Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen!

Det är så fantastiskt vacker här i Ramundberget. Jag vaknar till den mest underbara soluppgång varje morgon. Solen kommer upp över fjällkammen och lyser så generöst ner på oss alla här. Vädret såg inte så lovande ut när vi kom upp, så varje dag med sol har känts som en bonus. Men faktum är att vi har haft sol varje dag, utom den första. Igår var det en sån där strålande vårvinterdag, när solen riktigt värmer och tankarna på sommar och ljusare och varmare tider, för första gången i år tog fäste i mig. Jag satt lutad mot en husvägg efter lunch med uppknäppta pjäxor, en kopp kaffe bredvid mig och med näsan mot solen. Tyvärr hade jag inte tänkt på den lilla detaljen solskydd.. Näsan är röd idag!

Just nu visar termometern på -25 grader! Jag har lite svårt att ta in det och ifrågasätter termometerns riktighet? Det känns lite kallt onekligen. Solen skiner dock och jag hoppas att det blir varmare när den klättrat lite högre på himlen. Idag hoppas jag att vi tar en längdtur till Ösjöstugan. En tur på cirka 7 km fram och tillbaka, med ett stopp vid våffelstugan halvvägs. I Ramundberget så går ju turåkningen och den alpina åkningen hand i hand på så sätt, att många av längdturerna utgår från toppen av liftarna. Och när jag ser de röda kryssen som markerar lederna, slingrar sig ut på fjället, så längtar jag själv efter att få ge mig ut på de vita vidderna! Vi får se om det blir av idag.

Överhuvudtaget har jag slagits av vad bra jag mår av att vistas i den här miljön. Det är så ofattbart vackert så att det känns i varje cell i min kropp. Eftersom jag numera är medveten om hur illa mina celler kan bete sig, så är det som att jag behöver se till att de får positiv input, till exempel i form av dessa vyer. Det bara måste vara bra för dem att få i sig fjälluften och att hela jag stärks av att vara här. Har ingen kamerasladd med mig så att jag kan lägga ut någon bild, men kanske att telefonens kamera kan duga?

Jag är så väldigt glad över den respons som jag har fått efter att ha berättat om mitt och kusin Patricks projekt med Lidingöloppet! Jag blir glad och rörd över ert engagemang. Flera av er har nu sagt att ni ska springa med mig den 24 september. 15 km står på min agenda, men det finns fler sträckor om man skulle känna för att springa en längre eller kortare runda. Jag ska ta tag i det här när jag kommer hem. Jag kommer att jobba för att få sponsring på t-shirtar till exempel. Och jag tänker att det vore kul om alla som springer för mitt projekt har lust att dra på sig en t-shirt, så skapar vi säkert mer uppmärksamhet än om bara jag gör det. Så om du inte har något emot att dra på dig en rosa topp (som jag hoppas att det kan bli) så välkommen i gänget!

Knäet har känts helt okej, apropå löpning! Trots en smärre krasch i måndags… Hm, det var vänster axel som fick ta värsta stöten, men faktum är att jag tror att mina 5 km i längdspåret igår, hjälpte till att få igång cirkulationen i axeln, för idag känns det faktiskt inte alls! Ja, är det inte det ena så är det det andra. Eller som Jocke uttryckte det ”man skulle ju kunna hoppats på att du skulle hålla dig i pisten åtminstone..” Nu gör jag det. Men det är svårt när det ligger en massa härlig, djup lössnö precis bredvid pisten och lockar på mig.

Nu har familjen vaknat, ungefär lika röda om näsorna som jag är. Temperaturen har stigit till -19 grader så det finns gott hopp om att dagen idag blir lika ljuvlig som den igår!

Jag skickar en tanke till alla som sitter och jobbar idag, och känner mig priviligerad över att vara där jag är!

Ps Kan inte låta bli att förundras över att Stenmark inspirerar även nästa generation. Efter första avsnittet av Mästarnas Mästare har Hampus börjat köra 90-graders träning mot vägg. Det nya rekordet ligger på 8 minuter och 6 sekunder – Stenmark får passa sig!!

Så är jag frisk i ytterligare sex månader!

I veckan fick jag det oerhört positiva beskedet från Danderyd att min mammografi och mitt ultraljud så helt normalt ut. Även om indikerades samma sak på undersökningen så har jag lärt mig, den hårda vägen, att inte ta ut något i förskott, utan att invänta det slutliga resultatet innan jag ropar hej. Men nu kan jag alltså göra det och det är fantastiskt skönt. Jag inser inte förrän nu, när jag plötsligt känner en helt ny glädje och lätthet i sinnet, hur mycket jag faktiskt påverkades av att vänta på beskedet. Jag försökte nog bara hålla det ifrån mig och inte tänka så mycket på det. Men nu har det vänt, och det känns framför allt i mitt humör. Från att förra veckan ha tyckt att det mesta var pest och jag var mer eller mindre less på livet, så känner jag nu en stor glädje och har en helt annan energinivå – härligt.

Just nu befinner jag mig i Ramundberget tillsammans med familjen, dit vi kom igår eftermiddag. En mulen och snöig dag med fantastiska backar. Dock har jag bara tittat på eftersom jag sedan igår dragits med halsont. Hellre vara stilla en dag och kunna åka resten av veckan än att gå och smådra på det hela, tänker jag. Ramundberget är en ny bekantskap för oss, och hittills känns det jättebra. En mellanvecka som denna förväntar vi oss lite folk i backar, liftar och restauranger. Stugan som vi har hyrt ligger någon mil söder om Ramis, i Flon, och är helt okej. Det jag gillar med systemet är att längdspåren ligger i direkt anslutning till backarna. Det ger oss bra möjligheter att kombinera backen med turer på fjället, eller bara en tur i ett längdspår. Med tanke på att mitt knä de senaste två veckorna har gjort mer ont än tidigare så är det nog bra om jag varierar skidåkningen en del.

Jag har ett nytt, väldigt roligt projekt framför mig, nämligen Lidingöloppet. Kan kanske tyckas lite dumdristigt med tanke på kommentaren om knäet, här ovanför. MEN, det är långt till september, och jag hyser gott hopp om att successivt bli bättre och starkare, och ja, jag har konsulterat min sjukgymnast i denna fråga. Min käre kusin, Patrick, har varit väldigt stöttande och manat på mig och sagt att om jag springer så hänger han med. Så nu har han bokat flygbiljett(är engelsman) och också anmält sig till loppet. Så den 24 september smäller det, då flyger vi fram 15 km-loppet! Eftersom Patrick jobbar med välgörenhet och ”fund raising”, så har tanken väckts hos mig att göra detta till ett välgörenhetsprojekt. Jag tänker mig 15 000 rosa meter, eller något i den stilen. Exakt hur detta kommer att gå till vet jag inte än, men jag ska strukturera det hela och tanken är att folk (du själv till exempel) ska kunna sponsra mig på olika sätt. Och att pengarna går till Bröstcancerfonden. Jag återkommer om hur detta kommer att gå till men jag hyser goda förhoppningar om att dra in en massa kosing i detta projekt. Tanken är att man både som privatperson och företag kan vara med på mitt projekt. Så om du sitter på ett företag och tror att ni vill vara med, så håll ögonen öppna både här på bloggen, och på Facebook. Jag kommer att lägga upp en sida där med all nödvändig information. Men det dröjer några veckor än!

Och självklart kan den som vill hänga på och springa själva loppet, tillsammans med mig och Patrick. Faktum är att ytterligare några vänner, efter ett par drinkar, tog i hand på att springa loppet med mig. Jag säger inga namn, jag tror att ni vet vilka ni är :-).

Jag är ju en sådan som triggas av ett mål och det känns jättekul att i och med detta lopp slå två flugor i en smäll, både att komma igång med min egen träning, men också att få genomföra ett projekt som drar in pengar till forskningen kring bröstcancer. Jag hoppas på bra respons från hela mitt nätverk!

Nu vakas det choklad med vispgrädde så det är dags att logga ut för denna gång, men jag är snart tillbaka!

Vilken terror..

Sju minuters väntan. Sju långa minuter då jag var lämnad ensam på britsen medan röntgenläkaren skulle gå ut och granska bilderna från ultraljudet och mammorgrafin, tillsammans med en kollega. Sju minuter då många tankar hann ta plats i min hjärna. ”Vad gör jag om hon kommer in och säger att hon behöver ta en biopsi?” ”Kan jag gå härifrån innan hon kommer tillbaka kanske?” Men hon kom in, leende och sa att jag kunde klä på mig och gå hem. TACK, TACK, TACK!!

I flera dagar har jag känt mig olustig och illa till mods. Jag har känt mig orkeslös på ett mentalt plan och ledsen också. Känt att jag bara inte orkar med ett återfall. Vet att om det inträffar så behöver jag uppbåda så mycket energi, styrka och kraft. Och det känns inte som om jag har det just nu. Men som jag tidigare konstaterat så är det nog så att man får inte mer än man klarar av.

Då är åtminstone detta avklarat. Jag vet att jag inte kan ropa helt och hållet hej förrän jag varit på återbesöket hos min onkolog, men det måste i alla fall vara ett gott tecken att det inte krävdes några ytterligare prover idag.

Och nog värmde solens strålar lite mer när jag gick ifrån sjukhuset idag, än när jag gick dit!

Men i övrigt så har jag en svacka. Om den är baserad på all den oro som återbesök innebär vet jag inte och det spelar kanske inte så stor roll heller. Läget är ändå att det är tungt nu. Jag är less på konsekvenserna av att ha haft cancer. Att sjukdomen fortsätter att plåga mig och styra mitt liv. Kan jag bara inte få tillbaka det gamla? Det dög finfint, när jag nu tittar i backspegeln. Det jobbiga nu är framförallt att rösten inte funkar. Jag håller på och experimenterar med medicinering för att se om det har någon betydelse. Idag har jag också träffat en logoped för att se om hon kan tillföra något. Jag fick tips från henne om en massör som är specialiserad på hals/nacke/röstmuskler, så henne ska jag kontakta imorgon. Just nu greppar jag alla halmstrån jag kan, som kan hjälpa mig komma till bukt med detta.

Men jag är också bekymrad över mig själv på ett mer existentiellt plan. Vem är jag, nu? Det känns som om jag inte känner mig själv emellanåt. Jag reagerar på vissa saker på ett sätt som jag inte gjorde tidigare. Eller tvärtom, reagerar inte alls på saker som tidigare var viktiga för mig. Jag inser att jag håller på att anpassa mig till mina nya erfarenheter och att det är en resa i sig själv.

Det som gör mig mest ledsen idag är att jag känner mig så ensam. Hur är det möjligt att känna sig ensam när jag får 30 peppande kommentarer på Facebook, när jag lägger ut en ångeststatus? Ensamhet handlar alltså inte alltid om att det inte finns människor runt omkring mig, utan mer att vara ensam i känslan. För den kan ingen av er dela med mig. Ni som har upplevt samma sak som jag, eller kanske ett trauma liknande mitt, kan kanske förstå vad jag talar om. Och på något sätt så är det viktigt för mig att nå ut, jag vill få er att förstå vilket helvete detta är. Att det inte är över bara för att mitt hår växer, eller för att jag verkar vara som vanligt. Ingenting är som vanligt! Varför är detta viktigt för mig? Ren bitterhet? Att ni minsann ska förstå, att medan era liv pågår precis som förut, att nu när det har gått ett år sedan jag blev sjuk och ni tror att allt börjar återgå till det normala, så är det inte min sanning. För i min sanning så styrs mitt liv fortfarande och dagligen av sjukdomens konsekvenser. Vill jag att ni ska få känna på hur det känns? Absolut inte! Vill jag att ni ska tycka synd om mig? Absolut inte (eller JO förresten!) Vill jag att ni förstå lyckan av att själv bestämma över sina dagar och sitt liv? Ja, det vill jag. Och kanske är det det som är poängen med min frustration? Jag önskar och hoppas att ni, som lever ett bra liv, fria från sjukdom, sorg och kris, ser allt det goda i era liv. Att ni varje dag tackar er lyckliga stjärna för att ni är just så lyckligt lottade. Jag förstår självklart att ni alla har er bekymmer och plågor, men jag hoppas att ni kan sätta dem i ett större perspektiv lite då och då, och vara glada över att det inte är större orosmoln som ni har på er himmel. Och när problemen hopar sig, så kan du ju fråga dig själv om du vill byta med mig? Jag ställer upp!

Återigen en fas. Och jag måste igenom den, precis som de tidigare. Men det är jobbigt och tungt att handskas med. Jag orkar inte vara ledsen. Jag drar mig för att konfrontera känslorna som lurar bakom hörnet. Jag väljer att läsa en bok istället, för att distrahera hjärnan. Men det resulterar bara i att jag får läsa om allt jag läser minst tre gånger, eftersom hjärnan är svår att lura.

Det jag lärt mig hittills är dock att efter en jobbig fas så kommer det alltid något bättre. Och efter att ha konfronterat ångsten så brukar det lugna ner sig några veckor. Så jag gör som jag har gjort från början; tar en dag i taget och tänker efter en dålig dag, att imorgon blir det säkert bättre!

Saker att lägga energi på - eller inte!

Fredag, familjen i backen och jag är mol allena här hemma. Men träningen har inte många fredagar kvar, med tanke på den takt med vilken snön smälter för tillfället! Men idag är jag ensam hemma och efter att ha bakat smaskiga havrekakor till kvällens fika, har jag en lugn stund i soffan.

Jag känner mig kluven. Kluven till tillvaron. Å ena sidan mår jag bra. Jag känner mig stark (tränar nu två gånger i veckan), glad för det mesta, tänker inte på cancer hela tiden. Och ändå, ändå kommer jag inte ifrån att mitt liv fortsätter att få konsekvenser på grund av den sjukdom som jag hargått igenom. Just nu är jag mest ledsen över att rösten påverkas så negativt av min medicinering. Jag känner mig klart hämmad, och det blir ett stressmoment. Hur bryter jag cirkeln? Jag vaknar med halsbränna, tar magmedicin två gånger om dagen nu. När jag övar orkar jag inte mer än en timme, sedan är jag hes på talrösten, stress!! Jag har inte heller den elasticitet eller flexibilitet i rösten som jag är van vid. Jag försöker förhålla mig nykter till allt detta men det är inte så lätt! Och inte ringer läkaren när han ska heller!! Det känns just nu som om jag inte får så mycket förståelse för min situation. Att min röst är mitt arbetsverktyg och av högsta vikt tycks inte spela så stor roll i läkarvärlden. De har inte stött på så många sångerskor och är inte vana vid att detta är ett problem. Jag har förståelse för det, men jag kräver att de tar mig på allvar och ger mig det stöd och den hjälp som jag behöver.

I mina mörkaste stunder tror jag att det resten av mitt liv kommer att vara så här. Att jag alltid kommer att behöva anpassa mig och ta hänsyn till att jag har haft cancer. Och med ett annalkande återbesök så ökar förstås oron för återfall och minnena från förra året kommer tillbaka som en käftsmäll.

Det är ju också intressant förresten, idag kom remissen till mammografiundersökningen. Idag är det den 11 mars, jag fick tid den 15 mars. Det ger mig vaddå, fyra dagars framförhållning. Är det bara jag som tycker att det är lite kort om tid? För mig är denna undersökning väldigt angelägen och jag prioriterar den, förstås. Men med fyra dagars varsel? Det roligaste i den kallelsen är meningen "om tiden inte passar dig så avboka den i god tid". Ja, det tidigaste jag skulle kunna avboka tiden är på måndag, dagen före min undersökning. Ibland undrar man hur de fungerar där på Landstinget!

Känner att jag neggar väldigt mycket just idag. Och det är också något jag tampas med, igen. Jag möter folk som alla tycker att jag ser så pigg och glad ut. Och jag har svårt att förhålla mig till det. Visst, jag är glad och pigg, ofta. Men det är bara en del av mig. Och av någon anledning som jag inte riktigt förstår, så känner jag ett behov att tala om för folk att det är inte alltid som det ser ut. Att mitt liv inte är så piggt som jag utstrålar. Har inte kommit på varför det är viktigt för mig. Alltså att kommunicera att det går upp och ner, och att livet inte alls är på topp.

Plötsligt börjar jag gråta, nu alltså. Varför? Tror att jag själv har haft tron att jag och mitt liv ska bli som vanligt igen. Men det blir ju aldrig det! Eller rättare sagt, när ska det blir det?? Och vad är vanligt då? Då jag inte har kvar några men av cancern och då mitt liv inte har några begränsningar på grund av den.

Just nu har jag väldigt mycket vallningar. Det gör att jag känner mig febrig emellanåt. Och jag vet inte längre hur jag ska tolka mina svettningar. Hur ska jag veta när jag har en riktig infektion i kroppen och när det bara är biverkningar av medicinering? Fram till nu har jag valt att tolka allt som biverkningar av medicinen. Tycker att det är tröstlöst emellanåt.

Några glädjeämnen då? Ja, det är klart att det finns många sådana i mitt liv. Att Hampus kom in på Adolf-Fredrik är en sådan. Det känns jättekul att han kommer att börja där i höst! Att vi börjar komma tillrätta i vår lägenhet är också skönt. Bara tio kartonger kvar av cirka 90-100 stycken. Och de som är kvar kommer att stå kvar tills vi har köpt ny förvaring till vardagsrummet. Och med tanke på inslaget från Libyen på nyheterna nyss så är jag överhuvudtaget glad och tacksam över att jag bor där jag bor, där vi tar våra rättigheter för givna. Jag är ödmjuk inför dessa människors kamp och övertygelse om att det inte finns någon återvändo nu, att det är frihet för det libyanska folket som gäller, oavsett hur mycket blod som kommer att flyta. Så jag hoppas innerligt att världen slutar att prata och istället agerar för att hjälpa dem, i kampen mot sin diktator.

Jaha, snart dyker familjen upp igen. Trötta men glada över att ha fått stå på skidor! Det är dags för mig att tända lite ljus och förbereda fika till mina egna hjältar.

Jag hoppas på en skön och solig helg!

Mest roligt hela tiden!

Oj vad vi får mycket gjort i lägenheten på helgerna. Kartong efter kartong packas upp, möbler skruvas ihop, garderober börjar få lite struktur, krokar borras upp i väggarna med mera med mera. Det är också fascinerande hur mycket ork jag har! Även om jag känner mig trött så finns ändå lusten och energin till att ta tag i ytterligare ett projekt. Viljan och önskan att komma i ordning slår väl tröttheten tänker jag?

I lördags tillbringade vi ytterligare fem timmar med barnen på möbelvaruhusturné... De är helt fantastiska på att kajka runt och gilla läget. Och dessutom är de gärna med och skruvar ihop möblerna, packar upp och fixar för att få fint i sina rum. Det är roligt att se det intresset och glädjen hos dem när det blir så som de har tänkt sig.

Jag har i helgen slagits av vilket fantastiskt bra team jag och maken är! Kanske är det så att snart 19 år tillsammans börjar löna sig ? ;-) Skämt å sido, vilken styrka det är att känna någon så väl och att fungera så bra tillsammans med en annan person. Jag tror att detta vårt senaste år med all trauma, chock, sorg och elände, har bidragit positivt till vår relation. Det har naturligtvis varit påfrestande för oss båda och på olika sätt, men såsom jag upplever det så har vi lagt bagatellerna bakom oss. Saker som vi kunde diskutera förut är inte längre så viktiga. Vi är snabbare på att be om ursäkt och förlåtelse då vi beter oss dumt mot den andra.
Jag minns att precis när jag blev sjuk så läste jag att det ofta är den som står närmast en cancerpatient som mår sämst, sämre än den sjuka. Det kan jag förstå, jag själv kände instinktivt att jag hellre tog den här kampen själv, än att se Jocke må dåligt. Dessutom är det ju den som står brevid som blir kvar, om det värsta, att man dör, skulle inträffa. Något jag absolut inte ville vara med om. Jag minns också att jag tänkte då att allt fokus låg på mig, vilket är helt naturligt. Alla frågade Jocke hur jag mådde, och hur det gick för mig med behandlingar och annat. Det är lätt att glömma den som står brevid. Och så är det fortfarande idag, folk fråga Jocke hur jag mår. Jag undrar för mig själv hur många som frågar honom hur han mår?
Jag vill passa på att ge honom en officiell eloge, för han har varit, och är fortfarande helt fantastisk på att ta hand om mig. Jag behöver inte brodera ut texten med allt vad han gjort, sagt, agerat med mera, utan kan bara konstatera att jag är oerhört lycklig över att ha en man som han vid min sida. När det blåser, och inte bara blåser förresten, utan snarare stormar, så står han där, och skyddar mig från blåsten. Håller om mig och låter mig få lugn och ro och trygghet. Tack min älskade för det!

Snart är det dags för mitt första återbesök. Jag bävar samtidigt som jag är angelägen om att få det gjort. Jag vill ha ett kvitto på att jag är ren, åtminstone just nu. Att tänka på ett återfall är oerhört jobbigt och jag försöker att undvika det. Men försöker att tänka som Jocke sa; om det händer så klarar vi det också. Vi har ju fixat det en gång, vi fixar det en gång till.

Ja, suck, när blir jag fri? Fri från tankar på cancer, återfall och annat elände?

Jag lämnar det nu i vilket fall som helst, lägger det åt sidan ett tag så att jag kan koncentrera mig på andra och roligare saker.

Som att sjunga Pergolesis "Stabat Mater" till exempel! Ett parti som jag inte har sjungit tidigare, sopran alltså, men ska sjunga på Långfredagen i Högalidskyrkan. Det blir kul!