Under hela min resa så har jag fått höra att jag ser så pigg, stark, glad och till och med fräsch ut (ett uttryck som jag själv mest förknippar med killarna på högstadiet!). Och jag är glad att det är så, glad att jag inte har sett ut som ett vrak, för jag tror att det också påverkar min sinnesstämning. Bättre att se pigg ut även om jag inte alltid känner mig så.
Utanpå mig i dagsläget, rent fysiskt, så är det inte mycket kvar innan jag, förhoppningsvis, får känna mig mer normal igen. Jag väntar nu på att kroppen ska läka ihop efter porten och basaliomet. Just nu är jag återigen tvingad till att sova i ryggläge. Höger sida kan fungera ett tag, men där gör sig min gamla axelskada påmind efter en stund. (jag ska ta itu med den efter jul tänkte jag. Jag var faktiskt och fick den undersökt samma dag som jag gjorde min trippelundersökning av bröstet i början av februari. Men sedan kom det liksom av sig..) Ni vet känslan när man vaknar till på natten och vrider och vänder lite på sig för att hitta en ny, skön position att sova i? För mig så handlar det om att vrida huvudet cirka 90 grader, och det är inte toppen, tycker jag. Sömnen blir lidande helt enkelt. Men som sagt, det är övergående och jag hoppas på snar återhämtning av operationen.
Inuti kroppen så händer det andra grejer. Jag har rätt ont i mina leder, till och från. Men jag har helt slutat vara restriktiv med smärtstillande, och det funkar bra med Alvedon varvat med Ipren, när jag har behov av det. Jag tänker inte ha ont i onödan, det är bara dumt. Yrseln kommer och går och det är sannolikt också en biverkning av medicineringen, alltså Tamoxifen. Men det är mer obehagligt, och det är här som insidan skiljer sig från utsidan! Jag vet att yrsel är en biverkning, men ändå, då och då när det gungar till, kommer ändå tanken på hjärntumör upp. Det är ofrånkomligt. Det spelar ingen roll att sannolikheten för det är minimal. Sannolikheten för att jag skulle få bröstcancer överhuvudtaget var också minimal. Innan jag blev sjuk fanns förstås inte dessa reflektioner med i mitt liv. Som alla andra var jag medveten om att det finns sjukdomar där ute som är livshotande, men hotet var inte överhängande, inget som jag lade någon energi på, eller behövde bry mig om. Nu är läget ett annat. Min utsida ser likadan ut, men på insidan sker det en verksamhet som är helt ny. Jag har nya spelregler att rätta mig efter. Å ena sidan så kan jag ju inte hålla på och oroa mig hela tiden och å andra sidan så måste jag ta sådana här symptom på allvar. Hur hittar jag en balans i det? Jo, jag gör upp ett ramverk. Det som oroar mig fortfarande efter två veckor, det söker jag hjälp för. Jag tror att det är ett sätt som kan fungera på mig. Att kunna lägga oron åt sidan och låta den sköta sig själv. Och finns den kvar efter två veckor så gör jag något åt den.
Ibland funderar jag över hur det faktiskt ser ut inuti mig? Vad händer där inne? Jag ser framför mig att alla celler jobbar järnet för att återställa det som varit trasigt. Återställer och bygger upp, cell för cell. Men de får jobba hårt, för allt som ofta så kommer det störande moment in, såsom en operation, eller medicin, som är främmande för kroppen. Någon sa att det tar ungefär ett år att återhämta sig från en cytostatikabehandling, alltså för kroppen. Den jobbar alltså för fullt nu. Och det är väl därför som jag blir trött så fort vid ansträngning, gissar jag.
Men även om jag blir trött, så är det så fantastiskt skönt att känna att jag har mycket mer energi än bara för några veckor sedan. Jag har mer ork och lust och känner mer och mer igen mig själv. Att min självbild börjar överensstämma med verkligheten känns bra för mig. Också skillnaden mellan inuti och utanpå; ni ser samma sak, men jag upplever mig som väldigt annorlunda, jämfört med mitt vanliga jag.
Jag har tagit till mig några saker från andra kvinnor med bröstcancer. Jag har fått kontakt med flera kloka människor, till exempel Annette, som har kommenterat här på bloggen ibland. Hon skrev i förra veckan två bra saker; ”Du är inte din sjukdom”. Detta har hon sagt till mig tidigare, men jag har inte kunnat ta till mig det då. Nu förstår jag det bättre och känner att jag med de orden kan distansera mig från sjukdomen. Jag är inte min sjukdom, jag har råkat ut för den. Och det är lättare att se nu, när jag mer eller mindre är färdigbehandlad, än när jag står mitt i den. Det andra hon skrev var ett talesätt: ”vi ska alla dö en dag, men inte alla de andra dagarna”. Så sant, så sant. Mer fokus alltså på de dagar som jag lever än på den enda dag då jag ska dö! Dödsångesten finns där, mer påtaglig nu är tidigare, men för varje dag så lär jag mig att hantera den bättre och bättre. Ytterligare en klok person i min närhet (blir man smart av att ha bröstcancer?) vände på alltihopa och sa att hon ser det som positivt att hon så tidigt i livet har få sig en törn, som gör att hon omprioriterar sitt liv. Att hon ser det som en möjlighet att så tidigt i livet fått chansen att ta reda på vad hon vill med livet och vad som är viktigt. Att hon har så många år kvar av livet att leva det innehållsrikt och inte bara gå på i ullstrumporna. Häftigt tycker jag och vilken styrka att vända ett elände till en förmån!
Jag tror att jag ska sluta där för idag. Med en god känsla och förhoppning inför framtiden. Att jag nu ska leva det liv som jag vill leva. Göra det jag vill göra. Det är en klyscha, men livet går inte i repris, jag har insett det och jag tänker ta tillvara på det.
Med det önskar jag dig som läser en härlig helg!
Lägger in minne från förra helgen underbara konsert i Tyresö. Tack Urban för fina foton!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar