Börjar blicka framåt

Plötsligt känns det annorlunda. Som om något nytt har börjat, inuti mig. Är det detta som är acceptans? ”Du är inte din sjukdom”, sa en vän till mig i veckan. Kanske var det de förlösande orden. Orden som gör att jag kan börja förstå mig själv och min situation. Låter det konstigt, att efter så många månader ska jag börja förstå mig själv? Hm, detta är en process, och det känns som om den precis har börjat på riktigt. Hittills har det handlat om överlevnad. Jag har kämpat, min kropp har kämpat och det har inte funnit utrymme för något annat. Framför allt inte för möjligheten att blicka framåt, att se att det överhuvudtaget finns ett framåt.
Men plötsligt känner jag mig annorlunda. (är det min nya medicin?) Oavsett vilket så känns det som om jag står på stadigare grund nu än tidigare. Jag blir fortfarande ledsen men jag känner mig inte lika frustrerad och bitter och det är fantastiskt skönt. För bitter är inte en behaglig känsla. Det är så långt ifrån mig själv såsom jag vill vara. Och det ska bli min huvudlinje nu – stäva mot att vara precis som jag vill vara. Jag kommer förstås inte alltid att uppnå det, men då har jag i alla fall ett riktmärke, något att sträva mot, ett tydligt mål. Jag vet, efter alla timmar av coachande på Bosön, hur viktigt det är att ha ett tydligt och ärligt mål, om jag ska ha en chans att nå dit jag vill.

Jag är inte min sjukdom. Jag är Anna, inte samma gamla vanliga Anna, även om jag ser likadan ut på utsidan (åja, håret är på utväxt..). Men jag är fortfarande jag, och det känns skönt att känna och uppleva det på riktigt. Tårar kommer när jag skriver detta, men det är tårar av lättnad. Att känna att jag fortfarande är jag. Jag inser nu att jag inte har känt så sedan i januari i år. Jag har däremot många gånger de senaste nio månaderna undrat vem jag är mitt i allt kaos? Och det handlar mest om min självbild, har jag insett. Jag har hela tiden varit jag, men jag har inte känt igen mig själv. Inte så konstigt eftersom det är nya sidor av mig som jag plötsligt fått lära känna. Jag har också utsatts för prövningar och upplevelser som jag aldrig tidigare stött på under mitt liv, och som jag på inget sätt har kunnat förbereda mig på. Men jag har också sett att jag är kapabel att hantera stora förändringar i mitt liv, på ett bra sätt. Jag kan se att jag, tack vare att jag är den jag är, fortfarande står på benen.

Jag har, som jag har berättat tidigare, påbörjat min medicinering. Den har hållit på snart två veckor och just nu laborerar jag med att hitta den optimala tidpunkten att ta min tablett för att få så lindriga biverkningar som möjligt. Jag har haft ett antal dagar med kraftigt illamående, enorm trötthet, värk i lederna och yrsel. Men nu tar jag tabletten på kvällen istället, och det känns bättre, bortsett från att jag sover sämre då. Men bättre det än att jag inte fungerar alls förrän efter lunch! Min läkare gav mig rådet att inte läsa bipacksedeln och jag gjorde inte det förrän i förrgår. Jag förstår vad han menar nu…

Om jag sätter i skrift att jag ska ta tag i träningsbiten, så peppar det mig kanske att faktiskt göra det också? Du får gärna fråga mig framöver hur det går… En av de tråkigaste bieffekterna av medicinen är att min ämnesomsättning går ner och att hormonrubbningen gör att fettet på kroppen omfördelas, och gissa var det sätter sig? Så min känsla av att jag bara sväller på bredden är inte inbillning, utan ett faktum. Men jag vet att jag mår bra både fysiskt och psykiskt av att träna så jag ska verkligen lägga manken till. Hittills har jag inte haft orken eller lusten, men jag tror att de båda är på väg tillbaka och jag vill verkligen komma i bättre form, för mitt välmående skull.

Nu har klockan passerat midnatt och jag känner mig förvånansvärt pigg. Det får väl bli några funderartimmar till innan jag går och lägger mig.

De senaste veckorna har jag känt mig stressad över olika saker men nu verkar det lugna ner sig vilket är skönt. Jag själv märker det eftersom jag inte har bloggat lika frekvent, och framför allt inte hunnit med att samla tankarna som jag brukar göra inför ett nytt inlägg. Kanske har jag behövt en paus från analyserande och bara låta kropp och knopp vara i fred ett tag och få sköta sig själva. Hjärnan jobbar ju även om jag inte går omkring och klurar hela dagarna. Och så småningom ramlar polletten ner. Och där befinner jag mig just nu, på ett nytt trappsteg, lite lugnare, lite mer tålmodig och med lite mer tillförsikt.
Och med dessa ord önskar jag dig som läser en god natt och en fin ALLAHELGONAHELG!

Ps Vill du höra mig sjunga i helgen så finns två möjligheter:
Söndag kl 14.00 i Famnens kyrka i Bromma. Solokvartetter och duetter ur Mozart och Verdi Requiem.
Söndag kl 19.00 i Tyresö Kyrka. Mozarts C-mollmässa i en ”light”-version. Enkelkörer och enbart kvinnliga solister. Varmt välkommen!!

ps 2. Jag måste , ur djupet av mitt hjärta, tacka er alla som har varit med och bidragit till att min insamling till förmån för Rosa bandet, är den största privata insamlingen i Sverige i år! 63.400:- såg jag idag, och idag är sista dagen. Mitt mål på 50 000 kr, som jag trodde var utopiskt, slogs med råge. Du som har hjälpt till, ge dig själv en eloge för att du är med och hjälper kommande patienter att få än bättre behandlingar och överlevnadschanser. Varje krona gör skillnad. Än en gång mitt stora och kärleksfulla tack!