Hög på Betapred

Dagen efter behandling nummer fem och jag har varit upp sedan klockan fem också! Härligt med Betapred, kortison, som gör mig rätt så speedad. Nåja, jag har fått mycket gjort i arbetsväg i dessa arla timmar. Jag hoppas att det imponerar lite på dem som fått mejl till, om de noterar klockslagen då de skickades, haha.

Behandlingen igår gick som förväntat. Det är aldrig roligt att åka dit; att påminnas om varför jag måste dit, känna lukterna och atmosfären. Min älskade mamma kom efter ett tag, trots att jag inte tyckte att jag behövde sällskap. Men det var trevligt och bra att ha henne där, så tack för att du stod på dig mamma och kom fastän jag sa nej. Ibland vet mammor bäst, är det inte så? Dessutom följde hon med mig hem och hjälpte mig städa lägenheten - fantastiskt!

Så än så länge mår jag okej. Smaklökarna börjar kännas konstiga men ingen panik än. Jag har gurglat Vichyvatten nu på morgonen för att om möjligt förhindra den beläggning som jag tidigare fått i munnen. Vet inte de hjälper men det är helt klart värt ett försök. Efter ett bra samtal med min sköterska igår så tänker jag denna gång försöka förebygga biverkningar i största möjliga mån. Alltså ta mina mediciner innan allt bryter ut; värk, illamående, förstoppning, ögonvärk/svullnad. Det kan kanske tyckas både självklart och enkelt, men eftersom biverkningar har skiljt sig åt en hel del. Det som gällde för den ena gången gällde inte för nästa. Det har också tagit tid för mig att komma över tänket att hålla nere medicineringen. Det finns något inbyggt i mig, och jag tror i de flesta människor, att man inte vill äta mer medicin än nödvändigt Men jag har nu insett att i jämförelse med cytostatikan så är alla andra mediciner en droppe i havet, i förhållande till vad de gör med, eller kanske hellre mot, min kropp. Så nu laddar jag för att må så absolut bra som jag kan göra!

Ibland vet jag inte hur öppen jag ska vara med vad jag går igenom. Till exempel ringde en kund igår under behandlingen. Han frågade om jag var talbar och jag sa ja. Det känns konstigt att i ett sådant läge säga; talbar och talbar, jag ligger just nu och får en dos cytostatika, men prata på du, det är nog inget hinder. Jag är inte helt säker på hur folk tar en sådan information? Om vänner ringer är det förstås inget problem, utan det är det andra, som jag har en professionell relation till som blir lite mer problematisk Ibland kan jag dock känna en lust att slänga ur mig en sådan kommentar bara för att se hur folk reagerar. Men det är inte heller bra eller rättvist tänker jag så jag gör det förstås inte.

En annan sak som börjar kännas jättejobbig är att jag inte alls rör på mig nuförtiden. Kan tyckas vara en petitess i sammanhanget, men för mitt välbefinnande är det viktigt. Inte lika mycket för mitt utseendes skull, även om det också har betydelse, men framför allt för min fysiska status. Sedan den senaste behandlingen så har jag haft kraft och mått bra i cirka en vecka. Och förutom att jag då passade på att jobba en del, så var det först i måndags som jag kände mig stark nog att ta en promenad, vilket inte blev av... Och så var det dags för ny omgång igår. Hm, hoppas dock att jag kan ta mig i kragen och promenera lite före nästa omgång. Jag känner att jag mår så bra av det både fysiskt och psykiskt. Jag har dock blivit peppad av både syrran och min sjukgymnast att mina muskler har bra minne och att jag kommer att komma tillbaka snabbt i både styrka och kondition när jag väl börjar träna igen. Jag siktar på att göra det i början av september. Jag säger det högt så att det också blir en sporre för mig att verkligen göra det, så kan du fråga mig hur det går :-).

Jag har blivit utmanad av min kusin Patrick att springa Maraton nästa år. Det känns dock lite för långt, särskilt med tanke på mina lätt slitna knän. Men en halvmara däremot kan vara något, och jag antar den utmaningen. Så får vi se vilket lopp det kan bli. Är lite sugen på Broloppet (Öresund-Köpenhamn) bara för att det är lite spektakulärt. Å andra sidan känns det ju dötrist att bara springa över en bro, och förresten, innebär inte det att man har en lååånga uppförssträcka åt ena hållet?? Hm, detta tåls att fundera på medan jag tränar under hösten/vintern. Kanske någon har ett bra tips på ett kul lopp?

Nu har Hampus vaknat och sitter vid min sida i soffan. Gäspar fortfarande men vill ändå hellre vara här med mig än gå och lägga sig igen. Mysigt!
Nu ska vi strax packa för att skicka ut barnen till kusinerna på Ingarö. Något som de verkligen ser fram emot. Och nu kom även Matilda upptassande och satte sig på min andra sida. Så det är hög tid för pussa och kramar, vilket gör att det får bli färdigbloggat för idag!

ha det gott där ute så kommer jag snart tillbaka!