Nu har det vänt!

Faktiskt – och det är en underbar känsla.

Det är naturligtvis svårt att veta vad som är vad; medicin, sömn, ny fas eller vad det nu är. Men troligtvis har medicinen kickat in. Jag har nu ätit den i drygt tre veckor, och det är ungefär så lång tid det tar innan den har en kännbar effekt. Hursomhelst så känns det väldigt skönt. Jag känner mig så mycket mera glad och energisk. Inte alls så tyngd som jag har känt mig de senaste månaderna.

Jag sover, som jag sagt tidigare, så väldigt bra med insomningspreparat! Och naturligtvis så påverkar även det mig i en positiv riktning. Tänk att kunna få hjälp med en sådan basal sak!

Jag som alltid varit ganska skeptisk till all typ av medicinering har börjat omvärdera min syn på dessa. Är man i behov av hjälp så ska man ta emot den. Kroppen talar sitt tydliga språk och signalerar klart när den inte orkar mer. Det svåra, i alla fall för mig, är att lyssna till det och vara uppmärksam på de signalerna. Men nu har jag från flera olika håll hört samma sak och då börjar polletten så sakta trilla ner. Ibland går det inte snabbt på kontoret, men det viktiga är väl ändå att tillslut komma till insikt och kunna göra något åt sin situation?

Efter att Matildas vattkoppor lagt sig så har det också blivit lugnare här hemma och jag har fått mer tid att fokusera på mig själv. Denna vecka är barnen i Rönninge hos mormor och morfar och med andra ord är det lugna gatan här. Jag har haft några riktigt sköna förmiddagar då jag bara skrotat omkring, läst tidningen, läst böcker med mera mer eller mindre onyttigt.

Igår förberedde jag midsommarmaten och förutom den traditionella laxen som jag alltid gravar, lade jag in två olika sorters sillar. En med stenbitsrom och en vitlökssill. Tror det kommer att bli smaskigt! Idag ska jag baka kokosflarn till systersonens Jesper glädje! Han brukar sluka dessa kakor som endast bakas till Midsommar. (borde kanske baka dem lite oftare när de är så goda, eller är de just så goda för att de bara serveras en gång om året?)

Men jag saknar socker så nu står valet mellan att fördjupa relationen till våra relativt nya grannar, eller ge sig ut i regn och rusk?

När man är barnfri så måste man passa på att utnyttja det, så ikväll blir det till att äta ute. Kanske till och med en bio? Jag vet inte vad som är sevärt på biograferna just nu, så kom gärna med tips!

Jag önskar dig som läser en riktigt skön midsommar. Låt oss hoppas på sol och värme och massor av jordgubbar!

inte svart eller vitt!

Tack för inlägg, kloka ord och uppmaningar! Jag behöver dem säkert. Jocke frågade mig om jag hade läst era inlägg, vilket jag förstås har gjort, och jag sa direkt att ”vi befinner oss alla på olika platser i vår resa och process”.

Så först och främst vill jag klargöra att jag på intet sett ser mig själv som sjuk. Jag är inte min sjukdom, den finns inte kvar i mig, fysiskt. Det gör däremot sviterna av den. Det är kännbart både i kroppen och i själen. Jag försöker hantera båda delarna, lite i taget. Och visst är det så att jag fastnar i någon typ av besvikelse och frustration över att överhuvudtaget befinna mig där jag befinner mig. Men det har numera inte med själva cancern att göra. Utan snarare det faktum att det dyker upp andra bakslag som behöver hanteras.

Eftersom jag får lite olika reaktioner på det jag skriver, både svar på bloggen men även privata mail, så känner jag mig styrkt i att det är många andra som upplever precis det jag upplever. Trodde väl inget annat heller egentligen, så unik är jag nog inte! Men det slår mig också att beroende på livssituation så hanterar vi nog livet efter cancern på olika sätt också. För min del handlar en del om mig som sångerska. Jag har inte varit verksam ordentligt sedan jag blev sjuk, rösten funkar inte som jag önskar. Och i den här frilansvärlden så finns det en inneboende stressfaktor. En stress som dels säger att jag kommer längre och längre bort från sångarvärlden för varje dag som jag inte övar och jobbar som vanligt, och dels en som säger att jag kanske inte orkar fortsätta sjunga överhuvudtaget? När man är sjukskriven från ett ”vanligt” jobb så är man sjukskriven, gissar jag. Man svarar inte på sin jobbanknytning och kollegorna meddelar folk som ringer att personen i fråga är sjukskriven. I min värld så behöver jag ständigt upprätthålla mitt kontaktnät och jag har knappt råd att tacka nej till ett uppdrag, med risk för att inte få frågan igen. Man kan verkligen diskutera simligheten i det, men så ser det ut.

Jag känner också en stark olust över min fysiska status. Jag vet att jag mår bra av att träna och jag gör det också emellanåt, men jag har svårt att känna den där riktiga lusten och glädjen i det. Jag upplever att jag går upp i vikt (upplever eftersom jag saknar våg) och det är också frustrerande.

Vad jag försöker säga är att det är så många parametrar som spelar in i mitt liv. Många tankar, många frågeställningar som har väckts under den här resans gång. Och det handlar mindre om att jag är (har varit)sjuk, och mer om att jag har påverkats av min sjukdomstid och sjukdomen har givit mig konsekvenser som påverkar mig både fysiskt och psykiskt.

Det var allt för idag! Forsätt gärna kommentera – det är inspirerande!

tillbaka..

”du verkar sova himla bra nu…” – fick jag som sms idag, med syftning på att jag inte har bloggat på länge. Haha! Ja, visst sover jag bra. Otroligt vad snabbt man glömmer hur det är att sova en hel natt utan störningar! Det är riktigt skönt att ha fått hjälp med detta. Jag känner hur jag inte alls stressar upp mig inför att gå och lägga mig nu, som jag gjorde tidigare.

Men i övrigt är det lustlöst. Kan man säga så? Jag har ingen lust, med något egentligen. Jag upplever att jag gör det som förväntas av mig. Går på de sociala tillställningar som är angelägna och beter mig som vanligt. Men det tär på krafterna och jag själv tycker att jag spelar en roll. Rollen som mig själv förvisso, men ändå inte. Rollen av mig själv såsom ni andra känner mig. Det gör mig inget, jag har inget behov av att gå bort och träffa människor för att sitta och beklaga mig över mitt eget tillstånd. Men som sagt, jag har blivit varse att jag inte alls har den ork eller energi som jag brukar. Nu, under de första tre-fyra veckorna av medicinering så förstärks också de depressiva symptomen, vilket gör att jag känner mig ännu mer under isen.

Det är en konstig känsla jag bär på. Jag uttryckte igår till Jocke att jag känner mig tom. Inget är riktigt kul, eller för all del tråkigt heller, det är som om jag är nollställd. Ett vakuum i väntan på bättre tider. För det är jag förvissad om – det kommer att bli bättre. Och jag är glad att jag har fått och tagit emot hjälp.
I förra veckan fick jag träffa en psykoterapeut. Svårt att avgöra efter en gång om det verkar bra eller ej. Tillräckligt bra för att vi ska träffas denna vecka också. (så intressant att notera att stavningsprogrammet alltid reagerar på ordet ”ej”, eftersom det varnar för att det låter ålderdomligt. Är det bara jag som använder ej??) Hon jobbar mycket med bildterapi, vilket jag inte har gjort, men fick nosa på vid ett gruppsamtalstillfälle i höstas. Och blev överraskad av att det faktiskt hände något i kroppen när jag målade. Efter att prestationsångesten lagt sig då! För måla är inte min starka sida, även om det är något som jag önskar att jag var bättre på. Kanske att bildterapi skulle kunna fungera som en inspiration för mig? På mors dag i år så fick jag så fina teckningar av mina barn, och tänkte att det var länge sedan jag ritade en teckning till min mamma. Sagt och gjort, jag målade en bukett blommor som jag tog med till mors dags-middagen. Mamma blev nog lite förvånad, men också glad tror jag!

Ödemet kryper ner i fingrarna på mig, vilket inte är toppen. I den här värmen så sväller väl alla lite grand tänker jag, men jag är inte nöjd med den här utvecklingen. Jag talade med lymfterapeuten på DS och hon bad mig hålla koll på det. Jag behöver kanske kompressionshandske med fingrar. Har idag typ torgvante. Bortsett från det så känns kroppen rätt okej. Knäet håller sig i schack och jag tänker att det inte gör så mycket att det dröjer med en kallelse till Sophiahemmet och Artrokliniken. Jag har sprungit lite och det har funkat okej. Inte smärtfritt men betydligt bättre än för en månad sedan.

Jag funderar på hur kropp och knopp hänger ihop? Jag har ju haft så många flanker att jobba på rent fysiskt; knä, arm, mage och röst, vilket har gjort att mitt humör och sinnesstämning har dragits ner. Nu när jag vet hur det förhåller sig med magen, och också har börjat medicinera för min mentala hälsa, så känns det som om kroppen slappnar av lite. Och kanske då att den också kan släppa på de fysiska symptomen jag har? Jag vet inte i vilken grad och på vilket sätt, men att kropp och psyke hänger ihop det är ju helt klart.

Jag vet också att jag behöver struktur i min vardag. Jag behöver skaffa mig strategier för att inte stressa upp mig. Därför har jag köpt en lite anteckningsbok där jag skriver ner allt jag behöver komma ihåg. Saker som ska göras, telefonsamtal som ska ringas, mail som ska skickas och så vidare. På så sätt avlastar jag hjärnan som slipper blir stressad över allt den ska komma ihåg. För komma ihåg saker göra jag verkligen inte! Det är så tydligt att min kropp signalerar att jag behöver varva ner! Jag tolkar det i alla fall så eftersom jag har så svårt att minnas saker, svårt att koncentrera mig längre stunder och blir stressad av att mobilen ringer. Men som sagt, med en liten bok så har tillvaron blivit lugnare. Fånigt lätt kan tyckas men det funkar faktiskt!

Jag gläds åt att vara med barnen. De är en så positiv input i livet och jag tycker att jag har blivit bättre på att faktiskt vara närvarande med dem, när jag är med dem, om du förstår vad jag menar. Att verkligen lyssna på vad de har att säga och inte svara med ett ”hm, säger du det”, samtidigt som jag tänker på morgondagen och allt jag skulle komma ihåg att göra då. Matilda är hemma nu med vattkoppor, men är pigg som en lärka, vilket ger oss många mysiga timmar ihop. Hon säger kloka och roliga saker. Och påminner mig om vikten av att vara närvarande i nuet. En sådan uttjatad klyscha, jag vet. Men det är väl en klyscha av en anledning tänker jag? Dessutom är det så att när man lyckas uppnå närvaro i nuet så är det en så tillfredsställande känsla, att man gärna vill tillbaka dit. Och på så sätt blir man, förhoppningsvis, bättre på att vara det. Att bara vara, tänk att det ska vara så svårt för de flesta av oss nutidsmänniskor?

Men det är det jag har som mål med min sjukskrivning nu i sommar. Att vara i nuet, att ge mig själv tid och ro och fokusera på det som är här och nu. Jag som gärna vill springa ifrån mig själv allt som oftast nu för tiden, behöver stanna upp och lära mig acceptera den här punkten som jag befinner mig på just nu. Anna i juni 2011 är precis det jag är nu. Jag vet inte hur det är om en eller två eller sex månader. Men jag vet hur det är nu och det försöker jag förhålla mig till. Och det är väl det som är min stora utmaning, eftersom jag, precis som de flesta andra, inte har behövt resonera på något annat sätt. Innan jag blev sjuk planerade jag långt fram i tiden, hade koll på mig själv och min egen kapacitet, vilja och lust. Men så är det inte längre, och även om jag vet det intellektuellt så är känslolivet låååångt efter. Och det är det glappet som skapar konflikt i mig och också frustration.

Ja, så är det idag. Nu ska jag gå och lägga några bitar pussel till i vårt stora pusselprojekt!

På återhörande, och det ska inte dröja så länge…

SOVER!

Jag sover natten igenom! Det känns fantastiskt. Jag hade glömt bort hur det känns eftersom jag inte har gjort det på över ett år. Sedan jag började med den antihormonella behandlingen har jag vaknat av svettningar varje natt. Och dessförinnan så var det bröstet som gjorde att jag inte kunde sova ordentligt. Men nu, nu är det annorlunda. Jag inser vilken betydelse sömnen har och lyckan över att få vakna utvilad är stor.

Den antidepressiva tar några veckor på sig innan effekten blir kännbar och i insättningsskedet så förstärks olustkänslorna. Jag upplever att det går väldigt upp och ner, emellanåt känns det rätt okej, och emellanåt känner jag mig oerhört ledsen och nedstämd. Jag mår illa och har en konstig bismak i munnen, vilket säker är biverkningar. Jag hoppas att de är övergående.

Jag hade ett jättebra samtal med min chef på Eric Ericsonhallen. Inför det samtalet kändes det så jobbigt att tala om saken och det faktum att jag kommer att vara sjukskriven mer, istället för mindre, som det var tänkt. Men hon var otroligt förstående och månade, förstås, om att det viktigaste är att jag mår bra. Dessutom är sommaren en period då vi har mindre att göra, vilket också underlättar sjukskrivningen.

Så jag tror att jag börjar anpassa mig till denna situation och att det ser ut som det gör. Jag är tacksam för de som hör av sig och bekräftar att jag på intet sätt är unik, utan att det är många som tar hjälp när man känner att det inte går längre, cancersjuk eller ej. Men att det är många cancerpatienter som hamnar här är ingen hemlighet. Ingrid beskrev det så bra i sin kommentar till mig häromdagen. Vi känner igen oss i varandra. Att det till stor del handlar om att förstå och acceptera. Men ibland är det så svårt! Jag har funderat en hel del på just detta. Varför kan jag inte bara skaka av mig detta nu, cancern är ju borta, det är dags att gå vidare, lägga detta bakom mig, eller åtminstone lära mig leva med det. Leva med de erfarenheter och insikter som cancern har inneburit. Men jag är inte där – än. Jag vet att jag kommer att komma dit, och jag är glad över att jag kommer att få hjälp av en psykoterapeut att komma vidare.

En bra sak, som jag knappt vågar skriva om med rädsla för att det vänder, är att mitt knä faktiskt känns lite bättre! Sedan jag fick besked om att det knappast kommer att bli bättre med enbart träning, men att det inte heller blir värre av att träna, så har jag cyklat en hel del. Till jobbet, skolan med mera. Jag låter bilen stå i största möjliga mån. Och så trampar jag på låga växlar så att jag inte belastar leden i onödan. Och faktum är att jag i dagsläget inte har lika ont som för några veckor sedan. Som sagt, jag vågar inte ta ut något i förskott, men just nu känns även det fantastiskt och när jag skrivit klart detta ska jag ta mig en tur i spåret.

Jag har också gått på ett par cirkelträningspass hos suveräna tränaren Jessica. Cirkelträning – minnen från skoltiden gör sig påminda och det är inte med glädje. Men det här är superkul! Grymt jobbigt men otroligt bra träning. Man får ju både kondition och styrka i ett och samma pass. Och med Jessica som inspiratör går de 45 minuterna av intensiv träning ganska snabbt! (http://www.jessitraining.se)
Över huvud taget känns det skönt att röra på mig. Jag vet ju också att både lymfödemet och biverkningarna från antihormonerna blir bättre av att träna, och det är ju en sporre om något.

Ja, så är läget just nu. Jag känner mig skör och känner att jag har väldigt dålig koll på mig själv, var jag befinner mig. Humör och sinnesstämning skiftar kraftigt och snabbt, och jag hoppas att medicinen efter några veckor ska hjälpa mig att stabilisera just detta.

Jag försöker finna ro i att det är så här det ser ut. Det är så lätt för mig att känna mig stressad. Stressad över att tiden bara går, att jag inte mår som jag vill, att jag tappar mark på sångararenan, att rösten aldrig kommer att bli återställd etc. Men jag inser också, även om det inte är med någon övertygelse, att allt kommer att bli bra. Det kommer att ta tid, och jag inte vet hur mitt liv ser ut då. Men eftersom jag inte vet något om det, så försöker jag hitta frid i nuet. Och ibland är det lättare och ibland är det svårare. Särskilt som jag är en otålig person som har lite svårt att backa ett steg eller två. Kanske är det min största lärdom på den här resan, att lära mig sakta ner till livets och kroppens eget tempo och krav? Hm, där fick jag något att fundera över, dags alltså att ge sig ut i skogen och göra just det!

Ett steg bakåt, för att kunna gå framåt!

Det känns både svårt och jobbigt att skriva om det jag ska skriva om idag. Men eftersom jag har varit öppen med så mycket annat så vill jag vara öppen även med detta.

Igår började jag ta antidepressivt läkemedel, och även sömntabletter. Hur hamnade jag här? Om jag lyfter blicken och ser på mig själv utifrån, så är det egentligen inget konstigt. Det är för mycket helt enkelt och jag får ingen ro i min tillvaro.

Jag har flera gånger under de senaste månaderna träffat läkare som påtalar att det är många som hamnar i någon typ av depression efter en cancerbehandling. Jag har dock inte upplevt mig själv som deprimerad, snarare orkeslös. Men droppen kom i förra veckan då jag gjorde en gastroskopi. Jag började ana vad det innebär att inte ha tillräckligt med resurser, då jag började gråta när sköterskan satte narkosnålen.

Jag vet inte var det kom ifrån? Jag kände mig bara oerhört ledsen, tom, orkeslös.

Och sedan visade gastroskopin att jag har ett bråck på magmunnen. Vilket ju förklarar min halsbränna som jag har dragits med under en lång tid. Detta betyder i sin tur att jag ska genomgå ytterligare en undersökning och sedan ska jag ta ställning till eventuell operation. Med tanke på att medicinering inte har hjälpt så tror man att operation kommer att bli aktuell. Men, som sagt, det får nästa undersökning visa.

Dagen efter gastroskopin var jag hos min kurator, på vad som var tänkt att vara ett avslutande samtal. Där bröt jag ihop totalt! När jag slöt mina ögon såg jag en stor skylt som blinkade med stora röda bokstäver ”JAG ORKAR INTE MER”. Det är så mycket som jag behöver ta tag i och fatta beslut om och jag känner att jag inte har resurser nog att göra det som krävs av mig. Min kurator lät mig förstå att det inte kommer att hålla, att jag är på väg nedåt. Hon sa till mig med allvarlig röst att ”du är den enda som kan ta ansvar för ditt liv, men du behöver göra det”.
Jag förstår detta intellektuellt, men det är så väldigt svårt att ta in känslomässigt.

En god vän sa igår att en människas styrkor också är hennes svagheter, och jag instämmer och förstår. Jag, som i grunden är en stark person, får väldigt svårt att inse när min ork och energi håller på att ta slut. Det brukar ju hjälpa att bara ta i lite mer, om det känns jobbigt. Men nu räcker det inte att ta i, jag har passerat det stadiet.

I måndags satt jag så hos min husläkare och talade igenom min situation. Återigen så började jag tokgråta så snart jag skulle beskriva hur jag mår. Jag fick fylla i ett MADRS-test, som indikerar var man befinner sig, psykiskt sett. Jag fick beskedet att jag har depressiva symptom som behöver stävjas, så att det inte blir värre. Det man också tydligt kunde se var att min oro, stress och orkeslöshet beror på yttre faktorer och att depressionen inte kommer inifrån. Detta kändes bra för mig, och det är också så jag upplever det själv.

Så nu är jag sjukskriven på 75 % och som sagt, satt på medicinering. Jag kommer också få en psykoterapeut, vilket jag ser fram emot. Jag upplever att jag inte kommer någon vart i min process att bearbeta min cancer, vilket i och för sig till stor del beror på att jag inte får tid och ro att göra just det, eftersom jag hela tiden får nya fysiska bakslag att ta itu med. Och jag behöver prioritera eftersom jag inte har kraft att jobba på alla flanker samtidigt. Så nu inväntar jag en kallelse till Artrokliniken för att komma till bukt med knäet och en kallelse för ny undersökning av magen på Danderyd. Dessutom fortsätter jag att jobba med rösten; logoped och sjukgymnast och eget arbete. Och så ska jag känna efter vad som är viktigast att ta itu med först.

Även om det på många sätt känns jobbigt att åter vara sjukskriven så pass mycket, så förstår jag att det är nödvändigt och jag ser det som en bra chans att få återhämta mig ordentligt under sommaren.

Det jobbigaste är nog att det ändå känns som om det går åt helt fel håll! Jag ska ju bara bli starkare, gladare och mer energisk, inte tvärtom. Men jag tror att jag håller på att förlika mig med min situation och det känns skönt att veta att jag har tid till mitt förfogande. Jag vet också att det kommer att bli bättre, även om det emellanåt känns helt hopplöst och som om jag aldrig kommer att komma ur denna nedåtgående spiral.

Men jag tar en sak och en dag i taget.