Strålande tider!

Hehe, ja, ordvitsarna är många i dessa tider. Och man mår bra av att skratta åt eländet ibland också. Igår var jag hos min kompis, också cancerpatient, och vi skrattade högt åt hur otroligt ful och fullständigt "wacko" man ser ut om peruken sitter fel! Hon har valt att bära peruk mycket för att slippa blickarna, och jag kunde vittna om att ganska många som jag har mött på Radiumhemmet de senaste veckorna, drar till sig bra många fler blickar med en illasittande peruk, än om de hade gått barhuvade eller med en sjal. Ja, jisses, men det är inte lätt att få till den där peruken alla gånger. Jag har inte använt min mycket eftersom jag har känt mig bekväm flintis eller med sjal. Men det är lustigt, för den måste sitta perfekt för att det ska se normalt ut. Våra hårfästen är väldigt individuella och det märks direkt skillnad om peruken sitter en centimeter fel åt något håll. Jag hade för vana att sätta den för långt fram i början, men tycker nu att jag har bra koll på den. Kanske att jag gläder er med att lägga ut en bild på mig då den inte sitter helt bra, det är faktiskt galet kul, man ser lite ut som en alian...

En annan iaktagelse sedan sist, apropå att se knasig ut, är att ha hår men inga ögonbryn och ögonfransar! Det går bara inte ihop för ögat. Jag blev varse detta när jag skulle vara lite mer offentlig och ha peruken på mig och ansiktet bara försvann. Jag kände mig som ett spöke. Så det vara bara att göra sig vän med lösögonfransarna! Jag har några vardagsfransar och några partyfransar. Hittills har jag bara kört med vardagsvarianten, men imorgon, då blir det läge för långa, långa fransar...

Nyfiken, jo för då ska Matilda och jag på galapremiären av filmen "Prinsessan Lillifee"! En finfin inbjudan dök upp hos mig, så vi ska klä oss prinsesslikt (Jocke tyckte att jag skulle ta brudklänningen på mig, och visst, vill man hamna i Se&Hör så är det kanske den bästa outfitten), frottera oss med kändisarna, äta massa prinsessgodis, och så förstås se på filmen, jag iförd mina frallisar, haha! Killarna? Hm, tja, jag tror att de skulle gå på Flytande båtmässan (vilka drog vinstlotten?)

Jag har avverkat 10 av 33 dagars strålning. En tredjedel, och oj vad snabbt det har gått! Allt rullar på där, inga konstigheter med själva behandlingarna. Jag börjar känna igen mina medsystrar, man ses ju så gott som varje dag. Själva behandlingarna är inte smärtsamma i sig, de ska bara göras. Det tar lite tid i anspråk. Om jag bara åker hemifrån, kollektivt, och in till KS och tillbaka, så tar det cirka tre timmar. Jag känner mig otroligt trött och tror att det är en kombination av sviter efter cytostatikan och nu strålningen. Jag kan sova elva timmar per dygn, inga problem. Jag går och lägger mig samtidigt som barnen. Jocke säger att han känner sig lite ensam på kvällarna... Jag brukar känna mig okej fram till eftermiddagen, sedan är det som om någon har slagit mig med en klubba i huvudet och jag går fullständigt i däck.

Humöret går lite upp och ner även om jag känner mig gladare än för två veckor sedan. Jag har nära till gråten men så får det vara. Jag träffade sjukgymnasten på onokologmottagningen i måndags, och hennes rum ligger i slutet av behandlningsavdelningen. Jag var inte beredd på detta och när jag gick igenom avdelningen, dit jag aldrig trodde att jag skulle komma igen, kom tårarna utan förvarning. Det var så starkt att bara vara där, och ångestladdat. Jag kände mig rädd och blev påmind om hur väldigt, väldigt gärna jag vill hålla mig därifrån, för all framtid.

Jag träffade min kurator i veckan, som är sååååå bra, och blev stärkt av henne. Det handlar så mycket om acceptans och tålamod för min del. Och förstås, insikt i hur sliten min kropp är, vilket i sin tur handlar om identitet, och att jag måste ta hand om mig efter de förutsättningarna. Och ni som känner mig vet att tålamod inte är min starka sida. Jag vill gärna sätta igång och träna nu, och gärna kunna springa milen på rekordtid inom kort. Men det är inte att tänka på. Små, små steg i taget. Både när det gäller fysiken och det mentala. Jag har lärt mig att det går åt mer energi till att känna glädje än att vara likgiltig eller låg, till exempel. Därför behöver jag inte bli besviken när glädjen som jag kände igår uteblir idag. Jag måste långsamt bygga upp mig igen, och alla min enerigreserver är slut. Så det får bli en promenad, eller en dag av glädje, i taget.

Jag har börjat jobba igen på Eric Ericsonhallen också och där är det full fart! Jisses vilken skillnad mot före sommaren. Jag gissar att prinsessparets middag hos oss har lagt hallen på kartan och att folk numera är medvetna om att det pågår en verksamhet där. Det är jättekul förstås, jag försöker att vara disciplinerad att jobba när jag ska och inte däremellan.

Idag vankas det surströmingskalas hos mamma och pappa, högst traditionsenligt. Jag kan i ärlighetens namn inte påstå att jag ser fram emot den kulinariska delen (ledsen pappa, men de norrländska generna går inte riktigt i arv där) däremot ser jag enormt mycket fram emot att träffa de nära och kära som kommmer att vara där!

Jaha, det var morgonens bloggande. Jo just det, jag kommer att medverka i Rosa Bandets manifestation den 1 oktober i Kungsträdgården. Oktober är, som ni säkert vet, en rosa månad, då Cancerfonden samlar in pengar specifikt till bröstcancerforskningen. Denna kampanj startar med en ljusmanifestation där man tänder ett ljus för varje kvinna som drabbas av bröstcancer varje år, alltså 7000 stycken. Och vid detta tillfälle kommer jag att sjunga. Evenemanget pågår mellan 16.30 och 20.00. Jag har bett om att få medverka efter 17, så att ni alla har möjlighet att ta er dit efter jobbet, haha! Tänkte att efteråt kanske vi kan ta en drink tillsammans på någon trevlig bar? Jag kommer iallafall att finnas där, hoppas att även du gör det!

En bra och trevlig helg önskar jag er alla!