Även en krigare blir trött

En vän skrev häromdagen något i stil med att hon vet att jag är en krigare, men att även en krigare blir trött. Hon träffade huvudet på spiken. Idag är jag en trött krigare. Jag får så mycket positiv feedback från er som läser min blogg eller på annat sätt följer mig på min resa bort från cancern. Och det är många som imponeras av min styrka, mitt mod och min humor. Jag inser att jag helst kommunicerar när jag själv känner mig just sådan - stark och full av förtröstan. Men det finns naturligtvis dagar och stunder då jag inte känner det så. Då jag inte har styrkan, orken eller lusten att vara så där tapper och modig som ni uppfattar mig.

Idag är en sådan dag och jag tänkte dela med mig av den också.

Jag har idag opererat in en så kallad injektionsport, genom vilken jag framöver kommer att få mina behandlingar. Det krävs numera ett större kärl vid cyctostatikabehandlingen nämligen. Jag har känt mig nervös och olustig inför denna operation. En operation av ett slag som i vanliga fall inte skulle oroat mig nämnvärt. Men det är inte som vanligt. Jag känner mig så skör och mina marginaler är så små.

Fantastisk personal bemötte mig på Danderyds Sjukhus idag. Kompetenta, snälla människor som månar om mig och försöker se till att jag har det så bra som möjligt. Men jag vill bara därifrån. När jag ligger på operationsbordet och tårarna börjar rulla utmed mina kinder, utan att jag riktigt vet varför, så känner jag mig bara så liten och ensam. Ensam på ett sätt som betyder att det bara är jag som kan bära detta. Ni kan stötta och heja på, och det är jätteviktigt för mig, men det är jag som måste ta mig igenom detta elände.

Jag vill inte vara här. Jag vill att mitt och min familjs liv ska var precis som förut. Jag ställer mig frågan varför? Hur kommer det sig att just jag drabbades av detta? Och hur kommer det sig att den lilla, lilla risken för metastaser slår in? Varför har jag sådan otur?
Jag vet att det inte finns några svar och jag lägger inte heller ner tid eller energi på att hitta dem. Jag vet bara att det är frustrerande.

Och ändå, mitt i min ledsenhet och sorg, så känner jag att jag har kommit undan med blotta förskräckelsen. Jag kunde lika gärna ha varit dödsdömd, men det är jag inte. Jag vet att jag kommer att leva. Men döden har liksom knackat på min dörr och visat sig för mig, och jag kommer aldrig komma ifrån det. Det kanske ändras framöver, jag hoppas det. Hoppas att jag kommer att lära mig leva med den här erfarenheten på ett postistivt sätt, och inte leva i fortsatt skräck för vad som kan komma att vänta på mig runt nästa hörn.

Imorgon är det dags för behandling nummer två. Och det känns tungt i dagsläget. Jag vill inte in i den skiten igen. Kan inte någon bara komma och röva bort mig?


Ja, även en krigare blir trött.

Nu ska se till att dricka ordentligt med vatten idag, så hoppas jag på mindre illamående imorgon. Nästa inlägg hoppas jag åter visar på min styrka och kraft. Men idag finns den inte.

/Anna