Saker att lägga energi på - eller inte!

Fredag, familjen i backen och jag är mol allena här hemma. Men träningen har inte många fredagar kvar, med tanke på den takt med vilken snön smälter för tillfället! Men idag är jag ensam hemma och efter att ha bakat smaskiga havrekakor till kvällens fika, har jag en lugn stund i soffan.

Jag känner mig kluven. Kluven till tillvaron. Å ena sidan mår jag bra. Jag känner mig stark (tränar nu två gånger i veckan), glad för det mesta, tänker inte på cancer hela tiden. Och ändå, ändå kommer jag inte ifrån att mitt liv fortsätter att få konsekvenser på grund av den sjukdom som jag hargått igenom. Just nu är jag mest ledsen över att rösten påverkas så negativt av min medicinering. Jag känner mig klart hämmad, och det blir ett stressmoment. Hur bryter jag cirkeln? Jag vaknar med halsbränna, tar magmedicin två gånger om dagen nu. När jag övar orkar jag inte mer än en timme, sedan är jag hes på talrösten, stress!! Jag har inte heller den elasticitet eller flexibilitet i rösten som jag är van vid. Jag försöker förhålla mig nykter till allt detta men det är inte så lätt! Och inte ringer läkaren när han ska heller!! Det känns just nu som om jag inte får så mycket förståelse för min situation. Att min röst är mitt arbetsverktyg och av högsta vikt tycks inte spela så stor roll i läkarvärlden. De har inte stött på så många sångerskor och är inte vana vid att detta är ett problem. Jag har förståelse för det, men jag kräver att de tar mig på allvar och ger mig det stöd och den hjälp som jag behöver.

I mina mörkaste stunder tror jag att det resten av mitt liv kommer att vara så här. Att jag alltid kommer att behöva anpassa mig och ta hänsyn till att jag har haft cancer. Och med ett annalkande återbesök så ökar förstås oron för återfall och minnena från förra året kommer tillbaka som en käftsmäll.

Det är ju också intressant förresten, idag kom remissen till mammografiundersökningen. Idag är det den 11 mars, jag fick tid den 15 mars. Det ger mig vaddå, fyra dagars framförhållning. Är det bara jag som tycker att det är lite kort om tid? För mig är denna undersökning väldigt angelägen och jag prioriterar den, förstås. Men med fyra dagars varsel? Det roligaste i den kallelsen är meningen "om tiden inte passar dig så avboka den i god tid". Ja, det tidigaste jag skulle kunna avboka tiden är på måndag, dagen före min undersökning. Ibland undrar man hur de fungerar där på Landstinget!

Känner att jag neggar väldigt mycket just idag. Och det är också något jag tampas med, igen. Jag möter folk som alla tycker att jag ser så pigg och glad ut. Och jag har svårt att förhålla mig till det. Visst, jag är glad och pigg, ofta. Men det är bara en del av mig. Och av någon anledning som jag inte riktigt förstår, så känner jag ett behov att tala om för folk att det är inte alltid som det ser ut. Att mitt liv inte är så piggt som jag utstrålar. Har inte kommit på varför det är viktigt för mig. Alltså att kommunicera att det går upp och ner, och att livet inte alls är på topp.

Plötsligt börjar jag gråta, nu alltså. Varför? Tror att jag själv har haft tron att jag och mitt liv ska bli som vanligt igen. Men det blir ju aldrig det! Eller rättare sagt, när ska det blir det?? Och vad är vanligt då? Då jag inte har kvar några men av cancern och då mitt liv inte har några begränsningar på grund av den.

Just nu har jag väldigt mycket vallningar. Det gör att jag känner mig febrig emellanåt. Och jag vet inte längre hur jag ska tolka mina svettningar. Hur ska jag veta när jag har en riktig infektion i kroppen och när det bara är biverkningar av medicinering? Fram till nu har jag valt att tolka allt som biverkningar av medicinen. Tycker att det är tröstlöst emellanåt.

Några glädjeämnen då? Ja, det är klart att det finns många sådana i mitt liv. Att Hampus kom in på Adolf-Fredrik är en sådan. Det känns jättekul att han kommer att börja där i höst! Att vi börjar komma tillrätta i vår lägenhet är också skönt. Bara tio kartonger kvar av cirka 90-100 stycken. Och de som är kvar kommer att stå kvar tills vi har köpt ny förvaring till vardagsrummet. Och med tanke på inslaget från Libyen på nyheterna nyss så är jag överhuvudtaget glad och tacksam över att jag bor där jag bor, där vi tar våra rättigheter för givna. Jag är ödmjuk inför dessa människors kamp och övertygelse om att det inte finns någon återvändo nu, att det är frihet för det libyanska folket som gäller, oavsett hur mycket blod som kommer att flyta. Så jag hoppas innerligt att världen slutar att prata och istället agerar för att hjälpa dem, i kampen mot sin diktator.

Jaha, snart dyker familjen upp igen. Trötta men glada över att ha fått stå på skidor! Det är dags för mig att tända lite ljus och förbereda fika till mina egna hjältar.

Jag hoppas på en skön och solig helg!