Aktuellt

22 december
Nu är det dags att säga hejdå. Detta är mitt sista inlägg och jag hoppas att jag inte får anledning att återuppta bloggen...

tisdag 14 juni 2011

inte svart eller vitt!

Tack för inlägg, kloka ord och uppmaningar! Jag behöver dem säkert. Jocke frågade mig om jag hade läst era inlägg, vilket jag förstås har gjort, och jag sa direkt att ”vi befinner oss alla på olika platser i vår resa och process”.

Så först och främst vill jag klargöra att jag på intet sett ser mig själv som sjuk. Jag är inte min sjukdom, den finns inte kvar i mig, fysiskt. Det gör däremot sviterna av den. Det är kännbart både i kroppen och i själen. Jag försöker hantera båda delarna, lite i taget. Och visst är det så att jag fastnar i någon typ av besvikelse och frustration över att överhuvudtaget befinna mig där jag befinner mig. Men det har numera inte med själva cancern att göra. Utan snarare det faktum att det dyker upp andra bakslag som behöver hanteras.

Eftersom jag får lite olika reaktioner på det jag skriver, både svar på bloggen men även privata mail, så känner jag mig styrkt i att det är många andra som upplever precis det jag upplever. Trodde väl inget annat heller egentligen, så unik är jag nog inte! Men det slår mig också att beroende på livssituation så hanterar vi nog livet efter cancern på olika sätt också. För min del handlar en del om mig som sångerska. Jag har inte varit verksam ordentligt sedan jag blev sjuk, rösten funkar inte som jag önskar. Och i den här frilansvärlden så finns det en inneboende stressfaktor. En stress som dels säger att jag kommer längre och längre bort från sångarvärlden för varje dag som jag inte övar och jobbar som vanligt, och dels en som säger att jag kanske inte orkar fortsätta sjunga överhuvudtaget? När man är sjukskriven från ett ”vanligt” jobb så är man sjukskriven, gissar jag. Man svarar inte på sin jobbanknytning och kollegorna meddelar folk som ringer att personen i fråga är sjukskriven. I min värld så behöver jag ständigt upprätthålla mitt kontaktnät och jag har knappt råd att tacka nej till ett uppdrag, med risk för att inte få frågan igen. Man kan verkligen diskutera simligheten i det, men så ser det ut.

Jag känner också en stark olust över min fysiska status. Jag vet att jag mår bra av att träna och jag gör det också emellanåt, men jag har svårt att känna den där riktiga lusten och glädjen i det. Jag upplever att jag går upp i vikt (upplever eftersom jag saknar våg) och det är också frustrerande.

Vad jag försöker säga är att det är så många parametrar som spelar in i mitt liv. Många tankar, många frågeställningar som har väckts under den här resans gång. Och det handlar mindre om att jag är (har varit)sjuk, och mer om att jag har påverkats av min sjukdomstid och sjukdomen har givit mig konsekvenser som påverkar mig både fysiskt och psykiskt.

Det var allt för idag! Forsätt gärna kommentera – det är inspirerande!

2 kommentarer:

  1. Det beskrev du bra.
    Plötselig har livet fått mycket flera - oönskade facetter. Flera hinder- som vi inte hade förut- som är en konsekvens av behandlingar. Både fysiskt och psykiskt. Visst är vi samma kvinna - men endå inte. För min del vet jag att så myscket inte funkar slik jag vill - det tar tid att förhoppningsvis bli bättre- eller bli van vid- " acceptera" dom nya hinderen i livet.
    Tack för din blog : )

    SvaraRadera
  2. Lilla vackra Anna!

    Huvudsaken är att du fokuserar mest på det som är bra i ditt liv "count your blessings". Då är det så mycket lättare att klara av de sämre delarna. En människa råkar inte ut för mer än just den människan klarar av, tänk på det. Svårigheterna i livet ska alla lära oss något, vi vet inte riktigt vad alltid, det kan kännas tufft många gånger, men när man ser tillbaka på jobbiga perioder så förstår man ändå att man växt som människa och blivit mognare och klokare. Så om man väger in dina olika hinder på vägen, TÄNK hur klok du kommer bli efteråt!!!
    KRAM och ha en fantastisk midsommar!

    SvaraRadera