Anonyma Klubben - gå med du också!

En arbetsvecka är till ända, och det har varit lite upp och lite ner. Eller kanske ska jag säga mest upp och lite ner. Men när det går ner så känns det så mycket mer och påtagligare än när det går upp. Jag har känt mig över lag på gott humör sedan årsskiftet. Gladdes åt att lägga 2010 bakom mig och börja om på nytt. I onsdags kom en dipp, inget konstigt med det i sig, bara tråkigt, kan jag konstatera. Men eftersom jag alltmer börjar inse att så kommer det att se ut, så tänker jag inte heller lägga ner någon större mängd energi på det. Och jag tror att jag fungerar så att jag håller mig flytande fokuserar på det positiva som hela tiden sker med mig. Det tråkiga och sorgliga tror jag bygger upp sig lite i det fördolda, och så händer något som triggar igång det och så dippar jag.

I onsdags var det insikten om att min röst är så starkt påverkad av både medicinering och en massa muskelspänningar. Och det är så trist, jag hade inte räknat med det när jag tänkte på min återhämtning. Nu blir jag snabbt trött i rösten och känner inte att jag har den flexibilitet och elasticitet som jag önskar. Men eftersom min kropp helt på egen vilja, på olika sätt försöker skydda hela min högra sida, så påverkas muskulaturen i både hals, nacke, axlar, bröst och skuldra, och jag drar på mig spänningar i hela området.

Jag blir ju påmind om vad jag gått igenom på olika sätt; både genom att jag själv känner mina fysiska begränsningar (jag får knappt på mig en tränings-bh, eller kan knäppa en bh bakom ryggen), men också utifrån de människor som jag dagligen möter, saker jag ser på TV, något jag läser i tidningen, med mera, med mera. Och i dagsläget sker detta många gånger varje dag, men jag tror att tiden kommer att vara min vän och se till att de jobbiga minnena bleknar vart eftersom.

Jag tycker att det är svårt att få ihop det. Att ha tålamod och bara se tiden an och vila i det, och samtidigt vara ivrig att få vara den person som jag vill vara! Med så mycket mer energi och ork än den jag har idag. Och med större marginaler när det gäller min mentala status!

Ett exempel på det är när mitt knä plötsligt kändes sämre i tisdags. Det var så nedslående och jag hade så otroligt ont i knäet. Tidigare hade jag bara tagit ett extra pass på gymmet och inte ägnat det någon mer uppmärksamhet utan litat på att det kommer att gå över. I tisdags funderade jag på allvar om jag kunde ringa någonstans och få en magnetröntgen.. Enligt min sjukgymnast ett tydligt tecken på att jag inte har några större marginaler att möta motgångar, varken fysiska eller psykiska. Och det är så det är.

Nåja, nu har jag precis kommit hem från en halvtimmes massage och det var ljuvligt! Mer sådant i mitt liv under de kommande veckorna.

Måste berätta om en kul grej som jag hörde talas om förra helgen. Kanske känner du redan till Anonyma Klubben? Om inte så handlar det om att man, anonymt, gör något gott för en annan människa. Idag blev jag medlem genom att, när jag köpte en pin från Hjärt- och lungfonden, betalade för ett extra märke, som jag bad expediten att skänka till nästa kund, och hälsa från Anonyma Klubben! Kul grej tycker jag! En sådan liten handling gläder minst tre personer; mig, som givare, den som får uppdraget att ge något till någon annan, och den som tar emot gåvan, plus de personer som ser detta ske. Det ska inte vara stora saker, utan tanken är bara att glädja andra. Jag tror ju på de goda handlingarnas kraft och därför tvekade jag inte att gå med i Anonyma Klubben. Nästa gång tror jag att jag ska smyga runt hörnet för att se reaktionen på den person som får en latte, en bulle, en bunt tulpaner, eller vad det nu kan vara, hihi!

Nu ser jag fram emot en helg som tar oss ytterligare lite närmare vår flytt. På agendan står att välja färger och tapeter och golv, samt att avsluta rensningen i källaren. Förra helgen gjorde vi ett jättebra jobb med källaren och blev av med en massa grejer – så skönt. Så jag hyser gott hopp om fortsättningen!

Hej för nu, och kom ihåg att tricket är att inte dö i väntan på det goda livet!

Anna