Hur gick det med surdegen??

Ja, ni är säkert många därute som verkligen undrar hur det egentligen gick med min surdeg? Blev det något bröd och blev det gott? Jodå, det bubblade på några dagar och sedan bakade jag ett oliv- och jalapenosbröd (ska säkert vara någon apostrof någonstans), dock utan oliver och jalapenos då även barnen skulle lockas att äta detta. Själv tycket jag att det blev väldigt gott och jag tror att det beror på surdegen, men även det faktum att degen fick arbeta läääänge i assistenten. Har inte tidigare förstått hur viktigt det är för en jäsdeg av faktiskt arbetas! Så jag gjorde samma sak med bullarna häromdagen, den degen fick skumpa runt i bunken 15 minuter, och jag tycker nog att jag kände skillnad! Goda var de i alla fall oavsett vad det berodde på. Och jag har surdeg kvar, om någon vill ha en del så kom över och hämta!

Idag känner jag mig inte alls som någon surdeg just, även om jag mått bättre. Men jag är så glad att jag inte mår lika illa som första gången. Med fyra olika mediciner mot illamående så ska det väl ändå ge resultat? Bortsett från just illamåendet så börjar uschligheten krypa på mig, och tröttheten och huvudvärken. Men inte heller lika jobbigt med huvudet som förra gången. Jag gissar att det låg en hel del oro och spänning inom mig då, som jag denna gång slipper. Hursomhelst, jag är glad åt de positiva överraskningarna och gläder mig åt att det går åt det här hållet och inte tvärtom.

Har precis försökt fylla in en hälsodeklation för en sjukförsäkring.. Tror ni att de går bra när man är i min posistion? Näe, just det. Jag tror att mina chanser att få teckna den här försäkringen är ganska så små!På inte mindre än fem ställen får jag skriva in att jag är under behandling, vilka läkare som behandlar mig, vilken klinik, vilka mediciner jag tar, etc etc. Tror att jag lägger ner det projektet ett tag.

Oj, jag höll nästan på att glömma bort det stora för idag! Jag är numera helt rakad på huvudet!! "Mamma är en alien" var rubriken imorse när barnen fick syn på mig. Jag håller med om att jag ser lite knasig ut, men en alien? Nej, det tycker jag inte. När jag har modet så lägger jag ut en bild. Själv känner jag mig lite som en ökenråtta, alldeles naken. Och det är en konstig känlsa att dra handen över huvudet och så är det helt kalt. Men bättre det än några hårstrån här och där. Igår trillade det av sådana mängder att jag tyckte det var lika bra. Däremot sitter ögonbryn och ögonfransar stadigt fast, benen har jag ju rakat och övrigt kroppshår, hm, väljer jag att inte kommentera... Det stannar mellan mig och maken, haha! (Eller som Matilda sa, "tänk när håret där nere lossnar, då kommer vi att se likadana ut du och jag", så sant, så sant..)

Till nästa gång -ha det gott!

Primperan och jag

Så är jag hemkommen från behandling nr 2 och skyndar mig att skriva innan jag mår alltför illa och inte orkar kommentera dagen!

Sov halvdant, hade både svårt att somna och vaknade också tidigt. Inte så konstigt förstås. Förutom behandlingsångest så gör det ont efter operationen igår. Hursomhelst, idag följde barnen med för att få se vad som egentligen händer där på sjukhuset och vad de gör med mig. Barnen verkar mest bekymrade över att jag ska ha ont, det är en fråga som ofta dyker upp. Men ont gör det ju inte! Efter att de gått så kom mamma och pappa och höll mig sällskap (bäst att passa på när jag ändå hade eget rum!)och nu har jag alltså kommit hem.

Jag kände mig mycket bättre till mods denna gång! Nu visste jag ju mer om vad som väntade mig. Jag bar också det nya fina halsbandet som jag fått av Cilla, ett silverhjärta med ordet "courage", präglat på det, tänker att det säker hjälper mig (tack Cilla, det är såå fint!). Eftersom jag mådde illa så länge förra gången, nästan två veckor innan det helt släppte, så fick jag en ny medicin mot just detta. Det innebär att jag nu har fyra olika mediciner mot illamående!! Och ändå mår jag så illa, tänk innan de kom på att just dessa mediciner var bra för att motverka illamående, hur mådde patienterna då? Usch, det vill jag inte ens tänka på! En av medicinerna, Primperan, kan jag ta när illamåendet tilltar, lite efter behov. Och jag ska vara mer generös med den, den här gången! Så nu är Primperan min bästa memdicinkompis!

Det känns lite som att vänta på att ett oväder; man ser på himlen att det är på ingång, och så ska man hinna med att ta in tvätten eller vad det kan vara, innan det bryter ut. Lite så känner jag mig, jag kollar igenom mejlen, bloggar en stund, ringer Försäkringskassan, för sedan, när det väl har brutit ut, så vet jag inte när jag kommer ha ork att göra det där andra. Men kanske att min nya medicin har väldigt bra effekt och att jag inte alls mår som förra gången? Jag hoppas på det.

Och jag ser tecken på att den otur som jag talade om i förra inlägget håller på att vända. För det första den nya medicinen, för det andra kunde jag tacka ja till ett kul och bra sånggig igår, det ligger bra till inom ramen för mina behandlingar och för det tredje damp ett stipendium ner i lådan idag! Haha, jag hade helt glömt att jag hade sökt pengar. Men nu har jag finfina 25.000:- att lägga på en resa till Wien för att förkovra mig i den ädla konsten sång! Så, nu tror jag att min tur har vänt, nya tider väntar och det ser jag fram emot.

Nu räcker det för idag. DVD-facket ligger laddat med Desperate Housewives, jag är fast! Om någon som bor i närheten har säsong två så hör av dig...


Till nästa gång - ha det gott därute!
/Anna


/Anna

Även en krigare blir trött

En vän skrev häromdagen något i stil med att hon vet att jag är en krigare, men att även en krigare blir trött. Hon träffade huvudet på spiken. Idag är jag en trött krigare. Jag får så mycket positiv feedback från er som läser min blogg eller på annat sätt följer mig på min resa bort från cancern. Och det är många som imponeras av min styrka, mitt mod och min humor. Jag inser att jag helst kommunicerar när jag själv känner mig just sådan - stark och full av förtröstan. Men det finns naturligtvis dagar och stunder då jag inte känner det så. Då jag inte har styrkan, orken eller lusten att vara så där tapper och modig som ni uppfattar mig.

Idag är en sådan dag och jag tänkte dela med mig av den också.

Jag har idag opererat in en så kallad injektionsport, genom vilken jag framöver kommer att få mina behandlingar. Det krävs numera ett större kärl vid cyctostatikabehandlingen nämligen. Jag har känt mig nervös och olustig inför denna operation. En operation av ett slag som i vanliga fall inte skulle oroat mig nämnvärt. Men det är inte som vanligt. Jag känner mig så skör och mina marginaler är så små.

Fantastisk personal bemötte mig på Danderyds Sjukhus idag. Kompetenta, snälla människor som månar om mig och försöker se till att jag har det så bra som möjligt. Men jag vill bara därifrån. När jag ligger på operationsbordet och tårarna börjar rulla utmed mina kinder, utan att jag riktigt vet varför, så känner jag mig bara så liten och ensam. Ensam på ett sätt som betyder att det bara är jag som kan bära detta. Ni kan stötta och heja på, och det är jätteviktigt för mig, men det är jag som måste ta mig igenom detta elände.

Jag vill inte vara här. Jag vill att mitt och min familjs liv ska var precis som förut. Jag ställer mig frågan varför? Hur kommer det sig att just jag drabbades av detta? Och hur kommer det sig att den lilla, lilla risken för metastaser slår in? Varför har jag sådan otur?
Jag vet att det inte finns några svar och jag lägger inte heller ner tid eller energi på att hitta dem. Jag vet bara att det är frustrerande.

Och ändå, mitt i min ledsenhet och sorg, så känner jag att jag har kommit undan med blotta förskräckelsen. Jag kunde lika gärna ha varit dödsdömd, men det är jag inte. Jag vet att jag kommer att leva. Men döden har liksom knackat på min dörr och visat sig för mig, och jag kommer aldrig komma ifrån det. Det kanske ändras framöver, jag hoppas det. Hoppas att jag kommer att lära mig leva med den här erfarenheten på ett postistivt sätt, och inte leva i fortsatt skräck för vad som kan komma att vänta på mig runt nästa hörn.

Imorgon är det dags för behandling nummer två. Och det känns tungt i dagsläget. Jag vill inte in i den skiten igen. Kan inte någon bara komma och röva bort mig?


Ja, även en krigare blir trött.

Nu ska se till att dricka ordentligt med vatten idag, så hoppas jag på mindre illamående imorgon. Nästa inlägg hoppas jag åter visar på min styrka och kraft. Men idag finns den inte.

/Anna

Finns det ingen rättvisa här i världen?

Okej, jag accepterar att jag kommer att bli flintis. Jag tycker till och med att jag ser rätt okej ut i 3mm stubb. Jag har funderat över detta med hårets betydelse för männniskans identitet, och kommit fram till olika kloka och intressant saker (som jag återkommer till när jag har mer tid). MEN jag har också glatt mig åt att inte bara håret på huvudet kommer att försvinna, utan ALLT kroppshår. Jag såg framför mig en sommar utan att behöva vaxa benen eller raka armhålorna. Så den senaste veckan har jag varje dag synat benen på håren för att se om de också börjar släppa. Igår skulle jag nämligen på ett dag-SPA och det vore ju trevligt att inte se ut som en grottmänniska! Men tro inte att ett enda hårstrå har givit vika!!! Hur är det möjligt?? Så jag blev tvungen att igår morse raka benen. Förvisso sa min sköterska att håret brukar ge vika uppifrånm och ner, så jag visst borde jag vara förberedd på det, men ändå. Hoppet är som bekant det sista som överger människan.

Nu ska jag hålla koll på de små håren på benen och se om de vågar sig ut igen... För på onsdag kommer nästa dos och då jäklar ska de väl ändå inte stå pall längre? Eller...

To be continued...

styrkan sitter i håret, eller?

Ja men varför är det så laddat detta med håret? Är det så att vi skickar så mycket information om oss själva via vårt hår, att det är orsaken till paniken när vi hamnar i en sits där håret kommer att falla? Jag kan bara tala för mig själv, men kan utan underdrift säga att när jag igår kände hur lätt hårstråna lossnade från mitt huvud, så fick jag panik! Jag började må illa rent fysiskt. Och ändå kunde jag inte sluta dra mer och mer och mer...

En kompis berättade igår för mig om hur håret på Cecilia i Arn-filmerna ändras beroende på vilket tillstånd hon befinner sig i. När hon är glad och det är en romantisk scen är hennes hår fylligt och gärna krusigt (fanns det verkligen våffeltänger på den tiden?) medan om hon är ledsen så är hennes hår rakt och av betydligt mindre mängd. Lustigt!

Men om det faktiskt är så att håret säger mycket om oss så är det kanske inte så konstigt att jag förfasade mig över att tappa håret.

Så fort jag fick veta att det skulle komma att hända, bestämde jag mig för att klippa en kort frisyr. För att inte gå från långt till ingenting, och för att vänja mig vid att se annorlunda ut, och också för att barnen skulle få förbereda sig lite. För att skaffa mig inspiration till korta frisyrer så slog jag upp senaste numret av Damernas Värld. Gissa hur många bilder med en korthårig kvinna jag hittade? Just det - noll!! Inte en enda korthårig tjej i hela tidningen. Varken i modereportage eller annonser. Klart upprörande tyckte jag och ventilerade det med min korthåriga kompis Sanna. Jag var ganska upprörd. Med tanke på hur många kvinnor idag som har kort hår, och som säkert också vill kunna identifiera sig med modellerna i reportagen, så är det anmärkningsvärt att allt som visas är långt, svallande, gärna lockigt hår! Hursomhelst, när jag var på god väg att skicka ett mejl till Damernas Värld och poängtera detta, dök nästa nummer upp. På omslaget ler en snygg, korthårig tjej emot mig, och ett långt modereportage gestaltas av en korthårig modell. Ha, ibland behöver man inte ens agera innan ordningen är återställd!

Åter till mitt håravall. Jag insåg igår att för första gången sedan jag fick mitt cancerbesked, så hade jag chansen att ta kommando, att inte bli ett offer! Och när håret lossnade än lättare i morse så ringde jag frisören och talade om hur landet låg. Jag fick komma dit på förmiddagen och efter en ganska kort tids resonerande så bestämde jag mig för att raka av alltihopa. Det kändes skönt att göra det innan jag börjar bli fläckvis kal och innan det ligger stora testar på kudden när jag vaknar. Det är ändå bara en fråga om dagar eller kanske timmar, innan det sker iallfall. Så så blev det! 3 mm långt, eller kort, är mitt hår nu. Och drar jag handen genom det, så lossnar redan de korta små stråna.

Whoops, det gick ett halvt dygn innnan jag hann skriva färdigt detta.

Nåväl, idag har jag vant mig ytterligare och jag har lämnat barnen på skola och dagis. Det väckte förstås en del uppmärksamhet bland alla barn, men det kändes okej. Och för barnens skulle också bra att ta mig tid att prata med dem som hade frågor och funderingar. På dagis hade jag ett tiotal barn runt omkring mig till slut som ville känna på mitt huvud. Och jag tror att det var bra för Matilda att de andra barnen förstod att även om jag ser annorlunda ut så är jag fortfarande samma person.



Kan inte heller låta bli att reflektera över att om en man rakar huvudet så är det inget märkvärdigt, men när en kvinna gör det så tittar man gärna lite extra. Så, mitt tips om du känner att omvärlden ignorerar dig - raka huvudet!!



Lägger in ett par bilder så får ni se hur jag ser ut. Jag känner mig faktiskt rätt cool, även om det är ganska kallt... :-)

Kan bara inte låta bli.. Panik i butiken, skulle bara rycka ett grått hårstrå (ja, det finns ett och annat..) och det bara lossnade!! Det har kliat i hårbotten i dag och jag undrade för mig själv om det är ett tecken på att håret börjar lossna? Kanske det faktiskt är så! Jag har bävat för detta, även om jag de senaste 10 dagarna har tagit en biverkning i taget. Och håret är det sista, mig veterligen. Det blir kanske ett nytt foto här snart, korthårigare än någonsin.

Åh, vad märkligt mitt liv är. Ena stunden gläds jag åt min nya gardin och nästa så kryper oron tätt inpå och klumpen i magen växer igen. Plötsligt blir jag så smärtsamt påmind om vad det är jag går igenom. Usch, bara usch.

Ska jag blogga nu också?

Ja, frågan har dykt upp flera gånger i mitt huvud de senaste veckorna. Inte för att jaga tror att så många människor där ute vill läsa om mitt liv och mina tankar. Utan snarare för att jag i princip har haft en blogg redan, men av mer privat karaktär. Jag har upptäckt att det har varit ett utomordentligt sätt att kommunicera med många människor på en och samma gång. Dessutom har jag fått många positiva kommentarer på mina utskick, så varför inte göra på detta sätt istället, så kan de som vill hålla sig uppdaterade om hur jag mår och hur saker och ting går! Fiffigt, inte sant? Som Brasse skulle ha uttryckt det.

Men jag tänker att allt inte kommer att handla om cancer utan om andra viktiga saker här i världen. Surdegar, sylt och saft bland annat!

Men nog nu! Detta får bli mitt första inlägg, sedan får vi se när fortsättningen kommer. Men det känns bra redan från start!

Nu får jag se om det är någon som kommer att läsa detta - spännande....

För övrigt kan jag bara konstatera att jag uppskattar dagar då jag inte har något med vården att göra. Inga prover att lämna, ingen kurator eller läkare att träffa, inga medciner att ta (nåja, någon liten rackare om dagen räknas inte längre). Och håller sig bara illamåendet borta nu fram till nästa behandling så är jag oerhört tacksam!!