Tröttsamt!

Golvet är hårt under min kropp, men det är det bästa stället där jag får plats att göra en ängel. Jag ligger och för sakta armarna över huvudet. Vänster armen funkar helt okej. Det gör ont, och även om jag tycker att det onda sitta inuti axeln väljer jag att tro på min sjukgymnast som säger att det är efter injektionsporten. Att det faktum att den har suttit där i et halvår har stört hela axelfunktionen, och att det kommer att rätta till sig.

Högerarmen däremot - gillar inte hur det känns. Övningarna som jag gjorde efter operationen och som fick min arm att fungera i stort sett normalt, går inte alls att göra nu! Jag blir så ledsen. Ängelövningen var en av dem. Jag har tyckt att jag har blivit stelare och stelare efter strålningen, samtidigt som jag har stretchat varje morgon och försöker hålla den igång. Men nu är det väldigt tydligt att den inte fungerar som den ska, och jag blir bara såå trött! Bakslagen gör mig ledsen, uppgiven och trött. Usch.

Den senaste månaden när folk har frågat mig hur jag mår, har jag svarat att jag mår bra fysiskt men att den mentala delen är den tunga nu. Och jag inser återigen vad otroligt anpassningsbar människan är! Att min axel och hela bröstpartiet inte fungerar reflekterar jag knappt över längre! Det finns det som är värre och då skuggas det av det andra. Smärtan jag känner nu när jag försöker föra armen upp över huvudet är grym, och jag tycker och tror att jag är rätt så smärttålig, men så här ont har det faktiskt inte gjort någon gång tror jag? Det känns som om jag kommer att dra sönder muskeln helt och hållet när armen går över 90 graders vinkel, från kroppen. Galet är det och jag får väl ta itu med det på måndag. Ringa onkologen och bara stämma av läget. Min prognos är att de kommer att skicka mig till sjukgymnasten där på Danderyd, som jag har träffat tidigare. Jag ska träffa min egen sjukgymnast på onsdag i nästa vecka så jag frågar förstås henne också. Jag känner stort förtroende för henne och hoppas på hennes hjälp. På Danderyd kommer de nog att säga att det är ”otroligt individuellt” hur alla vävnader påverkas av strålningen och antagligen är även återhämtningen också ”väldigt individuell”… (Närå, jag är inte bitter…. )

Jag ska också kolla med mina ck hur de upplever det och har upplevt det. Kanske att någon har lust att kommentera och vittna om att det är helt okej och att det går över på en vecka!

Bortsett från det så har jag det väldigt bra just nu! Om det inte vore becksvart ute så skulle jag titta ut över Järvsöbergets sydsida, med ett fantastiskt ski in- ski out-läge! Efter att hela familjen har legat sjuk i omgångar så tog vi ändå beslutet att åka hit igår, även jag fortfarande inte kände mig helt bra. Men det känns som ett jättebra beslut! Idag har vi åkt i finfina backar, cirka -5 grader och sol, kan det bli bättre? Detta är dessutom den första skidresa vi lyckas komma iväg på av våra fyra senaste försök.. Bröstcancer, bruten arm och feber har satt stopp för oss under det senaste året. Men nu är vi som sagt här och det är härligt. Efter bastu och afterski väntar nu smaskig middag och kanske ett parti yatzy på det?
Imorgon har vi dessutom blivit inbjudna till så kallad ”manchesteråkning”, vilket innebär att en liten exklusiv grupp får tillgång till systemet en timme innan de öppnar för allmänheten. Det vill säga kunna njuta av nypistade backar med endast några få i systemet – ganska så nice, om ni frågar mig.

Den här helgen innebär samla kraft och vara tillsammans bara familjen. Vi har goda minnen från den här stugan från förra året då vi var här faktiskt samma helg som nu. Vore jag vidskeplig skulle jag aldrig vågat åka hit, eftersom det var det sista normal vi gjorde som familj. Men nu är jag ju inte det, tvärtom, jag skulle kunna åka hit på ren trots, ha!

Nej, dags att lägga på några vedträn i kaminen, fylla på vinglaset och lägga fötterna högt, i väntan på att maken kommer och förbarmar sig över mina axlar.

Hej för nu!