Klart att håret växer!

Oj, vad lång tid det har gått sedan jag skrev senast. Längre än jag planerat, och det beror på att jag har behövt lite tid på mig att formulera det jag vill berätta om idag. Jag har behövt tid för att själv förstå, både mig själv och er alla, som jag dagligen möter. Tid för att strukturera mina tankar och funderingar, eftersom jag i och med denna blogg riskerar att framstå som otacksam.. Och eftersom jag verkligen inte vill att du som läser ska uppfatta mig som sådan så behöver jag liksom få till det med orden. Men efter fredagens upplevelse så känner jag mig stärkt i min vilja att berätta och nu tror jag också att jag har hyfsat koll på läget!
Så här är det. Jag får väldigt ofta höra positiva kommentarer om mitt hår. ”Nämen Anna, vad långt det har blivit”, ”vad snygg du är i håret, du passar ju jättebra i kort hår”, ”Oj, det har verkligen vuxit, vad skönt”, är kommentarer som jag möter varje dag. I all välmening, jag är mycket medveten om det. Och det är skönt och bra på alla sätt att håret växer, det är inte det. Det är bara att jag är så evinnerligt trött på att höra kommentarer om mitt hår! För jag får höra det någonstans mellan 10 och 30 gånger per dag, jag överdriver inte. Och för mig så blir det, just nu, bara en påminnelse om vad jag fortfarande går igenom. För hur snygg jag än är i håret så har jag inte valt att vara så här korthårig. Jag har inte valt att radikalt förändra mitt utseende. Så tack för komplimangen, men jag tycker att det är pest att se ut så här, faktiskt. Inte så att jag tycker att jag är ful, utan snarare att mitt hår är en konsekvens av min sjukdom, och jag kan än så länge inte så något positivt med den, och därmed inte heller med mitt korta hår.

Och det som hände i fredags var att Hampus klass hade teater på skolan dit vi föräldrar var inbjudna. I samtal med en mamma så fälldes ganska snabbt kommentaren om mitt hår, och som socialt välanpassad svarade jag med min standardfras ”jo, det är skönt att det kommer tillbaka”. Strax efter kom nästa mamma med samma budskap till mig, och då brast det för mig och jag började gråta. Dessa två stackars kvinnor blev förstås utom sig, men jag försökte förklara att jag inte klandrade dem, bara det att jag är sååååå trött på snacket om mitt hår. Jag försökte förklara hur jag känner det och vi pratade så småningom vidare om annat. Så när vi sitter i väntan på att teatern ska börja, den ena av de två mammorna sitter bredvid mig, så lutar sig mamma nummer tre fram och knackar mig på axeln, ”Hej Anna, vad fin du är i håret, vad snabbt det växer”. Jag ser då hur mamman bredvid mig drar lite på munnen. Det går inte mer än två minuter innan nummer fyra kommer förbi och yppar ”Nämen, oj vad långt det har blivit, det känns väl skönt”, jag ler överseende och säger att, ”ja, det är skönt”. Mamman vid min sida lägger en hand på mitt ben och säger ”Jag börjar förstå vad du menar, jag har aldrig tänkt på hur ofta du får höra det”. Självklart inte! Men tack vare att hon faktiskt fick uppleva min situation och visade förståelse för den, så känner jag att jag kan skriva om det. Och jag hoppas att ni alla som läser förstår att jag fortfarande är oändligt glad och tacksam över all peppning och allt stöd som jag från får er. Det handlar inte om det. Utan det handlar om mig och min resa genom en bröstcancer och ut på andra sidan. Och den resan är både lång, helvetisk och svår att förstå många gånger.

Jag inser att det faktum att mitt hår växer och att jag börjar se ”normal” ut, signalerar något positivt, att jag är på väg tillbaka, att sjukdomen ligger mer bakom mig nu än tidigare. Och jag tror att människan generellt ett strävar efter normalitet, efter bekvämlighet och efter ett lyckligt slut. Och det får mitt hår representera nu. Rätta mig gärna om jag resonerar fel, i era ögon sett. Jag ser det bara från mitt håll.

Men jag tänker också, att om någon till exempel skulle gå upp mycket i vikt på grund av sjukdom, skulle vi då kommentera det? ”Du är ju jättefin så här med, du passar bra i de här 20 extra kilona”, eller? Och kanske är det detta som är cancerns kärna; en sjukdom som inte syns utanpå, utan bara konsekvenserna av den, och när konsekvenserna återgår så sakteliga till det ursprungliga, så är den borta. Men fråga vilken cancerpatient som helst så tror jag att alla kan skriva under på att även om det ni ser, ser ut och verkar som vanligt, så är insidan en helt annan.
En av tjejerna i min samtalsgrupp var sjuk för två år sedan, vilket fick oss andra (som är relativt nyinsjuknade) att undra hur det kommer sig att hon gått med i den här gruppen nu? ”För att nu har det gått två år”, svarade hon, ”och nu förväntar sig alla att jag ska vara som förut igen, men det är jag inte.” Nej, för jag kommer inte att bli som förut, även om jag ser ut som det. Även när håret är lika långt som innan jag blev sjuk, så kommer personen Anna att vara en annan. Inte sämre, förhoppningsvis bättre, men framför allt en annan. Och vem jag är då vet jag inte än. Det är det den närmaste tiden kommer att utvisa.

Just nu känner jag mig väldigt trött, skör och ensam, igen. Jag kastas fram och tillbaka mellan nutid och dåtid. Mellan före och efter sjukdom. Och jag funderar över var jag befinner mig i detta kaos.

Jag blir påmind om hur hela min kropp har utsatts, som när jag var på Vetekatten och fikade med mamma i förra veckan, och efter en liten stund började jag gråta. Vetekatten gick nämligen Jocke och jag till när vi hade varit på Bröstcentrum, och fått olika negativa besked. Och hela min kropp reagerar med smärta och sorg. Det känns verkligen att den här upplevelsen, alla erfarenheter och minnen, sitter i mitt dna, långt, långt därinne. Och kommer alltid att göra så. För så fungerar kroppen. Och det är därför som man aldrig kan lägga saker och ting helt och hållet bakom sig, för kroppen minns. Det man kan göra däremot, är att lära sig förstå och hantera det som är jobbigt, för att på så sätt tygla allt det negativa och jobbiga, nu och framöver.

Jag känner att jag tampas med att känna mig otacksam. Otacksam mot alla människor som bara vill mig väl och säga uppmuntrande saker, och så reagerar jag med ilska, tårar och frustration. Otacksam mot livet som har förskonat mig – jag lever ju, och ändå mår jag så dåligt och känner mig så ledsen.

Jag har aldrig under hela den här tiden sett mig själv som riktigt sjuk. Inte en utan hår så tyckte jag att jag utstrålade cancer, jag kände mig tvärtom rätt cool med mitt kala huvud. Men så fick vi hem alla foton från sommaren för någon vecka sedan och för första gången såg jag det kanske alla andra ser; en cancerpatient. Jag kunde knappt titta på fotona, jag tyckte att jag såg så sjuk ut, även om jag skrattade. Det är så konstigt att såhär i efterhand uppleva det så totalt olikt från hur jag upplevde det där och då? Och det kändes bara sorgligt att titta på sommarens alla minnen. Och jag känner ett styng av dåligt samvete gentemot barnen som kunde be mig sätta på mig en sjal när vi var bland folk, och jag tyckte att det var onödigt för det vara bara varmt. Jag såg inte det de såg, och som de allra flesta andra också såg. Men nu ser jag, och jag tycker inte om det.

Hur ska jag nu summera detta och få ett bra avslut? Hm, vet inte. Jag håller tummarna för att du som läser kan förstå mig lite bättre och att du inte slutar läsa min blogg. Om du tänker att ”jamen hur sjutton ska jag bete mig då, allt jag säger till den där människan uppfattas ju fel!”, så har jag förståelse för det. Jag kan bara förtydliga att jag inte klandrar någon som vill mig väl, att jag är glad över att du bryr dig om mig tillräckligt att för att säga uppmuntrande ord. Du kan omöjligt veta var jag befinner mig just nu, eller imorgon eller nästa vecka. Vilka ord som hjälper och vilka ord som stjälper – jag vet ju inte själv på förhand. Så därför är det mer upp till mig att kommunicera det, på ett ärligt och kärleksfullt sätt: ”vet du, jag orkar inte prata om mitt hår idag, kan vi tala om något annat?”, kommer kanske att bli mitt standardsvar framöver, när det gäller just håret!
Hursomhelst, nu ska jag ta mig en kopp te och njuta av vår fina adventsljusstake som jag och barnen pysslat ihop i helgen. Ha det bra till nästa gång!