Dagar av normalitet

Hallå där ute!

Fick idag ett mejl som började med "jag saknar din blogg", och det är ju smickrande, så nu tar jag tag i saken och bloggar lite! Vi har varit ute med båten några dagar och jag har inte varit uppkopplad mycket överhuvudtaget. Mest för att sköta de mest akuta jobbärendena, men annars har jag försökt att koppla ifrån även datorn.

Att vara på båten har varit ljuvligt och något av terapi för mig. Jag satt där i solgasset i söndags och hörde vågskvalpet och kände doften av hav och kunde konstatera att det var det första som har känts helt normalt, sedan början av februari. Plötsligt upplevde jag att allt var som det ska vara. Och det var en befriande känsla. Visst har jag biverkningar kvar, men de trycktes liksom undan av allt annat underbart. Det har varit ett effektivt sätt att ladda batterierna på och komma undan vardagen hemma. På något sätt så kom jag undan även alla jobbiga tankar på köpet.

Idag skulle min käre vän Johan ha fyllt 39 år. Han blev 30. En hjärntumör satte stopp för fortsättningen på hans liv. Mina tankar går till hans mamma och syskon alldeles särskilt idag, och till Johan själv förstås. När Johan var sjuk så var Hampus nyfödd. Jag hade fullt upp med min lilla bebis och även om jag försökte att finnas där för Johan så visste och förstod jag inte alls vad han gick igenom och vilken kamp han utkämpade. Idag vet jag bättre. Och idag lider jag med alla som behöver utkämpa sina strider mot olika sjukdomar.

Min ena CK har i veckan fått sin sista cellgiftsbehandling, och mår för tillfället uruselt. Det gör så ont i mig när hon berättar om det. Det spelar ingen roll att det är den sista, det är lika fördjävligt i alla fall. Biverkningarna blir inte färre, inte lindrigare, tvärtom tar orken, lusten och energin slut och kanske att det gör biverkningarna värre? Det är bara att härda ut, men det är inte så lätt alla gånger. Och när jag tänker en knapp vecka framåt så börjar jag må illa bara av tanken på att åka till Danderyd. Usch, känner jag när jag tänker på vad den här sjukdomen har gjort med och mot mig. Jag var inne på det i förra inlägget, att inget blir som förr, och jag vet att det är så. Livet kommer naturligtvis att gå vidare, men inte som förr. Jag bävar redan för nästa återbesök och skräcken inför att få ett återfall. Jag känner mig redan hypokondrisk och undrar om jag resten av livet kommer att vara det?

Men innan jag ska till Danderyd igen så ska jag till Tjörn med familjen och hälsa på nära och kära vänner. Det känns jättebra och jag tror återigen på att fylla dagarna med roligheter, särskilt när jag kommer närmare behandlingsdagen.

Nu hoppas jag på att glassbilen kommer förbi, jag hörde melodin i fjärran för någon timme sedan. Hoppas, hoppas....

Bloggen blir kanske lite mer sporadisk under sommaren, men jag återkommer iallafall efter onsdag och behandlingen då.

Ha det gott och sprid kärlek!