Mest roligt hela tiden!

Oj vad vi får mycket gjort i lägenheten på helgerna. Kartong efter kartong packas upp, möbler skruvas ihop, garderober börjar få lite struktur, krokar borras upp i väggarna med mera med mera. Det är också fascinerande hur mycket ork jag har! Även om jag känner mig trött så finns ändå lusten och energin till att ta tag i ytterligare ett projekt. Viljan och önskan att komma i ordning slår väl tröttheten tänker jag?

I lördags tillbringade vi ytterligare fem timmar med barnen på möbelvaruhusturné... De är helt fantastiska på att kajka runt och gilla läget. Och dessutom är de gärna med och skruvar ihop möblerna, packar upp och fixar för att få fint i sina rum. Det är roligt att se det intresset och glädjen hos dem när det blir så som de har tänkt sig.

Jag har i helgen slagits av vilket fantastiskt bra team jag och maken är! Kanske är det så att snart 19 år tillsammans börjar löna sig ? ;-) Skämt å sido, vilken styrka det är att känna någon så väl och att fungera så bra tillsammans med en annan person. Jag tror att detta vårt senaste år med all trauma, chock, sorg och elände, har bidragit positivt till vår relation. Det har naturligtvis varit påfrestande för oss båda och på olika sätt, men såsom jag upplever det så har vi lagt bagatellerna bakom oss. Saker som vi kunde diskutera förut är inte längre så viktiga. Vi är snabbare på att be om ursäkt och förlåtelse då vi beter oss dumt mot den andra.
Jag minns att precis när jag blev sjuk så läste jag att det ofta är den som står närmast en cancerpatient som mår sämst, sämre än den sjuka. Det kan jag förstå, jag själv kände instinktivt att jag hellre tog den här kampen själv, än att se Jocke må dåligt. Dessutom är det ju den som står brevid som blir kvar, om det värsta, att man dör, skulle inträffa. Något jag absolut inte ville vara med om. Jag minns också att jag tänkte då att allt fokus låg på mig, vilket är helt naturligt. Alla frågade Jocke hur jag mådde, och hur det gick för mig med behandlingar och annat. Det är lätt att glömma den som står brevid. Och så är det fortfarande idag, folk fråga Jocke hur jag mår. Jag undrar för mig själv hur många som frågar honom hur han mår?
Jag vill passa på att ge honom en officiell eloge, för han har varit, och är fortfarande helt fantastisk på att ta hand om mig. Jag behöver inte brodera ut texten med allt vad han gjort, sagt, agerat med mera, utan kan bara konstatera att jag är oerhört lycklig över att ha en man som han vid min sida. När det blåser, och inte bara blåser förresten, utan snarare stormar, så står han där, och skyddar mig från blåsten. Håller om mig och låter mig få lugn och ro och trygghet. Tack min älskade för det!

Snart är det dags för mitt första återbesök. Jag bävar samtidigt som jag är angelägen om att få det gjort. Jag vill ha ett kvitto på att jag är ren, åtminstone just nu. Att tänka på ett återfall är oerhört jobbigt och jag försöker att undvika det. Men försöker att tänka som Jocke sa; om det händer så klarar vi det också. Vi har ju fixat det en gång, vi fixar det en gång till.

Ja, suck, när blir jag fri? Fri från tankar på cancer, återfall och annat elände?

Jag lämnar det nu i vilket fall som helst, lägger det åt sidan ett tag så att jag kan koncentrera mig på andra och roligare saker.

Som att sjunga Pergolesis "Stabat Mater" till exempel! Ett parti som jag inte har sjungit tidigare, sopran alltså, men ska sjunga på Långfredagen i Högalidskyrkan. Det blir kul!