Aktuellt

22 december
Nu är det dags att säga hejdå. Detta är mitt sista inlägg och jag hoppas att jag inte får anledning att återuppta bloggen...

söndag 5 juni 2011

SOVER!

Jag sover natten igenom! Det känns fantastiskt. Jag hade glömt bort hur det känns eftersom jag inte har gjort det på över ett år. Sedan jag började med den antihormonella behandlingen har jag vaknat av svettningar varje natt. Och dessförinnan så var det bröstet som gjorde att jag inte kunde sova ordentligt. Men nu, nu är det annorlunda. Jag inser vilken betydelse sömnen har och lyckan över att få vakna utvilad är stor.

Den antidepressiva tar några veckor på sig innan effekten blir kännbar och i insättningsskedet så förstärks olustkänslorna. Jag upplever att det går väldigt upp och ner, emellanåt känns det rätt okej, och emellanåt känner jag mig oerhört ledsen och nedstämd. Jag mår illa och har en konstig bismak i munnen, vilket säker är biverkningar. Jag hoppas att de är övergående.

Jag hade ett jättebra samtal med min chef på Eric Ericsonhallen. Inför det samtalet kändes det så jobbigt att tala om saken och det faktum att jag kommer att vara sjukskriven mer, istället för mindre, som det var tänkt. Men hon var otroligt förstående och månade, förstås, om att det viktigaste är att jag mår bra. Dessutom är sommaren en period då vi har mindre att göra, vilket också underlättar sjukskrivningen.

Så jag tror att jag börjar anpassa mig till denna situation och att det ser ut som det gör. Jag är tacksam för de som hör av sig och bekräftar att jag på intet sätt är unik, utan att det är många som tar hjälp när man känner att det inte går längre, cancersjuk eller ej. Men att det är många cancerpatienter som hamnar här är ingen hemlighet. Ingrid beskrev det så bra i sin kommentar till mig häromdagen. Vi känner igen oss i varandra. Att det till stor del handlar om att förstå och acceptera. Men ibland är det så svårt! Jag har funderat en hel del på just detta. Varför kan jag inte bara skaka av mig detta nu, cancern är ju borta, det är dags att gå vidare, lägga detta bakom mig, eller åtminstone lära mig leva med det. Leva med de erfarenheter och insikter som cancern har inneburit. Men jag är inte där – än. Jag vet att jag kommer att komma dit, och jag är glad över att jag kommer att få hjälp av en psykoterapeut att komma vidare.

En bra sak, som jag knappt vågar skriva om med rädsla för att det vänder, är att mitt knä faktiskt känns lite bättre! Sedan jag fick besked om att det knappast kommer att bli bättre med enbart träning, men att det inte heller blir värre av att träna, så har jag cyklat en hel del. Till jobbet, skolan med mera. Jag låter bilen stå i största möjliga mån. Och så trampar jag på låga växlar så att jag inte belastar leden i onödan. Och faktum är att jag i dagsläget inte har lika ont som för några veckor sedan. Som sagt, jag vågar inte ta ut något i förskott, men just nu känns även det fantastiskt och när jag skrivit klart detta ska jag ta mig en tur i spåret.

Jag har också gått på ett par cirkelträningspass hos suveräna tränaren Jessica. Cirkelträning – minnen från skoltiden gör sig påminda och det är inte med glädje. Men det här är superkul! Grymt jobbigt men otroligt bra träning. Man får ju både kondition och styrka i ett och samma pass. Och med Jessica som inspiratör går de 45 minuterna av intensiv träning ganska snabbt! (http://www.jessitraining.se)
Över huvud taget känns det skönt att röra på mig. Jag vet ju också att både lymfödemet och biverkningarna från antihormonerna blir bättre av att träna, och det är ju en sporre om något.

Ja, så är läget just nu. Jag känner mig skör och känner att jag har väldigt dålig koll på mig själv, var jag befinner mig. Humör och sinnesstämning skiftar kraftigt och snabbt, och jag hoppas att medicinen efter några veckor ska hjälpa mig att stabilisera just detta.

Jag försöker finna ro i att det är så här det ser ut. Det är så lätt för mig att känna mig stressad. Stressad över att tiden bara går, att jag inte mår som jag vill, att jag tappar mark på sångararenan, att rösten aldrig kommer att bli återställd etc. Men jag inser också, även om det inte är med någon övertygelse, att allt kommer att bli bra. Det kommer att ta tid, och jag inte vet hur mitt liv ser ut då. Men eftersom jag inte vet något om det, så försöker jag hitta frid i nuet. Och ibland är det lättare och ibland är det svårare. Särskilt som jag är en otålig person som har lite svårt att backa ett steg eller två. Kanske är det min största lärdom på den här resan, att lära mig sakta ner till livets och kroppens eget tempo och krav? Hm, där fick jag något att fundera över, dags alltså att ge sig ut i skogen och göra just det!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar