Det snurrar runt i huvudet

En vecka efter senaste behandlingen så kan jag konstatera att jag mår bättre än sist, vilket är väldigt skönt. Jag har kunnat njuta av sol och värme och till och med badat under helgen som gick.

Intressant att konstatera är att så snart de fysiska plågorna släpper sitt värsta tag om mig, så tar psyket över. Har de senaste dagarna känt mig låg och olustig. Å ena sidan nöjd med att må hyfsat och å andra sidan känna denna trötthet och som sagt, olustkänsla. Jag kan inte sätta fingret på vad det beror på men det har inte så stor betydelse. Jag tror att min kropp och knopp har mycket att bearbeta och det utan att alltid tala om för mig vad som är på gång. Men som jag sagt tidigare så har min kurator berättat att man ofta får en mental dipp efter sista behandlingen. Detta för att man fysiskt är helt slutkörd, och mentalt för att det är mycket då som kommer ikapp en. Jag känner av det redan tycker jag, även om jag inte känner mig som ett vrak. Men helt klart är att orken håller på att ta slut och jag kan inte nog betona hur mycket jag längtar till början av augusti då vi lägger loss och lämnar allt vad cellgifter heter bakom oss, till förmån för blåa hav och lugna dagar på båten. Det känns fantastiskt skönt och bra att ha de veckorna till mitt förfogande då jag inte behöver träffa en massa människor eller ta itu med vardagsbestyren.
Jag är också välidgt glad för min fina kurator! Heder åt vården som ser till hela människan, inte bara kirurger och onkologer ser till att jag mår så bra som jag bara kan. Min kurator jobbar mest med cancerpatienter och jag känner sådant förtroende för henne. Hon är ett bra bollplank och ett stort stöd i mina tankar och funderingar.
Jag vet att inte alla patienter ber att få träffa en kurator, men jag är övertygad om att de allra, allra flesta, skulle kunna hantera sin sjukdom bättre, med det stödet. Jag vet inte heller om det är en generationsfråga? Att min generation är mer öppen för samtalsterapi än våra föräldrar? (Tar gärna emot synpunkter på detta..) En kompis, vars mamma drabbades av cancer och också gick bort i samma sjukdom, tog inte emot den hjälpen och enligt min kompis så hade hennes mamma säkerligen mått bättre av att få träffa en proffesionell persson att diskutera sin situation med.
För mig som har jobbat med en mental coach i många många år, är det helt naturligt att ta hjälp av denna typ av yrkesmänniskor. Hur hjärnan fungerar är en hel vetenskap, och dessutom otroligt intressant. För mig har mitt möte med terapeuter, coacher och andra i branschen, inneburit att jag lärt mig mer om mig själv och också om mig själv i möte med andra människor. Som jag ser det har man inget att förlora utan enbart saker att vinna. Och inte bara för stunden utan för resten av livet. Och vet du, det finns till och med stöd och hjälp till anhöriga till en person som blivit sjuk! Och för den som är intresserad finns det också kontaktperson via Cancerfonden, som står till allas förfogande; själv drabbad, partner, anhörig, kompis eller annat!

Nu rusade sonen in, stolt och glad över att ikväll ha tagit Simborgarmärket! Motivatorn för att få en seglarväst och slippa den andra, gamla, med stor och otymplig krage... Motivation ligger bakom de flesta stordåd, eller hur?
Så nu ska jag inspektera både märken och väst! På återhörande,


Anna