Vilken terror..

Sju minuters väntan. Sju långa minuter då jag var lämnad ensam på britsen medan röntgenläkaren skulle gå ut och granska bilderna från ultraljudet och mammorgrafin, tillsammans med en kollega. Sju minuter då många tankar hann ta plats i min hjärna. ”Vad gör jag om hon kommer in och säger att hon behöver ta en biopsi?” ”Kan jag gå härifrån innan hon kommer tillbaka kanske?” Men hon kom in, leende och sa att jag kunde klä på mig och gå hem. TACK, TACK, TACK!!

I flera dagar har jag känt mig olustig och illa till mods. Jag har känt mig orkeslös på ett mentalt plan och ledsen också. Känt att jag bara inte orkar med ett återfall. Vet att om det inträffar så behöver jag uppbåda så mycket energi, styrka och kraft. Och det känns inte som om jag har det just nu. Men som jag tidigare konstaterat så är det nog så att man får inte mer än man klarar av.

Då är åtminstone detta avklarat. Jag vet att jag inte kan ropa helt och hållet hej förrän jag varit på återbesöket hos min onkolog, men det måste i alla fall vara ett gott tecken att det inte krävdes några ytterligare prover idag.

Och nog värmde solens strålar lite mer när jag gick ifrån sjukhuset idag, än när jag gick dit!

Men i övrigt så har jag en svacka. Om den är baserad på all den oro som återbesök innebär vet jag inte och det spelar kanske inte så stor roll heller. Läget är ändå att det är tungt nu. Jag är less på konsekvenserna av att ha haft cancer. Att sjukdomen fortsätter att plåga mig och styra mitt liv. Kan jag bara inte få tillbaka det gamla? Det dög finfint, när jag nu tittar i backspegeln. Det jobbiga nu är framförallt att rösten inte funkar. Jag håller på och experimenterar med medicinering för att se om det har någon betydelse. Idag har jag också träffat en logoped för att se om hon kan tillföra något. Jag fick tips från henne om en massör som är specialiserad på hals/nacke/röstmuskler, så henne ska jag kontakta imorgon. Just nu greppar jag alla halmstrån jag kan, som kan hjälpa mig komma till bukt med detta.

Men jag är också bekymrad över mig själv på ett mer existentiellt plan. Vem är jag, nu? Det känns som om jag inte känner mig själv emellanåt. Jag reagerar på vissa saker på ett sätt som jag inte gjorde tidigare. Eller tvärtom, reagerar inte alls på saker som tidigare var viktiga för mig. Jag inser att jag håller på att anpassa mig till mina nya erfarenheter och att det är en resa i sig själv.

Det som gör mig mest ledsen idag är att jag känner mig så ensam. Hur är det möjligt att känna sig ensam när jag får 30 peppande kommentarer på Facebook, när jag lägger ut en ångeststatus? Ensamhet handlar alltså inte alltid om att det inte finns människor runt omkring mig, utan mer att vara ensam i känslan. För den kan ingen av er dela med mig. Ni som har upplevt samma sak som jag, eller kanske ett trauma liknande mitt, kan kanske förstå vad jag talar om. Och på något sätt så är det viktigt för mig att nå ut, jag vill få er att förstå vilket helvete detta är. Att det inte är över bara för att mitt hår växer, eller för att jag verkar vara som vanligt. Ingenting är som vanligt! Varför är detta viktigt för mig? Ren bitterhet? Att ni minsann ska förstå, att medan era liv pågår precis som förut, att nu när det har gått ett år sedan jag blev sjuk och ni tror att allt börjar återgå till det normala, så är det inte min sanning. För i min sanning så styrs mitt liv fortfarande och dagligen av sjukdomens konsekvenser. Vill jag att ni ska få känna på hur det känns? Absolut inte! Vill jag att ni ska tycka synd om mig? Absolut inte (eller JO förresten!) Vill jag att ni förstå lyckan av att själv bestämma över sina dagar och sitt liv? Ja, det vill jag. Och kanske är det det som är poängen med min frustration? Jag önskar och hoppas att ni, som lever ett bra liv, fria från sjukdom, sorg och kris, ser allt det goda i era liv. Att ni varje dag tackar er lyckliga stjärna för att ni är just så lyckligt lottade. Jag förstår självklart att ni alla har er bekymmer och plågor, men jag hoppas att ni kan sätta dem i ett större perspektiv lite då och då, och vara glada över att det inte är större orosmoln som ni har på er himmel. Och när problemen hopar sig, så kan du ju fråga dig själv om du vill byta med mig? Jag ställer upp!

Återigen en fas. Och jag måste igenom den, precis som de tidigare. Men det är jobbigt och tungt att handskas med. Jag orkar inte vara ledsen. Jag drar mig för att konfrontera känslorna som lurar bakom hörnet. Jag väljer att läsa en bok istället, för att distrahera hjärnan. Men det resulterar bara i att jag får läsa om allt jag läser minst tre gånger, eftersom hjärnan är svår att lura.

Det jag lärt mig hittills är dock att efter en jobbig fas så kommer det alltid något bättre. Och efter att ha konfronterat ångsten så brukar det lugna ner sig några veckor. Så jag gör som jag har gjort från början; tar en dag i taget och tänker efter en dålig dag, att imorgon blir det säkert bättre!