Jag tror att jag behöver berätta att jag INTE ser ut så här nu för tiden! För de som inte känner mig så kan jag berätta att så här såg Blomsterflickorna ut i Värmlandsoperans uppsättning av Parsifal för några år sedan. Så bli inte förskräckta! Jag tyckte bara att jag behövde byta bild men hade ingen bra uppdaterad sådan, och så hittade jag denna i arkivet och tänkte att eftrsom jag har gått igenom lite olika faser när det gäler håret, så kunde jag ju visa hur jag ser ut som blondin!
Nåväl, jag tror inte att det är min grej utan ser fram emot att mitt eget hår växer och frodas och förblir mörkt!
söndag 30 januari 2011
fredag 28 januari 2011
Anonyma Klubben - gå med du också!
En arbetsvecka är till ända, och det har varit lite upp och lite ner. Eller kanske ska jag säga mest upp och lite ner. Men när det går ner så känns det så mycket mer och påtagligare än när det går upp. Jag har känt mig över lag på gott humör sedan årsskiftet. Gladdes åt att lägga 2010 bakom mig och börja om på nytt. I onsdags kom en dipp, inget konstigt med det i sig, bara tråkigt, kan jag konstatera. Men eftersom jag alltmer börjar inse att så kommer det att se ut, så tänker jag inte heller lägga ner någon större mängd energi på det. Och jag tror att jag fungerar så att jag håller mig flytande fokuserar på det positiva som hela tiden sker med mig. Det tråkiga och sorgliga tror jag bygger upp sig lite i det fördolda, och så händer något som triggar igång det och så dippar jag.
I onsdags var det insikten om att min röst är så starkt påverkad av både medicinering och en massa muskelspänningar. Och det är så trist, jag hade inte räknat med det när jag tänkte på min återhämtning. Nu blir jag snabbt trött i rösten och känner inte att jag har den flexibilitet och elasticitet som jag önskar. Men eftersom min kropp helt på egen vilja, på olika sätt försöker skydda hela min högra sida, så påverkas muskulaturen i både hals, nacke, axlar, bröst och skuldra, och jag drar på mig spänningar i hela området.
Jag blir ju påmind om vad jag gått igenom på olika sätt; både genom att jag själv känner mina fysiska begränsningar (jag får knappt på mig en tränings-bh, eller kan knäppa en bh bakom ryggen), men också utifrån de människor som jag dagligen möter, saker jag ser på TV, något jag läser i tidningen, med mera, med mera. Och i dagsläget sker detta många gånger varje dag, men jag tror att tiden kommer att vara min vän och se till att de jobbiga minnena bleknar vart eftersom.
Jag tycker att det är svårt att få ihop det. Att ha tålamod och bara se tiden an och vila i det, och samtidigt vara ivrig att få vara den person som jag vill vara! Med så mycket mer energi och ork än den jag har idag. Och med större marginaler när det gäller min mentala status!
Ett exempel på det är när mitt knä plötsligt kändes sämre i tisdags. Det var så nedslående och jag hade så otroligt ont i knäet. Tidigare hade jag bara tagit ett extra pass på gymmet och inte ägnat det någon mer uppmärksamhet utan litat på att det kommer att gå över. I tisdags funderade jag på allvar om jag kunde ringa någonstans och få en magnetröntgen.. Enligt min sjukgymnast ett tydligt tecken på att jag inte har några större marginaler att möta motgångar, varken fysiska eller psykiska. Och det är så det är.
Nåja, nu har jag precis kommit hem från en halvtimmes massage och det var ljuvligt! Mer sådant i mitt liv under de kommande veckorna.
Måste berätta om en kul grej som jag hörde talas om förra helgen. Kanske känner du redan till Anonyma Klubben? Om inte så handlar det om att man, anonymt, gör något gott för en annan människa. Idag blev jag medlem genom att, när jag köpte en pin från Hjärt- och lungfonden, betalade för ett extra märke, som jag bad expediten att skänka till nästa kund, och hälsa från Anonyma Klubben! Kul grej tycker jag! En sådan liten handling gläder minst tre personer; mig, som givare, den som får uppdraget att ge något till någon annan, och den som tar emot gåvan, plus de personer som ser detta ske. Det ska inte vara stora saker, utan tanken är bara att glädja andra. Jag tror ju på de goda handlingarnas kraft och därför tvekade jag inte att gå med i Anonyma Klubben. Nästa gång tror jag att jag ska smyga runt hörnet för att se reaktionen på den person som får en latte, en bulle, en bunt tulpaner, eller vad det nu kan vara, hihi!
Nu ser jag fram emot en helg som tar oss ytterligare lite närmare vår flytt. På agendan står att välja färger och tapeter och golv, samt att avsluta rensningen i källaren. Förra helgen gjorde vi ett jättebra jobb med källaren och blev av med en massa grejer – så skönt. Så jag hyser gott hopp om fortsättningen!
Hej för nu, och kom ihåg att tricket är att inte dö i väntan på det goda livet!
Anna
I onsdags var det insikten om att min röst är så starkt påverkad av både medicinering och en massa muskelspänningar. Och det är så trist, jag hade inte räknat med det när jag tänkte på min återhämtning. Nu blir jag snabbt trött i rösten och känner inte att jag har den flexibilitet och elasticitet som jag önskar. Men eftersom min kropp helt på egen vilja, på olika sätt försöker skydda hela min högra sida, så påverkas muskulaturen i både hals, nacke, axlar, bröst och skuldra, och jag drar på mig spänningar i hela området.
Jag blir ju påmind om vad jag gått igenom på olika sätt; både genom att jag själv känner mina fysiska begränsningar (jag får knappt på mig en tränings-bh, eller kan knäppa en bh bakom ryggen), men också utifrån de människor som jag dagligen möter, saker jag ser på TV, något jag läser i tidningen, med mera, med mera. Och i dagsläget sker detta många gånger varje dag, men jag tror att tiden kommer att vara min vän och se till att de jobbiga minnena bleknar vart eftersom.
Jag tycker att det är svårt att få ihop det. Att ha tålamod och bara se tiden an och vila i det, och samtidigt vara ivrig att få vara den person som jag vill vara! Med så mycket mer energi och ork än den jag har idag. Och med större marginaler när det gäller min mentala status!
Ett exempel på det är när mitt knä plötsligt kändes sämre i tisdags. Det var så nedslående och jag hade så otroligt ont i knäet. Tidigare hade jag bara tagit ett extra pass på gymmet och inte ägnat det någon mer uppmärksamhet utan litat på att det kommer att gå över. I tisdags funderade jag på allvar om jag kunde ringa någonstans och få en magnetröntgen.. Enligt min sjukgymnast ett tydligt tecken på att jag inte har några större marginaler att möta motgångar, varken fysiska eller psykiska. Och det är så det är.
Nåja, nu har jag precis kommit hem från en halvtimmes massage och det var ljuvligt! Mer sådant i mitt liv under de kommande veckorna.
Måste berätta om en kul grej som jag hörde talas om förra helgen. Kanske känner du redan till Anonyma Klubben? Om inte så handlar det om att man, anonymt, gör något gott för en annan människa. Idag blev jag medlem genom att, när jag köpte en pin från Hjärt- och lungfonden, betalade för ett extra märke, som jag bad expediten att skänka till nästa kund, och hälsa från Anonyma Klubben! Kul grej tycker jag! En sådan liten handling gläder minst tre personer; mig, som givare, den som får uppdraget att ge något till någon annan, och den som tar emot gåvan, plus de personer som ser detta ske. Det ska inte vara stora saker, utan tanken är bara att glädja andra. Jag tror ju på de goda handlingarnas kraft och därför tvekade jag inte att gå med i Anonyma Klubben. Nästa gång tror jag att jag ska smyga runt hörnet för att se reaktionen på den person som får en latte, en bulle, en bunt tulpaner, eller vad det nu kan vara, hihi!
Nu ser jag fram emot en helg som tar oss ytterligare lite närmare vår flytt. På agendan står att välja färger och tapeter och golv, samt att avsluta rensningen i källaren. Förra helgen gjorde vi ett jättebra jobb med källaren och blev av med en massa grejer – så skönt. Så jag hyser gott hopp om fortsättningen!
Hej för nu, och kom ihåg att tricket är att inte dö i väntan på det goda livet!
Anna
måndag 24 januari 2011
Tillit till andra människor
Ännu en bra dag (fredag). Att få börja dagen med att träna, träffa min sjukgymnast, svettas och känna att musklerna bli trötta. Och för varje gång jag kommer dit så tycker jag att jag orkar lite mer. Några repetitioner till eller snäppet tyngre vikter. Fortfarande långt ifrån min forna form, men nu är jag på väg och det räcker för mig, än så länge. Jag är glad att mitt värkande knä, som var anledningen till att jag sökte mig till sjukgymnasten, känns starkare och stabilare. Dock – idag sa hon att min telemarksäsong är över! Hm, ett lite streck i räkningen, men jag förstår att hon har rätt, och jag vågar inte annat än att göra som hon säger! (mina senaste tre dagar av telemarkande fick jag bassning för..)
Ett nytt behov för mig, är att ha folk omkring mig som kan hjälpa mig framåt. Personer som ser hela mig och mina behov. Min kurator är en sådan. Jag är så oerhört glad och tacksam över att ha henne som stöd. Hon har hjälpt mig enormt att komma vidare och att förstå mig själv. En annan är min sjukgymnast, Karin. Hon är toppen! Från första början kände jag stort förtroende för henne, för att jag upplevde att hon såg hela mig, inte bara mitt knä som var anledningen till att jag var där. Och det var så befriande! Jag kände att jag la mig själv i hennes händer och för första gången sedan jag blev sjuk så kände jag ett hopp om att återfå min fysiska status. Hon har satt upp ett långsiktigt mål som går ut på att jag ska vara smärtfri och ha full rörlighet och också att återfå styrka och kondition. Jag har aldrig haft något större behov av en PT då jag alltid kunnat motivera mig själv, när det gäller träning. Men under hösten har jag haft en sju meter hög tröskel att komma över, för att komma igång med kroppen. Jag har bara inte haft orken att ta mig ut, inte ens på längre promenader. Men nu har jag flera tider i veckan med Karin och jag är så glad för det.
En tredje person är min frisör Jeanette. Kan tyckas banalt kanske, men för mig så är det lättnad att hon har en plan för mitt hår och min frisyr. Jag har nämligen inte valt att ha en kort frisyr, jag vill tillbaka till ett längre hår för det är så jag känner igen mig själv (kanske ändrar jag mig under resans gång?). Det här är bara en transportsträcka. Och då är Jeanette fantastisk. Genom sitt sätt att bemöta mig hjälper hon mig att gilla läget. Och genom att kommunicera att hon har en plan för hur mitt hår ska växa ut på ett snyggt sätt, så får jag lättare att acceptera situationen.
Idag har jag ätit lunch med tant Cilla, haha! Ytterligare en person som jag är glad att ha vid min sida, som jag skrattar och gråter med och som säger kloka saker till mig. Lunchen med Cilla krönte min dag idag. Eftersom det är hennes bemärkelsedag slank det ner lite bubbel, innan vi åt en god lunch på Prinsen. Så det har varit en bra dag. Hade tänkt öva också, det drar ihop sig till konsert, men det får vara till imorgon!
Ha det gott!
Ett nytt behov för mig, är att ha folk omkring mig som kan hjälpa mig framåt. Personer som ser hela mig och mina behov. Min kurator är en sådan. Jag är så oerhört glad och tacksam över att ha henne som stöd. Hon har hjälpt mig enormt att komma vidare och att förstå mig själv. En annan är min sjukgymnast, Karin. Hon är toppen! Från första början kände jag stort förtroende för henne, för att jag upplevde att hon såg hela mig, inte bara mitt knä som var anledningen till att jag var där. Och det var så befriande! Jag kände att jag la mig själv i hennes händer och för första gången sedan jag blev sjuk så kände jag ett hopp om att återfå min fysiska status. Hon har satt upp ett långsiktigt mål som går ut på att jag ska vara smärtfri och ha full rörlighet och också att återfå styrka och kondition. Jag har aldrig haft något större behov av en PT då jag alltid kunnat motivera mig själv, när det gäller träning. Men under hösten har jag haft en sju meter hög tröskel att komma över, för att komma igång med kroppen. Jag har bara inte haft orken att ta mig ut, inte ens på längre promenader. Men nu har jag flera tider i veckan med Karin och jag är så glad för det.
En tredje person är min frisör Jeanette. Kan tyckas banalt kanske, men för mig så är det lättnad att hon har en plan för mitt hår och min frisyr. Jag har nämligen inte valt att ha en kort frisyr, jag vill tillbaka till ett längre hår för det är så jag känner igen mig själv (kanske ändrar jag mig under resans gång?). Det här är bara en transportsträcka. Och då är Jeanette fantastisk. Genom sitt sätt att bemöta mig hjälper hon mig att gilla läget. Och genom att kommunicera att hon har en plan för hur mitt hår ska växa ut på ett snyggt sätt, så får jag lättare att acceptera situationen.
Idag har jag ätit lunch med tant Cilla, haha! Ytterligare en person som jag är glad att ha vid min sida, som jag skrattar och gråter med och som säger kloka saker till mig. Lunchen med Cilla krönte min dag idag. Eftersom det är hennes bemärkelsedag slank det ner lite bubbel, innan vi åt en god lunch på Prinsen. Så det har varit en bra dag. Hade tänkt öva också, det drar ihop sig till konsert, men det får vara till imorgon!
Ha det gott!
onsdag 19 januari 2011
Envis är bra!
Long time, but now I’m back!
- Hur mår du?(med lång betoning på å-et) Hon lade huvudet på sned och tittade på mig, lite lätt leende.
- Jag mår bra, tack. Själv då? Svarade jag med ett stort leende.
- ?? Mår du bra? Hon såg konfunderad ut.
- Jaa, jag mår bra, eller nja, lite förkyld, men vem är inte det i dessa tider, sa jag och fortsatte att le.
- Jaha, sa hon och såg fortfarande förbryllad ut. Hon log lite och gick därifrån.
Jag funderade efter detta korta möte på, hur länge frågan om hur jag mår, ställs i relation till min fd cancersjukdom? För jag har kommit på att jag så gott som alltid svarar på den frågan med ett stort MEN hängande i luften. ”Jag mår bra, MEN det är klart, strålningen gör sig påmind, vallningar, ont i leder, blablablabla... Jag tror ni förstår vad jag menar. Jag är lite trött på att höra mig själv hålla fast vid detta MEN. För jag har tagit ett kliv framåt, ett kliv bort från cancern. Kanske har det med det nya året att göra, eller att jag har kommit igång med träningen, något har i alla fall hänt som gör att jag känner mig mer distanserad från sjukdom. Visst, jag har fortfarande en massa krämpor och biverkningar, men de kommer att hänga med mig ett tag. Jag har förstått det nu. Jag får räkna med ytterligare ett år ungefär innan jag kommer att vara smärtfri och biverkningsfri. Och jag tar det med ro. Och det är väl det som är skillnaden på mig nu och för en månad sedan. Då blev jag oerhört besviken över att jag inte orkade det jag ville orka, besviken över att känna mig så låg och nedstämd. Men nu, när jag för det första förstår och har accepterat att jag behöver gå långsamt fram, och för det andra vet att enda sättet att gå vidare är att emellanåt dyka ner i det mörka, jobbiga och skrämmande. För faktum är att för varje gång jag gör det så blir det lättare att hantera de känslorna. Jag tänker till exempel på min rädsla för återfall. Den försvinner inte bara för att jag låter bli att tänka på den. Därför ska jag inte låta bli att tänka på det, tvärtom , jag behöver utsätta mig för det för att bli vän med tanken på det. Och jag har kommit så långt att jag idag, när jag stod på trappmaskinen tänkte att OM jag får återfall, OM de hittar något när jag snart ska på återbesök, så kommer jag att fixa det också. Det kommer inte att bli roligt och naturligtvis kommer det att kännas fruktansvärt tungt, men jag kommer att klara av det, precis som jag har klarat av den här omgången. Och det känns väldigt skönt att ha kommit dithän! Jag kan väl än en gång tacka min fina kurator som ledsagar mig på min väg.
Jag skulle vilja beskriva mitt tillstånd som att det är mycket mer rofyllt nu, jämfört med före jul. Rofyllt och mer glädjerikt. Att vår kommande flytt gynnar mig är jag helt övertygad om, och inte bara mig utan hela familjen. Och som sagt, träningen påverkar både kropp och knopp positivt. I måndags stod jag på trappmaskingen (heter det verkligen trappmaskin? Eller trampmaskin?) i hela 20 minuter och svettades för första gången på många, många månader. Lycka!!
Bakslaget med hela bröstpartiet, som jag skrev om senast, har redan förbättrats. Sedan jag fått kunskap om att man behöver vara envis för att komma till bukt med det strålade området, så har det blivit mycket bättre och jag har nu mycket bättre rörlighet. Eftersom envis är mitt mellannamn, så är jag glad att detta, inte alltid så charmiga karaktärsdrag, är något som jag kan dra fördel av där jag befinner mig nu, ha!
Jag fick i måndags reda på att jag har ett ödem i bröstet, precis i operationsärret :-( Jag har trott att det är ärrvävnad efter operationen, och i kombination med strålningen så är det väl inte så konstigt att jag är väldigt hård och öm i området, har jag resonerat. Men nu vet jag alltså att det är ett ödem. Lymfödem är har jag stor respekt för, eftersom det, om det uppstår i armen, är något som man får leva med resten av livet. Men när det har uppkommit i bröstet så är det sannolikt att det försvinner så småningom. Nu blir det till att massera lätt och försöka få fart på vätskan som samlats där.
Över till något helt annat som jag funderade lite på igår. Kom att prata med en förälder när jag väntade på att Hampus karateträning skulle ta slut härom kvällen. Denna förälder beklagade sig över att hon hade elva (!) aktiviteter i veckan att köra sina barn till. Hon berättade att det kändes som om hela hennes tillvaro var uppbyggt kring detta. Hon hade tre barn, men var föräldraledig så jag tolkar det som att två barn tillsammans har elva aktivitetstillfällen per vecka, eller kanske att minstingen går på babydans...
Hursomhelst, jag påpekade försiktigt för henne att det väl är självvalt? Hon förstod inte riktigt frågan tror jag, så jag förtydligade mig ”det är väl du som förälder som har sagt ja till alla dessa aktiviteter?” Och visst var det så, men ändå tyckte hon inte att det var självvalt. Jag fick det inte att gå ihop? Om man inte är nöjd med sin tillvaro, att det till stor del handlar om att köra barn fram och tillbaka och att man aldrig hinner träffa sin barn, har man då inte ansvar att göra något åt det, både för sin egen och barnens skull? Jag har svårt att förstå hur man kan beklaga sig på ett sådant sätt, då man själv har satt sig i den sitsen. Jag tror att jag har funderat på detta eftersom jag har svårt med människor som inte ser sin egen del i helheten. Men jag tror att detta lite grand är ett tecken av vår tid. Jag upplever att många barn idag, har väldigt många aktiviteter. Det är säkert bra på många sätt, men om man som förälder känner att man inte gör annat än att skjutsa sina barn varje dag i veckan, så behöver man kanske fundera på sina val och prioriteringar. Kanske att man bör ställa sig frågan för vems skull barnen går på gymnastik, piano, slalom och karate samtidigt?
Jag har precis hittat den bok som jag skrev i när Matilda var nyfödd. Flertalet gång kan jag läsa om hur fantastisk Hampus är emot sin nyanlända lillasyster. Hur han leker och gosar med henne, och hur hon tydligt uppskattar hans uppmärksamhet och kärlek. Och även idag är de två väldigt goda vänner. Jag känner att det är viktigt att de två också får tid tillsammans, bara de två, då de fortsätter att utveckla sin relation och sina lekar. Och det är för mig så mycket viktigare än att hinna med ytterligare en aktivitet per vecka.
Halva veckan har gått och jag längtar till fredag då jag har ett nytt träningspass bokat.
Att dagen idag har varit en bra dag beror också på den fenomenala starten på dagen. En lång, härlig promenad ut till Elfvik tillsammans med Lotta. Vi njöt av vårsolen och att dess strålar faktiskt värmde emellanåt, den blå himlen, och förstås den goda latten vi intog på vägen!
Fler sådana dagar och jag kommer att få massor av energi!
Just det, min nya frisyr, det kommer bild inom kort, måste ju styla mig lite...
Men jag har numera en mer långsiktig plan, enligt min fantastiska frisör. Kika in på Emma Watson och hennes "pixie-frisyr", http://www.emmawatson.com/en/Emma/Picture-Book/. Kanske bara med snäppet fler rynkor, men annars är vi lika som bär, eller kommer att bli ialla fall när jag har fått lite längre hår på sidorna!
- Hur mår du?(med lång betoning på å-et) Hon lade huvudet på sned och tittade på mig, lite lätt leende.
- Jag mår bra, tack. Själv då? Svarade jag med ett stort leende.
- ?? Mår du bra? Hon såg konfunderad ut.
- Jaa, jag mår bra, eller nja, lite förkyld, men vem är inte det i dessa tider, sa jag och fortsatte att le.
- Jaha, sa hon och såg fortfarande förbryllad ut. Hon log lite och gick därifrån.
Jag funderade efter detta korta möte på, hur länge frågan om hur jag mår, ställs i relation till min fd cancersjukdom? För jag har kommit på att jag så gott som alltid svarar på den frågan med ett stort MEN hängande i luften. ”Jag mår bra, MEN det är klart, strålningen gör sig påmind, vallningar, ont i leder, blablablabla... Jag tror ni förstår vad jag menar. Jag är lite trött på att höra mig själv hålla fast vid detta MEN. För jag har tagit ett kliv framåt, ett kliv bort från cancern. Kanske har det med det nya året att göra, eller att jag har kommit igång med träningen, något har i alla fall hänt som gör att jag känner mig mer distanserad från sjukdom. Visst, jag har fortfarande en massa krämpor och biverkningar, men de kommer att hänga med mig ett tag. Jag har förstått det nu. Jag får räkna med ytterligare ett år ungefär innan jag kommer att vara smärtfri och biverkningsfri. Och jag tar det med ro. Och det är väl det som är skillnaden på mig nu och för en månad sedan. Då blev jag oerhört besviken över att jag inte orkade det jag ville orka, besviken över att känna mig så låg och nedstämd. Men nu, när jag för det första förstår och har accepterat att jag behöver gå långsamt fram, och för det andra vet att enda sättet att gå vidare är att emellanåt dyka ner i det mörka, jobbiga och skrämmande. För faktum är att för varje gång jag gör det så blir det lättare att hantera de känslorna. Jag tänker till exempel på min rädsla för återfall. Den försvinner inte bara för att jag låter bli att tänka på den. Därför ska jag inte låta bli att tänka på det, tvärtom , jag behöver utsätta mig för det för att bli vän med tanken på det. Och jag har kommit så långt att jag idag, när jag stod på trappmaskinen tänkte att OM jag får återfall, OM de hittar något när jag snart ska på återbesök, så kommer jag att fixa det också. Det kommer inte att bli roligt och naturligtvis kommer det att kännas fruktansvärt tungt, men jag kommer att klara av det, precis som jag har klarat av den här omgången. Och det känns väldigt skönt att ha kommit dithän! Jag kan väl än en gång tacka min fina kurator som ledsagar mig på min väg.
Jag skulle vilja beskriva mitt tillstånd som att det är mycket mer rofyllt nu, jämfört med före jul. Rofyllt och mer glädjerikt. Att vår kommande flytt gynnar mig är jag helt övertygad om, och inte bara mig utan hela familjen. Och som sagt, träningen påverkar både kropp och knopp positivt. I måndags stod jag på trappmaskingen (heter det verkligen trappmaskin? Eller trampmaskin?) i hela 20 minuter och svettades för första gången på många, många månader. Lycka!!
Bakslaget med hela bröstpartiet, som jag skrev om senast, har redan förbättrats. Sedan jag fått kunskap om att man behöver vara envis för att komma till bukt med det strålade området, så har det blivit mycket bättre och jag har nu mycket bättre rörlighet. Eftersom envis är mitt mellannamn, så är jag glad att detta, inte alltid så charmiga karaktärsdrag, är något som jag kan dra fördel av där jag befinner mig nu, ha!
Jag fick i måndags reda på att jag har ett ödem i bröstet, precis i operationsärret :-( Jag har trott att det är ärrvävnad efter operationen, och i kombination med strålningen så är det väl inte så konstigt att jag är väldigt hård och öm i området, har jag resonerat. Men nu vet jag alltså att det är ett ödem. Lymfödem är har jag stor respekt för, eftersom det, om det uppstår i armen, är något som man får leva med resten av livet. Men när det har uppkommit i bröstet så är det sannolikt att det försvinner så småningom. Nu blir det till att massera lätt och försöka få fart på vätskan som samlats där.
Över till något helt annat som jag funderade lite på igår. Kom att prata med en förälder när jag väntade på att Hampus karateträning skulle ta slut härom kvällen. Denna förälder beklagade sig över att hon hade elva (!) aktiviteter i veckan att köra sina barn till. Hon berättade att det kändes som om hela hennes tillvaro var uppbyggt kring detta. Hon hade tre barn, men var föräldraledig så jag tolkar det som att två barn tillsammans har elva aktivitetstillfällen per vecka, eller kanske att minstingen går på babydans...
Hursomhelst, jag påpekade försiktigt för henne att det väl är självvalt? Hon förstod inte riktigt frågan tror jag, så jag förtydligade mig ”det är väl du som förälder som har sagt ja till alla dessa aktiviteter?” Och visst var det så, men ändå tyckte hon inte att det var självvalt. Jag fick det inte att gå ihop? Om man inte är nöjd med sin tillvaro, att det till stor del handlar om att köra barn fram och tillbaka och att man aldrig hinner träffa sin barn, har man då inte ansvar att göra något åt det, både för sin egen och barnens skull? Jag har svårt att förstå hur man kan beklaga sig på ett sådant sätt, då man själv har satt sig i den sitsen. Jag tror att jag har funderat på detta eftersom jag har svårt med människor som inte ser sin egen del i helheten. Men jag tror att detta lite grand är ett tecken av vår tid. Jag upplever att många barn idag, har väldigt många aktiviteter. Det är säkert bra på många sätt, men om man som förälder känner att man inte gör annat än att skjutsa sina barn varje dag i veckan, så behöver man kanske fundera på sina val och prioriteringar. Kanske att man bör ställa sig frågan för vems skull barnen går på gymnastik, piano, slalom och karate samtidigt?
Jag har precis hittat den bok som jag skrev i när Matilda var nyfödd. Flertalet gång kan jag läsa om hur fantastisk Hampus är emot sin nyanlända lillasyster. Hur han leker och gosar med henne, och hur hon tydligt uppskattar hans uppmärksamhet och kärlek. Och även idag är de två väldigt goda vänner. Jag känner att det är viktigt att de två också får tid tillsammans, bara de två, då de fortsätter att utveckla sin relation och sina lekar. Och det är för mig så mycket viktigare än att hinna med ytterligare en aktivitet per vecka.
Halva veckan har gått och jag längtar till fredag då jag har ett nytt träningspass bokat.
Att dagen idag har varit en bra dag beror också på den fenomenala starten på dagen. En lång, härlig promenad ut till Elfvik tillsammans med Lotta. Vi njöt av vårsolen och att dess strålar faktiskt värmde emellanåt, den blå himlen, och förstås den goda latten vi intog på vägen!
Fler sådana dagar och jag kommer att få massor av energi!
Just det, min nya frisyr, det kommer bild inom kort, måste ju styla mig lite...
Men jag har numera en mer långsiktig plan, enligt min fantastiska frisör. Kika in på Emma Watson och hennes "pixie-frisyr", http://www.emmawatson.com/en/Emma/Picture-Book/. Kanske bara med snäppet fler rynkor, men annars är vi lika som bär, eller kommer att bli ialla fall när jag har fått lite längre hår på sidorna!
fredag 7 januari 2011
Tröttsamt!
Golvet är hårt under min kropp, men det är det bästa stället där jag får plats att göra en ängel. Jag ligger och för sakta armarna över huvudet. Vänster armen funkar helt okej. Det gör ont, och även om jag tycker att det onda sitta inuti axeln väljer jag att tro på min sjukgymnast som säger att det är efter injektionsporten. Att det faktum att den har suttit där i et halvår har stört hela axelfunktionen, och att det kommer att rätta till sig.
Högerarmen däremot - gillar inte hur det känns. Övningarna som jag gjorde efter operationen och som fick min arm att fungera i stort sett normalt, går inte alls att göra nu! Jag blir så ledsen. Ängelövningen var en av dem. Jag har tyckt att jag har blivit stelare och stelare efter strålningen, samtidigt som jag har stretchat varje morgon och försöker hålla den igång. Men nu är det väldigt tydligt att den inte fungerar som den ska, och jag blir bara såå trött! Bakslagen gör mig ledsen, uppgiven och trött. Usch.
Den senaste månaden när folk har frågat mig hur jag mår, har jag svarat att jag mår bra fysiskt men att den mentala delen är den tunga nu. Och jag inser återigen vad otroligt anpassningsbar människan är! Att min axel och hela bröstpartiet inte fungerar reflekterar jag knappt över längre! Det finns det som är värre och då skuggas det av det andra. Smärtan jag känner nu när jag försöker föra armen upp över huvudet är grym, och jag tycker och tror att jag är rätt så smärttålig, men så här ont har det faktiskt inte gjort någon gång tror jag? Det känns som om jag kommer att dra sönder muskeln helt och hållet när armen går över 90 graders vinkel, från kroppen. Galet är det och jag får väl ta itu med det på måndag. Ringa onkologen och bara stämma av läget. Min prognos är att de kommer att skicka mig till sjukgymnasten där på Danderyd, som jag har träffat tidigare. Jag ska träffa min egen sjukgymnast på onsdag i nästa vecka så jag frågar förstås henne också. Jag känner stort förtroende för henne och hoppas på hennes hjälp. På Danderyd kommer de nog att säga att det är ”otroligt individuellt” hur alla vävnader påverkas av strålningen och antagligen är även återhämtningen också ”väldigt individuell”… (Närå, jag är inte bitter…. )
Jag ska också kolla med mina ck hur de upplever det och har upplevt det. Kanske att någon har lust att kommentera och vittna om att det är helt okej och att det går över på en vecka!
Bortsett från det så har jag det väldigt bra just nu! Om det inte vore becksvart ute så skulle jag titta ut över Järvsöbergets sydsida, med ett fantastiskt ski in- ski out-läge! Efter att hela familjen har legat sjuk i omgångar så tog vi ändå beslutet att åka hit igår, även jag fortfarande inte kände mig helt bra. Men det känns som ett jättebra beslut! Idag har vi åkt i finfina backar, cirka -5 grader och sol, kan det bli bättre? Detta är dessutom den första skidresa vi lyckas komma iväg på av våra fyra senaste försök.. Bröstcancer, bruten arm och feber har satt stopp för oss under det senaste året. Men nu är vi som sagt här och det är härligt. Efter bastu och afterski väntar nu smaskig middag och kanske ett parti yatzy på det?
Imorgon har vi dessutom blivit inbjudna till så kallad ”manchesteråkning”, vilket innebär att en liten exklusiv grupp får tillgång till systemet en timme innan de öppnar för allmänheten. Det vill säga kunna njuta av nypistade backar med endast några få i systemet – ganska så nice, om ni frågar mig.
Den här helgen innebär samla kraft och vara tillsammans bara familjen. Vi har goda minnen från den här stugan från förra året då vi var här faktiskt samma helg som nu. Vore jag vidskeplig skulle jag aldrig vågat åka hit, eftersom det var det sista normal vi gjorde som familj. Men nu är jag ju inte det, tvärtom, jag skulle kunna åka hit på ren trots, ha!
Nej, dags att lägga på några vedträn i kaminen, fylla på vinglaset och lägga fötterna högt, i väntan på att maken kommer och förbarmar sig över mina axlar.
Hej för nu!
Högerarmen däremot - gillar inte hur det känns. Övningarna som jag gjorde efter operationen och som fick min arm att fungera i stort sett normalt, går inte alls att göra nu! Jag blir så ledsen. Ängelövningen var en av dem. Jag har tyckt att jag har blivit stelare och stelare efter strålningen, samtidigt som jag har stretchat varje morgon och försöker hålla den igång. Men nu är det väldigt tydligt att den inte fungerar som den ska, och jag blir bara såå trött! Bakslagen gör mig ledsen, uppgiven och trött. Usch.
Den senaste månaden när folk har frågat mig hur jag mår, har jag svarat att jag mår bra fysiskt men att den mentala delen är den tunga nu. Och jag inser återigen vad otroligt anpassningsbar människan är! Att min axel och hela bröstpartiet inte fungerar reflekterar jag knappt över längre! Det finns det som är värre och då skuggas det av det andra. Smärtan jag känner nu när jag försöker föra armen upp över huvudet är grym, och jag tycker och tror att jag är rätt så smärttålig, men så här ont har det faktiskt inte gjort någon gång tror jag? Det känns som om jag kommer att dra sönder muskeln helt och hållet när armen går över 90 graders vinkel, från kroppen. Galet är det och jag får väl ta itu med det på måndag. Ringa onkologen och bara stämma av läget. Min prognos är att de kommer att skicka mig till sjukgymnasten där på Danderyd, som jag har träffat tidigare. Jag ska träffa min egen sjukgymnast på onsdag i nästa vecka så jag frågar förstås henne också. Jag känner stort förtroende för henne och hoppas på hennes hjälp. På Danderyd kommer de nog att säga att det är ”otroligt individuellt” hur alla vävnader påverkas av strålningen och antagligen är även återhämtningen också ”väldigt individuell”… (Närå, jag är inte bitter…. )
Jag ska också kolla med mina ck hur de upplever det och har upplevt det. Kanske att någon har lust att kommentera och vittna om att det är helt okej och att det går över på en vecka!
Bortsett från det så har jag det väldigt bra just nu! Om det inte vore becksvart ute så skulle jag titta ut över Järvsöbergets sydsida, med ett fantastiskt ski in- ski out-läge! Efter att hela familjen har legat sjuk i omgångar så tog vi ändå beslutet att åka hit igår, även jag fortfarande inte kände mig helt bra. Men det känns som ett jättebra beslut! Idag har vi åkt i finfina backar, cirka -5 grader och sol, kan det bli bättre? Detta är dessutom den första skidresa vi lyckas komma iväg på av våra fyra senaste försök.. Bröstcancer, bruten arm och feber har satt stopp för oss under det senaste året. Men nu är vi som sagt här och det är härligt. Efter bastu och afterski väntar nu smaskig middag och kanske ett parti yatzy på det?
Imorgon har vi dessutom blivit inbjudna till så kallad ”manchesteråkning”, vilket innebär att en liten exklusiv grupp får tillgång till systemet en timme innan de öppnar för allmänheten. Det vill säga kunna njuta av nypistade backar med endast några få i systemet – ganska så nice, om ni frågar mig.
Den här helgen innebär samla kraft och vara tillsammans bara familjen. Vi har goda minnen från den här stugan från förra året då vi var här faktiskt samma helg som nu. Vore jag vidskeplig skulle jag aldrig vågat åka hit, eftersom det var det sista normal vi gjorde som familj. Men nu är jag ju inte det, tvärtom, jag skulle kunna åka hit på ren trots, ha!
Nej, dags att lägga på några vedträn i kaminen, fylla på vinglaset och lägga fötterna högt, i väntan på att maken kommer och förbarmar sig över mina axlar.
Hej för nu!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
