One to go

I mitt förra inlägg skrev jag en del om att föra en normal tillvaro. Om att få tillbaka mitt liv och själv få styra över timmar och dagar. Nu har jag haft en dryg vecka av något som har varit så normalt det kan vara, sedan den 15 februari, då cancerbeskedet dök ner som en bomb. Efter några dagar på båten så styrde familjen kosan till Tjörn där vi hälsade på familjen Lindegren. Underbara dagar med lek för barnen, varenda vaken minut av dygnet, och social samvaro för oss vuxna. Och det kändes så NORMALT, vilket jag njöt av enormt. Att byta miljö har visat sig vara riktigt bra medicin. Det har gjort mig gott att få byta ut väggarna här hemma, mot något helt annat. Under flera dagar har jag inte tänkt på behandlingar överhuvudtaget. Så ett stort tack till er alla på Tjörn för att ni fått mig att må så bra under flera dagar. Dessutom har jag skrattat mycket och det är också otroligt befriande!

På vägen hem började jag känna mig nedstämd igen. Tankarna på vad som ligger framför mig gick inte att trycka undan längre. När vi dessutom blev vittnen till en singelolycka, där familjen i bilen hade änglavakt, blev jag ytterligar påmind om hur skört livet är. Eftersom vi var nästnärmast efter den aktuella bilen (som av outsäglig anledning körde ner i diket och fortsatte där i flera hundra meter i full fart, innan de studsade ut på vägen igen!) stanande vi för att hjälpa till. En extremt chockad kvinna i min egen ålder fick vi ur bilens förarsäte. Hon visste inte alls vad som hade hänt. Hon berättade att hon plötsligt hörde sin man ropa "vad håller du på med, vad håller du på med!". Bilen började ryka och vi satte hela familjen i gräset i diket. Jag höll om henne och försökte tala om för henne att de var ok. Alla var okej. Flickorna, två stycken var också upprörda, men alla hade haft bilbälten på sig och hade klarat sig bra. Ambulans och och räddningstjänst var snabbt på plats och tog över och vi åkte därifrån.

Jag tänker att även för dem förändrades livet i ett ögonblick. Tack och lov gick det på det hela taget bra, iallafall rent fysiskt. Men de var snubblande nära en katastrof.

Jag blev väldigt tagen av detta, kände mig än mer nedstämd under resten av resan hem. Livet - man vet liksom aldrig vad som väntar bakom nästa hörn. Samtidigt är jag medveten om att man inte kan gå och oroa sig över allt ont som kan inträffa under resans gång. Det går ju förstås inte att leva så. Så hur gör man då? Jag tror att jag får ta till en klyscha - lev i nuet. Ja, det är varken enklare eller svårare än så.

Nu står jag inför min sista cellgiftsbehandling. Imorgon kl 13 ska jag vara där. Jag räknar med att vara därifrån senast kl 15.30. Jag vill verkligen inte utsätta min kropp för ytterligare en omgång, men så ser det ut. Och jag vill verkligen att detta ska vara den sista, den absolut sista gången jag är på en onkologisk behandlingsavdelning. Om det finns saker jag kan göra för att bättra på mina odds för att inte drabbas igen, så kommer jag att göra det. Jag ska inte sätta min fot där igen. Det är min målbild och min sanning.

Nu ska jag stoppa om barnen och sedan titta på Morden i Midsomer och såsmåningom gå och lägga mig. Nej, jag kommer inte sova särskilt gott, men det gör jag aldrig dagen före en behandling. Det är okej, det är sista gången.

Jag återkommer snart, med besked om hur det känns efteråt.

Till dess - fortsätta njuta av det som finns närmast runt er; dofter, smaker, upplevelse, men framförallt de människor som finns i er närhet!