Det är varmt!

Och jag kan inte sova längre. Jag vaknar gärna runt fem på morgonen och i bästa fall så somnar jag om. Men idag jag legat och vridit och vänt mig och nu får det vara nog. Bättre då att gå upp och blogga lite!

Jag har haft en på många sätt bra vecka. Hampus har varit på seglarläger på dagtid, vilket har givit mig och Matilda massor av tid tillsammans, bara vi två. Och det händer inte ofta annars. Jag kan konstatera att jag inte har varit tillsammans med enbart henne så här mycket sedan hon var bebis. Det har varit jätteroligt och värdefullt. Det har blivit mycket bad förstås, men även frukost på Villa Källhagen (vi båda älskar hotellfrukostar) och Skansen efter det. Igår storhandlade vi jordgubbar och syltade och saftade. Matilda visade stort tålamod med att rensa liter efter liter. Dessutom var det ovärdeligt att ha henne med eftersom mina smaklökar inte är normala, och framförallt söta saker smakar konstigt. Så först fick hon provsmaka två olika sorter hos jordgubbsförsäljaren för att avgöra vilka som var godast, och sedan fick hon smaka av sylten så att den var lagom söt. Det hade annars kunnat gå hur som helst!! :-)

Jag nämnde i förra inlägget min kurator, som jag verkligen uppskattar. Och det är roligt att höra andras erfarenheter kring detta. Jag var hos henne i torsdags och fick återigen bekräftat vilket stöd hon är för mig.

Jag känner mig ganska trött, och inte bara fysiskt utan även psykiskt. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men jag känner mig helt enkelt slut. Jag har lätt att börja gråta utan att veta exakt varför. Jag känner mig ledsen på ett sätt som påminner om sorgsenheten i början. När jag satt hos henne så insåg jag också att det är en rädsla jag känner. En rädsla inför den sista behandlingenm eller rättare sagt, för det som kommer efter den. Sedan i början februari så har mitt liv kretsat kring cancern; läkarbesök, operation, behandlingar med mera, med mera, och så ska det nu upphöra. Förvisso tar strålningen och hormonbehandlingen vid i slutet av augusti, men det känns ändå som om något nytt väntar efter den sista cellgiftsbehandlingen.
Jag uttryckte till en kompis härom dagen att jag vill ha mitt liv tillbaka, såom det var innan jag fick cancer. Men så när jag var hos kuratorn, så insåg jag att det kommer inte att bli som förut. På samma sätt som livet inte återgår till det som var förut när man föder barn, så kommer inte heller mitt liv att återgå till var det var före cancern. Och inför det känner jag en rädsla, tror jag?

Kuratorns beskrivning på det hela kan jag relatera till. Att allt det som jag går igenom är en enorm anspänning, större än jag hittills har insett. Och att kroppen har så mycket att bearbeta, både fysiskt och psykiskt. När man är mitt upp i det så finns det inte utrymmer för den psykiska biten, kroppen har fullt upp med att hantera cellgifter och biverkningar, så det mentala hänger efter lite grand.

Jag kan nu verkligen känna av anspänningen. Det visar sig i just tröttheten och nedstämdheten. Men det är något som jag tydligen har svårt att acceptera, eftersom jag fortfarande blir förvånad över min trötthet, när jag har varit på Skansen en hel dag, eller syltat och saftat i ett antal timmar och efter det preparerat både middag och tårta. Saker som i vanlig fall inte skulle ta musten ur mig direkt, men som nu fullständigt sänker mig.

"Var din egen snällaste vän", sa kuratorn åt mig innan jag gick. Hm, jag tror det innebär att skulle kunnat tacka ja till mammas erbjudande om att plocka jordgubbar åt mig i år, till exempel. Men eftersom jag ändå känner mig hyfsat okej, så tänker jag att det väl inte är någon match att ta hand om 30 liter jordgubbar? Det känns som om min starka vilja inte riktigt harmonierar med kroppens vilja och energinivå just nu.

Men jag tar till mig hennes ord och ska verkligen försöka var snäll mot mig själv och låta bli saker som jag tror måste göras. Med detta i åtanke så ska det bli så skönt att komma ut med båten. För där finns inga måsten alls. Jag ska sikta på att bara vara. En bra tanke inte bara om man går igenom en sjukdomsperiod tänker jag, utan för alla i detta tidevarv. Sätt dig ner och bara var, lyssna till ljuden omkring dig, öppna ögon och se allt runt omkring dig och dra in dofterna i näsan.

Öppna alla sinnen helt enkelt och var i dem!