Oj vilken hektisk vecka, tycks det mig. Jag känner mig helt slut!! Och ändå har jag bara varit på jobbet i knappt fyra timmar idag. Det känns ovant att bli så trött av så liten ansträngning, men det är kanske detta som menas med att kroppen är slut, även om jag inte alltid förstår det…

Hursomhelst, jag fick en skön eftermiddag ensam hemma. Satte mig i soffan med fötterna i fotbad, ett glas vin och en lättsmält dvd. Perfekt!

Den här veckan har jag varit inne på jobbet ganska mycket, även om det inte varit så många timmar i taget. Det är kul men som sagt tröttande också. Och tröttheten kommer ofta snabbt och utan förvarning. Idag var jag på vippen att ringa till Jocke när jag var på Ropsten för jag kunde inte riktigt se hur jag skulle orka ta mig hem. Men jag försökte hitta vilostunder hela tiden där jag kunde sätta mig ner och vänta på tunnelbana, buss eller vad det nu var.
Jag har också opererat ut min injektionsport som jag har haft i kroppen i dryga sex månader!! Jisses vad tiden går, ett halvår? Detta gjordes med lokalbedövning på Löwenströmska i Upplands Väsby. Jag visste inte ens att det fanns en verksamhet där längre? Men så var det och jag hade faktiskt lite tur. Jag har varit irriterad på att ärret efter portoperationen har varit så fult. Ganska brett och klumpigt, och med tanke på att jag ofta uppträder axelbandslöst, så är detta ärr framträdande. Petitesser i sammanhanget kan man tycka, men för mig är det viktigt. Men nu när den skulle ut så berättade jag detta för läkaren och det visar sig att han har varit praktiserande plastikkirurg! Dessutom är det så att jag har ett basaliom precis bredvid porten. Jag har inte berättat om basaliomet här på bloggen, det har känts som lite för mycket, men nu tror jag att även ni som läser har kommit en bit på vägen tillsammans med mig och pallar detta. Jag upptäckte redan förra sommaren ett sår som inte ville läka, men brydde mig inte så mycket om det. Men när jag fått diagnosen bröstcancer och googlade på det, så dök ”sår som inte läker” upp som ett symptom på cancer. Då bokade jag en tid hos hudläkaren och fick en tid samma dag (= gräddfil när man är cancerpatient). Hon trodde att detta var just ett basaliom och fick det också bekräftat vid senare provsvar. Och vad är då detta? Jo, en typ av hudcancer… Kändes inte helt bra när jag fick veta det, men jag fick i samma veva veta att den inte kan sprida sig. Tumören växer lokalt och är på det sättet ofarligt. Nåväl, eftersom de ändå skulle operera i samma område så bad jag om att de skulle ta bort basaliomet samtidigt som porten. Sagt och gjort! Och den vänliga och förstående läkaren gjorde sitt bästa för att detta ska bli så snyggt som möjligt. Han bemödade sig med att skära bort det gamla ärret och har, förhoppningsvis, gjort ett snyggare jobb än sin kollega!

Det sliter och drar och gör rätt ont. Men märkligt nog är det inget jag tar nämner när folk frågar hur jag mår. Lite smärta hör till normaltillståndet nu för tiden (om jag nu har något som kan kallas för normaltillstånd?). Jag kan bara konstatera att ett föremål som sitter i kroppen i över ett halvår blir rätt inkapslat, och det kändes när den skulle ut… I de lägena är jag så tacksam över att jag har tillgång till min djupandning. En hand på magen bara och så ANDAS!!! Fokusera på andning, inte på klipp, klipp från kirurgens sax (?), inte på klafs-ljud eller på att han sliter och drar och det känns som om han flyttar på hela bröstmuskeln. Som ni hör var det inte helt lätt att fokusera på andningen, men det hjälpte i alla fall när jag höll på att få panik! Det är fortfarande ömt, stelt och värker och sticker emellanåt, men det ska väl ordna till sig det med!

Nu är jag så trött att jag inte orkar fortsätta. Men jag har mer att berätta, så förhoppningsvis vaknar jag imorgon bitti pigg och nyter, och fortsätter då!

Till dess, må väl!