Nu är det dags att sätta punkt för det här året. Ett år som alltid kommer att finnas med mig på olika sätt. Jag längtar efter att lägga det bakom mig. Det känns symboliskt att byta år och därmed också vända blad, som det så populärt heter, i min egen agenda.
När året började hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Jag åkte iväg på turné med Hattstugan och tyckte att livet flöt på bra. Bara för att i slutet av januari upptäcka den knöl som så drastiskt förändrade mitt och min familjs tillvaro.
Det känns konstigt att försöka summera året som gått, dels för att det är så komplext men också för att jag fortfarande befinner mig mitt i min resa. Det är inte över. Men oavsett det så är det befriande att lägga detta år bakom mig. Som min kära cancersyster påpekade ”en av de få positiva sakerna med detta är ju att nästa år knappast kan bli värre”. Så sant, så sant!
Förhoppningar inför det nya året då? Jo, det har jag. Jag ska försöka bibehålla insikten om att jag fortfarande är skör och att min kropp och knopp håller på att återhämta sig. Jag tänker fortsätta min fysiska rehabilitering som startade på allvar strax före jul, och det känns så bra att komma igång med kroppen. Jag tänker bära med mig att jag inte har samma energi, än så länge, som jag hade innan jag blev sjuk, och därför planera därefter när det gäller jobb och sociala åtaganden. Jag ska fortsätta att prioritera mig själv och min hälsa.
Jag hoppas att detta år innehåller mer skidåkning för både min egen, men även familjens del! Suget efter att få stå på skidor är stort och all snö på hemmaplan ger mig i alla fall goda förutsättningar att avverka både mil och fallhöjdsmeter!
Jag ser fram emot roliga musikaliska sammanhang där musiken, förut att vara mitt jobb, också får mig att må bättre.
När jag visualiserar mig själv under året som kommer, så ser jag mig själv på vandring. Jag tar ett steg i taget och varje litet steg innebär ytterligare ett steg närmare den person som jag vill vara. Full av energi, styrka, glädje och vilja.
Det är också ett år då jag fyller 40! Vilket jag känner att jag har många skäl att fira ordentligt..
Det finns naturligtvis också farhågor, i mars kommer jag att gå på mitt första återbesök. Det kommer att bli jobbigt, det är jag beredd på. Jag hoppas innerligt att jag kommer att få ett positivt besked med mig därifrån; att min kropp är fri från cancerceller.
Jag vill tacka er alla som har stöttat mig under året. Alla ni som har ringt, mailat, sms:at, skickat blommor och kort, läst min blogg, kommenterat mina inlägg, bidragit till min Rosa bandet-insamling – från mitt hjärta mitt allra varmaste tack. Tack för att ni har fått mig att känna mig mindre ensam i min kamp, tack för att ni vill läsa om mina erfarenheter av att vara cancersjuk, allt sammantaget bidrar det till min strävan att bli helt återställd.
Men tro inte att bloggen är slut bara för att året är det! Nej då, jag fortsätter, åtminstone tills jag känner att jag inte har något att tillföra längre.
Så till slut ber jag att få önska er alla ett riktigt bra 2011. Låt det bli ett år då du gör de saker som du hittills skjutit upp, ett år då du frågar dig vad som är viktigt i ditt liv och hur du vill att det ska se ut, och därefter – förverkliga dina tankar och drömmar. Det tänker i alla fall jag göra!
Stor kram och massa kärlek,
Anna
torsdag 30 december 2010
torsdag 23 december 2010
Förnuft och känsla – två olika saker
Så är det tidig morgon, dagen före julafton. Nästan alla sover, bara jag är vaken här hemma. Jag lyder min kurators råd, att när jag inte kan sova istället gå upp och umgås med mig själv. Umgås med mina tankar och funderingar, rädslan, sorgen och oron som ligger där någonstans i kroppen och stör min sömn.
Jag känner mig kluven i dagsläget. Rent intellektuellt förstår jag vad jag har gått igenom och att detta i sig innebär en enorm påfrestning för både kropp och knopp. Jag förstår att återhämtningen tar tid. Men känslomässigt är jag inte alls med! Jag har varit med om andra situationer då intellektet legat före känslan och kanske är det så kroppen fungerar? Kroppen behöver mer tid på sig att förstå och acceptera vissa skeenden och då kan det komma att bli en krock ibland, om man inte lyssnar på kroppen. De har tagit mig tid att förstå detta, men jag tror att jag nu håller på att göra det och det är väldigt befriande. Men det har kostat på och fortsätter att kosta på. Jag har just nu otroligt låg stressnivå och vaknar varje morgon med halsbränna och känner mig väldigt skör. Naturligtvis funderar jag på varför jag har haft så svårt att acceptera detta? Att det inte stämmer överens med min självbild har jag varit inne på förut och det är en viktig aspekt. Men jag börjar än mer luta åt att det är sorgen över att överhuvudtaget ha drabbats av bröstcancer, som ligger till grund för allt. Att ha drabbats av en sjukdom som tvingar dig till helt nya insikter, funderingar, dödstankar, praktiska och ovälkomna konsekvenser, behandlingar, med mera, med mera, är inte lätt att hantera. Och jag tror att det är grogrunden till allt som jag upplever nu. Jag återkommer till min kurator som jag är så glad över att ha tillgång till! Hon förklarade att just detta att umgås med mig själv; mina tankar och rädslor, är det som är bearbetning. För varje gång jag gör det lär sig kroppen att hantera dem, och för varje gång så kommer det att bli lite lättare. Jag har nog trott att det är något jag ska komma på eller förstå, men så är det tydligen inte. Alltså måste jag möta mina spöken även om det är jobbigt. Jag måste återuppleva dagen då jag fick mitt cancerbesked, vara i känslan, låta gråten komma och låta tårarna ha en läkande effekt. ( Det var kanske det Goethe menade, när han låter Charlotte i Werther säga ”tårarna som kommer ut är inte farliga. Det är de som är kvar inuti som hamrar sönder hjärtat” (på ett ungefär!)) För det är jobbigt att möta de känslorna igen. Jag vill ju helst av allt bara få en normal och vanlig tillvaro igen, men eftersom det inte är ett alternativ, att lägga locket på alltså, så är det bara att ta tjuren vid hornen. Det känns lite som att gå ner för en trappa i en mörk källare, utan något som helst ljus..
En riktigt bra sak som har hänt är min sjukgymnast! Nu har jag kommit igång med rehabilitering för mitt onda knä (som också är en konsekvens av icke-träning och medicinering). Nu har jag tränat tre gånger, med fokus på knäet, men vi kommer att utveckla och lägga till övningar vart eftersom. Jag var verkligen i behov av någon som hon. För om jag hade gått till gymmet själv, så hade jag kört på och blivit superbesviken på att jag inte orkar någonting, och antagligen lagt ner projektet. Men denna uppbyggnad är en del av min totala uppbyggnad och den kommer ju att gå långsamt. Den tröskel som jag ibland känner att jag står inför, när det gäller att träna, hjälper hon mig att komma över. Det känns bra att överhuvudtaget vara igång och jag känner att jag utmanar min kropp på en lagom nivå. Det är oerhört skönt att känna att jag gör något konkret för att knäet ska bli bättre och för att jag ska bli starkare fysiskt. Detta parallellt med insikten om också den långsamma mentala uppbyggnaden, gör att jag ändå ser med tillförsikt på våren. Det känns tungt och jobbigt många gånger, men jag vet att jag kommer att komma ur detta. Om det tar tre månader, ett halvår eller ett år, eller kanske flera, vet jag ingenting om . Men jag vet att varje dag som går för mig närmare den person som jag önskar vara.
Så har Hampus vaknat och jag tror att vi ska koka en kopp te tillsammans. Att bara sitta och njuta av den fina granen och dess doft är underbart!
Detta blir nog det sista inlägget före julafton, så jag ber att få önska dig som läser en riktigt god jul. Tack för att du följer mig på min resa, det betyder mycket för mig!
Anna
Jag känner mig kluven i dagsläget. Rent intellektuellt förstår jag vad jag har gått igenom och att detta i sig innebär en enorm påfrestning för både kropp och knopp. Jag förstår att återhämtningen tar tid. Men känslomässigt är jag inte alls med! Jag har varit med om andra situationer då intellektet legat före känslan och kanske är det så kroppen fungerar? Kroppen behöver mer tid på sig att förstå och acceptera vissa skeenden och då kan det komma att bli en krock ibland, om man inte lyssnar på kroppen. De har tagit mig tid att förstå detta, men jag tror att jag nu håller på att göra det och det är väldigt befriande. Men det har kostat på och fortsätter att kosta på. Jag har just nu otroligt låg stressnivå och vaknar varje morgon med halsbränna och känner mig väldigt skör. Naturligtvis funderar jag på varför jag har haft så svårt att acceptera detta? Att det inte stämmer överens med min självbild har jag varit inne på förut och det är en viktig aspekt. Men jag börjar än mer luta åt att det är sorgen över att överhuvudtaget ha drabbats av bröstcancer, som ligger till grund för allt. Att ha drabbats av en sjukdom som tvingar dig till helt nya insikter, funderingar, dödstankar, praktiska och ovälkomna konsekvenser, behandlingar, med mera, med mera, är inte lätt att hantera. Och jag tror att det är grogrunden till allt som jag upplever nu. Jag återkommer till min kurator som jag är så glad över att ha tillgång till! Hon förklarade att just detta att umgås med mig själv; mina tankar och rädslor, är det som är bearbetning. För varje gång jag gör det lär sig kroppen att hantera dem, och för varje gång så kommer det att bli lite lättare. Jag har nog trott att det är något jag ska komma på eller förstå, men så är det tydligen inte. Alltså måste jag möta mina spöken även om det är jobbigt. Jag måste återuppleva dagen då jag fick mitt cancerbesked, vara i känslan, låta gråten komma och låta tårarna ha en läkande effekt. ( Det var kanske det Goethe menade, när han låter Charlotte i Werther säga ”tårarna som kommer ut är inte farliga. Det är de som är kvar inuti som hamrar sönder hjärtat” (på ett ungefär!)) För det är jobbigt att möta de känslorna igen. Jag vill ju helst av allt bara få en normal och vanlig tillvaro igen, men eftersom det inte är ett alternativ, att lägga locket på alltså, så är det bara att ta tjuren vid hornen. Det känns lite som att gå ner för en trappa i en mörk källare, utan något som helst ljus..
En riktigt bra sak som har hänt är min sjukgymnast! Nu har jag kommit igång med rehabilitering för mitt onda knä (som också är en konsekvens av icke-träning och medicinering). Nu har jag tränat tre gånger, med fokus på knäet, men vi kommer att utveckla och lägga till övningar vart eftersom. Jag var verkligen i behov av någon som hon. För om jag hade gått till gymmet själv, så hade jag kört på och blivit superbesviken på att jag inte orkar någonting, och antagligen lagt ner projektet. Men denna uppbyggnad är en del av min totala uppbyggnad och den kommer ju att gå långsamt. Den tröskel som jag ibland känner att jag står inför, när det gäller att träna, hjälper hon mig att komma över. Det känns bra att överhuvudtaget vara igång och jag känner att jag utmanar min kropp på en lagom nivå. Det är oerhört skönt att känna att jag gör något konkret för att knäet ska bli bättre och för att jag ska bli starkare fysiskt. Detta parallellt med insikten om också den långsamma mentala uppbyggnaden, gör att jag ändå ser med tillförsikt på våren. Det känns tungt och jobbigt många gånger, men jag vet att jag kommer att komma ur detta. Om det tar tre månader, ett halvår eller ett år, eller kanske flera, vet jag ingenting om . Men jag vet att varje dag som går för mig närmare den person som jag önskar vara.
Så har Hampus vaknat och jag tror att vi ska koka en kopp te tillsammans. Att bara sitta och njuta av den fina granen och dess doft är underbart!
Detta blir nog det sista inlägget före julafton, så jag ber att få önska dig som läser en riktigt god jul. Tack för att du följer mig på min resa, det betyder mycket för mig!
Anna
lördag 18 december 2010
Nu är det jul igen...
December, tänk att det alltid känns på samma sätt i december – tiden går alldeles för fort och de allra flesta människor är så stressade. Jag hade tänkt att jag inte skulle ingå i den skaran i år, men istället blev det nästan tvärtom! Jag har sedan ett par veckor tillbaka haft en rad olika symptom som jag nu förstått är utmattningssymptom. Mest fascinerande med det är att jag inte har sett sambanden! Och jag förstår nu de personer som blir utbrända och inte kan förstå hur det gick till? ”Jag är ju inte stressad” – tänket, hänger inte ihop med kroppen alla gånger. Och kroppen vet bäst – faktiskt.
Jag hade en lång dag i måndags som tog knäcken på mig fullständigt. När jag dagen efter satt i soffan med Jocke och konstaterade att julafton bara var en och en halv vecka bort, så började jag gråta och de enda ord som dök upp i mitt huvud var ”jag orkar inte, jag orkar inte”. Då insåg jag att jag inte mår så bra som jag trodde… Jag har sedan dess tagit bort de saker i vardagen som inte är alldeles nödvändiga. Jag har försökt skapa tid till lugn och ro och utan varken fysisk eller psykisk stress. Det är dock lättare sagt än gjort många gånger. Särskilt den psykiska stressen, som jag inte har riktig koll på var den kommer ifrån? Är det sviterna av behandlingarna och allt vad detta år har inneburit för mig? Är det mina egna förväntningar på mig själv och när jag inte kan leva upp till dem så blir det en stress? Eller kanske en kombination av de båda? Jobbigast är att inte få sova ifred! Det är säkert många av er där ute som känner igen er, eftersom utmattningssymptom är väldigt vanliga. Att vakna mitt i natten och sedan inte kunna somna om, eftersom hjärnan plötsligt ska lösa både mina egna, men även världsproblemen innan morgonen gryr, känns det som i alla fall. Eftersom jag nu vet att det förhåller sig så, så har jag slutat dricka te på kvällen. Då ökar mina chanser att få sova natten igenom. Jag ser också till att inte lägga mig förrän jag är riktigt, riktigt trött, för att snabbt komma ner i djupsömnen.
Ni som känner mig vet att julen är mer eller mindre helig. På gott och ont. Jag älskar att köpa julklappar, laga mat, baka bröd och kakor och godis och planera för detta i flera veckor. Men tro det eller ej, i år sänker jag ribban rejält och det känns skönt att ha insett att det kommer att bli jul i år ändå, även om inte fönstren är tvättade, lägenheten är superstädad, sillen inte är inlagd, vörten inte är hembakad (den kommer att köpas på Gateau i år, och den är jättegod den med) etc, etc. Nej, det viktigaste i år är att vi har en gran, en julskinka, en gravad lax, lite lussekatter och kanske, bara kanske, hembakat knäckebröd, om orken finns i nästa vecka för det. Min älskade mamma kom igår med några burkar med kakor till oss. Våra absoluta favoriter, vilket gladde oss alla. Tack mamma. Och så några julklappar förstås. Och alla tomtar här hemma – sedan är det jul!
Apropå julklappar.. Jag fick en kallelse till Blodbussen härom veckan. Eftersom jag inte visste hur det förhåller sig när man har varit cancerpatient så ringde jag för att kolla om jag är satt i karantän eller så. Och det var jag ju, en livslång sådan!! Jag får inte ge blod mer i mitt liv – trist. Jag har givit både plasma och blod i många, många år och tycker att det är en viktig och god gärning. Blod kan inte framställas på kemisk väg, utan det behövs blodgivare. Vad har nu detta med julklappar att göra, tänker du kanske? Jo, eftersom jag själv nu inte får ge mer blod i mitt liv, så tänkte jag skicka stafettpinnen vidare! För om alla i Sverige skulle ge blod en enda gång i sitt liv, så skulle vi vara självförsörjande. I Stockholm skulle det behövas ungefär 10 000 nya blodgivare för att vi skulle klara oss själva. Så, om du vill ge mig en julklapp – registrera dig som blodgivare! Då ger du inte bara mig en julklapp utan även den som får ditt blod. För mig har det varit självklart att ge blod, för den dag som jag, eller någon i min närhet råkar ut för något som kräver blodtransfusion, så kommer jag att vara oändligt tacksam mot de blodgivare som ser till att blodbanken inte står tom. Och du, det är inte så krångligt heller, man kan ge blod tre gånger per år om man är kvinna, och fyra gånger om man är man. Det tar inte mer än cirka 15 minuter, vilket kan ses som välinvesterad tid. Det vore roligt att veta om där ute plockar upp min stafettpinne, så meddela mig gärna om så är fallet.
Det var tänkt att detta inlägg skulle vara snäppet längre och också handla om min känsla av att känna mig frisk men också av att känna mig otrogen cancern.. Hm, klurigt va? Men det får vänta till nästa gång, för nu står frukosten på bordet!
Så till nästa gång, vilket jag hoppas inte dröjer alltför länge, ha det riktigt gott!
Jag hade en lång dag i måndags som tog knäcken på mig fullständigt. När jag dagen efter satt i soffan med Jocke och konstaterade att julafton bara var en och en halv vecka bort, så började jag gråta och de enda ord som dök upp i mitt huvud var ”jag orkar inte, jag orkar inte”. Då insåg jag att jag inte mår så bra som jag trodde… Jag har sedan dess tagit bort de saker i vardagen som inte är alldeles nödvändiga. Jag har försökt skapa tid till lugn och ro och utan varken fysisk eller psykisk stress. Det är dock lättare sagt än gjort många gånger. Särskilt den psykiska stressen, som jag inte har riktig koll på var den kommer ifrån? Är det sviterna av behandlingarna och allt vad detta år har inneburit för mig? Är det mina egna förväntningar på mig själv och när jag inte kan leva upp till dem så blir det en stress? Eller kanske en kombination av de båda? Jobbigast är att inte få sova ifred! Det är säkert många av er där ute som känner igen er, eftersom utmattningssymptom är väldigt vanliga. Att vakna mitt i natten och sedan inte kunna somna om, eftersom hjärnan plötsligt ska lösa både mina egna, men även världsproblemen innan morgonen gryr, känns det som i alla fall. Eftersom jag nu vet att det förhåller sig så, så har jag slutat dricka te på kvällen. Då ökar mina chanser att få sova natten igenom. Jag ser också till att inte lägga mig förrän jag är riktigt, riktigt trött, för att snabbt komma ner i djupsömnen.
Ni som känner mig vet att julen är mer eller mindre helig. På gott och ont. Jag älskar att köpa julklappar, laga mat, baka bröd och kakor och godis och planera för detta i flera veckor. Men tro det eller ej, i år sänker jag ribban rejält och det känns skönt att ha insett att det kommer att bli jul i år ändå, även om inte fönstren är tvättade, lägenheten är superstädad, sillen inte är inlagd, vörten inte är hembakad (den kommer att köpas på Gateau i år, och den är jättegod den med) etc, etc. Nej, det viktigaste i år är att vi har en gran, en julskinka, en gravad lax, lite lussekatter och kanske, bara kanske, hembakat knäckebröd, om orken finns i nästa vecka för det. Min älskade mamma kom igår med några burkar med kakor till oss. Våra absoluta favoriter, vilket gladde oss alla. Tack mamma. Och så några julklappar förstås. Och alla tomtar här hemma – sedan är det jul!
Apropå julklappar.. Jag fick en kallelse till Blodbussen härom veckan. Eftersom jag inte visste hur det förhåller sig när man har varit cancerpatient så ringde jag för att kolla om jag är satt i karantän eller så. Och det var jag ju, en livslång sådan!! Jag får inte ge blod mer i mitt liv – trist. Jag har givit både plasma och blod i många, många år och tycker att det är en viktig och god gärning. Blod kan inte framställas på kemisk väg, utan det behövs blodgivare. Vad har nu detta med julklappar att göra, tänker du kanske? Jo, eftersom jag själv nu inte får ge mer blod i mitt liv, så tänkte jag skicka stafettpinnen vidare! För om alla i Sverige skulle ge blod en enda gång i sitt liv, så skulle vi vara självförsörjande. I Stockholm skulle det behövas ungefär 10 000 nya blodgivare för att vi skulle klara oss själva. Så, om du vill ge mig en julklapp – registrera dig som blodgivare! Då ger du inte bara mig en julklapp utan även den som får ditt blod. För mig har det varit självklart att ge blod, för den dag som jag, eller någon i min närhet råkar ut för något som kräver blodtransfusion, så kommer jag att vara oändligt tacksam mot de blodgivare som ser till att blodbanken inte står tom. Och du, det är inte så krångligt heller, man kan ge blod tre gånger per år om man är kvinna, och fyra gånger om man är man. Det tar inte mer än cirka 15 minuter, vilket kan ses som välinvesterad tid. Det vore roligt att veta om där ute plockar upp min stafettpinne, så meddela mig gärna om så är fallet.
Det var tänkt att detta inlägg skulle vara snäppet längre och också handla om min känsla av att känna mig frisk men också av att känna mig otrogen cancern.. Hm, klurigt va? Men det får vänta till nästa gång, för nu står frukosten på bordet!
Så till nästa gång, vilket jag hoppas inte dröjer alltför länge, ha det riktigt gott!
onsdag 8 december 2010
Trött och glad på samma gång!
Sitter hemma och känner mig utmattad. Å ena sidan är jag glad över flera saker som har hänt nyligen och å andra sidan känner jag mig helt slut, framför allt mentalt, men det tar sig fysiska uttryck.
Jag har idag träffat en sjukgymnast eftersom jag har haft problem med ett knä under en längre tid. Problem som har förvärrats av att jag inte tränar regelbundet men också på grund av min medicinering. Medicineringen gör att kroppen åldras, vilket inte är så lustigt. MEN jag kan göra något åt det och jag är så glad åt sjukgymnasten som nu hjälper mig att komma igång med träning. Och eftersom fysisk träning också stärker mig mentalt så ser jag fram emot att hamna i en uppåtgående spiral inom kort. Det är så skönt att träffa en person som hjälper mig ta tag i de här bitarna, eftersom jag känner mig allt annat än handlingskraftig nu. Vilket i och för sig varken är konstigt eller ovanligt! Som hon konstaterade ”att ha två barn kräver en rejäl dos energi och ork, bara det, och ovanpå det har du och din kropp utsatts ordentligt under det här året”. Hon berättade också det jag har hört förut, att kroppen behöver ungefär ett år på sig att återhämta sig efter en cytostatikabehandling, och det strålade området antagligen ännu mer tid. Men nu är jag på väg och det känns fantastiskt. Jag ska träffa henne två gånger i nästa vecka och jag ser redan fram emot det.
Jag har ofta yrsel nu igen, och känner av illamående i princip dagligen. Jag ser dock detta enbart som utmattningssymtom och inte som något fysiskt. Jag känner mig väldigt skör och idag var jag glad att mitt möte i stan blev inställt så att jag kunde åka hem och kura ihop mig i soffan istället.
Jag tror inte att jag ännu riktigt har förstått vad jag och min kropp har varit med om. Det är svårt att ta in och förankra i min egen kropp. Särskilt som jag inte ser sjuk ut eller har sett sjuk ut under hela den här tiden. Jag tror att jag förväntar mig av mig själv att jag ska vara mycket mer som vanligt nu, när jag istället behöver lägga än mer fokus på att ha tålamod och ta små steg, både fysiskt och psykiskt. Det finns en anledning till att jag är sjukskriven, försöker jag påminna mig om när jag helt utan förvarning plötsligt blir jättetrött och måste gå och lägga mig en stund.
Jag försöker komma på varför jag har så svårt för det här, att acceptera och förlika mig med situationen. I början tyckte jag att det var lättare, kanske för att det då var så påtagligt med en knöl i bröstet, operation som låg framför mig, alla behandlingar som skulle komma och så vidare. Nu känns det som om jag liksom inte har tid med här längre! Nu vill jag återgå till ett normalt liv igen, men min kropp är inte alls redo för det. Jag vet inte ens vad ett normalt liv betyder för mig längre? Jag kommer under en lång tid framöver att anpassa mitt liv efter sviterna av cancern. Jag behöver verkligen träffa min kurator känner jag! Hon har varit sjuk ett tag så det var länge sedan jag var där, men behovet är stort. Jag behöver hjälp med att komma vidare, att förstå och att acceptera. Jag känner mig inte alls bitter eller arg, det är snarare frustration över att jag tror att jag, nu när alla behandlingar är över, ska vara i gammal god form, och så är jag inte det.
Det blir en kort text idag, men jag kände för att skriva av mig lite, och fram för allt vill jag berätta om saker som gläder mig.
Och denna vecka gläds vi i vår familj åt vår nya lägenhet! Jaaaaaa, äntligen sker det som vi har väntat på i flera år. Vi flyttar till en större lägenhet, en femma på 121 kvm. Overkligt och fantastiskt roligt! Barnen får varsina rum, vi får två toaletter (!), ett vardagsrum på 31 kvm med mera, med mera. Det blir en flytt till norra ön, Näset närmare bestämt, vilket också innebär gångavstånd till skolan för barnen. Den nya lägenheten symboliserar också en nystart för oss, vilket vi behöver efter det här året. 1 februari får vi tillgång till lägenheten och har då en månad på oss att flytta. Igår skrev vi kontrakt och idag tar vi med barnen dit för att de ska få se hur det ser ut. Sedan gräver vi ner oss i IKEA-katalogen och MIO-katalogen och köper på oss ett gäng inredningstidningar och börjar planera…
Med det slutar jag för idag. Jag konstaterar att jag trots allt är på väg framåt. Att jag nu börjar ta små steg i rätt riktning och att jag försöker vara snäll mot mig själv, snällare än jag varit hittills. Jag ska inte förvänta mig så mycket av mig själv helt enkelt!
Jag har idag träffat en sjukgymnast eftersom jag har haft problem med ett knä under en längre tid. Problem som har förvärrats av att jag inte tränar regelbundet men också på grund av min medicinering. Medicineringen gör att kroppen åldras, vilket inte är så lustigt. MEN jag kan göra något åt det och jag är så glad åt sjukgymnasten som nu hjälper mig att komma igång med träning. Och eftersom fysisk träning också stärker mig mentalt så ser jag fram emot att hamna i en uppåtgående spiral inom kort. Det är så skönt att träffa en person som hjälper mig ta tag i de här bitarna, eftersom jag känner mig allt annat än handlingskraftig nu. Vilket i och för sig varken är konstigt eller ovanligt! Som hon konstaterade ”att ha två barn kräver en rejäl dos energi och ork, bara det, och ovanpå det har du och din kropp utsatts ordentligt under det här året”. Hon berättade också det jag har hört förut, att kroppen behöver ungefär ett år på sig att återhämta sig efter en cytostatikabehandling, och det strålade området antagligen ännu mer tid. Men nu är jag på väg och det känns fantastiskt. Jag ska träffa henne två gånger i nästa vecka och jag ser redan fram emot det.
Jag har ofta yrsel nu igen, och känner av illamående i princip dagligen. Jag ser dock detta enbart som utmattningssymtom och inte som något fysiskt. Jag känner mig väldigt skör och idag var jag glad att mitt möte i stan blev inställt så att jag kunde åka hem och kura ihop mig i soffan istället.
Jag tror inte att jag ännu riktigt har förstått vad jag och min kropp har varit med om. Det är svårt att ta in och förankra i min egen kropp. Särskilt som jag inte ser sjuk ut eller har sett sjuk ut under hela den här tiden. Jag tror att jag förväntar mig av mig själv att jag ska vara mycket mer som vanligt nu, när jag istället behöver lägga än mer fokus på att ha tålamod och ta små steg, både fysiskt och psykiskt. Det finns en anledning till att jag är sjukskriven, försöker jag påminna mig om när jag helt utan förvarning plötsligt blir jättetrött och måste gå och lägga mig en stund.
Jag försöker komma på varför jag har så svårt för det här, att acceptera och förlika mig med situationen. I början tyckte jag att det var lättare, kanske för att det då var så påtagligt med en knöl i bröstet, operation som låg framför mig, alla behandlingar som skulle komma och så vidare. Nu känns det som om jag liksom inte har tid med här längre! Nu vill jag återgå till ett normalt liv igen, men min kropp är inte alls redo för det. Jag vet inte ens vad ett normalt liv betyder för mig längre? Jag kommer under en lång tid framöver att anpassa mitt liv efter sviterna av cancern. Jag behöver verkligen träffa min kurator känner jag! Hon har varit sjuk ett tag så det var länge sedan jag var där, men behovet är stort. Jag behöver hjälp med att komma vidare, att förstå och att acceptera. Jag känner mig inte alls bitter eller arg, det är snarare frustration över att jag tror att jag, nu när alla behandlingar är över, ska vara i gammal god form, och så är jag inte det.
Det blir en kort text idag, men jag kände för att skriva av mig lite, och fram för allt vill jag berätta om saker som gläder mig.
Och denna vecka gläds vi i vår familj åt vår nya lägenhet! Jaaaaaa, äntligen sker det som vi har väntat på i flera år. Vi flyttar till en större lägenhet, en femma på 121 kvm. Overkligt och fantastiskt roligt! Barnen får varsina rum, vi får två toaletter (!), ett vardagsrum på 31 kvm med mera, med mera. Det blir en flytt till norra ön, Näset närmare bestämt, vilket också innebär gångavstånd till skolan för barnen. Den nya lägenheten symboliserar också en nystart för oss, vilket vi behöver efter det här året. 1 februari får vi tillgång till lägenheten och har då en månad på oss att flytta. Igår skrev vi kontrakt och idag tar vi med barnen dit för att de ska få se hur det ser ut. Sedan gräver vi ner oss i IKEA-katalogen och MIO-katalogen och köper på oss ett gäng inredningstidningar och börjar planera…
Med det slutar jag för idag. Jag konstaterar att jag trots allt är på väg framåt. Att jag nu börjar ta små steg i rätt riktning och att jag försöker vara snäll mot mig själv, snällare än jag varit hittills. Jag ska inte förvänta mig så mycket av mig själv helt enkelt!
fredag 3 december 2010
Det var det!
Släkten har gått. Sist gick ”kusinerna” från Orminge. Egentligen är de mina kusiner, men eftersom de är jämnåriga med mina barn så är det lättare att kalla dem för kusiner, än kusinbarn…
När ens, snart, 9-åring säger: Det var ett riktigt bra kalas! så blir i alla fall jag varm om hjärtat. För det spelar ingen roll om jag har haft trevligt, om folk tyckte att tårtan var god, eller om vinet var tillräckligt kylt. Det viktiga är att huvudpersonen tycker att det var ett bra kalas!
V i har alltså firat Hampus i kväll, lite i förskott, födelsedagen är inte förrän på tisdag. Men idag var alltså släkten här och uppvaktade. Även jag hade en riktigt trevlig och angenäm kväll. Tack till mamma och pappa som var här hela eftermiddagen och hjälpte mig att ställa i ordning. Annars hade jag nog sovit redan när gästerna kom! Nu har barnen kommit i säng, och även maken som kände sig helt slut efter denna arbetsvecka. Jag har alltså vardagsrummet för mig själv, hehe…
Själv känner jag mig rätt tillfreds och jag passar på att njuta av det. Jag inser att ordet njuta förekommer ganska ofta i mina inlägg. Och det är bra, för det är så många människor som glömmer bor t att njuta, av både stora och små saker här i livet. Och jag försöker påminna mig själv om att njuta. Och i kväll var en bra kväll; trevligt sällskap, god mat (ja, jag tillåter mig att fälla det omdömet även om jag lagade maten själv!), kallt bubbel och bra humör.
För övrigt så har veckan handlat mycket om att fokusera på det jag för tillfället gör, och det gäller framför allt jobb. När man jobbar deltid kan det vara svårt att veta hur tillgänglig man ska vara? I alla fall upplever jag det så. Ska jobbmobilen alltid vara på, även om jag de facto jobbar 25 %? Jag tänker att det är bra att vara rätt så disciplinerad; antingen så jobbar jag eller så gör jag det inte. Och så kan jag lyssna av mobilen och läsa av mejlen på eftermiddagen även de dagar som jag inte ”ska” jobba. Hursomhelst, denna vecka känner jag att jag har varit bra på detta. I måndags hade jag en toppendag med syrran. Mysig frukost på litet hotell i Gamla Stan (tack Mark!), Djurgårdsfärjan över till Djurgården och promenad till Rosendahl, som förvisso var stängt, men det var en fin promenad. Lunch inne i stan och bara tid till samtal på tu man hand, vilket kändes välbehövligt och väldigt, väldigt, trevligt. Sedan några dagars jobb och idag, som sagt, förberedelse för kalas.
I onsdags var jag återigen på ett pilatespass och det var så skönt och bra. Det är tungt och frustrerande, men jag är glad att jag tar mig dit och försöker utmana mig själv så at jag så sakteliga blir starkare och starkare. Imorgon bitti tänkte jag ge mig på ett intervallpass, som är rätt krävande konditionsmässigt, så utmaningen där blir att hålla nere tempot.. Vi får väl se hur det går! Det känns hursomhelst bra att överhuvudtaget träna och jag vet att varje gång för mig framåt vilket är glädjande.
Jag har också varit i kontakt med Mösseberga rehabiliteringshem, eftersom jag har fått min ansökan godkänd. Jag hade en önskan om att vara där i en vecka, men deras program är upplagda på tolv dagar. Det känns lite jobbigt att vara borta så länge hemifrån, med tanke på barnen. Det var liksom därför jag avstod från turné med Hattstugan efter jul, och då känns det inte helt bra. Jag tror dock att det är förhandlingsbart även om de gärna ser att man stannar i tolv dagar för att få bästa möjliga effekt. Målet är ju att jag ska få tid att ta hand om mig själv och bara kunna koppla av. Men jag kan inte heller koppla av om jag vet att barnen har det jobbigt där hemma. Nåja, jag får fundera på det lite och diskutera med maken och se vad vi kommer fram till.
Jag fick ett brev från Trygg Hansa angående min gamla axelskada (från 2004) som inte är bra. Just nu är det svårt att veta varför min axel gör ont, om det är stelheten efter operation och strålning, eller den skada som finns i axeln sedan många år? Återigen – träning gör förhoppningsvis gott för den! Men det som slog mig när jag fick brevet är hur saker och ting verkligen ställs i relation till varandra. Samma dag som jag träffade en ortoped på Sophiahemmet, i början av februari, för att se hur vi skulle gå vidare med axeln, så hade jag också tid för trippeldiagnostik på Bröstcentrum. Resten är, som man säger, historia. Axelproblematiken bleknade lite grand… Men snart så är det kanske ett större bekymmer för mig, vilket jag på ett sätt ser som ett positivt tecken.
Jag vet att är bra att ha saker att se fram emot. Och nu närmast ser jag väldigt mycket fram emot nästa helg, då vi drar till Orsa för att åka skidor! Jag packar med längdlaggen, vilka jag tror mer på än telemarken. (har ju också en inflammation i ena knät som gör att telemark känns väldigt jobbigt…) Denna resa har vänner ordnat och vi bara hänger på. Jag har inte hängt med i svängarna, vet knappt vilka som ska med. Men idag informerade barnen mig om att vi blir 25 stycken!! Och att vi har bubbelpool i huset!! (igen). Låter fantastiskt i mina öron. Jag som ofta är den som ordnar sådana här grejer själv tycker att det är väldigt smidigt att någon annan fixar allt det praktiska och vi bara betalar in en summa pengar. Tack till familjen Hård af Segerstad!!
Nu är det snart dags för Anja att tämja störtloppsbacken i Lake Louise, så jag lämnar er för nu och konstaterar att det har varit en bra dag!
När ens, snart, 9-åring säger: Det var ett riktigt bra kalas! så blir i alla fall jag varm om hjärtat. För det spelar ingen roll om jag har haft trevligt, om folk tyckte att tårtan var god, eller om vinet var tillräckligt kylt. Det viktiga är att huvudpersonen tycker att det var ett bra kalas!
V i har alltså firat Hampus i kväll, lite i förskott, födelsedagen är inte förrän på tisdag. Men idag var alltså släkten här och uppvaktade. Även jag hade en riktigt trevlig och angenäm kväll. Tack till mamma och pappa som var här hela eftermiddagen och hjälpte mig att ställa i ordning. Annars hade jag nog sovit redan när gästerna kom! Nu har barnen kommit i säng, och även maken som kände sig helt slut efter denna arbetsvecka. Jag har alltså vardagsrummet för mig själv, hehe…
Själv känner jag mig rätt tillfreds och jag passar på att njuta av det. Jag inser att ordet njuta förekommer ganska ofta i mina inlägg. Och det är bra, för det är så många människor som glömmer bor t att njuta, av både stora och små saker här i livet. Och jag försöker påminna mig själv om att njuta. Och i kväll var en bra kväll; trevligt sällskap, god mat (ja, jag tillåter mig att fälla det omdömet även om jag lagade maten själv!), kallt bubbel och bra humör.
För övrigt så har veckan handlat mycket om att fokusera på det jag för tillfället gör, och det gäller framför allt jobb. När man jobbar deltid kan det vara svårt att veta hur tillgänglig man ska vara? I alla fall upplever jag det så. Ska jobbmobilen alltid vara på, även om jag de facto jobbar 25 %? Jag tänker att det är bra att vara rätt så disciplinerad; antingen så jobbar jag eller så gör jag det inte. Och så kan jag lyssna av mobilen och läsa av mejlen på eftermiddagen även de dagar som jag inte ”ska” jobba. Hursomhelst, denna vecka känner jag att jag har varit bra på detta. I måndags hade jag en toppendag med syrran. Mysig frukost på litet hotell i Gamla Stan (tack Mark!), Djurgårdsfärjan över till Djurgården och promenad till Rosendahl, som förvisso var stängt, men det var en fin promenad. Lunch inne i stan och bara tid till samtal på tu man hand, vilket kändes välbehövligt och väldigt, väldigt, trevligt. Sedan några dagars jobb och idag, som sagt, förberedelse för kalas.
I onsdags var jag återigen på ett pilatespass och det var så skönt och bra. Det är tungt och frustrerande, men jag är glad att jag tar mig dit och försöker utmana mig själv så at jag så sakteliga blir starkare och starkare. Imorgon bitti tänkte jag ge mig på ett intervallpass, som är rätt krävande konditionsmässigt, så utmaningen där blir att hålla nere tempot.. Vi får väl se hur det går! Det känns hursomhelst bra att överhuvudtaget träna och jag vet att varje gång för mig framåt vilket är glädjande.
Jag har också varit i kontakt med Mösseberga rehabiliteringshem, eftersom jag har fått min ansökan godkänd. Jag hade en önskan om att vara där i en vecka, men deras program är upplagda på tolv dagar. Det känns lite jobbigt att vara borta så länge hemifrån, med tanke på barnen. Det var liksom därför jag avstod från turné med Hattstugan efter jul, och då känns det inte helt bra. Jag tror dock att det är förhandlingsbart även om de gärna ser att man stannar i tolv dagar för att få bästa möjliga effekt. Målet är ju att jag ska få tid att ta hand om mig själv och bara kunna koppla av. Men jag kan inte heller koppla av om jag vet att barnen har det jobbigt där hemma. Nåja, jag får fundera på det lite och diskutera med maken och se vad vi kommer fram till.
Jag fick ett brev från Trygg Hansa angående min gamla axelskada (från 2004) som inte är bra. Just nu är det svårt att veta varför min axel gör ont, om det är stelheten efter operation och strålning, eller den skada som finns i axeln sedan många år? Återigen – träning gör förhoppningsvis gott för den! Men det som slog mig när jag fick brevet är hur saker och ting verkligen ställs i relation till varandra. Samma dag som jag träffade en ortoped på Sophiahemmet, i början av februari, för att se hur vi skulle gå vidare med axeln, så hade jag också tid för trippeldiagnostik på Bröstcentrum. Resten är, som man säger, historia. Axelproblematiken bleknade lite grand… Men snart så är det kanske ett större bekymmer för mig, vilket jag på ett sätt ser som ett positivt tecken.
Jag vet att är bra att ha saker att se fram emot. Och nu närmast ser jag väldigt mycket fram emot nästa helg, då vi drar till Orsa för att åka skidor! Jag packar med längdlaggen, vilka jag tror mer på än telemarken. (har ju också en inflammation i ena knät som gör att telemark känns väldigt jobbigt…) Denna resa har vänner ordnat och vi bara hänger på. Jag har inte hängt med i svängarna, vet knappt vilka som ska med. Men idag informerade barnen mig om att vi blir 25 stycken!! Och att vi har bubbelpool i huset!! (igen). Låter fantastiskt i mina öron. Jag som ofta är den som ordnar sådana här grejer själv tycker att det är väldigt smidigt att någon annan fixar allt det praktiska och vi bara betalar in en summa pengar. Tack till familjen Hård af Segerstad!!
Nu är det snart dags för Anja att tämja störtloppsbacken i Lake Louise, så jag lämnar er för nu och konstaterar att det har varit en bra dag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
