillsammans på någon trevlig bar? Jag kommer iallafall att finnas där, hoppas att även du gör det!

En bra och trevlig helg önskar jag er alla!