När klockan var fyra stod jag inte ut längre. Smärtan i bröstpartiet blev outhärdlig och efter att ha försökt stå ut och somna om under någon timme, så gick jag upp.
Jag tog två värktabletter och baddade med kamomillte. Det kalla teet var ljuvligt mot den ömma, röda huden.
Jag stod och tittade ut genom köksfönstret, morgonen var i antågande och det var så stilla och vackert ute. Det var en sådan kontrast, det vackra där ute, och det jobbiga inne i mig.
Det tog tid att somna om. Tankarna började gå runt i huvudet på mig. Tankar på framtiden, tankar på vad min kropp får utstå, och har fått utstå. Det känns ledsamt.
Jag hoppas att du har sovit bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Tack alla ni som jag vet följer Annas och vår familjs eländiga resa. Den har varit så intensiv och så lång och så tröttande att jag knappt förstår ni orkat er kvar. Ni har ju alla bättre och roligare saker att tänka på. Livet och vardagen går vidare. Men ni finns ändå där och stöttar och håller tummar och erbjuder hjälp. Det syns om inte annat på våra insamlingar till Cancerfonden där uppslutningen varit omedelbar och fantastisk. Vi vill inget hellre än att lägga detta bakom oss, men det kan vi tyvärr inte göra ännu. Så vi kämpar vidare. Kram till er alla! /Jocke
SvaraRaderaBara några dagar strålning kvar. Är det så? Håll ut kära Anna/Malin
SvaraRaderaKram till er alla. Nu skall jag kika in på insamlingen och ge ett litet bidrag! Kram från Cilla
SvaraRaderaDock göras mig dagarna långa
SvaraRaderaibland i min gröna berså
Är jag en av de mycket för många
eller en av de mycket för få?
Jag också, skulle man tycka,
kunde väl finna en bro
som leder, om inte till lycka,
så bara till vardagsro / Nils Ferlin
Kramar från Annette. Tack för det du gör!
Heja Anna!
SvaraRaderaKramar från Cilla Borglin
Tack alla, och särskilt till Annette och Ferlins dikt. Kunde vara mina ord.. /Anna
SvaraRadera