Så var den sista behandlngen över

I onsdags satte jag mig för sista gången på tunnelbanan för att ta mig till DS. Cilla ringde på vägen och undrade om hon fick göra mig sällskap, ett erbjudande som jag gladeligen tackade ja till, vis från förra gången! Det är något med den där avdelningen som får mig att må ganska dåligt redan på vägen dit. Även om jag vet att jag är där för att bli frisk, även om personalen är fantastisk, så vill jag inte vara där! Jag har inte valt att komma dit, känna lukterna och atmosfären. Nej, jag hör inte hemma där helt enkelt. Men nu var det alltså sista gången och det var med blandade känslor. Naturligtvis känslor av lättnad och "bit ihop", men också med en enorm trötthet och uppgivenhet. Jag har varit inne på det förut, rädslan och oron över vad som kommer nu. Även om jag inte vill befinna mig där så har det ändå inneburit en trygghet i mitt liv, en rutin som jag ägnat mig åt under de senaste dryga fyra månaderna. För det är tryggt att lägga sig i andra människors händer och låta dem ta hand om en.
Men efter två timmar kom min älskade Jocke och hämtade mig. Det kändes så skönt att gå hand i hand genom korridoren på väg hem. Jag minns så väl första gången vi var på väg i motsatt riktning och jag bara ville vända hem. Nu är det över!

Jag har under hela den här tiden känt mig väldigt trygg och omhändertagen, vilket jag tror är en förutsättning för att man överhuvudtaget ska palla med detta. Att man litar på läkarna och sköterskorna runt omkring sig. Men nu är det något annat som väntar, åtminstone ett tag. Den 23 augusti börjar strålningen och då blir det en rutin. Jag är faktiskt lite osäker på hur många dagar det blir för min del, men någonstans mellan 16 och 20. Jag var på förberedelseundersökning härom veckan. Inget konstigt alls, en datortomografi och några tatueringspunkter och sedan var det klart. Själva strålningsavdelningen är lite som bilbesiktningen, bortsett från att man inte får en förbokad tid. Det är drop-in som gäller. Man loggar själv in och sedan blinkar skyltar i taket som talar om hur långa väntetider det är för respektive behandlingsrum, och när det är dags för mig att komma in. Smidigt och praktiskt tycker jag. Det innebär att jag kan gå när det passar mig. De har rätt generösa öppettider. Strålningen är inget jag oroar mig för. Det känns lätt i sammanhanget. Många vittnar om trötthet, men det låter också överkomligt.

Men apropå trötthet så är det det jag känner av mest just nu, och jag tror att den är både fysisk och psykisk. Igår eftermiddag var det som om någon hade klubbat mig rejält. All ork bara rann ur mig under eftermiddagen. Tur då att befinna sig i Trosa, där jag kan ligga i en solstol brevid poolen och ändå låta barnen leka och bada. Jag och barnen är med andra ord i Trosa där vi bor hos min generösa morbror, i ett litet gästhus på hans tomt. Trosa är lite som mitt andra hem då jag har tillbringat alla mina barndomssomrar här. Och de senaste tre eller fyra somrarna så har jag tagit med barnen hit och återupplevt lite av det. Även mina barn älskar Trosa. Det är så lätt här, allt är nära, korta sträckor och bara mysigt! Även här blir jag väl omhändertagen. Lunch äter vi hos min mormor (det brukar vara jag som försöker ta hand om henne när jag är här, men den här gången är det annorlunda och jag böjer mig för det) och middag ikväll blir hos kusinerna. Halva släkten har hus här nere vilket gör det hela än mer trevligt! Och imorgon grill hos morbror, då även Jocke kommer ner. Så jag tycker att jag har det bra. Jag känner mig som sagt trött och ganska ledsen inombords, liksom tom. Men jag låter det vara så. Jag tror att det är det viktigaste just nu, att bara acceptera det som sker med mig. Låta kroppen och knoppen återhämta sig och och, återigen, bara vara. Jag försöker att inte tänka för mycket och analysera mig själv. Jag vet ju att hjärnan kommer att ta hand om det på egen hand, bara jag har givit den signal om vad jag vill ta reda på mer om. Allt det kommer att komma till mig.

I grund och botten är jag så glad att den här biten är över. Det är sista gången jag ska stå ut med biverkningarna. När de är över för den här gången har jag inte en vecka på mig att må bra utan då kommer jag fortsätta att må bra. Den vetskapen gör det så oerhört mycket lättare att stå ut just nu.

Om en dryg vecka hoppas jag att vi lägger loss för en längre seglats. Kylen rasade under förra veckan vi var ute, men kapten jobbar på saken och förhoppningsvis är den nya på plats inom kort. Tur att han är så händig...

Barnen sover fortfarande men vaknar nog snart. Då ska vi gå bort till Nilssons bageri och köpa färskt bröd till frukosten. Härlig semsterlyx!

Kanske att jag också hinner ta mig en liten slummer innan de vaknar till. Har varit vaken till och från sedan klockan tre i morse. Inte undra på att jag blir trött på eftermiddagen...