Sista bloggen!

Nu har det gått så lång tid sedan jag senast bloggade, och jag kan bara komma på en anledning till det – jag har gått vidare, bloggen fyller inte längre den funktion som den hade tidigare. Och även om jag har tyckt att det har varit roligt och bra, för min egen skull, att blogga, så ser jag det som ett friskhetstecken.
Det blev extra tydligt för mig häromdagen då jag av en slump stötte ihop med två bröstkompisar. Den ena drabbades strax efter mig, och den andra är mitt i sina behandlingar. Hon som är mitt i bloggar, och gör det bra. Jag känner igen mig i henne, och när vi träffades slogs jag av tanken att ”för min del har jag lagt det där bakom mig, hon har tagit över stafettpinnen”. Och det kommer alltid att vara någon som tar över den stafettpinnen. Det kommer alltid att finnas någon i mitt nätverk som gör den resa som jag har gjort. Just nu är det två stycken som befinner sig mitt i det hela. Själv har jag gått vidare.

Det finns fler tecken på det. Ett är att Jocke och jag kan komma på oss själva med att tjafsa om småsaker. Tills vi kommer på att det verkligen är trivialt och ber om ursäkt! Också en signal om att mitt och vårt liv nu börjar te sig som vanligt. Om det nu finns något som kan betecknas så? Men i alla fall där livet inte präglas av vare sig behandlingar, läkarbesök, biverkningar, ångest eller tankar på cancer varje dag.

Så detta är mitt sista inlägg. Det i sig känns lite sorgligt. Jag har upplevt så mycket stöd från dig som har läst bloggen och som följt min resa. Det har också känts värdefullt att förmedla hur det är att gå igenom en cancerbehandling, och att kunna göra det på ett ärligt och öppet sätt. För mig är det viktigt att medvetenheten om bröstcancer får leva vidare och därför hoppas jag att du som har stöttat mig, även i fortsättning på andra sätt fortsätter att stödja kampen mot bröstcancer, på olika sätt. Att du fortsätter att visa ditt deltagande för de kvinnor och familjer som drabbas. Att, när din vän drabbas, du finns där. Och inte bara under själva behandlingarna, utan även långt efter. Det är nästan då det behövs som mest. Det är då man känner sig som mest ensam. Glöm inte bort henne då, när du och alla andra tror att det ”är över”.

Det är nu 7400 kvinnor som får bröstcancer varje år, siffran stiger.

De senaste två, tre månaderna har jag känt mig mycket starkare och gladare. Jag tror att acceptansen över det som är, har stor del i det hela. Jag mår bra idag. Jag lever med biverkningar av medicinen som ibland gör mig galen. Jag lever med en domnad överarm då nerverna ännu inte har hittat tillbaka till varandra. Jag lever med ett försvagat axel- och bröstparti där jag varje dag behöver stretcha, stretcha och åter stretcha för att de inte ska stelna till. Jag lever med återbesök och den oro jag känner inför varje gång, oro inför om de ska hitta något nytt. MEN det är okej, faktiskt. Jag har det bra. Jag känner mig förhoppningsfull inför framtiden och jag är oerhört glad över livet.

Nu börjar de där positiva effekterna av att ha drabbats av en livskris, infinna sig. Något som jag från början hade väldigt svårt att tro att det någonsin skulle ske. Ett annat inre lugn skulle jag beskriva det. Yttre faktorer i livet tar jag inte på lika stort allvar längre, såsom jobb till exempel. Jag vet vad som är viktigt här och nu, och jag vet vad som kommer att vara glömt om tio år. Och jag väljer att lägga min energi på det som räknas.

Jag hade konsert häromdagen. Rösten har inte fungerat tillfredsställande under hela hösten, vilket förstås har gjort mig nedstämd. Men i tisdags var det magiskt. Jag tror faktiskt att det var min bästa konsert någonsin. Jag hade en så god känsla från början till slut och befann mig i ett väldigt gott tillstånd. Ett tillstånd utan krav och prestationstänk. Utan enbart av lycka och kärlek. Det låter kanske lite flummigt, men så kändes det. Den fina kören, Katarina Nova, som jag fick äran att vara solist med, sjöng ljuvligt. Gregory Lloyd som ackompanjerade mig spelade helt underbart, och jag kunde bara njuta konserten rätt igenom.

En vän, som har hört mig sjunga även innan jag blev sjuk, kom fram till mig efteråt och sa ”Är det bara jag, eller är det så att du sjunger bättre nu än innan du blev sjuk?”. Jag som har upplevt så mycket strul med rösten efter alla behandlingar, har inte tidigare kunnat reflektera över det. Men då förstod jag precis vad han menade. Och han fortsatte: ”det känns mer innerligt nu”. Och det tror jag också. Att mina erfarenheter från cancern har landat och att det, helt undermedvetet, sätter spår i mitt sätt att musicera. Själv upplever jag en större ödmjukhet inför livet, och som ofta slår mig just när jag sjunger. Sång sätter ju igång processer i kroppen som vi inte är helt medvetna om, och jag tror att detta är en sådan. Och en positiv sådan!
Som sagt så har jag under hösten varit rätt bedrövad emellanåt över att jag får ont i rösten när jag sjunger. Men efter tisdagen så känner jag en stor tillförsikt även på det området. Jag hade inte ont, och jag fick vara den sångerska jag vill vara!

Nu är det dags att fira jul. Igår städade och pyntade jag och barnen, något som det är rejält hög mysfaktor på. Och så hej-å-hå-ade vi hem granen – det är tradition och ett måste! Glädjande nog så får granen mycket större utrymme i vår nya lägenhet, vilket också gör att vi kan satsa på en större gran – haha. Du som känner mig vet att jag är något av en julfanatiker och att tomtar dyker upp i överflöd hemma hos oss. Jag har lyckats indoktrinera barnen så pass att de igår uttryckte att ”det här är nog den mysigaste dagen på hela året”.

Åren passerar så fort. Förra året vid jultid mådde jag allt annat än bra. Och nu har det gått ett år till och jag har lärt mig att inget är för evigt. På gott och ont. Men framför allt på gott, i det här sammanhanget. Jag tror att jag kommer att må bättre och bättre för varje år som går. Men det får ta den tid det tar. Jag har inte bråttom längre. Jag vet att jag inte kan springa ifrån cancern. Den är en del av mig, men inte nödvändigtvis på ont längre.

Jag ber alltså att få avsluta denna blogg och tacka dig av hela mitt hjärta för att du har följt mig. Den kommer att ligga kvar på nätet för den som vill läsa. Kanske känner du någon som drabbas och som du vill hänvisa hit, för att få stöd eller kanske svar på några frågor.

Nu går jag vidare, och först och främst till ett julfirande som jag ser fram emot.
Jag ber att få önska dig också en riktigt God Jul och så småningom ett Gott Nytt År!
Sköt om dig, och om du är kvinna, kom ihåg att undersöka dina bröst, och om du känner något, få det undersökt omgående!

Stora kramar,
Anna