Rätt och riktigt i vården

Sitter och skriver i sittbrunnen på ett bra kryssben! Känns lite knasigt men ändå high tech på något vis :-). Vi stack ut med båten igår förmiddag och har haft ett skönt dygn ombord. Igår bjöd promenaden på ön på massa svamp! Det blev en god förrätt och även en hel del att ta hem och stoppa i frysen.

Idag tänkte jag ge er ett etiskt dilemma att fundera över. Ni minns kanske damen på informationsmötet på strålningsavdelningen, som frågade om man får röka på helgerna (man uppmanar patienterna att avstå från rökning under behandlingen eftersom den tar sämre då)? Jag såg henne på Radiumhemmet i förra veckan. Hon stod utanför ingången, och gissa vad hon pysslade med? Jovisst, rökte! Hon kunde alltså inte låta bli att röka, fastän hon vet att den behandling hon får, blir lidande.
Detta fick mig att fundera över om man inte kan tvinga patienter att sluta röka, för att kunna tillgodogöra sig behandlingen? De fantastiska sjuksköterskorna på Radiumhemmet är så otroligt noga med att man ska ligga rätt under själva strålningen. Det är millimeterpassning vi talar om, jag överdriver inte. De står och ruckar på mig för att jag ska ligga exakt enligt mina koordinater, och på samma sätt dag efter dag. Och så står min patientkollega och röker och därmed sänker förutsättningarna för att hennes strålbehandling ska ge det bästa tänkbara resultatet. Då tänker jag att hennes sköterskor inte skulle behöva lägga ner den omsorgen om henne, det skulle inte behöva vara så noga i hennes fall, eftersom hon själv raserar det hela genom sin rökning.

Någon dag senare läste jag en kort artikel i DN om en läkare som var inne på samma linje när det gäller vissa operationer. Operationer som tydligen också får sämre resultat om patienten röker. Och han var inne på huruvida det är etiskt försvarbart att ge en patient den typen av vård om patienten inte har de bästa förutsättningar att tillgodogöra sig operationen i fråga? Och jag instämmer helt, och ur flera synvinklar. För det första patientens hälsa förstås, att den behandling man får leder till önskat resultat så att man blir frisk. Men också ur ett ekonomiskt perspektiv, ska man ge oerhört kostsam vård (skattebetalarnas pengar!) till en patient som medvetet påverkar sina chanser att bli frisk i negativ riktning? Är det okej? Mitt svar är solklart i den frågan, och jag hoppas att den diskussionen kan lyftas inom vården och vårdpolitiken. Och jag tänker att om jag vore syrra på Radiumhemmet och såg min patient stå och röka utanför huvudentrén, så skulle jag bara lägga henne på britsen på en höft och inte vara så noggrann..

Nu till hur jag mår och hur det går. Jag har avverkat tre veckors behandling nu och på tisdag kommer jag att passera hälften. På det hela taget går det bra. Det är en daglig rutin som ska göras och det är i princip ett halvtidsarbete. Själva strålningen är fortfarande odramatisk och smärtfri, däremot har jag börjat få biverkningar. Förutom tröttheten som funnits med från början så har nu huden i det strålade området börjat ömma och klia. Jag smörjer mig dagligen för att förhindra detta, men det går väl inte hur länge som helst. Jag är också svullen i området och känner en stelhet och stramhet i bröstmuskeln och armhålan. Jag gick på ett pilatespass i veckan vilket var otroligt skönt och det kändes som en bra träningsform för mig just nu. Långsamma rörelser och mycket tänja ut musklerna – välbehövligt! Jag har lite svårt att hålla nere mitt dagliga tempo och blir också därför trött, alltså för att jag tar ut mig. Jag försöker hitta en balans mellan att göra roliga saker som jag blir glad av, men samtidigt inte trötta ut mig. Men jag tycker att jag blir bättre på det för varje vecka.

En annan halvkul biverkning, som kommit sig redan av cytostatikan, är att jag nu hamnat i klimakteriet! Det värsta med det är dessa evinnerliga svettningar och svallningar! Det känns som om jag får jättefeber och hela kroppen bara pulserar. Jag hoppas på att jag får den smällen nu, och inte igen sedan när hormonbehandlingen sätter igång. Humörmässigt så tror jag inte att jag är så stingslig (fast det kanske är bättre att fråga Jocke om!). Jag kan känna mig på dåligt humör och med dåligt tålamod emellanåt. Jag känner också att humöret överhuvudtaget skiftar snabbare nu. Jag är ledsen nästan varje dag, men det varar inte så länge. Och kanske är det bättre att ledsamheten och sorgen kommer lite i taget, än att den byggs på under en längre tid för att sedan brista totalt? Hursomhelst, jag kan inte göra så mycket åt det. Jag försöker, återigen, att leva efter devisen att vara snäll mot mig själv.

Jag har också börjat må illa under veckan och kom på att det med är en biverkning. Inte så vanlig, men trots allt. Det finns så många biverkningar och alla drabbar naturligtlis inte alla patienter. Jag har nästan slutat fråga generalla frågor om just biverkninar, eftersom det finns ett standardsvar på de flesa frågor i den här branschen, och det är: det är så individuellt! Som hos sjukgymnasten härom veckan. Jag frågar: Hur länge kan domningarna i den opererade armen sitta i? Hon svarar: Ja… (dröjer lite) det är väldigt svårt att säga, det är så individuellt, men det kan sitta i bra länge. I’m not surprised…

Nu närmar vi oss Bosön och jag ska hjälpa kapten att ta ner segel och annat fix.
Jag har haft en skön helg ombord och hoppas att det kan bli en helg till innan säsongen är slut!