Jag är inte bitter - eller jo...

När jag nu har sovit i snitt tolv timmar per dygn, minst, sedan i fredags, så börjar jag känna mig piggare igen. Och det innebär också att tankarna får mer fart och därmed får jag istället svårt att sova! Men det stör mig inte så mycket. Mina dagar är lugna och kravlösa så om jag behöver sömn imorgon så kan jag ta igen det då.

Det var inte roligt den här sista gången heller. Natten mot lördag började jag känna av värken och jag började ta smärtstillande. Under lördagen kände jag mig mattare och mattare och när Jocke kom till Trosa kände jag direkt att jag ville hem. Hem och bädda ner mig. Sedan dess har jag mått illa, haft ont, ingen smak och varit oerhört trött, vilket jag var förberedd på. Men framför allt har jag känt mig så ledsen och nedstämd.

Jag känner mig tom och orkeslös och faktiskt bitter! En känsla som är klart olustig. Jag har flera gånger under resans gång fått frågan om jag känner mig arg på att jag drabbades av cancer, och varje gång har jag svarat sanningsenligt nej. Jag är inte arg, för jag hade inte kunnat göra något annorlunda. Jag har levt ett sunt och lagom hälsosamt liv, som jag ser det. Jag har inte utsatt mig för någon ökad risk att drabbas av någon cancerform så nej, arg har jag inte varit. Men det jag känner nu är mer frustration och just bitterhet.

Frustration över att inte få styra över mitt eget liv. Det gäller både i stora och små frågor, allt från att jag inte kan äta mat som jag önskar för tillfället, till att jag med största sannolikhet inte kan föda flera barn. Det känns som om jag är berövad något. Vardagsbekymmer kanske? Det är en tilltalande tanke att få irritera sig på de andra idioterna på vägen, den långsamma kassörskan på ICA eller på att algblomningen snart drabbar Kottlasjön. Men jag befinner mig inte där, tyvärr. Jag irriterar mig på att jag kommer att försättas i klimakteriet i fem år. FEM ÅR!! Jag har nu läst på lite vad klimakteriet innebär för en kvinna. Alltså den fysiska förändringen och det är inte roligt. Kanske har man en större acceptans för de förändringarna när man befinner sig på en plats i livet då det är naturligt. Men jag hade inte tänkt att åldras i förväg på det här viset. Jag hade inte heller tänkt att jag skulle bli hypokondriker från och med den 15 februari 2010 och oroa mig över minsta lilla hudförändring eller sår som inte läker ordentligt, eller den där huvudvärken som verkar återkomma med en skrämmande regelbundenhet.

Och säg nu inte att jag inte kan hålla på att tänka så här, ingen människa klarar av att leva så, eller att det kommer att gå över. För jag vet allt det redan. Jag vet att jag kommer att finna sätt att förhålla mig till mitt nya liv på. Jag vet att jag kommer att klara av det och jag vet att livet kommer att gå vidare för mig och hela min familj. Det är bara det att jag hade inte tänkt att behöva lägga all den här energin eller tiden på att förhålla mig till dessa nya spelregler. Det kom in en ny spelare på planen som helt och hållet stjälpte det gamla över ända. Och jag gillar det inte.

Jag vill bara ha tillbaka mitt liv.

Jag är knappast unik i att vilja ha kontroll över mitt eget liv. Det finns nog flera av er som läser detta som är mycket större kontrollfreaks än jag är. Jag tycker att jag inte varit i så stort behov av kontroll tidigare, men det är kanske för att det har varit något som jag har tagit för givet?
Så nästa gång du tar dig en kopp kaffe - tänk på mig och uppskatta att du faktiskt tar dig en god kopp nybryggat kaffe, bara för att du vill det, och njut av den!

Jag känner mig verkligen bitter just nu och det får väl vara så helt enkelt.
Jag försöker klura ut sätt att belöna mig själv på, för jag tycker att jag förtjänar en massa belöningar just nu. Men inte ens det går! Mat är uteslutet tills jag får tillbaka smaklökarna. Shoppa? Nja, eftersom jag har gått upp cirka 5 kilo i vikt och bara känner mig uppsvälld och otränad så är det ingen höjdare. Så vad ska jag hitta på? Vet ej, men ajg vet att jag förtjänar något riktigt bra så tips emottages tacksamt!

Jag tänker också på vad en kompis berättade för mig, om en kollega till henne. En kollega som har gått igenom samma behandling som jag. Ett samtal hade förts på arbetsplatsen i ärendet styrka. Nån i arbetslaget sa nåt i stil med att man blir starkare av allt man går igenom. Och då hade hon svarat:

"så i helvete heller. Det finns ingen som blir starkare av att ha en sjukdom som bryter ner dej. Ingenting som du kan se som värde i det. Inte när du är i skiten och inte efter. Jag är glad att jag lever men jag tänker inte vara tacksam för en erfarenhet jag inte önskar någon. Sluta med dom där djävla flosklerna och facea livet som det är. Orättvist, djävligt och fantastiskt underbart".

Och det är väl en bra sammafattning för hur jag känner det just nu. Så om du vill fortsätta vara vän med mig - kom inte med några floskler, jag är inte mottaglig för det! ;-)

Säg inte heller att det är skönt att det är över, för det är INTE över. Cytostatikabehandlingarna är över, det är korrekt, men jag ska om mindre än en månad börja strålbehandlas. Och först därefter kommer hormonbehandlingen starta och pågå, som sagt, i fem år.

Missförstå mig inte, jag är glad att cytostatikan är över. Glad över att detta är sista gången jag ska behöva utstå alla biverkningar. Men det är en bara en del som är över. I min bok så är jag fortfarande mitt i. Och framför allt så gäller det bara den fysiska biten. Jag har varit inne på det tidigare i detta inlägg, hur går jag vidare sedan? Hur lever jag med den här erfarenheten? Hur kommer mitt liv att te sig?

Tro inte att jag kommer att gå omkring och ha dessa tankar resten av livet. Jag vet att jag kommer att få hjälp att sortera dem också och hitta sätt att förhålla mig till dem på. Syftet med det här inlägget (förutom att få mig tröttare så att jag kan somna snart!) är att belysa mina innersta, mörkaste tankar. Jag känner att jag kan bli irriterad på när folk fäller kommentarer i stil med att "vad skönt att det är över", när jag inte alls känner det så.

Jag vet att ingen som går igenom något liknande helt kan förstå mig och mina tankar. Men det är också därför som jag beskriver dem här, för att ge dig som läser en större inblick i vad det handlar om. Förhoppningsvis snappar du upp något som kan hjälpa dig i ditt möte med andra människor, i kris eller ej.

Ja, inte så muntert idag, men det är det inte alltid.

Dock har jag haft en ganska bra dag. Känner mig piggare idag och har till och med stått och övat i över en timme. Fick en lust att sjunga (se där, inte bitter hela tiden!) och det var superkul. Även om rösten var seg, otränad och inte så flexibel, så var jag ändå imponerad av hur fint det klingade och hur länge jag orkade med att sjunga. Så nu hoppas jag att jag får riktigt många bra sånguppdrag i höst så att jag har något att se fram emot och jobba inför, haha!

Lustigt, härom natten vaknade jag kl 03.00, och nu kommer jag väl att vara vaken till 03.00. Betyder det att jag har tjänat ett dygn, eller förlorat ett dygn, eller har det gått på ett ut? hm....

Nu ska jag avsluta detta inlägg och önska en god natt. Jag ska ut och googla efter resor söderut. En sen resa i höst vore toppen. Några förslag på resmål någon? Typ i oktober/november?

Ha det så gott så återkommer jag snart på en blogg nära dig...

ps intressant stavningsprogram här, "piggare" rödmarkerades och som förslag fanns bland annat "yppigare", tja vad ska man säga?