Nu är det dags att sätta punkt för det här året. Ett år som alltid kommer att finnas med mig på olika sätt. Jag längtar efter att lägga det bakom mig. Det känns symboliskt att byta år och därmed också vända blad, som det så populärt heter, i min egen agenda.
När året började hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Jag åkte iväg på turné med Hattstugan och tyckte att livet flöt på bra. Bara för att i slutet av januari upptäcka den knöl som så drastiskt förändrade mitt och min familjs tillvaro.
Det känns konstigt att försöka summera året som gått, dels för att det är så komplext men också för att jag fortfarande befinner mig mitt i min resa. Det är inte över. Men oavsett det så är det befriande att lägga detta år bakom mig. Som min kära cancersyster påpekade ”en av de få positiva sakerna med detta är ju att nästa år knappast kan bli värre”. Så sant, så sant!
Förhoppningar inför det nya året då? Jo, det har jag. Jag ska försöka bibehålla insikten om att jag fortfarande är skör och att min kropp och knopp håller på att återhämta sig. Jag tänker fortsätta min fysiska rehabilitering som startade på allvar strax före jul, och det känns så bra att komma igång med kroppen. Jag tänker bära med mig att jag inte har samma energi, än så länge, som jag hade innan jag blev sjuk, och därför planera därefter när det gäller jobb och sociala åtaganden. Jag ska fortsätta att prioritera mig själv och min hälsa.
Jag hoppas att detta år innehåller mer skidåkning för både min egen, men även familjens del! Suget efter att få stå på skidor är stort och all snö på hemmaplan ger mig i alla fall goda förutsättningar att avverka både mil och fallhöjdsmeter!
Jag ser fram emot roliga musikaliska sammanhang där musiken, förut att vara mitt jobb, också får mig att må bättre.
När jag visualiserar mig själv under året som kommer, så ser jag mig själv på vandring. Jag tar ett steg i taget och varje litet steg innebär ytterligare ett steg närmare den person som jag vill vara. Full av energi, styrka, glädje och vilja.
Det är också ett år då jag fyller 40! Vilket jag känner att jag har många skäl att fira ordentligt..
Det finns naturligtvis också farhågor, i mars kommer jag att gå på mitt första återbesök. Det kommer att bli jobbigt, det är jag beredd på. Jag hoppas innerligt att jag kommer att få ett positivt besked med mig därifrån; att min kropp är fri från cancerceller.
Jag vill tacka er alla som har stöttat mig under året. Alla ni som har ringt, mailat, sms:at, skickat blommor och kort, läst min blogg, kommenterat mina inlägg, bidragit till min Rosa bandet-insamling – från mitt hjärta mitt allra varmaste tack. Tack för att ni har fått mig att känna mig mindre ensam i min kamp, tack för att ni vill läsa om mina erfarenheter av att vara cancersjuk, allt sammantaget bidrar det till min strävan att bli helt återställd.
Men tro inte att bloggen är slut bara för att året är det! Nej då, jag fortsätter, åtminstone tills jag känner att jag inte har något att tillföra längre.
Så till slut ber jag att få önska er alla ett riktigt bra 2011. Låt det bli ett år då du gör de saker som du hittills skjutit upp, ett år då du frågar dig vad som är viktigt i ditt liv och hur du vill att det ska se ut, och därefter – förverkliga dina tankar och drömmar. Det tänker i alla fall jag göra!
Stor kram och massa kärlek,
Anna
torsdag 30 december 2010
torsdag 23 december 2010
Förnuft och känsla – två olika saker
Så är det tidig morgon, dagen före julafton. Nästan alla sover, bara jag är vaken här hemma. Jag lyder min kurators råd, att när jag inte kan sova istället gå upp och umgås med mig själv. Umgås med mina tankar och funderingar, rädslan, sorgen och oron som ligger där någonstans i kroppen och stör min sömn.
Jag känner mig kluven i dagsläget. Rent intellektuellt förstår jag vad jag har gått igenom och att detta i sig innebär en enorm påfrestning för både kropp och knopp. Jag förstår att återhämtningen tar tid. Men känslomässigt är jag inte alls med! Jag har varit med om andra situationer då intellektet legat före känslan och kanske är det så kroppen fungerar? Kroppen behöver mer tid på sig att förstå och acceptera vissa skeenden och då kan det komma att bli en krock ibland, om man inte lyssnar på kroppen. De har tagit mig tid att förstå detta, men jag tror att jag nu håller på att göra det och det är väldigt befriande. Men det har kostat på och fortsätter att kosta på. Jag har just nu otroligt låg stressnivå och vaknar varje morgon med halsbränna och känner mig väldigt skör. Naturligtvis funderar jag på varför jag har haft så svårt att acceptera detta? Att det inte stämmer överens med min självbild har jag varit inne på förut och det är en viktig aspekt. Men jag börjar än mer luta åt att det är sorgen över att överhuvudtaget ha drabbats av bröstcancer, som ligger till grund för allt. Att ha drabbats av en sjukdom som tvingar dig till helt nya insikter, funderingar, dödstankar, praktiska och ovälkomna konsekvenser, behandlingar, med mera, med mera, är inte lätt att hantera. Och jag tror att det är grogrunden till allt som jag upplever nu. Jag återkommer till min kurator som jag är så glad över att ha tillgång till! Hon förklarade att just detta att umgås med mig själv; mina tankar och rädslor, är det som är bearbetning. För varje gång jag gör det lär sig kroppen att hantera dem, och för varje gång så kommer det att bli lite lättare. Jag har nog trott att det är något jag ska komma på eller förstå, men så är det tydligen inte. Alltså måste jag möta mina spöken även om det är jobbigt. Jag måste återuppleva dagen då jag fick mitt cancerbesked, vara i känslan, låta gråten komma och låta tårarna ha en läkande effekt. ( Det var kanske det Goethe menade, när han låter Charlotte i Werther säga ”tårarna som kommer ut är inte farliga. Det är de som är kvar inuti som hamrar sönder hjärtat” (på ett ungefär!)) För det är jobbigt att möta de känslorna igen. Jag vill ju helst av allt bara få en normal och vanlig tillvaro igen, men eftersom det inte är ett alternativ, att lägga locket på alltså, så är det bara att ta tjuren vid hornen. Det känns lite som att gå ner för en trappa i en mörk källare, utan något som helst ljus..
En riktigt bra sak som har hänt är min sjukgymnast! Nu har jag kommit igång med rehabilitering för mitt onda knä (som också är en konsekvens av icke-träning och medicinering). Nu har jag tränat tre gånger, med fokus på knäet, men vi kommer att utveckla och lägga till övningar vart eftersom. Jag var verkligen i behov av någon som hon. För om jag hade gått till gymmet själv, så hade jag kört på och blivit superbesviken på att jag inte orkar någonting, och antagligen lagt ner projektet. Men denna uppbyggnad är en del av min totala uppbyggnad och den kommer ju att gå långsamt. Den tröskel som jag ibland känner att jag står inför, när det gäller att träna, hjälper hon mig att komma över. Det känns bra att överhuvudtaget vara igång och jag känner att jag utmanar min kropp på en lagom nivå. Det är oerhört skönt att känna att jag gör något konkret för att knäet ska bli bättre och för att jag ska bli starkare fysiskt. Detta parallellt med insikten om också den långsamma mentala uppbyggnaden, gör att jag ändå ser med tillförsikt på våren. Det känns tungt och jobbigt många gånger, men jag vet att jag kommer att komma ur detta. Om det tar tre månader, ett halvår eller ett år, eller kanske flera, vet jag ingenting om . Men jag vet att varje dag som går för mig närmare den person som jag önskar vara.
Så har Hampus vaknat och jag tror att vi ska koka en kopp te tillsammans. Att bara sitta och njuta av den fina granen och dess doft är underbart!
Detta blir nog det sista inlägget före julafton, så jag ber att få önska dig som läser en riktigt god jul. Tack för att du följer mig på min resa, det betyder mycket för mig!
Anna
Jag känner mig kluven i dagsläget. Rent intellektuellt förstår jag vad jag har gått igenom och att detta i sig innebär en enorm påfrestning för både kropp och knopp. Jag förstår att återhämtningen tar tid. Men känslomässigt är jag inte alls med! Jag har varit med om andra situationer då intellektet legat före känslan och kanske är det så kroppen fungerar? Kroppen behöver mer tid på sig att förstå och acceptera vissa skeenden och då kan det komma att bli en krock ibland, om man inte lyssnar på kroppen. De har tagit mig tid att förstå detta, men jag tror att jag nu håller på att göra det och det är väldigt befriande. Men det har kostat på och fortsätter att kosta på. Jag har just nu otroligt låg stressnivå och vaknar varje morgon med halsbränna och känner mig väldigt skör. Naturligtvis funderar jag på varför jag har haft så svårt att acceptera detta? Att det inte stämmer överens med min självbild har jag varit inne på förut och det är en viktig aspekt. Men jag börjar än mer luta åt att det är sorgen över att överhuvudtaget ha drabbats av bröstcancer, som ligger till grund för allt. Att ha drabbats av en sjukdom som tvingar dig till helt nya insikter, funderingar, dödstankar, praktiska och ovälkomna konsekvenser, behandlingar, med mera, med mera, är inte lätt att hantera. Och jag tror att det är grogrunden till allt som jag upplever nu. Jag återkommer till min kurator som jag är så glad över att ha tillgång till! Hon förklarade att just detta att umgås med mig själv; mina tankar och rädslor, är det som är bearbetning. För varje gång jag gör det lär sig kroppen att hantera dem, och för varje gång så kommer det att bli lite lättare. Jag har nog trott att det är något jag ska komma på eller förstå, men så är det tydligen inte. Alltså måste jag möta mina spöken även om det är jobbigt. Jag måste återuppleva dagen då jag fick mitt cancerbesked, vara i känslan, låta gråten komma och låta tårarna ha en läkande effekt. ( Det var kanske det Goethe menade, när han låter Charlotte i Werther säga ”tårarna som kommer ut är inte farliga. Det är de som är kvar inuti som hamrar sönder hjärtat” (på ett ungefär!)) För det är jobbigt att möta de känslorna igen. Jag vill ju helst av allt bara få en normal och vanlig tillvaro igen, men eftersom det inte är ett alternativ, att lägga locket på alltså, så är det bara att ta tjuren vid hornen. Det känns lite som att gå ner för en trappa i en mörk källare, utan något som helst ljus..
En riktigt bra sak som har hänt är min sjukgymnast! Nu har jag kommit igång med rehabilitering för mitt onda knä (som också är en konsekvens av icke-träning och medicinering). Nu har jag tränat tre gånger, med fokus på knäet, men vi kommer att utveckla och lägga till övningar vart eftersom. Jag var verkligen i behov av någon som hon. För om jag hade gått till gymmet själv, så hade jag kört på och blivit superbesviken på att jag inte orkar någonting, och antagligen lagt ner projektet. Men denna uppbyggnad är en del av min totala uppbyggnad och den kommer ju att gå långsamt. Den tröskel som jag ibland känner att jag står inför, när det gäller att träna, hjälper hon mig att komma över. Det känns bra att överhuvudtaget vara igång och jag känner att jag utmanar min kropp på en lagom nivå. Det är oerhört skönt att känna att jag gör något konkret för att knäet ska bli bättre och för att jag ska bli starkare fysiskt. Detta parallellt med insikten om också den långsamma mentala uppbyggnaden, gör att jag ändå ser med tillförsikt på våren. Det känns tungt och jobbigt många gånger, men jag vet att jag kommer att komma ur detta. Om det tar tre månader, ett halvår eller ett år, eller kanske flera, vet jag ingenting om . Men jag vet att varje dag som går för mig närmare den person som jag önskar vara.
Så har Hampus vaknat och jag tror att vi ska koka en kopp te tillsammans. Att bara sitta och njuta av den fina granen och dess doft är underbart!
Detta blir nog det sista inlägget före julafton, så jag ber att få önska dig som läser en riktigt god jul. Tack för att du följer mig på min resa, det betyder mycket för mig!
Anna
lördag 18 december 2010
Nu är det jul igen...
December, tänk att det alltid känns på samma sätt i december – tiden går alldeles för fort och de allra flesta människor är så stressade. Jag hade tänkt att jag inte skulle ingå i den skaran i år, men istället blev det nästan tvärtom! Jag har sedan ett par veckor tillbaka haft en rad olika symptom som jag nu förstått är utmattningssymptom. Mest fascinerande med det är att jag inte har sett sambanden! Och jag förstår nu de personer som blir utbrända och inte kan förstå hur det gick till? ”Jag är ju inte stressad” – tänket, hänger inte ihop med kroppen alla gånger. Och kroppen vet bäst – faktiskt.
Jag hade en lång dag i måndags som tog knäcken på mig fullständigt. När jag dagen efter satt i soffan med Jocke och konstaterade att julafton bara var en och en halv vecka bort, så började jag gråta och de enda ord som dök upp i mitt huvud var ”jag orkar inte, jag orkar inte”. Då insåg jag att jag inte mår så bra som jag trodde… Jag har sedan dess tagit bort de saker i vardagen som inte är alldeles nödvändiga. Jag har försökt skapa tid till lugn och ro och utan varken fysisk eller psykisk stress. Det är dock lättare sagt än gjort många gånger. Särskilt den psykiska stressen, som jag inte har riktig koll på var den kommer ifrån? Är det sviterna av behandlingarna och allt vad detta år har inneburit för mig? Är det mina egna förväntningar på mig själv och när jag inte kan leva upp till dem så blir det en stress? Eller kanske en kombination av de båda? Jobbigast är att inte få sova ifred! Det är säkert många av er där ute som känner igen er, eftersom utmattningssymptom är väldigt vanliga. Att vakna mitt i natten och sedan inte kunna somna om, eftersom hjärnan plötsligt ska lösa både mina egna, men även världsproblemen innan morgonen gryr, känns det som i alla fall. Eftersom jag nu vet att det förhåller sig så, så har jag slutat dricka te på kvällen. Då ökar mina chanser att få sova natten igenom. Jag ser också till att inte lägga mig förrän jag är riktigt, riktigt trött, för att snabbt komma ner i djupsömnen.
Ni som känner mig vet att julen är mer eller mindre helig. På gott och ont. Jag älskar att köpa julklappar, laga mat, baka bröd och kakor och godis och planera för detta i flera veckor. Men tro det eller ej, i år sänker jag ribban rejält och det känns skönt att ha insett att det kommer att bli jul i år ändå, även om inte fönstren är tvättade, lägenheten är superstädad, sillen inte är inlagd, vörten inte är hembakad (den kommer att köpas på Gateau i år, och den är jättegod den med) etc, etc. Nej, det viktigaste i år är att vi har en gran, en julskinka, en gravad lax, lite lussekatter och kanske, bara kanske, hembakat knäckebröd, om orken finns i nästa vecka för det. Min älskade mamma kom igår med några burkar med kakor till oss. Våra absoluta favoriter, vilket gladde oss alla. Tack mamma. Och så några julklappar förstås. Och alla tomtar här hemma – sedan är det jul!
Apropå julklappar.. Jag fick en kallelse till Blodbussen härom veckan. Eftersom jag inte visste hur det förhåller sig när man har varit cancerpatient så ringde jag för att kolla om jag är satt i karantän eller så. Och det var jag ju, en livslång sådan!! Jag får inte ge blod mer i mitt liv – trist. Jag har givit både plasma och blod i många, många år och tycker att det är en viktig och god gärning. Blod kan inte framställas på kemisk väg, utan det behövs blodgivare. Vad har nu detta med julklappar att göra, tänker du kanske? Jo, eftersom jag själv nu inte får ge mer blod i mitt liv, så tänkte jag skicka stafettpinnen vidare! För om alla i Sverige skulle ge blod en enda gång i sitt liv, så skulle vi vara självförsörjande. I Stockholm skulle det behövas ungefär 10 000 nya blodgivare för att vi skulle klara oss själva. Så, om du vill ge mig en julklapp – registrera dig som blodgivare! Då ger du inte bara mig en julklapp utan även den som får ditt blod. För mig har det varit självklart att ge blod, för den dag som jag, eller någon i min närhet råkar ut för något som kräver blodtransfusion, så kommer jag att vara oändligt tacksam mot de blodgivare som ser till att blodbanken inte står tom. Och du, det är inte så krångligt heller, man kan ge blod tre gånger per år om man är kvinna, och fyra gånger om man är man. Det tar inte mer än cirka 15 minuter, vilket kan ses som välinvesterad tid. Det vore roligt att veta om där ute plockar upp min stafettpinne, så meddela mig gärna om så är fallet.
Det var tänkt att detta inlägg skulle vara snäppet längre och också handla om min känsla av att känna mig frisk men också av att känna mig otrogen cancern.. Hm, klurigt va? Men det får vänta till nästa gång, för nu står frukosten på bordet!
Så till nästa gång, vilket jag hoppas inte dröjer alltför länge, ha det riktigt gott!
Jag hade en lång dag i måndags som tog knäcken på mig fullständigt. När jag dagen efter satt i soffan med Jocke och konstaterade att julafton bara var en och en halv vecka bort, så började jag gråta och de enda ord som dök upp i mitt huvud var ”jag orkar inte, jag orkar inte”. Då insåg jag att jag inte mår så bra som jag trodde… Jag har sedan dess tagit bort de saker i vardagen som inte är alldeles nödvändiga. Jag har försökt skapa tid till lugn och ro och utan varken fysisk eller psykisk stress. Det är dock lättare sagt än gjort många gånger. Särskilt den psykiska stressen, som jag inte har riktig koll på var den kommer ifrån? Är det sviterna av behandlingarna och allt vad detta år har inneburit för mig? Är det mina egna förväntningar på mig själv och när jag inte kan leva upp till dem så blir det en stress? Eller kanske en kombination av de båda? Jobbigast är att inte få sova ifred! Det är säkert många av er där ute som känner igen er, eftersom utmattningssymptom är väldigt vanliga. Att vakna mitt i natten och sedan inte kunna somna om, eftersom hjärnan plötsligt ska lösa både mina egna, men även världsproblemen innan morgonen gryr, känns det som i alla fall. Eftersom jag nu vet att det förhåller sig så, så har jag slutat dricka te på kvällen. Då ökar mina chanser att få sova natten igenom. Jag ser också till att inte lägga mig förrän jag är riktigt, riktigt trött, för att snabbt komma ner i djupsömnen.
Ni som känner mig vet att julen är mer eller mindre helig. På gott och ont. Jag älskar att köpa julklappar, laga mat, baka bröd och kakor och godis och planera för detta i flera veckor. Men tro det eller ej, i år sänker jag ribban rejält och det känns skönt att ha insett att det kommer att bli jul i år ändå, även om inte fönstren är tvättade, lägenheten är superstädad, sillen inte är inlagd, vörten inte är hembakad (den kommer att köpas på Gateau i år, och den är jättegod den med) etc, etc. Nej, det viktigaste i år är att vi har en gran, en julskinka, en gravad lax, lite lussekatter och kanske, bara kanske, hembakat knäckebröd, om orken finns i nästa vecka för det. Min älskade mamma kom igår med några burkar med kakor till oss. Våra absoluta favoriter, vilket gladde oss alla. Tack mamma. Och så några julklappar förstås. Och alla tomtar här hemma – sedan är det jul!
Apropå julklappar.. Jag fick en kallelse till Blodbussen härom veckan. Eftersom jag inte visste hur det förhåller sig när man har varit cancerpatient så ringde jag för att kolla om jag är satt i karantän eller så. Och det var jag ju, en livslång sådan!! Jag får inte ge blod mer i mitt liv – trist. Jag har givit både plasma och blod i många, många år och tycker att det är en viktig och god gärning. Blod kan inte framställas på kemisk väg, utan det behövs blodgivare. Vad har nu detta med julklappar att göra, tänker du kanske? Jo, eftersom jag själv nu inte får ge mer blod i mitt liv, så tänkte jag skicka stafettpinnen vidare! För om alla i Sverige skulle ge blod en enda gång i sitt liv, så skulle vi vara självförsörjande. I Stockholm skulle det behövas ungefär 10 000 nya blodgivare för att vi skulle klara oss själva. Så, om du vill ge mig en julklapp – registrera dig som blodgivare! Då ger du inte bara mig en julklapp utan även den som får ditt blod. För mig har det varit självklart att ge blod, för den dag som jag, eller någon i min närhet råkar ut för något som kräver blodtransfusion, så kommer jag att vara oändligt tacksam mot de blodgivare som ser till att blodbanken inte står tom. Och du, det är inte så krångligt heller, man kan ge blod tre gånger per år om man är kvinna, och fyra gånger om man är man. Det tar inte mer än cirka 15 minuter, vilket kan ses som välinvesterad tid. Det vore roligt att veta om där ute plockar upp min stafettpinne, så meddela mig gärna om så är fallet.
Det var tänkt att detta inlägg skulle vara snäppet längre och också handla om min känsla av att känna mig frisk men också av att känna mig otrogen cancern.. Hm, klurigt va? Men det får vänta till nästa gång, för nu står frukosten på bordet!
Så till nästa gång, vilket jag hoppas inte dröjer alltför länge, ha det riktigt gott!
onsdag 8 december 2010
Trött och glad på samma gång!
Sitter hemma och känner mig utmattad. Å ena sidan är jag glad över flera saker som har hänt nyligen och å andra sidan känner jag mig helt slut, framför allt mentalt, men det tar sig fysiska uttryck.
Jag har idag träffat en sjukgymnast eftersom jag har haft problem med ett knä under en längre tid. Problem som har förvärrats av att jag inte tränar regelbundet men också på grund av min medicinering. Medicineringen gör att kroppen åldras, vilket inte är så lustigt. MEN jag kan göra något åt det och jag är så glad åt sjukgymnasten som nu hjälper mig att komma igång med träning. Och eftersom fysisk träning också stärker mig mentalt så ser jag fram emot att hamna i en uppåtgående spiral inom kort. Det är så skönt att träffa en person som hjälper mig ta tag i de här bitarna, eftersom jag känner mig allt annat än handlingskraftig nu. Vilket i och för sig varken är konstigt eller ovanligt! Som hon konstaterade ”att ha två barn kräver en rejäl dos energi och ork, bara det, och ovanpå det har du och din kropp utsatts ordentligt under det här året”. Hon berättade också det jag har hört förut, att kroppen behöver ungefär ett år på sig att återhämta sig efter en cytostatikabehandling, och det strålade området antagligen ännu mer tid. Men nu är jag på väg och det känns fantastiskt. Jag ska träffa henne två gånger i nästa vecka och jag ser redan fram emot det.
Jag har ofta yrsel nu igen, och känner av illamående i princip dagligen. Jag ser dock detta enbart som utmattningssymtom och inte som något fysiskt. Jag känner mig väldigt skör och idag var jag glad att mitt möte i stan blev inställt så att jag kunde åka hem och kura ihop mig i soffan istället.
Jag tror inte att jag ännu riktigt har förstått vad jag och min kropp har varit med om. Det är svårt att ta in och förankra i min egen kropp. Särskilt som jag inte ser sjuk ut eller har sett sjuk ut under hela den här tiden. Jag tror att jag förväntar mig av mig själv att jag ska vara mycket mer som vanligt nu, när jag istället behöver lägga än mer fokus på att ha tålamod och ta små steg, både fysiskt och psykiskt. Det finns en anledning till att jag är sjukskriven, försöker jag påminna mig om när jag helt utan förvarning plötsligt blir jättetrött och måste gå och lägga mig en stund.
Jag försöker komma på varför jag har så svårt för det här, att acceptera och förlika mig med situationen. I början tyckte jag att det var lättare, kanske för att det då var så påtagligt med en knöl i bröstet, operation som låg framför mig, alla behandlingar som skulle komma och så vidare. Nu känns det som om jag liksom inte har tid med här längre! Nu vill jag återgå till ett normalt liv igen, men min kropp är inte alls redo för det. Jag vet inte ens vad ett normalt liv betyder för mig längre? Jag kommer under en lång tid framöver att anpassa mitt liv efter sviterna av cancern. Jag behöver verkligen träffa min kurator känner jag! Hon har varit sjuk ett tag så det var länge sedan jag var där, men behovet är stort. Jag behöver hjälp med att komma vidare, att förstå och att acceptera. Jag känner mig inte alls bitter eller arg, det är snarare frustration över att jag tror att jag, nu när alla behandlingar är över, ska vara i gammal god form, och så är jag inte det.
Det blir en kort text idag, men jag kände för att skriva av mig lite, och fram för allt vill jag berätta om saker som gläder mig.
Och denna vecka gläds vi i vår familj åt vår nya lägenhet! Jaaaaaa, äntligen sker det som vi har väntat på i flera år. Vi flyttar till en större lägenhet, en femma på 121 kvm. Overkligt och fantastiskt roligt! Barnen får varsina rum, vi får två toaletter (!), ett vardagsrum på 31 kvm med mera, med mera. Det blir en flytt till norra ön, Näset närmare bestämt, vilket också innebär gångavstånd till skolan för barnen. Den nya lägenheten symboliserar också en nystart för oss, vilket vi behöver efter det här året. 1 februari får vi tillgång till lägenheten och har då en månad på oss att flytta. Igår skrev vi kontrakt och idag tar vi med barnen dit för att de ska få se hur det ser ut. Sedan gräver vi ner oss i IKEA-katalogen och MIO-katalogen och köper på oss ett gäng inredningstidningar och börjar planera…
Med det slutar jag för idag. Jag konstaterar att jag trots allt är på väg framåt. Att jag nu börjar ta små steg i rätt riktning och att jag försöker vara snäll mot mig själv, snällare än jag varit hittills. Jag ska inte förvänta mig så mycket av mig själv helt enkelt!
Jag har idag träffat en sjukgymnast eftersom jag har haft problem med ett knä under en längre tid. Problem som har förvärrats av att jag inte tränar regelbundet men också på grund av min medicinering. Medicineringen gör att kroppen åldras, vilket inte är så lustigt. MEN jag kan göra något åt det och jag är så glad åt sjukgymnasten som nu hjälper mig att komma igång med träning. Och eftersom fysisk träning också stärker mig mentalt så ser jag fram emot att hamna i en uppåtgående spiral inom kort. Det är så skönt att träffa en person som hjälper mig ta tag i de här bitarna, eftersom jag känner mig allt annat än handlingskraftig nu. Vilket i och för sig varken är konstigt eller ovanligt! Som hon konstaterade ”att ha två barn kräver en rejäl dos energi och ork, bara det, och ovanpå det har du och din kropp utsatts ordentligt under det här året”. Hon berättade också det jag har hört förut, att kroppen behöver ungefär ett år på sig att återhämta sig efter en cytostatikabehandling, och det strålade området antagligen ännu mer tid. Men nu är jag på väg och det känns fantastiskt. Jag ska träffa henne två gånger i nästa vecka och jag ser redan fram emot det.
Jag har ofta yrsel nu igen, och känner av illamående i princip dagligen. Jag ser dock detta enbart som utmattningssymtom och inte som något fysiskt. Jag känner mig väldigt skör och idag var jag glad att mitt möte i stan blev inställt så att jag kunde åka hem och kura ihop mig i soffan istället.
Jag tror inte att jag ännu riktigt har förstått vad jag och min kropp har varit med om. Det är svårt att ta in och förankra i min egen kropp. Särskilt som jag inte ser sjuk ut eller har sett sjuk ut under hela den här tiden. Jag tror att jag förväntar mig av mig själv att jag ska vara mycket mer som vanligt nu, när jag istället behöver lägga än mer fokus på att ha tålamod och ta små steg, både fysiskt och psykiskt. Det finns en anledning till att jag är sjukskriven, försöker jag påminna mig om när jag helt utan förvarning plötsligt blir jättetrött och måste gå och lägga mig en stund.
Jag försöker komma på varför jag har så svårt för det här, att acceptera och förlika mig med situationen. I början tyckte jag att det var lättare, kanske för att det då var så påtagligt med en knöl i bröstet, operation som låg framför mig, alla behandlingar som skulle komma och så vidare. Nu känns det som om jag liksom inte har tid med här längre! Nu vill jag återgå till ett normalt liv igen, men min kropp är inte alls redo för det. Jag vet inte ens vad ett normalt liv betyder för mig längre? Jag kommer under en lång tid framöver att anpassa mitt liv efter sviterna av cancern. Jag behöver verkligen träffa min kurator känner jag! Hon har varit sjuk ett tag så det var länge sedan jag var där, men behovet är stort. Jag behöver hjälp med att komma vidare, att förstå och att acceptera. Jag känner mig inte alls bitter eller arg, det är snarare frustration över att jag tror att jag, nu när alla behandlingar är över, ska vara i gammal god form, och så är jag inte det.
Det blir en kort text idag, men jag kände för att skriva av mig lite, och fram för allt vill jag berätta om saker som gläder mig.
Och denna vecka gläds vi i vår familj åt vår nya lägenhet! Jaaaaaa, äntligen sker det som vi har väntat på i flera år. Vi flyttar till en större lägenhet, en femma på 121 kvm. Overkligt och fantastiskt roligt! Barnen får varsina rum, vi får två toaletter (!), ett vardagsrum på 31 kvm med mera, med mera. Det blir en flytt till norra ön, Näset närmare bestämt, vilket också innebär gångavstånd till skolan för barnen. Den nya lägenheten symboliserar också en nystart för oss, vilket vi behöver efter det här året. 1 februari får vi tillgång till lägenheten och har då en månad på oss att flytta. Igår skrev vi kontrakt och idag tar vi med barnen dit för att de ska få se hur det ser ut. Sedan gräver vi ner oss i IKEA-katalogen och MIO-katalogen och köper på oss ett gäng inredningstidningar och börjar planera…
Med det slutar jag för idag. Jag konstaterar att jag trots allt är på väg framåt. Att jag nu börjar ta små steg i rätt riktning och att jag försöker vara snäll mot mig själv, snällare än jag varit hittills. Jag ska inte förvänta mig så mycket av mig själv helt enkelt!
fredag 3 december 2010
Det var det!
Släkten har gått. Sist gick ”kusinerna” från Orminge. Egentligen är de mina kusiner, men eftersom de är jämnåriga med mina barn så är det lättare att kalla dem för kusiner, än kusinbarn…
När ens, snart, 9-åring säger: Det var ett riktigt bra kalas! så blir i alla fall jag varm om hjärtat. För det spelar ingen roll om jag har haft trevligt, om folk tyckte att tårtan var god, eller om vinet var tillräckligt kylt. Det viktiga är att huvudpersonen tycker att det var ett bra kalas!
V i har alltså firat Hampus i kväll, lite i förskott, födelsedagen är inte förrän på tisdag. Men idag var alltså släkten här och uppvaktade. Även jag hade en riktigt trevlig och angenäm kväll. Tack till mamma och pappa som var här hela eftermiddagen och hjälpte mig att ställa i ordning. Annars hade jag nog sovit redan när gästerna kom! Nu har barnen kommit i säng, och även maken som kände sig helt slut efter denna arbetsvecka. Jag har alltså vardagsrummet för mig själv, hehe…
Själv känner jag mig rätt tillfreds och jag passar på att njuta av det. Jag inser att ordet njuta förekommer ganska ofta i mina inlägg. Och det är bra, för det är så många människor som glömmer bor t att njuta, av både stora och små saker här i livet. Och jag försöker påminna mig själv om att njuta. Och i kväll var en bra kväll; trevligt sällskap, god mat (ja, jag tillåter mig att fälla det omdömet även om jag lagade maten själv!), kallt bubbel och bra humör.
För övrigt så har veckan handlat mycket om att fokusera på det jag för tillfället gör, och det gäller framför allt jobb. När man jobbar deltid kan det vara svårt att veta hur tillgänglig man ska vara? I alla fall upplever jag det så. Ska jobbmobilen alltid vara på, även om jag de facto jobbar 25 %? Jag tänker att det är bra att vara rätt så disciplinerad; antingen så jobbar jag eller så gör jag det inte. Och så kan jag lyssna av mobilen och läsa av mejlen på eftermiddagen även de dagar som jag inte ”ska” jobba. Hursomhelst, denna vecka känner jag att jag har varit bra på detta. I måndags hade jag en toppendag med syrran. Mysig frukost på litet hotell i Gamla Stan (tack Mark!), Djurgårdsfärjan över till Djurgården och promenad till Rosendahl, som förvisso var stängt, men det var en fin promenad. Lunch inne i stan och bara tid till samtal på tu man hand, vilket kändes välbehövligt och väldigt, väldigt, trevligt. Sedan några dagars jobb och idag, som sagt, förberedelse för kalas.
I onsdags var jag återigen på ett pilatespass och det var så skönt och bra. Det är tungt och frustrerande, men jag är glad att jag tar mig dit och försöker utmana mig själv så at jag så sakteliga blir starkare och starkare. Imorgon bitti tänkte jag ge mig på ett intervallpass, som är rätt krävande konditionsmässigt, så utmaningen där blir att hålla nere tempot.. Vi får väl se hur det går! Det känns hursomhelst bra att överhuvudtaget träna och jag vet att varje gång för mig framåt vilket är glädjande.
Jag har också varit i kontakt med Mösseberga rehabiliteringshem, eftersom jag har fått min ansökan godkänd. Jag hade en önskan om att vara där i en vecka, men deras program är upplagda på tolv dagar. Det känns lite jobbigt att vara borta så länge hemifrån, med tanke på barnen. Det var liksom därför jag avstod från turné med Hattstugan efter jul, och då känns det inte helt bra. Jag tror dock att det är förhandlingsbart även om de gärna ser att man stannar i tolv dagar för att få bästa möjliga effekt. Målet är ju att jag ska få tid att ta hand om mig själv och bara kunna koppla av. Men jag kan inte heller koppla av om jag vet att barnen har det jobbigt där hemma. Nåja, jag får fundera på det lite och diskutera med maken och se vad vi kommer fram till.
Jag fick ett brev från Trygg Hansa angående min gamla axelskada (från 2004) som inte är bra. Just nu är det svårt att veta varför min axel gör ont, om det är stelheten efter operation och strålning, eller den skada som finns i axeln sedan många år? Återigen – träning gör förhoppningsvis gott för den! Men det som slog mig när jag fick brevet är hur saker och ting verkligen ställs i relation till varandra. Samma dag som jag träffade en ortoped på Sophiahemmet, i början av februari, för att se hur vi skulle gå vidare med axeln, så hade jag också tid för trippeldiagnostik på Bröstcentrum. Resten är, som man säger, historia. Axelproblematiken bleknade lite grand… Men snart så är det kanske ett större bekymmer för mig, vilket jag på ett sätt ser som ett positivt tecken.
Jag vet att är bra att ha saker att se fram emot. Och nu närmast ser jag väldigt mycket fram emot nästa helg, då vi drar till Orsa för att åka skidor! Jag packar med längdlaggen, vilka jag tror mer på än telemarken. (har ju också en inflammation i ena knät som gör att telemark känns väldigt jobbigt…) Denna resa har vänner ordnat och vi bara hänger på. Jag har inte hängt med i svängarna, vet knappt vilka som ska med. Men idag informerade barnen mig om att vi blir 25 stycken!! Och att vi har bubbelpool i huset!! (igen). Låter fantastiskt i mina öron. Jag som ofta är den som ordnar sådana här grejer själv tycker att det är väldigt smidigt att någon annan fixar allt det praktiska och vi bara betalar in en summa pengar. Tack till familjen Hård af Segerstad!!
Nu är det snart dags för Anja att tämja störtloppsbacken i Lake Louise, så jag lämnar er för nu och konstaterar att det har varit en bra dag!
När ens, snart, 9-åring säger: Det var ett riktigt bra kalas! så blir i alla fall jag varm om hjärtat. För det spelar ingen roll om jag har haft trevligt, om folk tyckte att tårtan var god, eller om vinet var tillräckligt kylt. Det viktiga är att huvudpersonen tycker att det var ett bra kalas!
V i har alltså firat Hampus i kväll, lite i förskott, födelsedagen är inte förrän på tisdag. Men idag var alltså släkten här och uppvaktade. Även jag hade en riktigt trevlig och angenäm kväll. Tack till mamma och pappa som var här hela eftermiddagen och hjälpte mig att ställa i ordning. Annars hade jag nog sovit redan när gästerna kom! Nu har barnen kommit i säng, och även maken som kände sig helt slut efter denna arbetsvecka. Jag har alltså vardagsrummet för mig själv, hehe…
Själv känner jag mig rätt tillfreds och jag passar på att njuta av det. Jag inser att ordet njuta förekommer ganska ofta i mina inlägg. Och det är bra, för det är så många människor som glömmer bor t att njuta, av både stora och små saker här i livet. Och jag försöker påminna mig själv om att njuta. Och i kväll var en bra kväll; trevligt sällskap, god mat (ja, jag tillåter mig att fälla det omdömet även om jag lagade maten själv!), kallt bubbel och bra humör.
För övrigt så har veckan handlat mycket om att fokusera på det jag för tillfället gör, och det gäller framför allt jobb. När man jobbar deltid kan det vara svårt att veta hur tillgänglig man ska vara? I alla fall upplever jag det så. Ska jobbmobilen alltid vara på, även om jag de facto jobbar 25 %? Jag tänker att det är bra att vara rätt så disciplinerad; antingen så jobbar jag eller så gör jag det inte. Och så kan jag lyssna av mobilen och läsa av mejlen på eftermiddagen även de dagar som jag inte ”ska” jobba. Hursomhelst, denna vecka känner jag att jag har varit bra på detta. I måndags hade jag en toppendag med syrran. Mysig frukost på litet hotell i Gamla Stan (tack Mark!), Djurgårdsfärjan över till Djurgården och promenad till Rosendahl, som förvisso var stängt, men det var en fin promenad. Lunch inne i stan och bara tid till samtal på tu man hand, vilket kändes välbehövligt och väldigt, väldigt, trevligt. Sedan några dagars jobb och idag, som sagt, förberedelse för kalas.
I onsdags var jag återigen på ett pilatespass och det var så skönt och bra. Det är tungt och frustrerande, men jag är glad att jag tar mig dit och försöker utmana mig själv så at jag så sakteliga blir starkare och starkare. Imorgon bitti tänkte jag ge mig på ett intervallpass, som är rätt krävande konditionsmässigt, så utmaningen där blir att hålla nere tempot.. Vi får väl se hur det går! Det känns hursomhelst bra att överhuvudtaget träna och jag vet att varje gång för mig framåt vilket är glädjande.
Jag har också varit i kontakt med Mösseberga rehabiliteringshem, eftersom jag har fått min ansökan godkänd. Jag hade en önskan om att vara där i en vecka, men deras program är upplagda på tolv dagar. Det känns lite jobbigt att vara borta så länge hemifrån, med tanke på barnen. Det var liksom därför jag avstod från turné med Hattstugan efter jul, och då känns det inte helt bra. Jag tror dock att det är förhandlingsbart även om de gärna ser att man stannar i tolv dagar för att få bästa möjliga effekt. Målet är ju att jag ska få tid att ta hand om mig själv och bara kunna koppla av. Men jag kan inte heller koppla av om jag vet att barnen har det jobbigt där hemma. Nåja, jag får fundera på det lite och diskutera med maken och se vad vi kommer fram till.
Jag fick ett brev från Trygg Hansa angående min gamla axelskada (från 2004) som inte är bra. Just nu är det svårt att veta varför min axel gör ont, om det är stelheten efter operation och strålning, eller den skada som finns i axeln sedan många år? Återigen – träning gör förhoppningsvis gott för den! Men det som slog mig när jag fick brevet är hur saker och ting verkligen ställs i relation till varandra. Samma dag som jag träffade en ortoped på Sophiahemmet, i början av februari, för att se hur vi skulle gå vidare med axeln, så hade jag också tid för trippeldiagnostik på Bröstcentrum. Resten är, som man säger, historia. Axelproblematiken bleknade lite grand… Men snart så är det kanske ett större bekymmer för mig, vilket jag på ett sätt ser som ett positivt tecken.
Jag vet att är bra att ha saker att se fram emot. Och nu närmast ser jag väldigt mycket fram emot nästa helg, då vi drar till Orsa för att åka skidor! Jag packar med längdlaggen, vilka jag tror mer på än telemarken. (har ju också en inflammation i ena knät som gör att telemark känns väldigt jobbigt…) Denna resa har vänner ordnat och vi bara hänger på. Jag har inte hängt med i svängarna, vet knappt vilka som ska med. Men idag informerade barnen mig om att vi blir 25 stycken!! Och att vi har bubbelpool i huset!! (igen). Låter fantastiskt i mina öron. Jag som ofta är den som ordnar sådana här grejer själv tycker att det är väldigt smidigt att någon annan fixar allt det praktiska och vi bara betalar in en summa pengar. Tack till familjen Hård af Segerstad!!
Nu är det snart dags för Anja att tämja störtloppsbacken i Lake Louise, så jag lämnar er för nu och konstaterar att det har varit en bra dag!
måndag 29 november 2010
Klart att håret växer!
Oj, vad lång tid det har gått sedan jag skrev senast. Längre än jag planerat, och det beror på att jag har behövt lite tid på mig att formulera det jag vill berätta om idag. Jag har behövt tid för att själv förstå, både mig själv och er alla, som jag dagligen möter. Tid för att strukturera mina tankar och funderingar, eftersom jag i och med denna blogg riskerar att framstå som otacksam.. Och eftersom jag verkligen inte vill att du som läser ska uppfatta mig som sådan så behöver jag liksom få till det med orden. Men efter fredagens upplevelse så känner jag mig stärkt i min vilja att berätta och nu tror jag också att jag har hyfsat koll på läget!
Så här är det. Jag får väldigt ofta höra positiva kommentarer om mitt hår. ”Nämen Anna, vad långt det har blivit”, ”vad snygg du är i håret, du passar ju jättebra i kort hår”, ”Oj, det har verkligen vuxit, vad skönt”, är kommentarer som jag möter varje dag. I all välmening, jag är mycket medveten om det. Och det är skönt och bra på alla sätt att håret växer, det är inte det. Det är bara att jag är så evinnerligt trött på att höra kommentarer om mitt hår! För jag får höra det någonstans mellan 10 och 30 gånger per dag, jag överdriver inte. Och för mig så blir det, just nu, bara en påminnelse om vad jag fortfarande går igenom. För hur snygg jag än är i håret så har jag inte valt att vara så här korthårig. Jag har inte valt att radikalt förändra mitt utseende. Så tack för komplimangen, men jag tycker att det är pest att se ut så här, faktiskt. Inte så att jag tycker att jag är ful, utan snarare att mitt hår är en konsekvens av min sjukdom, och jag kan än så länge inte så något positivt med den, och därmed inte heller med mitt korta hår.
Och det som hände i fredags var att Hampus klass hade teater på skolan dit vi föräldrar var inbjudna. I samtal med en mamma så fälldes ganska snabbt kommentaren om mitt hår, och som socialt välanpassad svarade jag med min standardfras ”jo, det är skönt att det kommer tillbaka”. Strax efter kom nästa mamma med samma budskap till mig, och då brast det för mig och jag började gråta. Dessa två stackars kvinnor blev förstås utom sig, men jag försökte förklara att jag inte klandrade dem, bara det att jag är sååååå trött på snacket om mitt hår. Jag försökte förklara hur jag känner det och vi pratade så småningom vidare om annat. Så när vi sitter i väntan på att teatern ska börja, den ena av de två mammorna sitter bredvid mig, så lutar sig mamma nummer tre fram och knackar mig på axeln, ”Hej Anna, vad fin du är i håret, vad snabbt det växer”. Jag ser då hur mamman bredvid mig drar lite på munnen. Det går inte mer än två minuter innan nummer fyra kommer förbi och yppar ”Nämen, oj vad långt det har blivit, det känns väl skönt”, jag ler överseende och säger att, ”ja, det är skönt”. Mamman vid min sida lägger en hand på mitt ben och säger ”Jag börjar förstå vad du menar, jag har aldrig tänkt på hur ofta du får höra det”. Självklart inte! Men tack vare att hon faktiskt fick uppleva min situation och visade förståelse för den, så känner jag att jag kan skriva om det. Och jag hoppas att ni alla som läser förstår att jag fortfarande är oändligt glad och tacksam över all peppning och allt stöd som jag från får er. Det handlar inte om det. Utan det handlar om mig och min resa genom en bröstcancer och ut på andra sidan. Och den resan är både lång, helvetisk och svår att förstå många gånger.
Jag inser att det faktum att mitt hår växer och att jag börjar se ”normal” ut, signalerar något positivt, att jag är på väg tillbaka, att sjukdomen ligger mer bakom mig nu än tidigare. Och jag tror att människan generellt ett strävar efter normalitet, efter bekvämlighet och efter ett lyckligt slut. Och det får mitt hår representera nu. Rätta mig gärna om jag resonerar fel, i era ögon sett. Jag ser det bara från mitt håll.
Men jag tänker också, att om någon till exempel skulle gå upp mycket i vikt på grund av sjukdom, skulle vi då kommentera det? ”Du är ju jättefin så här med, du passar bra i de här 20 extra kilona”, eller? Och kanske är det detta som är cancerns kärna; en sjukdom som inte syns utanpå, utan bara konsekvenserna av den, och när konsekvenserna återgår så sakteliga till det ursprungliga, så är den borta. Men fråga vilken cancerpatient som helst så tror jag att alla kan skriva under på att även om det ni ser, ser ut och verkar som vanligt, så är insidan en helt annan.
En av tjejerna i min samtalsgrupp var sjuk för två år sedan, vilket fick oss andra (som är relativt nyinsjuknade) att undra hur det kommer sig att hon gått med i den här gruppen nu? ”För att nu har det gått två år”, svarade hon, ”och nu förväntar sig alla att jag ska vara som förut igen, men det är jag inte.” Nej, för jag kommer inte att bli som förut, även om jag ser ut som det. Även när håret är lika långt som innan jag blev sjuk, så kommer personen Anna att vara en annan. Inte sämre, förhoppningsvis bättre, men framför allt en annan. Och vem jag är då vet jag inte än. Det är det den närmaste tiden kommer att utvisa.
Just nu känner jag mig väldigt trött, skör och ensam, igen. Jag kastas fram och tillbaka mellan nutid och dåtid. Mellan före och efter sjukdom. Och jag funderar över var jag befinner mig i detta kaos.
Jag blir påmind om hur hela min kropp har utsatts, som när jag var på Vetekatten och fikade med mamma i förra veckan, och efter en liten stund började jag gråta. Vetekatten gick nämligen Jocke och jag till när vi hade varit på Bröstcentrum, och fått olika negativa besked. Och hela min kropp reagerar med smärta och sorg. Det känns verkligen att den här upplevelsen, alla erfarenheter och minnen, sitter i mitt dna, långt, långt därinne. Och kommer alltid att göra så. För så fungerar kroppen. Och det är därför som man aldrig kan lägga saker och ting helt och hållet bakom sig, för kroppen minns. Det man kan göra däremot, är att lära sig förstå och hantera det som är jobbigt, för att på så sätt tygla allt det negativa och jobbiga, nu och framöver.
Jag känner att jag tampas med att känna mig otacksam. Otacksam mot alla människor som bara vill mig väl och säga uppmuntrande saker, och så reagerar jag med ilska, tårar och frustration. Otacksam mot livet som har förskonat mig – jag lever ju, och ändå mår jag så dåligt och känner mig så ledsen.
Jag har aldrig under hela den här tiden sett mig själv som riktigt sjuk. Inte en utan hår så tyckte jag att jag utstrålade cancer, jag kände mig tvärtom rätt cool med mitt kala huvud. Men så fick vi hem alla foton från sommaren för någon vecka sedan och för första gången såg jag det kanske alla andra ser; en cancerpatient. Jag kunde knappt titta på fotona, jag tyckte att jag såg så sjuk ut, även om jag skrattade. Det är så konstigt att såhär i efterhand uppleva det så totalt olikt från hur jag upplevde det där och då? Och det kändes bara sorgligt att titta på sommarens alla minnen. Och jag känner ett styng av dåligt samvete gentemot barnen som kunde be mig sätta på mig en sjal när vi var bland folk, och jag tyckte att det var onödigt för det vara bara varmt. Jag såg inte det de såg, och som de allra flesta andra också såg. Men nu ser jag, och jag tycker inte om det.
Hur ska jag nu summera detta och få ett bra avslut? Hm, vet inte. Jag håller tummarna för att du som läser kan förstå mig lite bättre och att du inte slutar läsa min blogg. Om du tänker att ”jamen hur sjutton ska jag bete mig då, allt jag säger till den där människan uppfattas ju fel!”, så har jag förståelse för det. Jag kan bara förtydliga att jag inte klandrar någon som vill mig väl, att jag är glad över att du bryr dig om mig tillräckligt att för att säga uppmuntrande ord. Du kan omöjligt veta var jag befinner mig just nu, eller imorgon eller nästa vecka. Vilka ord som hjälper och vilka ord som stjälper – jag vet ju inte själv på förhand. Så därför är det mer upp till mig att kommunicera det, på ett ärligt och kärleksfullt sätt: ”vet du, jag orkar inte prata om mitt hår idag, kan vi tala om något annat?”, kommer kanske att bli mitt standardsvar framöver, när det gäller just håret!
Hursomhelst, nu ska jag ta mig en kopp te och njuta av vår fina adventsljusstake som jag och barnen pysslat ihop i helgen. Ha det bra till nästa gång!
Så här är det. Jag får väldigt ofta höra positiva kommentarer om mitt hår. ”Nämen Anna, vad långt det har blivit”, ”vad snygg du är i håret, du passar ju jättebra i kort hår”, ”Oj, det har verkligen vuxit, vad skönt”, är kommentarer som jag möter varje dag. I all välmening, jag är mycket medveten om det. Och det är skönt och bra på alla sätt att håret växer, det är inte det. Det är bara att jag är så evinnerligt trött på att höra kommentarer om mitt hår! För jag får höra det någonstans mellan 10 och 30 gånger per dag, jag överdriver inte. Och för mig så blir det, just nu, bara en påminnelse om vad jag fortfarande går igenom. För hur snygg jag än är i håret så har jag inte valt att vara så här korthårig. Jag har inte valt att radikalt förändra mitt utseende. Så tack för komplimangen, men jag tycker att det är pest att se ut så här, faktiskt. Inte så att jag tycker att jag är ful, utan snarare att mitt hår är en konsekvens av min sjukdom, och jag kan än så länge inte så något positivt med den, och därmed inte heller med mitt korta hår.
Och det som hände i fredags var att Hampus klass hade teater på skolan dit vi föräldrar var inbjudna. I samtal med en mamma så fälldes ganska snabbt kommentaren om mitt hår, och som socialt välanpassad svarade jag med min standardfras ”jo, det är skönt att det kommer tillbaka”. Strax efter kom nästa mamma med samma budskap till mig, och då brast det för mig och jag började gråta. Dessa två stackars kvinnor blev förstås utom sig, men jag försökte förklara att jag inte klandrade dem, bara det att jag är sååååå trött på snacket om mitt hår. Jag försökte förklara hur jag känner det och vi pratade så småningom vidare om annat. Så när vi sitter i väntan på att teatern ska börja, den ena av de två mammorna sitter bredvid mig, så lutar sig mamma nummer tre fram och knackar mig på axeln, ”Hej Anna, vad fin du är i håret, vad snabbt det växer”. Jag ser då hur mamman bredvid mig drar lite på munnen. Det går inte mer än två minuter innan nummer fyra kommer förbi och yppar ”Nämen, oj vad långt det har blivit, det känns väl skönt”, jag ler överseende och säger att, ”ja, det är skönt”. Mamman vid min sida lägger en hand på mitt ben och säger ”Jag börjar förstå vad du menar, jag har aldrig tänkt på hur ofta du får höra det”. Självklart inte! Men tack vare att hon faktiskt fick uppleva min situation och visade förståelse för den, så känner jag att jag kan skriva om det. Och jag hoppas att ni alla som läser förstår att jag fortfarande är oändligt glad och tacksam över all peppning och allt stöd som jag från får er. Det handlar inte om det. Utan det handlar om mig och min resa genom en bröstcancer och ut på andra sidan. Och den resan är både lång, helvetisk och svår att förstå många gånger.
Jag inser att det faktum att mitt hår växer och att jag börjar se ”normal” ut, signalerar något positivt, att jag är på väg tillbaka, att sjukdomen ligger mer bakom mig nu än tidigare. Och jag tror att människan generellt ett strävar efter normalitet, efter bekvämlighet och efter ett lyckligt slut. Och det får mitt hår representera nu. Rätta mig gärna om jag resonerar fel, i era ögon sett. Jag ser det bara från mitt håll.
Men jag tänker också, att om någon till exempel skulle gå upp mycket i vikt på grund av sjukdom, skulle vi då kommentera det? ”Du är ju jättefin så här med, du passar bra i de här 20 extra kilona”, eller? Och kanske är det detta som är cancerns kärna; en sjukdom som inte syns utanpå, utan bara konsekvenserna av den, och när konsekvenserna återgår så sakteliga till det ursprungliga, så är den borta. Men fråga vilken cancerpatient som helst så tror jag att alla kan skriva under på att även om det ni ser, ser ut och verkar som vanligt, så är insidan en helt annan.
En av tjejerna i min samtalsgrupp var sjuk för två år sedan, vilket fick oss andra (som är relativt nyinsjuknade) att undra hur det kommer sig att hon gått med i den här gruppen nu? ”För att nu har det gått två år”, svarade hon, ”och nu förväntar sig alla att jag ska vara som förut igen, men det är jag inte.” Nej, för jag kommer inte att bli som förut, även om jag ser ut som det. Även när håret är lika långt som innan jag blev sjuk, så kommer personen Anna att vara en annan. Inte sämre, förhoppningsvis bättre, men framför allt en annan. Och vem jag är då vet jag inte än. Det är det den närmaste tiden kommer att utvisa.
Just nu känner jag mig väldigt trött, skör och ensam, igen. Jag kastas fram och tillbaka mellan nutid och dåtid. Mellan före och efter sjukdom. Och jag funderar över var jag befinner mig i detta kaos.
Jag blir påmind om hur hela min kropp har utsatts, som när jag var på Vetekatten och fikade med mamma i förra veckan, och efter en liten stund började jag gråta. Vetekatten gick nämligen Jocke och jag till när vi hade varit på Bröstcentrum, och fått olika negativa besked. Och hela min kropp reagerar med smärta och sorg. Det känns verkligen att den här upplevelsen, alla erfarenheter och minnen, sitter i mitt dna, långt, långt därinne. Och kommer alltid att göra så. För så fungerar kroppen. Och det är därför som man aldrig kan lägga saker och ting helt och hållet bakom sig, för kroppen minns. Det man kan göra däremot, är att lära sig förstå och hantera det som är jobbigt, för att på så sätt tygla allt det negativa och jobbiga, nu och framöver.
Jag känner att jag tampas med att känna mig otacksam. Otacksam mot alla människor som bara vill mig väl och säga uppmuntrande saker, och så reagerar jag med ilska, tårar och frustration. Otacksam mot livet som har förskonat mig – jag lever ju, och ändå mår jag så dåligt och känner mig så ledsen.
Jag har aldrig under hela den här tiden sett mig själv som riktigt sjuk. Inte en utan hår så tyckte jag att jag utstrålade cancer, jag kände mig tvärtom rätt cool med mitt kala huvud. Men så fick vi hem alla foton från sommaren för någon vecka sedan och för första gången såg jag det kanske alla andra ser; en cancerpatient. Jag kunde knappt titta på fotona, jag tyckte att jag såg så sjuk ut, även om jag skrattade. Det är så konstigt att såhär i efterhand uppleva det så totalt olikt från hur jag upplevde det där och då? Och det kändes bara sorgligt att titta på sommarens alla minnen. Och jag känner ett styng av dåligt samvete gentemot barnen som kunde be mig sätta på mig en sjal när vi var bland folk, och jag tyckte att det var onödigt för det vara bara varmt. Jag såg inte det de såg, och som de allra flesta andra också såg. Men nu ser jag, och jag tycker inte om det.
Hur ska jag nu summera detta och få ett bra avslut? Hm, vet inte. Jag håller tummarna för att du som läser kan förstå mig lite bättre och att du inte slutar läsa min blogg. Om du tänker att ”jamen hur sjutton ska jag bete mig då, allt jag säger till den där människan uppfattas ju fel!”, så har jag förståelse för det. Jag kan bara förtydliga att jag inte klandrar någon som vill mig väl, att jag är glad över att du bryr dig om mig tillräckligt att för att säga uppmuntrande ord. Du kan omöjligt veta var jag befinner mig just nu, eller imorgon eller nästa vecka. Vilka ord som hjälper och vilka ord som stjälper – jag vet ju inte själv på förhand. Så därför är det mer upp till mig att kommunicera det, på ett ärligt och kärleksfullt sätt: ”vet du, jag orkar inte prata om mitt hår idag, kan vi tala om något annat?”, kommer kanske att bli mitt standardsvar framöver, när det gäller just håret!
Hursomhelst, nu ska jag ta mig en kopp te och njuta av vår fina adventsljusstake som jag och barnen pysslat ihop i helgen. Ha det bra till nästa gång!
lördag 20 november 2010
Vitt, vitt, vitt!
Tänk vad lite snö kan göra? Åtminstone för mig som tycker att mörkret är jobbigt. Det är mörkt när jag kliver upp och det är mörkt tidigt på eftermiddagen. Vissa dagar känns som om jag inte har sett något dagsljus alls? Men så kommer det en eller ett par centimeter snö, och livet känns med ens lättare att leva! Snön i sig är väl en påminnelse om att julen närmar sig, och jag som något av en julfanatiker tycker ju att det är toppen.
Jag och maken satt och gick igenom almanackorna från och med nu och fram till jul, och det onekligen bort lite av mysfaktorn inför jul. Hur kommer det sig att det är så mycket som ska ske i december? Ändå är min kalender inte alls lika full som den brukar, med tanke på att jag inte sjunger på samma sätt som vanligt. I år det finns till exempel utrymme för att åka skidor en helg mitt i december, vilket är ytterst ovanligt, men väldigt välkommet. Vi måste bara få in firandet av sonen, just det, både barn- och släktkalas, luciarepetitioner, julmiddagar med firman, sonens karategradering, julmarknaden på skolan… Nog skojat, jag gillar julen och jag gillar december. Jag måste bara skaffa mig en bra överblick och veta när jag gör vad, så att det mysiga blir just mysigt och inte tvång. Efter vår genomgång så konstaterade jag att jag sänker ribban i år, för orken finns inte. Jag fick ont i magen bara av att gå igenom alltihopa, så låg är min stresströskel. Så då blir det helt och hållet baserat på ork i år. Jag läste just Emma Hambergs tankar inför julen som var rätt så befriande. Detta med städning till exempel. Inte för att jag städar ur alla lådor och skåp (som min kära svägerska gör varje år!) men nog vill jag ha det extra bar och fint städat just till jul. Men Emma resonerade så att det ändå blir så skräpigt så det är inte så noga, bättre att städa efter jul ordentligt! Ja, så kan man ju se på det. Jag funderar på att bjuda in min mamma på en städdag! Låter kanske inte så attraktivt, men då känner du inte min mamma. Hon kan faktiskt tycka att det är roligt att få göra fint, särskilt sådana där ställen som är lågprioriterade för mig, skåpluckor och dörrkarmar till exempel. Och jag tänker att det är roligare att städa när man är två, dessutom får jag umgås med min mamma vilket är en bonus. Ja, jag ska fråga om hon har lust att komma och julstäda med mig här hemma. Var beredd på samtalet, mamma!!
Jag inser också att vi inte behöver 500 pepparkakor, det kan räcka med hälften. Nej, jag tror att det är i år som min jul verkligen kommer att omvärderas när det gäller framförallt maten. Jag ska satsa på det som vi verkligen tycker är gott; skinkan, gravad lax, senapssill, något grönt, och ett gott vörtbröd. (har inte hittat det ultimata receptet än så det tas tacksamt emot. Saftigt ska det vara!) Därutöver några kakor, godis, saffransbullar och glögg, sedan är julen fixad!
När det gäller klappar så tycker jag att det är hysteriskt. Var ute på stan häromdagen och bara kände att jag inte vill bidra till denna konsumtionsfrossa. De flesta jag känner och som jag brukar köpa klappar till lever i ett överflöd och behöver egentligen inga fler saker, precis som jag själv. Även om jag älskar att ge bort klappar så tycker jag att det finns något osunt i detta givande när vi inte behöver grejerna – egentligen. Så nu har jag en idé om att VERKLIGEN skippa gåvor till alla vuxna, inte bara säga det och ändå köpa till alla och en var, utan verkligen låta bli, och istället skänka en rejäl slant till Barncancerfonden. Det känns viktigare och bättre på alla sätt. Jag har inte talat med släkten om detta, så om ni läser, hoppas att det faller i god jord…
I veckan satt jag tillsammans med Danderyds psykoterapeut för att ansöka om en rehabiliteringsresa. Det finns nämligen sådana för bland annat cancerpatienter, men även för hjärt- och lungsjuka. Chanserna att få en resa godkänd verkar goda och jag hoppas kunna komma iväg på detta snart efter nyår. Det handlar om att komma till ett behandlingshem, som drivs att kompetent medicinsk personal för att där få återhämta sig, tid att reflektera och att ta hand om sig själv. (jag vet vad du tänker – man behöver inte ha haft cancer för att ha de behoven!). Eftersom jag känner att jag i dagsläget inte ger mig själv utrymmet att bara vara och tid till eftertanke, så känns det välbehövligt. Jag har ju upplevt min samtalsgrupp som väldigt givande och hoppas på samma sak i det här forumet. Att också få tillgång till fysisk träning; gym och pool och sjukgymnaster, massörer får mig att tänka att detta kan bli en nystart och ett sätt att komma över den där tröskeln som jag står inför nu, när det gäller att börja träna. Och eftersom kropp och knopp hänger ihop på ett väldigt uppenbart sätt behöver båda sakerna boostas i nuläget!
Mår rätt okej för övrigt. Det sticker och dummar sig i operationsärren fortfarande, men jag hoppas att det snart går över. Jag fick ett brev från Trygg Hansa i veckan, som undrar hur det går med min axelskada. Det är lite lustigt, om man nu får använda det uttrycket, eftersom jag var på Sophiahemmet för axeln samma dag som jag gjorde min trippeldiagnostik tidigt i februari. Man kan väl säga att axelskadans omfattning bleknade en aning några dagar senare… Kanske känns det viktigare om något halvår, att gå vidare med den.
Jag sover inte toppen, vilket i och för sig har med axeln att göra, eftersom jag inte kan ligga på höger sida någon längre tid, och vänster, som jag redan klagat över, har jag numera två ärr som gör ont om jag lägger mig på den sidan. Mage har funkat lite bättre den här veckan så det är alltid något. Men jag vaknar ofta på nätterna och har svårt att sova framåt småtimmarna. Att få sömntabletter är inget ovanligt, har jag förstått, men jag har något problem med det. Vet inte varför, jag har aldrig tagit någon sömntablett, men något inom mig säger att sömnproblemen ska vara större än mina om man ska börja knapra piller? Jag vet inte, vi får se. Förhoppningsvis blir det bättre när också värken på vänster sida ger med sig mer.
Nu ska jag snart köra iväg Hampus till hans repetition inför Luciakonserter i Eric Ericsonhallen. Det är för mig, något väldigt nostalgiskt med barn som sjunger luciasånger, och väldigt, väldigt härligt!
Jag och maken satt och gick igenom almanackorna från och med nu och fram till jul, och det onekligen bort lite av mysfaktorn inför jul. Hur kommer det sig att det är så mycket som ska ske i december? Ändå är min kalender inte alls lika full som den brukar, med tanke på att jag inte sjunger på samma sätt som vanligt. I år det finns till exempel utrymme för att åka skidor en helg mitt i december, vilket är ytterst ovanligt, men väldigt välkommet. Vi måste bara få in firandet av sonen, just det, både barn- och släktkalas, luciarepetitioner, julmiddagar med firman, sonens karategradering, julmarknaden på skolan… Nog skojat, jag gillar julen och jag gillar december. Jag måste bara skaffa mig en bra överblick och veta när jag gör vad, så att det mysiga blir just mysigt och inte tvång. Efter vår genomgång så konstaterade jag att jag sänker ribban i år, för orken finns inte. Jag fick ont i magen bara av att gå igenom alltihopa, så låg är min stresströskel. Så då blir det helt och hållet baserat på ork i år. Jag läste just Emma Hambergs tankar inför julen som var rätt så befriande. Detta med städning till exempel. Inte för att jag städar ur alla lådor och skåp (som min kära svägerska gör varje år!) men nog vill jag ha det extra bar och fint städat just till jul. Men Emma resonerade så att det ändå blir så skräpigt så det är inte så noga, bättre att städa efter jul ordentligt! Ja, så kan man ju se på det. Jag funderar på att bjuda in min mamma på en städdag! Låter kanske inte så attraktivt, men då känner du inte min mamma. Hon kan faktiskt tycka att det är roligt att få göra fint, särskilt sådana där ställen som är lågprioriterade för mig, skåpluckor och dörrkarmar till exempel. Och jag tänker att det är roligare att städa när man är två, dessutom får jag umgås med min mamma vilket är en bonus. Ja, jag ska fråga om hon har lust att komma och julstäda med mig här hemma. Var beredd på samtalet, mamma!!
Jag inser också att vi inte behöver 500 pepparkakor, det kan räcka med hälften. Nej, jag tror att det är i år som min jul verkligen kommer att omvärderas när det gäller framförallt maten. Jag ska satsa på det som vi verkligen tycker är gott; skinkan, gravad lax, senapssill, något grönt, och ett gott vörtbröd. (har inte hittat det ultimata receptet än så det tas tacksamt emot. Saftigt ska det vara!) Därutöver några kakor, godis, saffransbullar och glögg, sedan är julen fixad!
När det gäller klappar så tycker jag att det är hysteriskt. Var ute på stan häromdagen och bara kände att jag inte vill bidra till denna konsumtionsfrossa. De flesta jag känner och som jag brukar köpa klappar till lever i ett överflöd och behöver egentligen inga fler saker, precis som jag själv. Även om jag älskar att ge bort klappar så tycker jag att det finns något osunt i detta givande när vi inte behöver grejerna – egentligen. Så nu har jag en idé om att VERKLIGEN skippa gåvor till alla vuxna, inte bara säga det och ändå köpa till alla och en var, utan verkligen låta bli, och istället skänka en rejäl slant till Barncancerfonden. Det känns viktigare och bättre på alla sätt. Jag har inte talat med släkten om detta, så om ni läser, hoppas att det faller i god jord…
I veckan satt jag tillsammans med Danderyds psykoterapeut för att ansöka om en rehabiliteringsresa. Det finns nämligen sådana för bland annat cancerpatienter, men även för hjärt- och lungsjuka. Chanserna att få en resa godkänd verkar goda och jag hoppas kunna komma iväg på detta snart efter nyår. Det handlar om att komma till ett behandlingshem, som drivs att kompetent medicinsk personal för att där få återhämta sig, tid att reflektera och att ta hand om sig själv. (jag vet vad du tänker – man behöver inte ha haft cancer för att ha de behoven!). Eftersom jag känner att jag i dagsläget inte ger mig själv utrymmet att bara vara och tid till eftertanke, så känns det välbehövligt. Jag har ju upplevt min samtalsgrupp som väldigt givande och hoppas på samma sak i det här forumet. Att också få tillgång till fysisk träning; gym och pool och sjukgymnaster, massörer får mig att tänka att detta kan bli en nystart och ett sätt att komma över den där tröskeln som jag står inför nu, när det gäller att börja träna. Och eftersom kropp och knopp hänger ihop på ett väldigt uppenbart sätt behöver båda sakerna boostas i nuläget!
Mår rätt okej för övrigt. Det sticker och dummar sig i operationsärren fortfarande, men jag hoppas att det snart går över. Jag fick ett brev från Trygg Hansa i veckan, som undrar hur det går med min axelskada. Det är lite lustigt, om man nu får använda det uttrycket, eftersom jag var på Sophiahemmet för axeln samma dag som jag gjorde min trippeldiagnostik tidigt i februari. Man kan väl säga att axelskadans omfattning bleknade en aning några dagar senare… Kanske känns det viktigare om något halvår, att gå vidare med den.
Jag sover inte toppen, vilket i och för sig har med axeln att göra, eftersom jag inte kan ligga på höger sida någon längre tid, och vänster, som jag redan klagat över, har jag numera två ärr som gör ont om jag lägger mig på den sidan. Mage har funkat lite bättre den här veckan så det är alltid något. Men jag vaknar ofta på nätterna och har svårt att sova framåt småtimmarna. Att få sömntabletter är inget ovanligt, har jag förstått, men jag har något problem med det. Vet inte varför, jag har aldrig tagit någon sömntablett, men något inom mig säger att sömnproblemen ska vara större än mina om man ska börja knapra piller? Jag vet inte, vi får se. Förhoppningsvis blir det bättre när också värken på vänster sida ger med sig mer.
Nu ska jag snart köra iväg Hampus till hans repetition inför Luciakonserter i Eric Ericsonhallen. Det är för mig, något väldigt nostalgiskt med barn som sjunger luciasånger, och väldigt, väldigt härligt!
lördag 13 november 2010
Good morning!
Natten har avlöpt väl och jag har fått många timmars sömn. Nu är det en ny dag, och jag tänkte börja den med att berätta om skillnaden på utanpå och inuti mig.
Under hela min resa så har jag fått höra att jag ser så pigg, stark, glad och till och med fräsch ut (ett uttryck som jag själv mest förknippar med killarna på högstadiet!). Och jag är glad att det är så, glad att jag inte har sett ut som ett vrak, för jag tror att det också påverkar min sinnesstämning. Bättre att se pigg ut även om jag inte alltid känner mig så.
Utanpå mig i dagsläget, rent fysiskt, så är det inte mycket kvar innan jag, förhoppningsvis, får känna mig mer normal igen. Jag väntar nu på att kroppen ska läka ihop efter porten och basaliomet. Just nu är jag återigen tvingad till att sova i ryggläge. Höger sida kan fungera ett tag, men där gör sig min gamla axelskada påmind efter en stund. (jag ska ta itu med den efter jul tänkte jag. Jag var faktiskt och fick den undersökt samma dag som jag gjorde min trippelundersökning av bröstet i början av februari. Men sedan kom det liksom av sig..) Ni vet känslan när man vaknar till på natten och vrider och vänder lite på sig för att hitta en ny, skön position att sova i? För mig så handlar det om att vrida huvudet cirka 90 grader, och det är inte toppen, tycker jag. Sömnen blir lidande helt enkelt. Men som sagt, det är övergående och jag hoppas på snar återhämtning av operationen.
Inuti kroppen så händer det andra grejer. Jag har rätt ont i mina leder, till och från. Men jag har helt slutat vara restriktiv med smärtstillande, och det funkar bra med Alvedon varvat med Ipren, när jag har behov av det. Jag tänker inte ha ont i onödan, det är bara dumt. Yrseln kommer och går och det är sannolikt också en biverkning av medicineringen, alltså Tamoxifen. Men det är mer obehagligt, och det är här som insidan skiljer sig från utsidan! Jag vet att yrsel är en biverkning, men ändå, då och då när det gungar till, kommer ändå tanken på hjärntumör upp. Det är ofrånkomligt. Det spelar ingen roll att sannolikheten för det är minimal. Sannolikheten för att jag skulle få bröstcancer överhuvudtaget var också minimal. Innan jag blev sjuk fanns förstås inte dessa reflektioner med i mitt liv. Som alla andra var jag medveten om att det finns sjukdomar där ute som är livshotande, men hotet var inte överhängande, inget som jag lade någon energi på, eller behövde bry mig om. Nu är läget ett annat. Min utsida ser likadan ut, men på insidan sker det en verksamhet som är helt ny. Jag har nya spelregler att rätta mig efter. Å ena sidan så kan jag ju inte hålla på och oroa mig hela tiden och å andra sidan så måste jag ta sådana här symptom på allvar. Hur hittar jag en balans i det? Jo, jag gör upp ett ramverk. Det som oroar mig fortfarande efter två veckor, det söker jag hjälp för. Jag tror att det är ett sätt som kan fungera på mig. Att kunna lägga oron åt sidan och låta den sköta sig själv. Och finns den kvar efter två veckor så gör jag något åt den.
Ibland funderar jag över hur det faktiskt ser ut inuti mig? Vad händer där inne? Jag ser framför mig att alla celler jobbar järnet för att återställa det som varit trasigt. Återställer och bygger upp, cell för cell. Men de får jobba hårt, för allt som ofta så kommer det störande moment in, såsom en operation, eller medicin, som är främmande för kroppen. Någon sa att det tar ungefär ett år att återhämta sig från en cytostatikabehandling, alltså för kroppen. Den jobbar alltså för fullt nu. Och det är väl därför som jag blir trött så fort vid ansträngning, gissar jag.
Men även om jag blir trött, så är det så fantastiskt skönt att känna att jag har mycket mer energi än bara för några veckor sedan. Jag har mer ork och lust och känner mer och mer igen mig själv. Att min självbild börjar överensstämma med verkligheten känns bra för mig. Också skillnaden mellan inuti och utanpå; ni ser samma sak, men jag upplever mig som väldigt annorlunda, jämfört med mitt vanliga jag.
Jag har tagit till mig några saker från andra kvinnor med bröstcancer. Jag har fått kontakt med flera kloka människor, till exempel Annette, som har kommenterat här på bloggen ibland. Hon skrev i förra veckan två bra saker; ”Du är inte din sjukdom”. Detta har hon sagt till mig tidigare, men jag har inte kunnat ta till mig det då. Nu förstår jag det bättre och känner att jag med de orden kan distansera mig från sjukdomen. Jag är inte min sjukdom, jag har råkat ut för den. Och det är lättare att se nu, när jag mer eller mindre är färdigbehandlad, än när jag står mitt i den. Det andra hon skrev var ett talesätt: ”vi ska alla dö en dag, men inte alla de andra dagarna”. Så sant, så sant. Mer fokus alltså på de dagar som jag lever än på den enda dag då jag ska dö! Dödsångesten finns där, mer påtaglig nu är tidigare, men för varje dag så lär jag mig att hantera den bättre och bättre. Ytterligare en klok person i min närhet (blir man smart av att ha bröstcancer?) vände på alltihopa och sa att hon ser det som positivt att hon så tidigt i livet har få sig en törn, som gör att hon omprioriterar sitt liv. Att hon ser det som en möjlighet att så tidigt i livet fått chansen att ta reda på vad hon vill med livet och vad som är viktigt. Att hon har så många år kvar av livet att leva det innehållsrikt och inte bara gå på i ullstrumporna. Häftigt tycker jag och vilken styrka att vända ett elände till en förmån!
Jag tror att jag ska sluta där för idag. Med en god känsla och förhoppning inför framtiden. Att jag nu ska leva det liv som jag vill leva. Göra det jag vill göra. Det är en klyscha, men livet går inte i repris, jag har insett det och jag tänker ta tillvara på det.
Med det önskar jag dig som läser en härlig helg!
Lägger in minne från förra helgen underbara konsert i Tyresö. Tack Urban för fina foton!
Under hela min resa så har jag fått höra att jag ser så pigg, stark, glad och till och med fräsch ut (ett uttryck som jag själv mest förknippar med killarna på högstadiet!). Och jag är glad att det är så, glad att jag inte har sett ut som ett vrak, för jag tror att det också påverkar min sinnesstämning. Bättre att se pigg ut även om jag inte alltid känner mig så.
Utanpå mig i dagsläget, rent fysiskt, så är det inte mycket kvar innan jag, förhoppningsvis, får känna mig mer normal igen. Jag väntar nu på att kroppen ska läka ihop efter porten och basaliomet. Just nu är jag återigen tvingad till att sova i ryggläge. Höger sida kan fungera ett tag, men där gör sig min gamla axelskada påmind efter en stund. (jag ska ta itu med den efter jul tänkte jag. Jag var faktiskt och fick den undersökt samma dag som jag gjorde min trippelundersökning av bröstet i början av februari. Men sedan kom det liksom av sig..) Ni vet känslan när man vaknar till på natten och vrider och vänder lite på sig för att hitta en ny, skön position att sova i? För mig så handlar det om att vrida huvudet cirka 90 grader, och det är inte toppen, tycker jag. Sömnen blir lidande helt enkelt. Men som sagt, det är övergående och jag hoppas på snar återhämtning av operationen.
Inuti kroppen så händer det andra grejer. Jag har rätt ont i mina leder, till och från. Men jag har helt slutat vara restriktiv med smärtstillande, och det funkar bra med Alvedon varvat med Ipren, när jag har behov av det. Jag tänker inte ha ont i onödan, det är bara dumt. Yrseln kommer och går och det är sannolikt också en biverkning av medicineringen, alltså Tamoxifen. Men det är mer obehagligt, och det är här som insidan skiljer sig från utsidan! Jag vet att yrsel är en biverkning, men ändå, då och då när det gungar till, kommer ändå tanken på hjärntumör upp. Det är ofrånkomligt. Det spelar ingen roll att sannolikheten för det är minimal. Sannolikheten för att jag skulle få bröstcancer överhuvudtaget var också minimal. Innan jag blev sjuk fanns förstås inte dessa reflektioner med i mitt liv. Som alla andra var jag medveten om att det finns sjukdomar där ute som är livshotande, men hotet var inte överhängande, inget som jag lade någon energi på, eller behövde bry mig om. Nu är läget ett annat. Min utsida ser likadan ut, men på insidan sker det en verksamhet som är helt ny. Jag har nya spelregler att rätta mig efter. Å ena sidan så kan jag ju inte hålla på och oroa mig hela tiden och å andra sidan så måste jag ta sådana här symptom på allvar. Hur hittar jag en balans i det? Jo, jag gör upp ett ramverk. Det som oroar mig fortfarande efter två veckor, det söker jag hjälp för. Jag tror att det är ett sätt som kan fungera på mig. Att kunna lägga oron åt sidan och låta den sköta sig själv. Och finns den kvar efter två veckor så gör jag något åt den.
Ibland funderar jag över hur det faktiskt ser ut inuti mig? Vad händer där inne? Jag ser framför mig att alla celler jobbar järnet för att återställa det som varit trasigt. Återställer och bygger upp, cell för cell. Men de får jobba hårt, för allt som ofta så kommer det störande moment in, såsom en operation, eller medicin, som är främmande för kroppen. Någon sa att det tar ungefär ett år att återhämta sig från en cytostatikabehandling, alltså för kroppen. Den jobbar alltså för fullt nu. Och det är väl därför som jag blir trött så fort vid ansträngning, gissar jag.
Men även om jag blir trött, så är det så fantastiskt skönt att känna att jag har mycket mer energi än bara för några veckor sedan. Jag har mer ork och lust och känner mer och mer igen mig själv. Att min självbild börjar överensstämma med verkligheten känns bra för mig. Också skillnaden mellan inuti och utanpå; ni ser samma sak, men jag upplever mig som väldigt annorlunda, jämfört med mitt vanliga jag.
Jag har tagit till mig några saker från andra kvinnor med bröstcancer. Jag har fått kontakt med flera kloka människor, till exempel Annette, som har kommenterat här på bloggen ibland. Hon skrev i förra veckan två bra saker; ”Du är inte din sjukdom”. Detta har hon sagt till mig tidigare, men jag har inte kunnat ta till mig det då. Nu förstår jag det bättre och känner att jag med de orden kan distansera mig från sjukdomen. Jag är inte min sjukdom, jag har råkat ut för den. Och det är lättare att se nu, när jag mer eller mindre är färdigbehandlad, än när jag står mitt i den. Det andra hon skrev var ett talesätt: ”vi ska alla dö en dag, men inte alla de andra dagarna”. Så sant, så sant. Mer fokus alltså på de dagar som jag lever än på den enda dag då jag ska dö! Dödsångesten finns där, mer påtaglig nu är tidigare, men för varje dag så lär jag mig att hantera den bättre och bättre. Ytterligare en klok person i min närhet (blir man smart av att ha bröstcancer?) vände på alltihopa och sa att hon ser det som positivt att hon så tidigt i livet har få sig en törn, som gör att hon omprioriterar sitt liv. Att hon ser det som en möjlighet att så tidigt i livet fått chansen att ta reda på vad hon vill med livet och vad som är viktigt. Att hon har så många år kvar av livet att leva det innehållsrikt och inte bara gå på i ullstrumporna. Häftigt tycker jag och vilken styrka att vända ett elände till en förmån!
Jag tror att jag ska sluta där för idag. Med en god känsla och förhoppning inför framtiden. Att jag nu ska leva det liv som jag vill leva. Göra det jag vill göra. Det är en klyscha, men livet går inte i repris, jag har insett det och jag tänker ta tillvara på det.
Med det önskar jag dig som läser en härlig helg!
Lägger in minne från förra helgen underbara konsert i Tyresö. Tack Urban för fina foton!
fredag 12 november 2010
Oj vilken hektisk vecka, tycks det mig. Jag känner mig helt slut!! Och ändå har jag bara varit på jobbet i knappt fyra timmar idag. Det känns ovant att bli så trött av så liten ansträngning, men det är kanske detta som menas med att kroppen är slut, även om jag inte alltid förstår det…
Hursomhelst, jag fick en skön eftermiddag ensam hemma. Satte mig i soffan med fötterna i fotbad, ett glas vin och en lättsmält dvd. Perfekt!
Den här veckan har jag varit inne på jobbet ganska mycket, även om det inte varit så många timmar i taget. Det är kul men som sagt tröttande också. Och tröttheten kommer ofta snabbt och utan förvarning. Idag var jag på vippen att ringa till Jocke när jag var på Ropsten för jag kunde inte riktigt se hur jag skulle orka ta mig hem. Men jag försökte hitta vilostunder hela tiden där jag kunde sätta mig ner och vänta på tunnelbana, buss eller vad det nu var.
Jag har också opererat ut min injektionsport som jag har haft i kroppen i dryga sex månader!! Jisses vad tiden går, ett halvår? Detta gjordes med lokalbedövning på Löwenströmska i Upplands Väsby. Jag visste inte ens att det fanns en verksamhet där längre? Men så var det och jag hade faktiskt lite tur. Jag har varit irriterad på att ärret efter portoperationen har varit så fult. Ganska brett och klumpigt, och med tanke på att jag ofta uppträder axelbandslöst, så är detta ärr framträdande. Petitesser i sammanhanget kan man tycka, men för mig är det viktigt. Men nu när den skulle ut så berättade jag detta för läkaren och det visar sig att han har varit praktiserande plastikkirurg! Dessutom är det så att jag har ett basaliom precis bredvid porten. Jag har inte berättat om basaliomet här på bloggen, det har känts som lite för mycket, men nu tror jag att även ni som läser har kommit en bit på vägen tillsammans med mig och pallar detta. Jag upptäckte redan förra sommaren ett sår som inte ville läka, men brydde mig inte så mycket om det. Men när jag fått diagnosen bröstcancer och googlade på det, så dök ”sår som inte läker” upp som ett symptom på cancer. Då bokade jag en tid hos hudläkaren och fick en tid samma dag (= gräddfil när man är cancerpatient). Hon trodde att detta var just ett basaliom och fick det också bekräftat vid senare provsvar. Och vad är då detta? Jo, en typ av hudcancer… Kändes inte helt bra när jag fick veta det, men jag fick i samma veva veta att den inte kan sprida sig. Tumören växer lokalt och är på det sättet ofarligt. Nåväl, eftersom de ändå skulle operera i samma område så bad jag om att de skulle ta bort basaliomet samtidigt som porten. Sagt och gjort! Och den vänliga och förstående läkaren gjorde sitt bästa för att detta ska bli så snyggt som möjligt. Han bemödade sig med att skära bort det gamla ärret och har, förhoppningsvis, gjort ett snyggare jobb än sin kollega!
Det sliter och drar och gör rätt ont. Men märkligt nog är det inget jag tar nämner när folk frågar hur jag mår. Lite smärta hör till normaltillståndet nu för tiden (om jag nu har något som kan kallas för normaltillstånd?). Jag kan bara konstatera att ett föremål som sitter i kroppen i över ett halvår blir rätt inkapslat, och det kändes när den skulle ut… I de lägena är jag så tacksam över att jag har tillgång till min djupandning. En hand på magen bara och så ANDAS!!! Fokusera på andning, inte på klipp, klipp från kirurgens sax (?), inte på klafs-ljud eller på att han sliter och drar och det känns som om han flyttar på hela bröstmuskeln. Som ni hör var det inte helt lätt att fokusera på andningen, men det hjälpte i alla fall när jag höll på att få panik! Det är fortfarande ömt, stelt och värker och sticker emellanåt, men det ska väl ordna till sig det med!
Nu är jag så trött att jag inte orkar fortsätta. Men jag har mer att berätta, så förhoppningsvis vaknar jag imorgon bitti pigg och nyter, och fortsätter då!
Till dess, må väl!
Hursomhelst, jag fick en skön eftermiddag ensam hemma. Satte mig i soffan med fötterna i fotbad, ett glas vin och en lättsmält dvd. Perfekt!
Den här veckan har jag varit inne på jobbet ganska mycket, även om det inte varit så många timmar i taget. Det är kul men som sagt tröttande också. Och tröttheten kommer ofta snabbt och utan förvarning. Idag var jag på vippen att ringa till Jocke när jag var på Ropsten för jag kunde inte riktigt se hur jag skulle orka ta mig hem. Men jag försökte hitta vilostunder hela tiden där jag kunde sätta mig ner och vänta på tunnelbana, buss eller vad det nu var.
Jag har också opererat ut min injektionsport som jag har haft i kroppen i dryga sex månader!! Jisses vad tiden går, ett halvår? Detta gjordes med lokalbedövning på Löwenströmska i Upplands Väsby. Jag visste inte ens att det fanns en verksamhet där längre? Men så var det och jag hade faktiskt lite tur. Jag har varit irriterad på att ärret efter portoperationen har varit så fult. Ganska brett och klumpigt, och med tanke på att jag ofta uppträder axelbandslöst, så är detta ärr framträdande. Petitesser i sammanhanget kan man tycka, men för mig är det viktigt. Men nu när den skulle ut så berättade jag detta för läkaren och det visar sig att han har varit praktiserande plastikkirurg! Dessutom är det så att jag har ett basaliom precis bredvid porten. Jag har inte berättat om basaliomet här på bloggen, det har känts som lite för mycket, men nu tror jag att även ni som läser har kommit en bit på vägen tillsammans med mig och pallar detta. Jag upptäckte redan förra sommaren ett sår som inte ville läka, men brydde mig inte så mycket om det. Men när jag fått diagnosen bröstcancer och googlade på det, så dök ”sår som inte läker” upp som ett symptom på cancer. Då bokade jag en tid hos hudläkaren och fick en tid samma dag (= gräddfil när man är cancerpatient). Hon trodde att detta var just ett basaliom och fick det också bekräftat vid senare provsvar. Och vad är då detta? Jo, en typ av hudcancer… Kändes inte helt bra när jag fick veta det, men jag fick i samma veva veta att den inte kan sprida sig. Tumören växer lokalt och är på det sättet ofarligt. Nåväl, eftersom de ändå skulle operera i samma område så bad jag om att de skulle ta bort basaliomet samtidigt som porten. Sagt och gjort! Och den vänliga och förstående läkaren gjorde sitt bästa för att detta ska bli så snyggt som möjligt. Han bemödade sig med att skära bort det gamla ärret och har, förhoppningsvis, gjort ett snyggare jobb än sin kollega!
Det sliter och drar och gör rätt ont. Men märkligt nog är det inget jag tar nämner när folk frågar hur jag mår. Lite smärta hör till normaltillståndet nu för tiden (om jag nu har något som kan kallas för normaltillstånd?). Jag kan bara konstatera att ett föremål som sitter i kroppen i över ett halvår blir rätt inkapslat, och det kändes när den skulle ut… I de lägena är jag så tacksam över att jag har tillgång till min djupandning. En hand på magen bara och så ANDAS!!! Fokusera på andning, inte på klipp, klipp från kirurgens sax (?), inte på klafs-ljud eller på att han sliter och drar och det känns som om han flyttar på hela bröstmuskeln. Som ni hör var det inte helt lätt att fokusera på andningen, men det hjälpte i alla fall när jag höll på att få panik! Det är fortfarande ömt, stelt och värker och sticker emellanåt, men det ska väl ordna till sig det med!
Nu är jag så trött att jag inte orkar fortsätta. Men jag har mer att berätta, så förhoppningsvis vaknar jag imorgon bitti pigg och nyter, och fortsätter då!
Till dess, må väl!
lördag 6 november 2010
Börjar blicka framåt
Plötsligt känns det annorlunda. Som om något nytt har börjat, inuti mig. Är det detta som är acceptans? ”Du är inte din sjukdom”, sa en vän till mig i veckan. Kanske var det de förlösande orden. Orden som gör att jag kan börja förstå mig själv och min situation. Låter det konstigt, att efter så många månader ska jag börja förstå mig själv? Hm, detta är en process, och det känns som om den precis har börjat på riktigt. Hittills har det handlat om överlevnad. Jag har kämpat, min kropp har kämpat och det har inte funnit utrymme för något annat. Framför allt inte för möjligheten att blicka framåt, att se att det överhuvudtaget finns ett framåt.
Men plötsligt känner jag mig annorlunda. (är det min nya medicin?) Oavsett vilket så känns det som om jag står på stadigare grund nu än tidigare. Jag blir fortfarande ledsen men jag känner mig inte lika frustrerad och bitter och det är fantastiskt skönt. För bitter är inte en behaglig känsla. Det är så långt ifrån mig själv såsom jag vill vara. Och det ska bli min huvudlinje nu – stäva mot att vara precis som jag vill vara. Jag kommer förstås inte alltid att uppnå det, men då har jag i alla fall ett riktmärke, något att sträva mot, ett tydligt mål. Jag vet, efter alla timmar av coachande på Bosön, hur viktigt det är att ha ett tydligt och ärligt mål, om jag ska ha en chans att nå dit jag vill.
Jag är inte min sjukdom. Jag är Anna, inte samma gamla vanliga Anna, även om jag ser likadan ut på utsidan (åja, håret är på utväxt..). Men jag är fortfarande jag, och det känns skönt att känna och uppleva det på riktigt. Tårar kommer när jag skriver detta, men det är tårar av lättnad. Att känna att jag fortfarande är jag. Jag inser nu att jag inte har känt så sedan i januari i år. Jag har däremot många gånger de senaste nio månaderna undrat vem jag är mitt i allt kaos? Och det handlar mest om min självbild, har jag insett. Jag har hela tiden varit jag, men jag har inte känt igen mig själv. Inte så konstigt eftersom det är nya sidor av mig som jag plötsligt fått lära känna. Jag har också utsatts för prövningar och upplevelser som jag aldrig tidigare stött på under mitt liv, och som jag på inget sätt har kunnat förbereda mig på. Men jag har också sett att jag är kapabel att hantera stora förändringar i mitt liv, på ett bra sätt. Jag kan se att jag, tack vare att jag är den jag är, fortfarande står på benen.
Jag har, som jag har berättat tidigare, påbörjat min medicinering. Den har hållit på snart två veckor och just nu laborerar jag med att hitta den optimala tidpunkten att ta min tablett för att få så lindriga biverkningar som möjligt. Jag har haft ett antal dagar med kraftigt illamående, enorm trötthet, värk i lederna och yrsel. Men nu tar jag tabletten på kvällen istället, och det känns bättre, bortsett från att jag sover sämre då. Men bättre det än att jag inte fungerar alls förrän efter lunch! Min läkare gav mig rådet att inte läsa bipacksedeln och jag gjorde inte det förrän i förrgår. Jag förstår vad han menar nu…
Om jag sätter i skrift att jag ska ta tag i träningsbiten, så peppar det mig kanske att faktiskt göra det också? Du får gärna fråga mig framöver hur det går… En av de tråkigaste bieffekterna av medicinen är att min ämnesomsättning går ner och att hormonrubbningen gör att fettet på kroppen omfördelas, och gissa var det sätter sig? Så min känsla av att jag bara sväller på bredden är inte inbillning, utan ett faktum. Men jag vet att jag mår bra både fysiskt och psykiskt av att träna så jag ska verkligen lägga manken till. Hittills har jag inte haft orken eller lusten, men jag tror att de båda är på väg tillbaka och jag vill verkligen komma i bättre form, för mitt välmående skull.
Nu har klockan passerat midnatt och jag känner mig förvånansvärt pigg. Det får väl bli några funderartimmar till innan jag går och lägger mig.
De senaste veckorna har jag känt mig stressad över olika saker men nu verkar det lugna ner sig vilket är skönt. Jag själv märker det eftersom jag inte har bloggat lika frekvent, och framför allt inte hunnit med att samla tankarna som jag brukar göra inför ett nytt inlägg. Kanske har jag behövt en paus från analyserande och bara låta kropp och knopp vara i fred ett tag och få sköta sig själva. Hjärnan jobbar ju även om jag inte går omkring och klurar hela dagarna. Och så småningom ramlar polletten ner. Och där befinner jag mig just nu, på ett nytt trappsteg, lite lugnare, lite mer tålmodig och med lite mer tillförsikt.
Och med dessa ord önskar jag dig som läser en god natt och en fin ALLAHELGONAHELG!
Ps Vill du höra mig sjunga i helgen så finns två möjligheter:
Söndag kl 14.00 i Famnens kyrka i Bromma. Solokvartetter och duetter ur Mozart och Verdi Requiem.
Söndag kl 19.00 i Tyresö Kyrka. Mozarts C-mollmässa i en ”light”-version. Enkelkörer och enbart kvinnliga solister. Varmt välkommen!!
ps 2. Jag måste , ur djupet av mitt hjärta, tacka er alla som har varit med och bidragit till att min insamling till förmån för Rosa bandet, är den största privata insamlingen i Sverige i år! 63.400:- såg jag idag, och idag är sista dagen. Mitt mål på 50 000 kr, som jag trodde var utopiskt, slogs med råge. Du som har hjälpt till, ge dig själv en eloge för att du är med och hjälper kommande patienter att få än bättre behandlingar och överlevnadschanser. Varje krona gör skillnad. Än en gång mitt stora och kärleksfulla tack!
Men plötsligt känner jag mig annorlunda. (är det min nya medicin?) Oavsett vilket så känns det som om jag står på stadigare grund nu än tidigare. Jag blir fortfarande ledsen men jag känner mig inte lika frustrerad och bitter och det är fantastiskt skönt. För bitter är inte en behaglig känsla. Det är så långt ifrån mig själv såsom jag vill vara. Och det ska bli min huvudlinje nu – stäva mot att vara precis som jag vill vara. Jag kommer förstås inte alltid att uppnå det, men då har jag i alla fall ett riktmärke, något att sträva mot, ett tydligt mål. Jag vet, efter alla timmar av coachande på Bosön, hur viktigt det är att ha ett tydligt och ärligt mål, om jag ska ha en chans att nå dit jag vill.
Jag är inte min sjukdom. Jag är Anna, inte samma gamla vanliga Anna, även om jag ser likadan ut på utsidan (åja, håret är på utväxt..). Men jag är fortfarande jag, och det känns skönt att känna och uppleva det på riktigt. Tårar kommer när jag skriver detta, men det är tårar av lättnad. Att känna att jag fortfarande är jag. Jag inser nu att jag inte har känt så sedan i januari i år. Jag har däremot många gånger de senaste nio månaderna undrat vem jag är mitt i allt kaos? Och det handlar mest om min självbild, har jag insett. Jag har hela tiden varit jag, men jag har inte känt igen mig själv. Inte så konstigt eftersom det är nya sidor av mig som jag plötsligt fått lära känna. Jag har också utsatts för prövningar och upplevelser som jag aldrig tidigare stött på under mitt liv, och som jag på inget sätt har kunnat förbereda mig på. Men jag har också sett att jag är kapabel att hantera stora förändringar i mitt liv, på ett bra sätt. Jag kan se att jag, tack vare att jag är den jag är, fortfarande står på benen.
Jag har, som jag har berättat tidigare, påbörjat min medicinering. Den har hållit på snart två veckor och just nu laborerar jag med att hitta den optimala tidpunkten att ta min tablett för att få så lindriga biverkningar som möjligt. Jag har haft ett antal dagar med kraftigt illamående, enorm trötthet, värk i lederna och yrsel. Men nu tar jag tabletten på kvällen istället, och det känns bättre, bortsett från att jag sover sämre då. Men bättre det än att jag inte fungerar alls förrän efter lunch! Min läkare gav mig rådet att inte läsa bipacksedeln och jag gjorde inte det förrän i förrgår. Jag förstår vad han menar nu…
Om jag sätter i skrift att jag ska ta tag i träningsbiten, så peppar det mig kanske att faktiskt göra det också? Du får gärna fråga mig framöver hur det går… En av de tråkigaste bieffekterna av medicinen är att min ämnesomsättning går ner och att hormonrubbningen gör att fettet på kroppen omfördelas, och gissa var det sätter sig? Så min känsla av att jag bara sväller på bredden är inte inbillning, utan ett faktum. Men jag vet att jag mår bra både fysiskt och psykiskt av att träna så jag ska verkligen lägga manken till. Hittills har jag inte haft orken eller lusten, men jag tror att de båda är på väg tillbaka och jag vill verkligen komma i bättre form, för mitt välmående skull.
Nu har klockan passerat midnatt och jag känner mig förvånansvärt pigg. Det får väl bli några funderartimmar till innan jag går och lägger mig.
De senaste veckorna har jag känt mig stressad över olika saker men nu verkar det lugna ner sig vilket är skönt. Jag själv märker det eftersom jag inte har bloggat lika frekvent, och framför allt inte hunnit med att samla tankarna som jag brukar göra inför ett nytt inlägg. Kanske har jag behövt en paus från analyserande och bara låta kropp och knopp vara i fred ett tag och få sköta sig själva. Hjärnan jobbar ju även om jag inte går omkring och klurar hela dagarna. Och så småningom ramlar polletten ner. Och där befinner jag mig just nu, på ett nytt trappsteg, lite lugnare, lite mer tålmodig och med lite mer tillförsikt.
Och med dessa ord önskar jag dig som läser en god natt och en fin ALLAHELGONAHELG!
Ps Vill du höra mig sjunga i helgen så finns två möjligheter:
Söndag kl 14.00 i Famnens kyrka i Bromma. Solokvartetter och duetter ur Mozart och Verdi Requiem.
Söndag kl 19.00 i Tyresö Kyrka. Mozarts C-mollmässa i en ”light”-version. Enkelkörer och enbart kvinnliga solister. Varmt välkommen!!
ps 2. Jag måste , ur djupet av mitt hjärta, tacka er alla som har varit med och bidragit till att min insamling till förmån för Rosa bandet, är den största privata insamlingen i Sverige i år! 63.400:- såg jag idag, och idag är sista dagen. Mitt mål på 50 000 kr, som jag trodde var utopiskt, slogs med råge. Du som har hjälpt till, ge dig själv en eloge för att du är med och hjälper kommande patienter att få än bättre behandlingar och överlevnadschanser. Varje krona gör skillnad. Än en gång mitt stora och kärleksfulla tack!
söndag 31 oktober 2010
från gala till trött!
Efter en otroligt lugn och skön morgon och förmiddag hos vännerna i Karlskrona, öppnade sig en bloggmöjlighet då barnen försvann ur sikte och värdinnan preparerar kvällens pesto!
I torsdags var jag i Göteborg på Rosa bandet-galan. Jag fick på tidigt stadium en inbjudan till middag och galan, jag tror att det var för att jag har ställt upp på Ljusmanifestation och Metro-artikel som jag fick den inbjudan. Men jag hade inte tänkt åka av olika anledningar. Men så ringde en regissör från Baluba, som jag hade träffat tidigare då Jocke och jag spelade in den ”uppmaning” som rullat i TV3 under månaden. Han undrade om jag kunde tänka mig att komma ner för att vara med i själva vinjetten. Han behövde en person som öppnade hela galan med repliken ”Det här kommer bli en bra kväll”. Anledningen att han ringde mig var att jag tydligen hade utstrålat något särskilt då vi spelade in uppmaningen. Och det var precis detta som han var ute efter till galans inledning. ”Jag vill ha ditt Mona Lisa-leende”. Ja men, v ad säger man? Skulle du själv ha sagt nej i det läget? Näe, tänkte väl det! Tänk vad man kan få folk att göra genom smicker…
Hursomhelst, jag åkte dit. Fick inte precis repa min enda replik utan det var genrep direkt. ”vi stämmer av efteråt om det är något”, var parollen. Och även om det bara var en enda replik, så kändes det ändå rätt pirrigt. Ju mindre man har att säga, desto viktigare är det ju att man inte klantar till det. Och med en replik har jag ju ingen möjlighet alls att rätta till eventuella tabbar… Men det kändes bra och häftigt att vara med i direktsänd TV! (Undrar om jag kan sätta det på cv:t?) Roligt också att se bakom kamerorna vad som händer och hur det går till vid ett sådant här evenemang.
Väl i sändning kändes det bra och jag tror att jag fick godkänt. Kvällen i övrigt var blandad med mycket skratt (tack och lov) men också många allvarsamma stunder som var jobbiga att ta del av. Men som naturligtvis måste framhållas vid galor som dessa så att alla förstår att det behövs pengar hela tiden för att hitta bättre mediciner och bättre och tidigare sätt att upptäcka cancer.
Det var också fantasiskt att se alla dessa kvinnor, medsystrar, fulla av energi och livsglädje. Alla på olika ställen i livet och med skiftande bakgrunder, men med den gemensamma nämnaren att vi alla går igenom samma, ofrivilliga resa.
Nu är jag och familjen i Karlskrona på höstlov och det känns fantastiskt skönt. En bra bilresa genom Sverige igår och nu bara lugna dagar.
Vad är nytt annars? Jo, jag har börjat medicinera och jag gjort så i precis en vecka. Jag var hos läkaren i måndags och fick mina tabletter. Vi gick igenom vad det hela går ut på och vilka biverkningar jag kan förvänta mig. Naturligtvis är det… just det, väldigt individuellt, hur man reagerar på medicinen. Jag hoppas på att eftersom jag redan har fått en hel del av dessa biverkningar då även cytostatikan slår ut östrogenet, så blir det inte så chockartat för kroppen. Än så länge känns det okej. Jag har rätt ont i lederna till och från, svettas och har vallningar och sover rätt dåligt. Men just den dåliga sömnen kan ju ha andra anledningar. Jag vaknar och känner att tankarna maler i huvudet. Frågeställningar och funderingar som jag inte orkar ta itu med under dagtid, och någonstans måste de väl få utrymme tänker jag. Jag känner mig rätt labil, mentalt sett. Om det beror på hormonrubbning av medicinen eller av att jag är mentalt sliten vet jag inte heller. Jag vet bara att jag börjar gråta utan att känna mig direkt ledsen, och att jag är ganska lättirriterad. Jag har i min samtalsgrupp kommit till insikt om att mycket just nu handlar om min självbild. Och när självbilden inte stämmer överens med verkligheten så blir det frustration. Till exempel när snälla människor runt omkring mig kommenterar att håret är på utväxt och att det är så fint, då tänker jag; jo, visst är det fint, men det är inte jag!! Jag har inte valt att vara så här korthårig. Det ingår inte i min självbild, lika lite som det ingår att bli irriterad över småsaker, eller att känna mig svag fysiskt. Konsekvenserna i sig är inte problemet – det är klart att det är bra att håret växer ut och det är klart att jag inte kan förvänta mig att jag ska vara stark, MEN detta är konsekvenser av en sjukdom. Något som jag absolut inte har valt, och där jag bara har att rätta mig efter sjukdomens regler och konsekvenser. Och jag är så oerhört trött på att befinna mig där jag befinner mig. (Har jag sagt det förut?...) Vill bara återgå till någon sorts normalitet och vardag. En vardag där jag känner mig som jag brukade och där jag känner igen mig själv.
Jag orkar inte skriva mer nu. Det känns tungt. Jag blir bara ledsen.
Det känns roligare att hjälpa till med den stundande lunchen.
Men jag återkommer snart...
Ha det gott!
I torsdags var jag i Göteborg på Rosa bandet-galan. Jag fick på tidigt stadium en inbjudan till middag och galan, jag tror att det var för att jag har ställt upp på Ljusmanifestation och Metro-artikel som jag fick den inbjudan. Men jag hade inte tänkt åka av olika anledningar. Men så ringde en regissör från Baluba, som jag hade träffat tidigare då Jocke och jag spelade in den ”uppmaning” som rullat i TV3 under månaden. Han undrade om jag kunde tänka mig att komma ner för att vara med i själva vinjetten. Han behövde en person som öppnade hela galan med repliken ”Det här kommer bli en bra kväll”. Anledningen att han ringde mig var att jag tydligen hade utstrålat något särskilt då vi spelade in uppmaningen. Och det var precis detta som han var ute efter till galans inledning. ”Jag vill ha ditt Mona Lisa-leende”. Ja men, v ad säger man? Skulle du själv ha sagt nej i det läget? Näe, tänkte väl det! Tänk vad man kan få folk att göra genom smicker…
Hursomhelst, jag åkte dit. Fick inte precis repa min enda replik utan det var genrep direkt. ”vi stämmer av efteråt om det är något”, var parollen. Och även om det bara var en enda replik, så kändes det ändå rätt pirrigt. Ju mindre man har att säga, desto viktigare är det ju att man inte klantar till det. Och med en replik har jag ju ingen möjlighet alls att rätta till eventuella tabbar… Men det kändes bra och häftigt att vara med i direktsänd TV! (Undrar om jag kan sätta det på cv:t?) Roligt också att se bakom kamerorna vad som händer och hur det går till vid ett sådant här evenemang.
Väl i sändning kändes det bra och jag tror att jag fick godkänt. Kvällen i övrigt var blandad med mycket skratt (tack och lov) men också många allvarsamma stunder som var jobbiga att ta del av. Men som naturligtvis måste framhållas vid galor som dessa så att alla förstår att det behövs pengar hela tiden för att hitta bättre mediciner och bättre och tidigare sätt att upptäcka cancer.
Det var också fantasiskt att se alla dessa kvinnor, medsystrar, fulla av energi och livsglädje. Alla på olika ställen i livet och med skiftande bakgrunder, men med den gemensamma nämnaren att vi alla går igenom samma, ofrivilliga resa.
Nu är jag och familjen i Karlskrona på höstlov och det känns fantastiskt skönt. En bra bilresa genom Sverige igår och nu bara lugna dagar.
Vad är nytt annars? Jo, jag har börjat medicinera och jag gjort så i precis en vecka. Jag var hos läkaren i måndags och fick mina tabletter. Vi gick igenom vad det hela går ut på och vilka biverkningar jag kan förvänta mig. Naturligtvis är det… just det, väldigt individuellt, hur man reagerar på medicinen. Jag hoppas på att eftersom jag redan har fått en hel del av dessa biverkningar då även cytostatikan slår ut östrogenet, så blir det inte så chockartat för kroppen. Än så länge känns det okej. Jag har rätt ont i lederna till och från, svettas och har vallningar och sover rätt dåligt. Men just den dåliga sömnen kan ju ha andra anledningar. Jag vaknar och känner att tankarna maler i huvudet. Frågeställningar och funderingar som jag inte orkar ta itu med under dagtid, och någonstans måste de väl få utrymme tänker jag. Jag känner mig rätt labil, mentalt sett. Om det beror på hormonrubbning av medicinen eller av att jag är mentalt sliten vet jag inte heller. Jag vet bara att jag börjar gråta utan att känna mig direkt ledsen, och att jag är ganska lättirriterad. Jag har i min samtalsgrupp kommit till insikt om att mycket just nu handlar om min självbild. Och när självbilden inte stämmer överens med verkligheten så blir det frustration. Till exempel när snälla människor runt omkring mig kommenterar att håret är på utväxt och att det är så fint, då tänker jag; jo, visst är det fint, men det är inte jag!! Jag har inte valt att vara så här korthårig. Det ingår inte i min självbild, lika lite som det ingår att bli irriterad över småsaker, eller att känna mig svag fysiskt. Konsekvenserna i sig är inte problemet – det är klart att det är bra att håret växer ut och det är klart att jag inte kan förvänta mig att jag ska vara stark, MEN detta är konsekvenser av en sjukdom. Något som jag absolut inte har valt, och där jag bara har att rätta mig efter sjukdomens regler och konsekvenser. Och jag är så oerhört trött på att befinna mig där jag befinner mig. (Har jag sagt det förut?...) Vill bara återgå till någon sorts normalitet och vardag. En vardag där jag känner mig som jag brukade och där jag känner igen mig själv.
Jag orkar inte skriva mer nu. Det känns tungt. Jag blir bara ledsen.
Det känns roligare att hjälpa till med den stundande lunchen.
Men jag återkommer snart...
Ha det gott!
lördag 23 oktober 2010
Svamp ute - svamp inne!
Det känns som om det var länge sedan jag bloggade? Kanske ligger mitt fokus just nu mer på min insamling (56.900!!!), eller är det bara så att jag har haft mer att göra denna vecka? Överhuvudtaget så tycker jag att mina dagar är innehållsrika, oavsett om jag är på Skeppsholmen och jobbar, eller går i skogen och plockar svamp. Jag tänker att det är ett tecken på att jag går åt rätt håll ändå? Att jag upplever mina dagar som fyllda av ett innehåll, som för mig framåt. Jag känner att jag vissa dagar tar ut mig mer än jag borde och orkar, men någonstans vill jag också veta var mina gränser går.
Idag blir det en kortare blogg eftersom vi, Jocke och jag, snart styr kosan mot Färna Herrgård! Ett drygt dygn tillsammans och därtill härliga promenader, god mat, lite bastu och spa och helt enkelt bara njuta av lugn och ro. Det känns väldigt välbehövligt!
Det är så lätt att säga att jag ska göra ”roliga” saker, sådant som ger mig energi. Men inte alltid lika lätt att genomföra. Orken finns inte alltid där… Men i onsdags hade jag en helt underbar dag tillsammans med fina vännen Niklas. Vi åkte ut från stan och plockade svamp. Jag stängde av jobbmobilen och bara insöp doften av våt skog! Det var helt underbart. Att vi dessutom hittade mängder av svamp gjorde inte saken sämre. Niklas hade också tagit med ljuvligt god lunch i form av trattkantarellsoppa och goda smörgåsar till. En kanna kaffe och goda smörbullar avrundade lunchen. Sådana dagar vill jag ha fler av, jag bär med mig känslan av den fortfarande och alla plåtar och brickor med svamp, som ligger för torkning här hemma, påkminner mig förstås om hur härligt vi hade det. Men det var nog sista rycket när det gäller svampen, men nu har vi å andra sidan så att vi klarar oss till nästa år!
Kontrasten till den lugna onsdagen kom på torsdagen då jag var i EE-Hallen! Eftersom jag har en dag i veckan då jag är där, blir den lätt full med olika möten. Så hela dagen kände jag att jag låg fem minuter efter hela tiden. Inte bra eller kul heller. Men det är temporärt tänker jag. Det ska bli bättre på den fronten också. För övrigt så trivs jag väldigt bra där. Jobbet är roligt och mina kollegor är toppen; varma, goa människor som jag tycker om att jobba tillsammans med. Gå gärna in på vår hemsida och se vad som är på gång. Vi har många konserter inbokade och på söndag är det till exempel Eric Ericsondagen, körlivets Oscarsgala, som annonsen säger! www.ericericsonhallen.se.
Jag har anammat ett mer sanningsenligt förhållningssätt om någon fråga mig hur jag mår. Jag har tidigare svarat lite klämkäckt att det går okej, att det går framåt och så vidare. Samtidigt har det inte känts bra inuti mig. Eftersom jag inte upplever det så riktigt. Jag är förbaskat trött på att leva som cancerpatient. Det har gått nästan nio månader nu sedan alltihopa började, och nu tycker jag, återigen, att det räcker. Och eftersom jag känner att jag gör våld på mig själv när jag svarar att det går okej, så gör jag inte det längre. Utan jag tänker att om någon frågar mig hur jag mår, så vill de ha ett ärligt svar. Och om man inte orkar med ett ärligt svar, sanningen, så ska man inte heller fråga. Enkelt på något sätt! Det kanske låter krasst, men jag tänker också att jag vill vara sann, både mot mig själv, men också mot min omgivning. Och faktum är att i alla fall jag mår bättre av att få häva ur mig hur jobbigt jag har det, hur less jag är på det här och vilket helvete det är att gå igenom en cancersjukdom.
Under intervjun med Metro så frågade journalisten hur det här påverkar min vardag? Jag tänkte inte så mycket på det då, men har funderat över det efteråt en hel del. Dels hur det faktiskt påverkar min vardag, men framför allt frågeställningen. För som utomstående så måste det ju framstå precis så – man går igenom behandlingar och på något sätt så påverkar det patientens vardag. När han och jag träffades möttes han av en sminkad, glad, energisk Anna, så självklart var det en adekvat fråga. Men när jag ser det från mitt håll, så är det inte så att det påverkar min vardag, det ÄR min vardag. Just då var jag mitt i strålbehandlingen, vilket innebar att jag åkte till Radiumhemmet varje dag, det är en väldig uppenbar påverkan på min vardag. Men i övrigt då? Ja du, att jag inte kan sova som jag vill för att bröstet ömmar, och har en injektionsport inopererad på andra sidan som stör, att jag vaknar mitt i natten med ångesttankar på framtiden, oron, rädslan över att få återfall, att jag är trött, att jag inte orkar bada med barnen, eller cykla till skolan, att jag mår illa så fort jag börjar prata om vad jag gått igenom hittills, att jag mår illa och har yrsel som en biverkning just nu, att lederna värker (biverkning?), att jag har regelbundna läkarbesök inbokade, att mitt onda knä skickas på röntgen, även om läkaren tror att det är en seninflammation, ALLT detta är min vardag. Jag kan nog säga att det mesta i mitt liv på ett eller annat sätt präglas av att jag går igenom en cancerbehandling. Jag måste hela tiden ta hänsyn till detta faktum. Ett exempel, jag skulle gå på Peter Jöbacks konsert på tisdag i nästa vecka, men nu har jag blivit tillfrågad om att medverka i Rosa Bandet-galan i Göteborg på torsdagen. Och jag vet då att jag inte kommer att orka med två sena kvällar, i kombination med att torsdagen är en heldag. Så jag har givit bort min biljett till Peters konsert. Bara ett exempel. Vad ville jag säga med det här? Jo, att det är så mycket mer omfattande att vara mitt i detta, än det kanske tycks, på utsidan. Det påverkar inte min vardag – det är min vardag!
Men kort över till galan i Göteborg! Jag hade fått en inbjudan dit men hade inte tänkt åka. Men då regissören från Baluba, samma som vid inspelningarna av ”uppmaningen” (har jag inte berättat om det?) Jocke och jag har spelat in en så kallad ”uppmaning” som sänds i TV3 nu i oktober. Du vet, när man tittar in i kameran och säger ”7000 kvinnor drabbas varje år av bröstcancer… bla bla bla, stöd rosa bandet du också”) Hursomhelst, han ringde i alla fall i veckan och undrade om jag kunde tänka mig att vara med helt kort i vinjetten på den direktsända galan. Detta eftersom han var ute efter just det pillimariska uttryck som jag tydligen hade vid inspelningen av uppmaningen. Med smicker kommer man som vanligt långt, och jag tackade ja. Så nu kommer jag att vara där på torsdag och få sju sekunder i rampljuset under vilka jag ska leverera en replik. Och jag ska tala om att det är de små rollerna som är de svåra! Man har nämligen inte chans att reparera en skada, nej det gäller liksom att vara som bäst på en gång. Men jag hoppas att jag inte dabbar mig utan kommer ihåg min replik.. Fast visst känns direktsändning i TV3 lite läskigt, även om det bara är sju sekunder.. Klockan åtta på torsdag kväll, nästa vecka, drar det igång, så missa inte detta, och framförallt, missa inte vinjetten!!
Nu dags för frukost sedan mot härliga Färna (www.farnaherrgard.se)!
Jag avslutar med att konstatera att jag ändå känner mig starkare, och till viss del tror jag att det beror på mitt något förnyade förhållningssätt till min omgivning. Jag hoppas att detta inte medför att jag uppfattas som bitter, men jag tror inte det. Jag kan fortfarande le och skratta mitt i allt elände!
Nbörjar min härliga helg, hoppas att din helg blir det du önskar!
Idag blir det en kortare blogg eftersom vi, Jocke och jag, snart styr kosan mot Färna Herrgård! Ett drygt dygn tillsammans och därtill härliga promenader, god mat, lite bastu och spa och helt enkelt bara njuta av lugn och ro. Det känns väldigt välbehövligt!
Det är så lätt att säga att jag ska göra ”roliga” saker, sådant som ger mig energi. Men inte alltid lika lätt att genomföra. Orken finns inte alltid där… Men i onsdags hade jag en helt underbar dag tillsammans med fina vännen Niklas. Vi åkte ut från stan och plockade svamp. Jag stängde av jobbmobilen och bara insöp doften av våt skog! Det var helt underbart. Att vi dessutom hittade mängder av svamp gjorde inte saken sämre. Niklas hade också tagit med ljuvligt god lunch i form av trattkantarellsoppa och goda smörgåsar till. En kanna kaffe och goda smörbullar avrundade lunchen. Sådana dagar vill jag ha fler av, jag bär med mig känslan av den fortfarande och alla plåtar och brickor med svamp, som ligger för torkning här hemma, påkminner mig förstås om hur härligt vi hade det. Men det var nog sista rycket när det gäller svampen, men nu har vi å andra sidan så att vi klarar oss till nästa år!
Kontrasten till den lugna onsdagen kom på torsdagen då jag var i EE-Hallen! Eftersom jag har en dag i veckan då jag är där, blir den lätt full med olika möten. Så hela dagen kände jag att jag låg fem minuter efter hela tiden. Inte bra eller kul heller. Men det är temporärt tänker jag. Det ska bli bättre på den fronten också. För övrigt så trivs jag väldigt bra där. Jobbet är roligt och mina kollegor är toppen; varma, goa människor som jag tycker om att jobba tillsammans med. Gå gärna in på vår hemsida och se vad som är på gång. Vi har många konserter inbokade och på söndag är det till exempel Eric Ericsondagen, körlivets Oscarsgala, som annonsen säger! www.ericericsonhallen.se.
Jag har anammat ett mer sanningsenligt förhållningssätt om någon fråga mig hur jag mår. Jag har tidigare svarat lite klämkäckt att det går okej, att det går framåt och så vidare. Samtidigt har det inte känts bra inuti mig. Eftersom jag inte upplever det så riktigt. Jag är förbaskat trött på att leva som cancerpatient. Det har gått nästan nio månader nu sedan alltihopa började, och nu tycker jag, återigen, att det räcker. Och eftersom jag känner att jag gör våld på mig själv när jag svarar att det går okej, så gör jag inte det längre. Utan jag tänker att om någon frågar mig hur jag mår, så vill de ha ett ärligt svar. Och om man inte orkar med ett ärligt svar, sanningen, så ska man inte heller fråga. Enkelt på något sätt! Det kanske låter krasst, men jag tänker också att jag vill vara sann, både mot mig själv, men också mot min omgivning. Och faktum är att i alla fall jag mår bättre av att få häva ur mig hur jobbigt jag har det, hur less jag är på det här och vilket helvete det är att gå igenom en cancersjukdom.
Under intervjun med Metro så frågade journalisten hur det här påverkar min vardag? Jag tänkte inte så mycket på det då, men har funderat över det efteråt en hel del. Dels hur det faktiskt påverkar min vardag, men framför allt frågeställningen. För som utomstående så måste det ju framstå precis så – man går igenom behandlingar och på något sätt så påverkar det patientens vardag. När han och jag träffades möttes han av en sminkad, glad, energisk Anna, så självklart var det en adekvat fråga. Men när jag ser det från mitt håll, så är det inte så att det påverkar min vardag, det ÄR min vardag. Just då var jag mitt i strålbehandlingen, vilket innebar att jag åkte till Radiumhemmet varje dag, det är en väldig uppenbar påverkan på min vardag. Men i övrigt då? Ja du, att jag inte kan sova som jag vill för att bröstet ömmar, och har en injektionsport inopererad på andra sidan som stör, att jag vaknar mitt i natten med ångesttankar på framtiden, oron, rädslan över att få återfall, att jag är trött, att jag inte orkar bada med barnen, eller cykla till skolan, att jag mår illa så fort jag börjar prata om vad jag gått igenom hittills, att jag mår illa och har yrsel som en biverkning just nu, att lederna värker (biverkning?), att jag har regelbundna läkarbesök inbokade, att mitt onda knä skickas på röntgen, även om läkaren tror att det är en seninflammation, ALLT detta är min vardag. Jag kan nog säga att det mesta i mitt liv på ett eller annat sätt präglas av att jag går igenom en cancerbehandling. Jag måste hela tiden ta hänsyn till detta faktum. Ett exempel, jag skulle gå på Peter Jöbacks konsert på tisdag i nästa vecka, men nu har jag blivit tillfrågad om att medverka i Rosa Bandet-galan i Göteborg på torsdagen. Och jag vet då att jag inte kommer att orka med två sena kvällar, i kombination med att torsdagen är en heldag. Så jag har givit bort min biljett till Peters konsert. Bara ett exempel. Vad ville jag säga med det här? Jo, att det är så mycket mer omfattande att vara mitt i detta, än det kanske tycks, på utsidan. Det påverkar inte min vardag – det är min vardag!
Men kort över till galan i Göteborg! Jag hade fått en inbjudan dit men hade inte tänkt åka. Men då regissören från Baluba, samma som vid inspelningarna av ”uppmaningen” (har jag inte berättat om det?) Jocke och jag har spelat in en så kallad ”uppmaning” som sänds i TV3 nu i oktober. Du vet, när man tittar in i kameran och säger ”7000 kvinnor drabbas varje år av bröstcancer… bla bla bla, stöd rosa bandet du också”) Hursomhelst, han ringde i alla fall i veckan och undrade om jag kunde tänka mig att vara med helt kort i vinjetten på den direktsända galan. Detta eftersom han var ute efter just det pillimariska uttryck som jag tydligen hade vid inspelningen av uppmaningen. Med smicker kommer man som vanligt långt, och jag tackade ja. Så nu kommer jag att vara där på torsdag och få sju sekunder i rampljuset under vilka jag ska leverera en replik. Och jag ska tala om att det är de små rollerna som är de svåra! Man har nämligen inte chans att reparera en skada, nej det gäller liksom att vara som bäst på en gång. Men jag hoppas att jag inte dabbar mig utan kommer ihåg min replik.. Fast visst känns direktsändning i TV3 lite läskigt, även om det bara är sju sekunder.. Klockan åtta på torsdag kväll, nästa vecka, drar det igång, så missa inte detta, och framförallt, missa inte vinjetten!!
Nu dags för frukost sedan mot härliga Färna (www.farnaherrgard.se)!
Jag avslutar med att konstatera att jag ändå känner mig starkare, och till viss del tror jag att det beror på mitt något förnyade förhållningssätt till min omgivning. Jag hoppas att detta inte medför att jag uppfattas som bitter, men jag tror inte det. Jag kan fortfarande le och skratta mitt i allt elände!
Nbörjar min härliga helg, hoppas att din helg blir det du önskar!
söndag 17 oktober 2010
Förväntningar och förhoppningar
Jaha, så har det gått ytterligare ett antal dagar sedan sist. Och vad har då hänt?
Mina dagar känns väldligt innehållsrika, oavsett om det innebär två timmar med min grupp av ”unga kvinnor med cancer”, eller några timmar på Eric Erisonhallen, eller för all del, öva på kammaren, som jag faktiskt har gjort denna vecka.
Jag tycker att jag har mer ork än förra veckan, och till stor del beror det nog på att jag inte behöver åka till Radiumhemmet varje dag, och sitta i det där väntrummet tillsammans med mina medsystrar. Jag befinner mig återigen i det vakuum som det innebär att vara mellan två behandlingsformer. Jag återhämtar mig för att göra mig klar för nästa fas.
Många i min närhet har under den senaste veckan undrat hur jag mår och om jag inte tycker att det är såååå skönt att strålningen är över. Att det är över.
Och visst är det så, det är enormt skönt att strålningen är över. Men inom mig så känner jag så starkt att det är just bara strålningen som är över, allt annat bara fortsätter, går in i en ny fas. Ja, en etapp till är avklarad – men det är inte över på något sätt, min resa alltså. Jag säger inte detta för att få sympati, bara berättar hur jag känner det.
Jag hade ett väldigt givande samtal med en god vän igår. En vän som jag märker reflekterar över det jag går igenom och sätter det i relation till sitt eget liv. Jag uppskattar det och jag vet att jag i samtal med en sådan människa kan vara ärlig och också ha ett stort utbyte. Och under det samtalet så förstod jag det fantastiska i hur människan är funtad. I alla fall som jag ser det. Han fällde kommentaren att jag låter precis som vanligt, att det är svårt att, över telefon, förstå vad jag har gått igenom och fortfarande går igenom. Jag försökte förklara att utsidan ser precis ut som vanligt, den har inte ändrat sig ett dugg (förutom håret då) men att det på insidan ser helt annorlunda ut. Men det syns inte och jag förstår att många tycker att jag är precis som vanligt, samma gamla Anna.
Jag berättade för min vän om den rädsla som allt som ofta kommer över mig, att det onda i knäet betyder mer för mig än för honom. Att för mig innebär det att jag tar i beaktande att jag kanske har fått cancer i skelettet, medan det för honom innebär just det det är; ont i knäet. Och detta måste jag leva med, lära mig leva med. Och jag insåg också att det inte innebär någon ”smittorisk” att säga sådana här saker till honom, han kommer inte att börja oroa sig bara för att jag berättar detta. För den oron ligger på ett helt annat plan. Jag såg ett klipp på youtube om en indisk kvinna som också drabbats av bröstcancer och som uttryckte att ”jag trodde att jag visste vad rädsla/fruktan (fear) var, men NU vet jag vad rädsla är. Och jag kan inte annat än att hålla med. Och jag försäkrar dig att det måste upplevas! Därför vet jag att jag kan berätta om mina rädslor för mina vänner. Att jag kan säga att ont i huvudet betyder något annat för mig nu än det gjorde för åtta månader sedan, att det per automatik får mig att fundera över om det är en hjärntumör? Och jag vet, att den jag berättar det för inte kommer att börja noja sig över sina egna åkommor, såsom jag gör. För fruktan måste upplevas för att man ska ta den på allvar. Och tur är väl det, för annars skulle väl vi alla gå omkring och oroa oss för all världens olyckor som kan drabba oss på vägen! Men för att knyta an till mitt samtal igår, så är det väl så det är; min smärta syns inte utanpå eller hörs i min röst, den finns inuti mig. Jag känner den, och jag delar ibland med mig av den. Men faktiskt mest till mina medsystrar i min samtalsgrupp. Det känns lättare där, ibland likar, som också bär på samma smärta, samma oro och samma tankar. Det fantastiska med den gruppen är att vi har lika nära till gråt som till skratt! Vi behöver inte förställa oss inför varandra, och vi är inte heller rädda för varandras sorger. Jag visste inte vad den gruppen skulle ge mig, men jag är väldigt positivt överraskad. Jag ser fram emot varje måndagseftermiddag, då vi får träffas och ventilera veckan som gått och våra reflektioner. Och jag har slagits av hur tappra alla är. Vilka kvinnor!! Och faktum är att jag inte har mött en enda medsyster hittills, som varit sjukskriven på heltid, utan alla, utan undantag, försöker upprätthålla en rutin, en vardag, en normalitet. Emellanåt på bekostnad av den egna hälsan, kan jag tycka. Men det är klart att det är lättare att se på andra att de borde ta det lugnare och fokusera mer på sig själva än på jobb eller vad det nu kan vara, än att se det i sig själv. Jag inser också när jag ser mina medsystrar att vi tillsammans skickar så starka signaler till vår omvärld, som kanske inte alltid överensstämmer med sanningen. I alla fall inte hela sanningen. Jag menar att vi kommunicerar styrka, kraft och energi, vilket en del tolkar som att det inte är så farligt att gå igenom en cancerbehandling. Men jag konstaterar att för oss så finns det inget val. Jag har också mötts av kommentaren ”du är ju så stark och positiv”. Och innan man står inför en dödshotande sjukdom, så tror man kanske att man har ett val; kämpa för livet, eller ge upp. Men det fungerar inte så. Man har inget val. Man kämpar! Människan kämpar. Någonstans ifrån kommer väl uttrycket ”hoppet är det sista som överger människan”, och jag förstår det nu. För det har aldrig, från den dag som jag fick mitt cancerbesked, funnits en tanke på att resignera. Att ge upp. At låta cancern ta över. Och jag tror inte att det är signifikant för mig, utan det är mänskligt. Människan kämpar för att överleva, och det är inget medvetet val.
Veckan har krönts med att min insamling för Rosa bandet har nått sitt mål, 50.000:-! Helt otroligt. Jag är stum, stolt, glad och oerhört ödmjuk inför det faktum att människor i min närhet, och människor som inte alls känner mig, tillsammans har dragit in 50.000:- till förmån för bröstcancerforskningen. Även om jag satte målet till 50.000 så ska jag erkänna att jag tog i i överkant, trodde jag. Jag hade varit nöjd med 25.000. Jag känner mig stolt över att jag har lyckats få andra att engagera sig i detta. Och jag är stolt över alla vänner jag har som har bidragit och som dessutom har spridit kunskap om min insamling till andra i sin närhet, och som i sin tur har valt att stötta min den. Och än är det inte över! Vi får väl se vad nästa vecka kan göra. Om du inte har skickat in några pengar än, men vill göra det så gå in på http://www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/Stod-oss/insamlingar/?collection=3867. Förhoppningsvis ligger vi fortfarande tvåa på listan över alla insamlingar i Sverige….
Jag har haft en hopplöst dålig natt. Vaknade kl halv tre och kunde inte somna om. Tankarna började gå runt i huvudet, minnena kom tillbaka från när allt började. Och jag tillät mig att gå tillbaka till de känslorna och upplevelsen av det. Det kändes ledsamt och jag grät ut hos Jocke, som också fick en tidig morgon…
Men jag vill avsluta dagens blogg med gladare nyheter; jag har denna vecka målat ögonfransarna för första gången sedan april! De är inte långa, men det går i alla fall att peta dig lite färg så att ögon blir mer markerade.
Det var allt för idag, hälsar en något trött Anna
Mina dagar känns väldligt innehållsrika, oavsett om det innebär två timmar med min grupp av ”unga kvinnor med cancer”, eller några timmar på Eric Erisonhallen, eller för all del, öva på kammaren, som jag faktiskt har gjort denna vecka.
Jag tycker att jag har mer ork än förra veckan, och till stor del beror det nog på att jag inte behöver åka till Radiumhemmet varje dag, och sitta i det där väntrummet tillsammans med mina medsystrar. Jag befinner mig återigen i det vakuum som det innebär att vara mellan två behandlingsformer. Jag återhämtar mig för att göra mig klar för nästa fas.
Många i min närhet har under den senaste veckan undrat hur jag mår och om jag inte tycker att det är såååå skönt att strålningen är över. Att det är över.
Och visst är det så, det är enormt skönt att strålningen är över. Men inom mig så känner jag så starkt att det är just bara strålningen som är över, allt annat bara fortsätter, går in i en ny fas. Ja, en etapp till är avklarad – men det är inte över på något sätt, min resa alltså. Jag säger inte detta för att få sympati, bara berättar hur jag känner det.
Jag hade ett väldigt givande samtal med en god vän igår. En vän som jag märker reflekterar över det jag går igenom och sätter det i relation till sitt eget liv. Jag uppskattar det och jag vet att jag i samtal med en sådan människa kan vara ärlig och också ha ett stort utbyte. Och under det samtalet så förstod jag det fantastiska i hur människan är funtad. I alla fall som jag ser det. Han fällde kommentaren att jag låter precis som vanligt, att det är svårt att, över telefon, förstå vad jag har gått igenom och fortfarande går igenom. Jag försökte förklara att utsidan ser precis ut som vanligt, den har inte ändrat sig ett dugg (förutom håret då) men att det på insidan ser helt annorlunda ut. Men det syns inte och jag förstår att många tycker att jag är precis som vanligt, samma gamla Anna.
Jag berättade för min vän om den rädsla som allt som ofta kommer över mig, att det onda i knäet betyder mer för mig än för honom. Att för mig innebär det att jag tar i beaktande att jag kanske har fått cancer i skelettet, medan det för honom innebär just det det är; ont i knäet. Och detta måste jag leva med, lära mig leva med. Och jag insåg också att det inte innebär någon ”smittorisk” att säga sådana här saker till honom, han kommer inte att börja oroa sig bara för att jag berättar detta. För den oron ligger på ett helt annat plan. Jag såg ett klipp på youtube om en indisk kvinna som också drabbats av bröstcancer och som uttryckte att ”jag trodde att jag visste vad rädsla/fruktan (fear) var, men NU vet jag vad rädsla är. Och jag kan inte annat än att hålla med. Och jag försäkrar dig att det måste upplevas! Därför vet jag att jag kan berätta om mina rädslor för mina vänner. Att jag kan säga att ont i huvudet betyder något annat för mig nu än det gjorde för åtta månader sedan, att det per automatik får mig att fundera över om det är en hjärntumör? Och jag vet, att den jag berättar det för inte kommer att börja noja sig över sina egna åkommor, såsom jag gör. För fruktan måste upplevas för att man ska ta den på allvar. Och tur är väl det, för annars skulle väl vi alla gå omkring och oroa oss för all världens olyckor som kan drabba oss på vägen! Men för att knyta an till mitt samtal igår, så är det väl så det är; min smärta syns inte utanpå eller hörs i min röst, den finns inuti mig. Jag känner den, och jag delar ibland med mig av den. Men faktiskt mest till mina medsystrar i min samtalsgrupp. Det känns lättare där, ibland likar, som också bär på samma smärta, samma oro och samma tankar. Det fantastiska med den gruppen är att vi har lika nära till gråt som till skratt! Vi behöver inte förställa oss inför varandra, och vi är inte heller rädda för varandras sorger. Jag visste inte vad den gruppen skulle ge mig, men jag är väldigt positivt överraskad. Jag ser fram emot varje måndagseftermiddag, då vi får träffas och ventilera veckan som gått och våra reflektioner. Och jag har slagits av hur tappra alla är. Vilka kvinnor!! Och faktum är att jag inte har mött en enda medsyster hittills, som varit sjukskriven på heltid, utan alla, utan undantag, försöker upprätthålla en rutin, en vardag, en normalitet. Emellanåt på bekostnad av den egna hälsan, kan jag tycka. Men det är klart att det är lättare att se på andra att de borde ta det lugnare och fokusera mer på sig själva än på jobb eller vad det nu kan vara, än att se det i sig själv. Jag inser också när jag ser mina medsystrar att vi tillsammans skickar så starka signaler till vår omvärld, som kanske inte alltid överensstämmer med sanningen. I alla fall inte hela sanningen. Jag menar att vi kommunicerar styrka, kraft och energi, vilket en del tolkar som att det inte är så farligt att gå igenom en cancerbehandling. Men jag konstaterar att för oss så finns det inget val. Jag har också mötts av kommentaren ”du är ju så stark och positiv”. Och innan man står inför en dödshotande sjukdom, så tror man kanske att man har ett val; kämpa för livet, eller ge upp. Men det fungerar inte så. Man har inget val. Man kämpar! Människan kämpar. Någonstans ifrån kommer väl uttrycket ”hoppet är det sista som överger människan”, och jag förstår det nu. För det har aldrig, från den dag som jag fick mitt cancerbesked, funnits en tanke på att resignera. Att ge upp. At låta cancern ta över. Och jag tror inte att det är signifikant för mig, utan det är mänskligt. Människan kämpar för att överleva, och det är inget medvetet val.
Veckan har krönts med att min insamling för Rosa bandet har nått sitt mål, 50.000:-! Helt otroligt. Jag är stum, stolt, glad och oerhört ödmjuk inför det faktum att människor i min närhet, och människor som inte alls känner mig, tillsammans har dragit in 50.000:- till förmån för bröstcancerforskningen. Även om jag satte målet till 50.000 så ska jag erkänna att jag tog i i överkant, trodde jag. Jag hade varit nöjd med 25.000. Jag känner mig stolt över att jag har lyckats få andra att engagera sig i detta. Och jag är stolt över alla vänner jag har som har bidragit och som dessutom har spridit kunskap om min insamling till andra i sin närhet, och som i sin tur har valt att stötta min den. Och än är det inte över! Vi får väl se vad nästa vecka kan göra. Om du inte har skickat in några pengar än, men vill göra det så gå in på http://www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/Stod-oss/insamlingar/?collection=3867. Förhoppningsvis ligger vi fortfarande tvåa på listan över alla insamlingar i Sverige….
Jag har haft en hopplöst dålig natt. Vaknade kl halv tre och kunde inte somna om. Tankarna började gå runt i huvudet, minnena kom tillbaka från när allt började. Och jag tillät mig att gå tillbaka till de känslorna och upplevelsen av det. Det kändes ledsamt och jag grät ut hos Jocke, som också fick en tidig morgon…
Men jag vill avsluta dagens blogg med gladare nyheter; jag har denna vecka målat ögonfransarna för första gången sedan april! De är inte långa, men det går i alla fall att peta dig lite färg så att ögon blir mer markerade.
Det var allt för idag, hälsar en något trött Anna
fredag 8 oktober 2010
Tillbaka till Primperan...
Hallå därute!
En ny era har börjat, den utan dagliga besök på Radiumhemmet. Två dagar är det nu sedan min sista, den allra, allra sista strålbehandlingen ägde rum. Champagnen flödade (nåja, rätt så måttligt, men ofantligt gott!) och vi firade på kvällen.
Och naturligtvis finns det en önskan att allt ska bli så mycket bättre nu äntligen. Och visst är det bättre, åtminstone så tillvida att jag slipper åka dit varje dag. Men jag har nu varit med tillräckligt länge i den här branschen så jag vet också att de inte bara blir guld och gröna skogar med en gång.
I torsdags var jag hos min onkolog för att stämma av läget. De tyckte, när jag talade med DS i tisdags, att det var läge för det. Att jag hade lite för mycket besvär för att bara vifta bort. Och visst är det så, när jag börjar summera biverkningarna. Förutom tröttheten, det låga blodtrycket och därmed yrsel (om det nu beror på det?), illamående, sårigt bröst, värk, klimakteriebesvär i form av svettningar som gör att jag har svårt att sova. Hursomhelst så är alla dessa biverkningar just detta, och vissa får mer andra mindre. Illamående är ingen vanlig biverkning när man strålas för bröstcancer, men eftersom jag hade mycket av den varan under cytostatikan så är det inte jättekonstigt att jag får det även nu.
Dessutom är det så att cytostatikan slår ut även östrogenet och därmed har jag hamnat i klimakteriet redan nu, och illamående kan också vara en biverkning av detta, har jag förstått.
Så status nu är att jag ska återhämta mig. Biverkningarna från strålningen fövärras upp till två veckor efter avslutad behandling. Och nu vill man att den tiden ska gå och att jag mår bättre innan man sätter in antihormonbehandlingen. För att säkerställa vad som är vad. Och när den väl är igång så innebär det att man tar bort östrogenet helt och hållet, och jämfört med när sker naturligt så går detta i mycket högre takt. Biverkningarna blir då mycket kraftfullare än annars, så jag får räkna med cirka tre månader av svettningar, illamående, humörsvängningar, med mera, med mera. (och efter de här fem åren som jag ska behandlas så fick förstås en risk att östrogenet börjar produceras igen. Jag säger risk, eftersom det innebär att jag efter ytterligare några år kommer att komma i mitt naturliga klimakterium..)
Illamåendet och yrseln är nog det som är värst nu. Såren på bröstet och området omkring har börjat lägga sig, även om jag fortfarande är öm. Men ömhet och smärta i det strålade området kan jag räkna med under ett år ungefär. Det tar tid för kroppen att helt och hållet läka! Stackars, stackars kropp..
Hursomhelst, jag är tillbaka på Primperan, kanske minns du att det var en av mina bättre vänner under cytostatikan. Och den sviker mig inte den här gången heller. Skönt med saker som går att lita på och som faktiskt har god effekt!
Så sammantaget kan jag säga att det är väldigt skönt att strålningen är över, och samtidigt trist att må som jag ändå mår. Det känns som om det aldrig tar slut. Det ena bara avlöser det andra och jag har bara att hänga med. Veckor blir till månader som blir till år.
Jag känner mig trött, fysiskt och psykiskt. Det går upp och ner förstås och vissa dagar känner jag mig både glad och stark. Men återigen inser jag att jag måste låta detta ta tid. Att jag måste avsätta tid för återhämtning. Att jag mår så här pass bra som jag gör känns emellanåt som ett mirakel när jag tänker på vad jag och min kropp har varit igenom hittills. Jag ligger inte i sängen totalt utslagen och energilös, även om vissa dagar är extremt tunga.
Jag ska undersöka möjligheten att åka på en rehabiliteringsvecka. Det finns flera sådana alternativ runt om i landet, där man har specialiserat sig på rehabilitering efter olika sjukdomar, bröstcancer är en av dem. Det brukar vara schemalagda dagar med fokus på kost, motion, samtalsgrupper och egen tid. Låter bra, eller hur? Vem skulle inte behöva åka på det, cancer eller ej? Allt som kräver ett större engagemang från min sida och desutom beslutsfattande, är jobbiga, så jag har inte tagit tag i detta än, trots att det känns angeläget. Men idag ska jag ringa min kurator och för det första boka in en tid, och för det andra stämma av detta med henne. Det är nämligen via kuratorn man får hjälp med ansökan, för att få en sådan vistelse bekostad av landsting eller annan organisation, typ CTRF (Cancer- och trafikskadades Riksförbund).
Några av er har frågat om vår resa, och det är ett så sorgligt kapitel att jag knappt orkar nämna det, men gör det ändå. Jag avbokade våra flygbiljetter hos Norwegian då det stod klart att jag skulle få 33 behandlingar istället för 16, som vi hela tiden hade trott. Jag berättade också att min behandling hade förlängts, och fick frågan om jag hade läkartintyg på det. Svaret var självklart ja, och jag ombads skicka in det så skulle vi få tillbaka våra pengar. Sedan visade det sig att vi INTE fick tillbaka pengarna eftersom avbeställningsskyddet bara gäller vid akut sjukdom eller dödsfall, och detta var ju inte akut. Jag bad då att få boka om biljetterna, de var trots allt ombokningsbara, men se det gick inte när man väl har avbokat dem.. Moment 22 eller?? Vi har verkligen försökt hitta en lösning på detta men det verkar inte finnas något sådant. Och dessvärre ser verkligheten ut så att vi inte har råd att kasta 12.000:- i sjön och bara boka en ny resa. Bortsett från besvikelsen att inte komma iväg när vi hade planerat, så får vi se om vi överhuvudtaget kan komma iväg. Jag funderar på att skriva ett brev till Norwegians vd och berätta min historia och bara beklaga att det har blivit som det har blivit och att vår första kontakt med största sannolikhet också blir vår sista. Så var det med det.
Idag är barnen hemma då det är studiedag på skolan, och jag tror att det börjar bli dags för mig att engagera mig dem. Även om de leker jättebra och hela förmiddagen har det varit Matildas barbies och Hampus militärgubbar som förenats i ett och samma hem. Härligt!
Det finns en önskan från min sida att gå ut en sväng i svampskogen, får se om det kan bli av i helgen?
På återhörande,
Anna
Ps, måste förstås kommentera min insamling för Rosa Bandet. Idag uppgåg summan till fantastiska 39.000:-! Jag är så otroligt glad, tacksam och stolt, över alla mina vänner som både har skänkt pengar, men också skickat denna uppmanning vidare till sina kontaktnät så att människor som jag inte alls känner, också sätter in pengar till forskningen. Och än är det inte slut! Insamlingen pågår till den 28 oktober, så kanske finns det en chans att vi når målet 50.000:-, som jag trodde var en utopi att nå! Mitt varma, varma tack till er alla som bidrar till den. Kärlek!
En ny era har börjat, den utan dagliga besök på Radiumhemmet. Två dagar är det nu sedan min sista, den allra, allra sista strålbehandlingen ägde rum. Champagnen flödade (nåja, rätt så måttligt, men ofantligt gott!) och vi firade på kvällen.
Och naturligtvis finns det en önskan att allt ska bli så mycket bättre nu äntligen. Och visst är det bättre, åtminstone så tillvida att jag slipper åka dit varje dag. Men jag har nu varit med tillräckligt länge i den här branschen så jag vet också att de inte bara blir guld och gröna skogar med en gång.
I torsdags var jag hos min onkolog för att stämma av läget. De tyckte, när jag talade med DS i tisdags, att det var läge för det. Att jag hade lite för mycket besvär för att bara vifta bort. Och visst är det så, när jag börjar summera biverkningarna. Förutom tröttheten, det låga blodtrycket och därmed yrsel (om det nu beror på det?), illamående, sårigt bröst, värk, klimakteriebesvär i form av svettningar som gör att jag har svårt att sova. Hursomhelst så är alla dessa biverkningar just detta, och vissa får mer andra mindre. Illamående är ingen vanlig biverkning när man strålas för bröstcancer, men eftersom jag hade mycket av den varan under cytostatikan så är det inte jättekonstigt att jag får det även nu.
Dessutom är det så att cytostatikan slår ut även östrogenet och därmed har jag hamnat i klimakteriet redan nu, och illamående kan också vara en biverkning av detta, har jag förstått.
Så status nu är att jag ska återhämta mig. Biverkningarna från strålningen fövärras upp till två veckor efter avslutad behandling. Och nu vill man att den tiden ska gå och att jag mår bättre innan man sätter in antihormonbehandlingen. För att säkerställa vad som är vad. Och när den väl är igång så innebär det att man tar bort östrogenet helt och hållet, och jämfört med när sker naturligt så går detta i mycket högre takt. Biverkningarna blir då mycket kraftfullare än annars, så jag får räkna med cirka tre månader av svettningar, illamående, humörsvängningar, med mera, med mera. (och efter de här fem åren som jag ska behandlas så fick förstås en risk att östrogenet börjar produceras igen. Jag säger risk, eftersom det innebär att jag efter ytterligare några år kommer att komma i mitt naturliga klimakterium..)
Illamåendet och yrseln är nog det som är värst nu. Såren på bröstet och området omkring har börjat lägga sig, även om jag fortfarande är öm. Men ömhet och smärta i det strålade området kan jag räkna med under ett år ungefär. Det tar tid för kroppen att helt och hållet läka! Stackars, stackars kropp..
Hursomhelst, jag är tillbaka på Primperan, kanske minns du att det var en av mina bättre vänner under cytostatikan. Och den sviker mig inte den här gången heller. Skönt med saker som går att lita på och som faktiskt har god effekt!
Så sammantaget kan jag säga att det är väldigt skönt att strålningen är över, och samtidigt trist att må som jag ändå mår. Det känns som om det aldrig tar slut. Det ena bara avlöser det andra och jag har bara att hänga med. Veckor blir till månader som blir till år.
Jag känner mig trött, fysiskt och psykiskt. Det går upp och ner förstås och vissa dagar känner jag mig både glad och stark. Men återigen inser jag att jag måste låta detta ta tid. Att jag måste avsätta tid för återhämtning. Att jag mår så här pass bra som jag gör känns emellanåt som ett mirakel när jag tänker på vad jag och min kropp har varit igenom hittills. Jag ligger inte i sängen totalt utslagen och energilös, även om vissa dagar är extremt tunga.
Jag ska undersöka möjligheten att åka på en rehabiliteringsvecka. Det finns flera sådana alternativ runt om i landet, där man har specialiserat sig på rehabilitering efter olika sjukdomar, bröstcancer är en av dem. Det brukar vara schemalagda dagar med fokus på kost, motion, samtalsgrupper och egen tid. Låter bra, eller hur? Vem skulle inte behöva åka på det, cancer eller ej? Allt som kräver ett större engagemang från min sida och desutom beslutsfattande, är jobbiga, så jag har inte tagit tag i detta än, trots att det känns angeläget. Men idag ska jag ringa min kurator och för det första boka in en tid, och för det andra stämma av detta med henne. Det är nämligen via kuratorn man får hjälp med ansökan, för att få en sådan vistelse bekostad av landsting eller annan organisation, typ CTRF (Cancer- och trafikskadades Riksförbund).
Några av er har frågat om vår resa, och det är ett så sorgligt kapitel att jag knappt orkar nämna det, men gör det ändå. Jag avbokade våra flygbiljetter hos Norwegian då det stod klart att jag skulle få 33 behandlingar istället för 16, som vi hela tiden hade trott. Jag berättade också att min behandling hade förlängts, och fick frågan om jag hade läkartintyg på det. Svaret var självklart ja, och jag ombads skicka in det så skulle vi få tillbaka våra pengar. Sedan visade det sig att vi INTE fick tillbaka pengarna eftersom avbeställningsskyddet bara gäller vid akut sjukdom eller dödsfall, och detta var ju inte akut. Jag bad då att få boka om biljetterna, de var trots allt ombokningsbara, men se det gick inte när man väl har avbokat dem.. Moment 22 eller?? Vi har verkligen försökt hitta en lösning på detta men det verkar inte finnas något sådant. Och dessvärre ser verkligheten ut så att vi inte har råd att kasta 12.000:- i sjön och bara boka en ny resa. Bortsett från besvikelsen att inte komma iväg när vi hade planerat, så får vi se om vi överhuvudtaget kan komma iväg. Jag funderar på att skriva ett brev till Norwegians vd och berätta min historia och bara beklaga att det har blivit som det har blivit och att vår första kontakt med största sannolikhet också blir vår sista. Så var det med det.
Idag är barnen hemma då det är studiedag på skolan, och jag tror att det börjar bli dags för mig att engagera mig dem. Även om de leker jättebra och hela förmiddagen har det varit Matildas barbies och Hampus militärgubbar som förenats i ett och samma hem. Härligt!
Det finns en önskan från min sida att gå ut en sväng i svampskogen, får se om det kan bli av i helgen?
På återhörande,
Anna
Ps, måste förstås kommentera min insamling för Rosa Bandet. Idag uppgåg summan till fantastiska 39.000:-! Jag är så otroligt glad, tacksam och stolt, över alla mina vänner som både har skänkt pengar, men också skickat denna uppmanning vidare till sina kontaktnät så att människor som jag inte alls känner, också sätter in pengar till forskningen. Och än är det inte slut! Insamlingen pågår till den 28 oktober, så kanske finns det en chans att vi når målet 50.000:-, som jag trodde var en utopi att nå! Mitt varma, varma tack till er alla som bidrar till den. Kärlek!
söndag 3 oktober 2010
tre, två ,en
behandling kvar! Jocke tycker att det känns som om jag har mer ork och energi just nu. Bara det faktum att jag var ute till kl 01.00 i fredags vittnar väl om det (å andra sidan, med sådana vänner är det svårt att slita sig. Tack Cilla, Adam och Peter för en kanonkväll. Ja, jag var oerhört trött när jag åkte hem, men oj vad kul jag hade och vad mycket jag skrattade!!). Och även om jag emellanåt känner mig väldigt trött så tror jag att vetskapen om att strålningen snart är över, gör att livets känns lite lättare. Om bara fyra dagar så har jag inga tider att passa på Radiumhemmet. Jag får åter förfoga över min tid. Jag vet att jag tjatar lite om det, men det är viktigt. Jag såg Magdalena In de Betou på TV häromdagen som, i ett helt annat sammanhang, sa att lycka är att vara fri att välja. Och även om det säkert finns fler definitioner på lycka, så tycker jag att den stämmer väl in på mig just nu. Och det där vet man inte förrän man inte kan välja. För mig handlar det om tid, för en annan om ensamhet kanske. Vi som inte är ensamma kan tycka att det är skönt att få vara ensam emellanåt, medan den som inte har valt ensamheten upplever den som en plåga. Att vara fri att välja - jag tycker att det var bra uttryckt.
Jag känner mig gladare just nu. Och det har säker flera orsaker förutom att strålningen snart är över. Denna vecka har jag sjungit ganska mycket, för att vara i någorlunda form på Ljusmanifestationen i fredags. Sång är, som bekant, terapi och har rent fysiska effekter på kroppen, så säkert har jag höjt ceretoninhalten under veckan, och minskat på stresshormonerna. Jag har också en, kanske två, konserter att se fram emot i höst. Spikat är c-mollmässan i Tyresö kyrka den 7 november. Detta är et favoritparti i oratoriesammanhang, så det känns jättekul att få sjunga det igen. Återkommer om mer info, det kommer också att ligga på hemsidan.
Jag har också gått med i en samtalsgrupp för unga kvinnor med cancer (ja, skratta du, men i cancerbranschen så är jag ung! Denna grupp vänder sig till kvinnor upp till 46 år). Vi träffades första gången i måndags och jag kände snabbt att detta är ett bra forum för mig. Bra tjejer, bra samtalsledare, bra form för det hela. Och jag kan inte låta bli att fascineras av hur lika vi har upplevt det vi alla har gått igenom! Vi har ju helt olika bakgrunder och historia, och ändå så är igenkänningen så stor i varandras berättelser. Vi kommer att träffas ytterligare fem gånger och jag ser mycket fram emot det. Det är välbehövligt och givande att få möjlighet att tillsammans med andra i samma situation, ventilera frågor, farhågor och erfarenheter. Det här sker inom ramen för Amazona, bröstcancerföreningens lokalavdelningen i Stockholm. Vill du veta mer om vad de gör för cancerpatienter så läs gärna på www.bro.se.
I torsdags var jag och Hampus ute med min mamma på svamppromenad. Vi skulle få lära oss några nya svampar var det tänkt, och det fick vi också. Vi var ute i cirka tre timmar och att insåg att också skogen ger mig energi. Även det är vetenskapligt bevisat, att skogen får oss att må bra alltså, och jag ska försöka lägga fler timmar där. Att bara gå omkring i lugn takt och känna dofter och fåglar (och kanske också en och annan svamp), det är väl det som kallas "mindfulness"?
Jocke och jag har insett att vi inte talas med barnen om vad som händer nu, på samma sätt som i början. Inte för att vi ska göra saken större än de upplever den, men naturligtvis känns det angeläget att ha koll på att de mår bra och inte bär på något som de inte frågar om. Och i fredags, när artikeln om min kom i Metro, och barnen läste den stora rubriken "Första frågan, ska jag dö nu?", så insåg jag hur fel det kan bli ibland. Och vad viktigt det är att fånga upp dem direkt när den typen av information hamnar framför ögonen på dem! Likaså i Kungsträdgården på eftermiddagen så var det en hel del tal om hur många som inte överlever och så vidare. Saker som vi naturligtvis inte har talat om med dem. När ens barn lär sig läsa och själva kan tillgodogöra sig information måste man som förälder vara mycket mera med på noterna! Självklart kommer de att läsa både det ena och det andra på löpsedlar och liknande, men som sagt, många saker är inte lättbegripliga eller logiska för ett barn och det krävs att man talar om det med dem. Och jag kommer att tänka på en klasskompis med känd pappa, som berättade att han fick läsa om sina föräldrars skilsmässa på löpsedeln. Inget drömscenario för en förälder direkt!
Hur hamnade jag här? Hm, kommer inte längre ihåg, barnen kanske?
Anyway, ljusmanifestationen. Jag var rätt nervös faktiskt när jag kom till Kungsan, men efter att ha dragit igenom sångerna med Mattias (Böhm, som spelade med mig), så kändes det bättre. Jag kände mig fin i klänningen som jag hade fått från Lindex, ur "Pink collection" och efter att ha satt om den ena ögonfransen, så kändes även de okej! (av någon anledning går alltid den ena jättelätt och den andra bara krånglar, varför är det så?). Jag sjöng vid två tillfällen och det var rätt mycket folk på plats. Folk som stannade till, tog en kopp te, satt och myste i Mios utställda soffor och tittade på de 7300 marschaller som var tända. En för varje drabbad kvinna i Sverige i år. Bortsett från det rökmoln som i början drog över området, så var det väldigt stämningsfullt. Och när vi gick därfrån och det hade mörknat helt och hållet så var det fantastiskt vackert.
Nu börjar det bli dags av avsluta för idag. Och sammanfattningsvis kan jag säga att det ska bli oerhört skönt när strålningen är över. Sårigheten i strålområdet är inte kul nu, jag baddar och smörjer men det hjälper föga, tycker jag. Värst är att det har börjat vara... Dessvärre kommer påverkan med fördröjd effekt, så det kommer att förvärras under 10-14 dagar efter avslutad behandling. Behöver jag säga att jag är grymt trött på biverkningar????
Idag väntar släktkalas på flera håll, så det är dags att sätta sig vid frukostbordet.
Vill också passa på att tacka alla som hittills har bidragit till min insamling. Idagsläget är vi uppe i 22.150:-! Fantastiskt, och jag hyser ett hopp om att nå även 30.000:-. Om du vill hjälpa till, förutom att själva skänka pengar, så skicka länken vidare till ditt nätverk och uppmana dina vänner att hänga på!
http://www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/Stod-oss/insamlingar/?collection=3867
En skön söndag önskar jag er!
tisdag 28 september 2010
Sovit gott?
När klockan var fyra stod jag inte ut längre. Smärtan i bröstpartiet blev outhärdlig och efter att ha försökt stå ut och somna om under någon timme, så gick jag upp.
Jag tog två värktabletter och baddade med kamomillte. Det kalla teet var ljuvligt mot den ömma, röda huden.
Jag stod och tittade ut genom köksfönstret, morgonen var i antågande och det var så stilla och vackert ute. Det var en sådan kontrast, det vackra där ute, och det jobbiga inne i mig.
Det tog tid att somna om. Tankarna började gå runt i huvudet på mig. Tankar på framtiden, tankar på vad min kropp får utstå, och har fått utstå. Det känns ledsamt.
Jag hoppas att du har sovit bättre.
Jag tog två värktabletter och baddade med kamomillte. Det kalla teet var ljuvligt mot den ömma, röda huden.
Jag stod och tittade ut genom köksfönstret, morgonen var i antågande och det var så stilla och vackert ute. Det var en sådan kontrast, det vackra där ute, och det jobbiga inne i mig.
Det tog tid att somna om. Tankarna började gå runt i huvudet på mig. Tankar på framtiden, tankar på vad min kropp får utstå, och har fått utstå. Det känns ledsamt.
Jag hoppas att du har sovit bättre.
söndag 26 september 2010
Biverkningarnas tid är tillbaka
En Branderburgkonsert klingar ur högtalarna. Kan inte komma ifrån att Bach är störst. Det är något överjordiskt med hans musik. Att lyssna till är båda avkopplande spännande, att sjunga är terapi. Bara man gör sig vän med de, emellanåt, väldigt långa fraserna och hittar andningarna…
Åtta behandlingar kvar, bara åtta, och oj vad jag räknar ner! Med tanke på hur det strålade området mår och ser ut så önskar jag (nästan) att jag vore över 40 år, då hade jag nämligen varit klar nu. Men efter som jag är så oerhört ung så får jag åtta extra gånger. Detta eftersom risken för återfall är större för yngre patienter, tyvärr. Men det försöker jag inte lägga så mycket energi på utan tänker att det är bra att jag får bästa möjliga behandling.
Men detta med biverkningar börjar stå mig upp i halsen. Det är inget i jämfört med under cytostatikan, men någonstans så har jag naturligtvis hoppats att jag skulle klara mig bra under strålningen, särskilt som inblandad personal inte har pratat så mycket om det. Men nu är det inte kul faktiskt. Förutom tröttheten, som jag levt med så länge nu, så är det strålade området alldeles ”bubbligt”, rött, liksom sårigt och oerhört ömt. Jag fick i torsdags ytterligare silikonförband så att i princip hela området; bröstet upp över nyckelbenet, täcktes. Igår började det dessutom värka så jagklämde i mig några värktabletter och även illamående har tillkommit. Det sticker och kliar och jag försöker lindra så gott jag kan med aloe vera och annan kräm. Just det, jag har glömt bort tipset om kallt kamomillte som ska baddas på! Måste provas.
Den här veckan har jag övat två gånger. Jag inser att om det ska klinga godokänt på fredag så behöver jag komma igång. Och det är roligt att sjunga, även om jag är rätt så ringrostig. Men två sånger vid två tillfällen ska jag väl klara av? Och vet du, för första gången i mitt liv så tänker jag inför ett framträdande att ”det kommer att bli bra nog, du duger Anna”. Jag skulle inte provsjunga i dagsläget, men att sjunga för Rosa Bandet, det fixar jag. Nu är mina tider fastlagda förresten, så har du lust att komma förbi Kungsträdgården på fredag, då Rosa Bandet-kampanjen startar med en ljusmanifestation, så är du varmt välkommen. Jag kommer att framträda, tillsammans med Mattias Böhm, kl 17.05 och 18.20. Tiderna är ungefärliga förstås. Läs mer om programmet på http://cancerfonden.se/rosabandet/Stod-oss/privat/Ljusmanifestation/.
Det ska bli roligt att vara med där och extra nöjd är jag med att ha kontaktat Lindex, eftersom de precis har lanserat sin Pink Collection i samarbete med designern, och de kommer att förse mig med något ur kollektionen! Jag hoppas bara att jag kommer att se någorlunda vettig ut i dem. De är rätt slimmade och det är inte jag för tillfället… Men en bra stylist kommer säkert att kunna få till något! Är du nyfiken på kläderna (som inte alls är rosa om nu någon trodde det, utan mestadels svarta!) så kolla in på http://blog.lindex.com/2010/09/pink-collection-fashion-show-se-visningen/. Som av en händelse så ägde visningen rum i Eric Ericsonhallen, ha! 10 % av försäljningen går till Rosa Bandet, därav namnet.
Jag fick ett återkrav från Försäkringskassan i fredags. De påtalade att jag hade fått en utbetalning för mycket, vilket jag borde ha uppmärksammat. Jag blev inte ens upprörd, för jag gissar att hon som skickade detta kravbrev till mig, inte är medveten om alla turer kring min sjukpenning, som pågick i våras. Hon vet inte att det tog över tre månader innan jag fick en vettig utbetalning över huvudtaget, och att buden om vilken typ av ersättning jag skulle ha, ställde till det rejält för dem själva. Jag överflyttades från ”vanlig” sjukpenning till något som heter ”förebyggande sjukpenning”, och därmed så justerades mina utbetalningar hit och dit. Lägg till att jag var i början av min cancerresa, och faktiskt inte hade ork eller energi på att sätta mig in i Försäkringskassans alla regler. Tillslut sa jag till min handläggare ”stämmer allt nu?”, för jag hade inte koll på alla siffror och utbetalningar. Hon bekräftade att så var fallet. Och nu har de upptäckt att de har betalat ut 3 000: - för mycket, som JAG borde ha uppmärksammat. Ja, jisses…
Nej, jag fortsätter att lägga energi på livsbejakande aktiviteter istället. I veckan som kommer ser jag fram emot svamplektion med min mamma. Hampus är också på och jätteintresserad av svamp så det ska bli kul. Och så förstås manifestationen på fredag, och imorgon ska jag gå på pilates hos min superbra tränare Jessica! Har gått några gånger nu och känner att det är precis denna typ av träning som min kropp behöver för att komma igång. Nu får jag väl se hur det går imorgon med tanke på hudens status, men jag går i alla fall dit och testar.
Bach klingar vidare och jag ska nog sitta här i soffan en stund med slutna ögon och bara vara.
Jag önskar dig en bra söndag!
Ps, Nej, jag fick inte skriva artikeln i Metro själv… Men det blir nog bra ändå, kommer i Metro den 1 oktober
Åtta behandlingar kvar, bara åtta, och oj vad jag räknar ner! Med tanke på hur det strålade området mår och ser ut så önskar jag (nästan) att jag vore över 40 år, då hade jag nämligen varit klar nu. Men efter som jag är så oerhört ung så får jag åtta extra gånger. Detta eftersom risken för återfall är större för yngre patienter, tyvärr. Men det försöker jag inte lägga så mycket energi på utan tänker att det är bra att jag får bästa möjliga behandling.
Men detta med biverkningar börjar stå mig upp i halsen. Det är inget i jämfört med under cytostatikan, men någonstans så har jag naturligtvis hoppats att jag skulle klara mig bra under strålningen, särskilt som inblandad personal inte har pratat så mycket om det. Men nu är det inte kul faktiskt. Förutom tröttheten, som jag levt med så länge nu, så är det strålade området alldeles ”bubbligt”, rött, liksom sårigt och oerhört ömt. Jag fick i torsdags ytterligare silikonförband så att i princip hela området; bröstet upp över nyckelbenet, täcktes. Igår började det dessutom värka så jagklämde i mig några värktabletter och även illamående har tillkommit. Det sticker och kliar och jag försöker lindra så gott jag kan med aloe vera och annan kräm. Just det, jag har glömt bort tipset om kallt kamomillte som ska baddas på! Måste provas.
Den här veckan har jag övat två gånger. Jag inser att om det ska klinga godokänt på fredag så behöver jag komma igång. Och det är roligt att sjunga, även om jag är rätt så ringrostig. Men två sånger vid två tillfällen ska jag väl klara av? Och vet du, för första gången i mitt liv så tänker jag inför ett framträdande att ”det kommer att bli bra nog, du duger Anna”. Jag skulle inte provsjunga i dagsläget, men att sjunga för Rosa Bandet, det fixar jag. Nu är mina tider fastlagda förresten, så har du lust att komma förbi Kungsträdgården på fredag, då Rosa Bandet-kampanjen startar med en ljusmanifestation, så är du varmt välkommen. Jag kommer att framträda, tillsammans med Mattias Böhm, kl 17.05 och 18.20. Tiderna är ungefärliga förstås. Läs mer om programmet på http://cancerfonden.se/rosabandet/Stod-oss/privat/Ljusmanifestation/.
Det ska bli roligt att vara med där och extra nöjd är jag med att ha kontaktat Lindex, eftersom de precis har lanserat sin Pink Collection i samarbete med designern, och de kommer att förse mig med något ur kollektionen! Jag hoppas bara att jag kommer att se någorlunda vettig ut i dem. De är rätt slimmade och det är inte jag för tillfället… Men en bra stylist kommer säkert att kunna få till något! Är du nyfiken på kläderna (som inte alls är rosa om nu någon trodde det, utan mestadels svarta!) så kolla in på http://blog.lindex.com/2010/09/pink-collection-fashion-show-se-visningen/. Som av en händelse så ägde visningen rum i Eric Ericsonhallen, ha! 10 % av försäljningen går till Rosa Bandet, därav namnet.
Jag fick ett återkrav från Försäkringskassan i fredags. De påtalade att jag hade fått en utbetalning för mycket, vilket jag borde ha uppmärksammat. Jag blev inte ens upprörd, för jag gissar att hon som skickade detta kravbrev till mig, inte är medveten om alla turer kring min sjukpenning, som pågick i våras. Hon vet inte att det tog över tre månader innan jag fick en vettig utbetalning över huvudtaget, och att buden om vilken typ av ersättning jag skulle ha, ställde till det rejält för dem själva. Jag överflyttades från ”vanlig” sjukpenning till något som heter ”förebyggande sjukpenning”, och därmed så justerades mina utbetalningar hit och dit. Lägg till att jag var i början av min cancerresa, och faktiskt inte hade ork eller energi på att sätta mig in i Försäkringskassans alla regler. Tillslut sa jag till min handläggare ”stämmer allt nu?”, för jag hade inte koll på alla siffror och utbetalningar. Hon bekräftade att så var fallet. Och nu har de upptäckt att de har betalat ut 3 000: - för mycket, som JAG borde ha uppmärksammat. Ja, jisses…
Nej, jag fortsätter att lägga energi på livsbejakande aktiviteter istället. I veckan som kommer ser jag fram emot svamplektion med min mamma. Hampus är också på och jätteintresserad av svamp så det ska bli kul. Och så förstås manifestationen på fredag, och imorgon ska jag gå på pilates hos min superbra tränare Jessica! Har gått några gånger nu och känner att det är precis denna typ av träning som min kropp behöver för att komma igång. Nu får jag väl se hur det går imorgon med tanke på hudens status, men jag går i alla fall dit och testar.
Bach klingar vidare och jag ska nog sitta här i soffan en stund med slutna ögon och bara vara.
Jag önskar dig en bra söndag!
Ps, Nej, jag fick inte skriva artikeln i Metro själv… Men det blir nog bra ändå, kommer i Metro den 1 oktober
söndag 19 september 2010
Nedräkningen har börjat
13 dagar kvar, 20 avklarade. Mer än hälften alltså. Åh, låt de kommande veckorna gå lika snabbt som de 4 senaste. För det har faktiskt känts som om de gått fort. Och aldrig har jag väl önskat att dagarna och veckorna ska gå snabbt, så som jag gör och har gjort under den här tiden. Låt den här tiden av ständiga behandlingar snart vara över så att jag får tillbaka mitt liv och min tid. Jag vill själv kunna förfoga över min tid och också över min kropp.
Efter strålningen återstår förvisso hormonbehandlingen, återhämtning från stålningen (min hud börjar bli skrämmande irriterad och i den närmaste sårig, med tanke på att det är tre veckor kvar :-( ), operation av injektionsporten och sådant smått och gott. Men som vanligt under den här resan så tar jag en etapp i taget. Och nu är det strålningen som ska klaras av. Det som händer sedan, tar jag itu med då.
Veckan som har gått har präglats av mycket trötthet och insikt om hur sliten jag är. I måndags trillade jag handlöst på marken. Jag vet inte vad som hände, plötsligt bara låg jag där. Jag uppfattade inte att jag snavade eller så och tänkte inte mer på det förrän på tisdagen, då jag återigen trillade. Och nu började det kännas väldigt obehagligt faktiskt. Precis lika handlöst och utan en chans att parera, låg jag platt på marken igen. Tack och lov skedde båda dessa fall på gångväg och inte när jag precis korsade en gata. Nu kändes det inte längre som en tillfällighet och jag ringde till min husläkare där jag fick en akut tid sent i tisdags eftermiddag. Tack till Vården i Centrum och dr Thibblin som förstod min oro och på något sätt lyckades klämma in mig där. Han tog EKG, puls, Hb och blodtryck. Och allt utom blodtrycket såg bra ut. Det var nämligen väldigt lågt. Jag har normalt sett lågt blodtryck, men inte så här lågt. Vad det i sin tur beror på hade han ingen teori om, utan uppmanade mig att se till att äta och dricka ordentligt och regelbundet. Och visst är det så att jag inte alls dricker lika mycket vatten nu, jämfört med när jag tränar och sjunger regelbundet. Då har jag alltid en flaska vatten i väskan. När jag börjar tänka tillbaka så minns jag flera stunder då jag vinglat till den senaste tiden. Senast på båten förra helgen då jag plötsligt började känna mig konstigt illamående, och lämnade över rodret till Jocke och satte mig med huvudet mellan knäna. Så nu försöker jag dricka mer, gå långsamt, resa mig upp långsamt och så vidare. Att jag är lång förbättrar förstås inte läget. Nåväl, frasen "var snäll mot dig själv", är mer aktuell än någonsin, och jag tror att jag anamar det mer och mer. Men jag har också svårt att varva ner, jag vet inte riktigt varför, men min tes är att jag vill ha ett normalt liv, att jag vill göra vad jag vill. Och då är det lätt att förivra sig, för mig i alla fall. Jag tycker att jag har accepterat att jag har cancer med allt vad det innebär, men kanske att mitt tålamod med detta börjar ta slut? Känslan av att vilja ha tillbaka mitt liv är så stark och jag inser att jag känner en stark frustration över att inte kunna ha kontrollen. Jag blir arg och ledsen över att mitt liv står på vänt, medan alla andra lever vidare, precis som om ingenting har hänt. Och det i sig är inget konstigt, men ändå oerhört frustrerande! Och kanske att min ilska över detta i botten är en stor sorg över att överhuvudtaget ha drabbats av cancer? (min kurator ställde in vår session i veckan, märks det?????) Frågor som behöver ventileras hursomhelst!
Igår hade vi två vigslar i Eric Ericsonhallen, varav ett var Lena Philipssons med Per Holknekt! Hallen dekorerades fantastiskt vackert av två dekoratörer som jag kom att tala med ganska mycket efteråt. De är väl i 45 årsåldern, skulle jag tro (hoppas jag inte förolämpar någon av dem nu?) och det visade sig att de båda gått igenom bröstcancer! Hur sannolikt är det? Vi har alla samma tumörtyp, en av dem har fått exakt samma behandling som jag medan den andra slapp cytostatikan. Det som gjorde att min respekt och rädsla för denna sjukdom gjorde sig påmind, var att hon som gått igenom samma behandling som jag, har fått återfall. Återfallet kom precis efter avslutad hormonbehanling, alltså cirka fem år efter upptäckt. Smärta i ryggen visade sig vara spridning till skelettet. Det innebär kronisk cancer. Hon äter cytostatikatabletter och för henne gäller att hålla cancern stången men hon har inte en jättebra prognos. Jag blir så ledsen för hennes skull. Och det är precis det här som jag i mina mörkaste stunder fasar för mig själv. Jag har opererats, fått cytostatika, strålning och kommer att hormonbehandlats, allt för att förebygga och ta kål på alla eventuella micrometastaser, och ÄNDÅ så kan den djä--a sjukdomen komma tillbaka! Hur är det möjligt? Jag förstår inte det? Cytostatikan ska ju ta död på alla celler? Naturligtvis innfinner sig frågan, vad kan jag göra för att inte hamna där? Jag tror inte att jag kan påverka det, ärligt talat. Men jag tänker se till att jag mår så bra som möjligt, både fysiskt och psykiskt. Kanske att jag kommer att se till mitt eget bästa mer, de kommande åren. Kanske kommer jag att uppfattas som mer ego, men då får det bli så. Jag är så angelägen om att få lägga detta bakom mig. Att få blicka tillbaka på året 2010 som året då jag hade cancer, men aldrig mer få uppleva det.
Jag intervjuades igår av Metro, inför Rosa bandet-kampanjen som startar den 1 oktober. Vi talades vid i ungefär en och en halv timme, journalisten och jag, och jag läste idag igenom hans text. Han återberättar förvisso det jag sagt och det vi talade om, men det känns så lätt och okomplicerat när jag läser det. Jag vet inte vad det beror på? Kanske går det inte att förklara i skrivna ord hur det är, hur fruktansvärda biverkningar är, hur man bara vill krypa ur sin kropp och låta allt försvinna. Hm, jag får kanske skriva den där artikeln själv...
Bortsett från att jag påmindes om cancerns fördjävlighet igår, så var det en kul dag. Jag träffade mina gamla klasskompis Sara, som sjöng fantastiskt för brudparet. Hennes röst är så unik och full av uttryck och den går direkt till hjärtat. Vi fick några minuter för oss själva och det är häftigt att kunna känna en så stark gemenskap med och kärlek för en människa som jag inte träffar så ofta idag, men där banden från skolan lever kvar. Vi kan bara kan plocka upp tråden där vi lämnade av senast. Kanske är det det som alla våra konserter och turnéer under skoltiden har givit oss? Att vi lärde känna varandra så bra och att banden som knöts då var så starka att de finns kvar mellan oss, även om vi inte ses på många, många år? Jag är iallafall tacksam för det, och jag känner mig priviligerad att ha sådana vänner.
Det bjöds på god champagne under vigseln, bara till gästerna försås, men jag blev naturligtvis plötsligt väldigt sugen på bubbel! Och med mannen seglandes denna helg, och barnen utleasade till farmor, så hade jag kvällen för mig själv. Och från att ha haft storslagna planer på allt jag skulle göra denna kväll, barn- och manfri, så insåg jag efter veckans två fall, att jag nog skulle ta en lugn kväll hemma. Sagt och gjort, jag plockade upp en dvd och lite godis på hemväg och eftersom jag hade en flaska bubbel i kylen så korkade jag den. En liten röst i mitt huvud frågade om man kan sitta och dricka champagne för sig själv en lördagkväll? Men jag kom fram till att man abslout kan göra det! Jag hade en skön kväll för mig själv och njöt av mina bubblor och den otroligt vackra blomsterdekorationen som jag fick med mig av mina cancersystrar!
Nu är det söndag morgon och snart ska jag iväg och rösta. Jag tror att jag har bestämt mig, men det kommer nog att bli olika röster i stat, kommun och landsting. Tycker att det är svårare än någonsin i år på grund av blocken. Är inte helt happy med det, men så ser det ju ut.
Jag kommer att påminna er om evenemanget den 1 oktober i Kungsträdgården, 17-20, flera gånger om. Kom dit, visa ditt stöd för alla de 7000 kvinnor som varje år drabbas av denna cancerform. Dessutom får du, förhoppningsvis, höra mig sjunga!
Ses där och då!
Efter strålningen återstår förvisso hormonbehandlingen, återhämtning från stålningen (min hud börjar bli skrämmande irriterad och i den närmaste sårig, med tanke på att det är tre veckor kvar :-( ), operation av injektionsporten och sådant smått och gott. Men som vanligt under den här resan så tar jag en etapp i taget. Och nu är det strålningen som ska klaras av. Det som händer sedan, tar jag itu med då.
Veckan som har gått har präglats av mycket trötthet och insikt om hur sliten jag är. I måndags trillade jag handlöst på marken. Jag vet inte vad som hände, plötsligt bara låg jag där. Jag uppfattade inte att jag snavade eller så och tänkte inte mer på det förrän på tisdagen, då jag återigen trillade. Och nu började det kännas väldigt obehagligt faktiskt. Precis lika handlöst och utan en chans att parera, låg jag platt på marken igen. Tack och lov skedde båda dessa fall på gångväg och inte när jag precis korsade en gata. Nu kändes det inte längre som en tillfällighet och jag ringde till min husläkare där jag fick en akut tid sent i tisdags eftermiddag. Tack till Vården i Centrum och dr Thibblin som förstod min oro och på något sätt lyckades klämma in mig där. Han tog EKG, puls, Hb och blodtryck. Och allt utom blodtrycket såg bra ut. Det var nämligen väldigt lågt. Jag har normalt sett lågt blodtryck, men inte så här lågt. Vad det i sin tur beror på hade han ingen teori om, utan uppmanade mig att se till att äta och dricka ordentligt och regelbundet. Och visst är det så att jag inte alls dricker lika mycket vatten nu, jämfört med när jag tränar och sjunger regelbundet. Då har jag alltid en flaska vatten i väskan. När jag börjar tänka tillbaka så minns jag flera stunder då jag vinglat till den senaste tiden. Senast på båten förra helgen då jag plötsligt började känna mig konstigt illamående, och lämnade över rodret till Jocke och satte mig med huvudet mellan knäna. Så nu försöker jag dricka mer, gå långsamt, resa mig upp långsamt och så vidare. Att jag är lång förbättrar förstås inte läget. Nåväl, frasen "var snäll mot dig själv", är mer aktuell än någonsin, och jag tror att jag anamar det mer och mer. Men jag har också svårt att varva ner, jag vet inte riktigt varför, men min tes är att jag vill ha ett normalt liv, att jag vill göra vad jag vill. Och då är det lätt att förivra sig, för mig i alla fall. Jag tycker att jag har accepterat att jag har cancer med allt vad det innebär, men kanske att mitt tålamod med detta börjar ta slut? Känslan av att vilja ha tillbaka mitt liv är så stark och jag inser att jag känner en stark frustration över att inte kunna ha kontrollen. Jag blir arg och ledsen över att mitt liv står på vänt, medan alla andra lever vidare, precis som om ingenting har hänt. Och det i sig är inget konstigt, men ändå oerhört frustrerande! Och kanske att min ilska över detta i botten är en stor sorg över att överhuvudtaget ha drabbats av cancer? (min kurator ställde in vår session i veckan, märks det?????) Frågor som behöver ventileras hursomhelst!
Igår hade vi två vigslar i Eric Ericsonhallen, varav ett var Lena Philipssons med Per Holknekt! Hallen dekorerades fantastiskt vackert av två dekoratörer som jag kom att tala med ganska mycket efteråt. De är väl i 45 årsåldern, skulle jag tro (hoppas jag inte förolämpar någon av dem nu?) och det visade sig att de båda gått igenom bröstcancer! Hur sannolikt är det? Vi har alla samma tumörtyp, en av dem har fått exakt samma behandling som jag medan den andra slapp cytostatikan. Det som gjorde att min respekt och rädsla för denna sjukdom gjorde sig påmind, var att hon som gått igenom samma behandling som jag, har fått återfall. Återfallet kom precis efter avslutad hormonbehanling, alltså cirka fem år efter upptäckt. Smärta i ryggen visade sig vara spridning till skelettet. Det innebär kronisk cancer. Hon äter cytostatikatabletter och för henne gäller att hålla cancern stången men hon har inte en jättebra prognos. Jag blir så ledsen för hennes skull. Och det är precis det här som jag i mina mörkaste stunder fasar för mig själv. Jag har opererats, fått cytostatika, strålning och kommer att hormonbehandlats, allt för att förebygga och ta kål på alla eventuella micrometastaser, och ÄNDÅ så kan den djä--a sjukdomen komma tillbaka! Hur är det möjligt? Jag förstår inte det? Cytostatikan ska ju ta död på alla celler? Naturligtvis innfinner sig frågan, vad kan jag göra för att inte hamna där? Jag tror inte att jag kan påverka det, ärligt talat. Men jag tänker se till att jag mår så bra som möjligt, både fysiskt och psykiskt. Kanske att jag kommer att se till mitt eget bästa mer, de kommande åren. Kanske kommer jag att uppfattas som mer ego, men då får det bli så. Jag är så angelägen om att få lägga detta bakom mig. Att få blicka tillbaka på året 2010 som året då jag hade cancer, men aldrig mer få uppleva det.
Jag intervjuades igår av Metro, inför Rosa bandet-kampanjen som startar den 1 oktober. Vi talades vid i ungefär en och en halv timme, journalisten och jag, och jag läste idag igenom hans text. Han återberättar förvisso det jag sagt och det vi talade om, men det känns så lätt och okomplicerat när jag läser det. Jag vet inte vad det beror på? Kanske går det inte att förklara i skrivna ord hur det är, hur fruktansvärda biverkningar är, hur man bara vill krypa ur sin kropp och låta allt försvinna. Hm, jag får kanske skriva den där artikeln själv...
Bortsett från att jag påmindes om cancerns fördjävlighet igår, så var det en kul dag. Jag träffade mina gamla klasskompis Sara, som sjöng fantastiskt för brudparet. Hennes röst är så unik och full av uttryck och den går direkt till hjärtat. Vi fick några minuter för oss själva och det är häftigt att kunna känna en så stark gemenskap med och kärlek för en människa som jag inte träffar så ofta idag, men där banden från skolan lever kvar. Vi kan bara kan plocka upp tråden där vi lämnade av senast. Kanske är det det som alla våra konserter och turnéer under skoltiden har givit oss? Att vi lärde känna varandra så bra och att banden som knöts då var så starka att de finns kvar mellan oss, även om vi inte ses på många, många år? Jag är iallafall tacksam för det, och jag känner mig priviligerad att ha sådana vänner.
Det bjöds på god champagne under vigseln, bara till gästerna försås, men jag blev naturligtvis plötsligt väldigt sugen på bubbel! Och med mannen seglandes denna helg, och barnen utleasade till farmor, så hade jag kvällen för mig själv. Och från att ha haft storslagna planer på allt jag skulle göra denna kväll, barn- och manfri, så insåg jag efter veckans två fall, att jag nog skulle ta en lugn kväll hemma. Sagt och gjort, jag plockade upp en dvd och lite godis på hemväg och eftersom jag hade en flaska bubbel i kylen så korkade jag den. En liten röst i mitt huvud frågade om man kan sitta och dricka champagne för sig själv en lördagkväll? Men jag kom fram till att man abslout kan göra det! Jag hade en skön kväll för mig själv och njöt av mina bubblor och den otroligt vackra blomsterdekorationen som jag fick med mig av mina cancersystrar!
Nu är det söndag morgon och snart ska jag iväg och rösta. Jag tror att jag har bestämt mig, men det kommer nog att bli olika röster i stat, kommun och landsting. Tycker att det är svårare än någonsin i år på grund av blocken. Är inte helt happy med det, men så ser det ju ut.
Jag kommer att påminna er om evenemanget den 1 oktober i Kungsträdgården, 17-20, flera gånger om. Kom dit, visa ditt stöd för alla de 7000 kvinnor som varje år drabbas av denna cancerform. Dessutom får du, förhoppningsvis, höra mig sjunga!
Ses där och då!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
