Nedräkningen har börjat

13 dagar kvar, 20 avklarade. Mer än hälften alltså. Åh, låt de kommande veckorna gå lika snabbt som de 4 senaste. För det har faktiskt känts som om de gått fort. Och aldrig har jag väl önskat att dagarna och veckorna ska gå snabbt, så som jag gör och har gjort under den här tiden. Låt den här tiden av ständiga behandlingar snart vara över så att jag får tillbaka mitt liv och min tid. Jag vill själv kunna förfoga över min tid och också över min kropp.

Efter strålningen återstår förvisso hormonbehandlingen, återhämtning från stålningen (min hud börjar bli skrämmande irriterad och i den närmaste sårig, med tanke på att det är tre veckor kvar :-( ), operation av injektionsporten och sådant smått och gott. Men som vanligt under den här resan så tar jag en etapp i taget. Och nu är det strålningen som ska klaras av. Det som händer sedan, tar jag itu med då.

Veckan som har gått har präglats av mycket trötthet och insikt om hur sliten jag är. I måndags trillade jag handlöst på marken. Jag vet inte vad som hände, plötsligt bara låg jag där. Jag uppfattade inte att jag snavade eller så och tänkte inte mer på det förrän på tisdagen, då jag återigen trillade. Och nu började det kännas väldigt obehagligt faktiskt. Precis lika handlöst och utan en chans att parera, låg jag platt på marken igen. Tack och lov skedde båda dessa fall på gångväg och inte när jag precis korsade en gata. Nu kändes det inte längre som en tillfällighet och jag ringde till min husläkare där jag fick en akut tid sent i tisdags eftermiddag. Tack till Vården i Centrum och dr Thibblin som förstod min oro och på något sätt lyckades klämma in mig där. Han tog EKG, puls, Hb och blodtryck. Och allt utom blodtrycket såg bra ut. Det var nämligen väldigt lågt. Jag har normalt sett lågt blodtryck, men inte så här lågt. Vad det i sin tur beror på hade han ingen teori om, utan uppmanade mig att se till att äta och dricka ordentligt och regelbundet. Och visst är det så att jag inte alls dricker lika mycket vatten nu, jämfört med när jag tränar och sjunger regelbundet. Då har jag alltid en flaska vatten i väskan. När jag börjar tänka tillbaka så minns jag flera stunder då jag vinglat till den senaste tiden. Senast på båten förra helgen då jag plötsligt började känna mig konstigt illamående, och lämnade över rodret till Jocke och satte mig med huvudet mellan knäna. Så nu försöker jag dricka mer, gå långsamt, resa mig upp långsamt och så vidare. Att jag är lång förbättrar förstås inte läget. Nåväl, frasen "var snäll mot dig själv", är mer aktuell än någonsin, och jag tror att jag anamar det mer och mer. Men jag har också svårt att varva ner, jag vet inte riktigt varför, men min tes är att jag vill ha ett normalt liv, att jag vill göra vad jag vill. Och då är det lätt att förivra sig, för mig i alla fall. Jag tycker att jag har accepterat att jag har cancer med allt vad det innebär, men kanske att mitt tålamod med detta börjar ta slut? Känslan av att vilja ha tillbaka mitt liv är så stark och jag inser att jag känner en stark frustration över att inte kunna ha kontrollen. Jag blir arg och ledsen över att mitt liv står på vänt, medan alla andra lever vidare, precis som om ingenting har hänt. Och det i sig är inget konstigt, men ändå oerhört frustrerande! Och kanske att min ilska över detta i botten är en stor sorg över att överhuvudtaget ha drabbats av cancer? (min kurator ställde in vår session i veckan, märks det?????) Frågor som behöver ventileras hursomhelst!

Igår hade vi två vigslar i Eric Ericsonhallen, varav ett var Lena Philipssons med Per Holknekt! Hallen dekorerades fantastiskt vackert av två dekoratörer som jag kom att tala med ganska mycket efteråt. De är väl i 45 årsåldern, skulle jag tro (hoppas jag inte förolämpar någon av dem nu?) och det visade sig att de båda gått igenom bröstcancer! Hur sannolikt är det? Vi har alla samma tumörtyp, en av dem har fått exakt samma behandling som jag medan den andra slapp cytostatikan. Det som gjorde att min respekt och rädsla för denna sjukdom gjorde sig påmind, var att hon som gått igenom samma behandling som jag, har fått återfall. Återfallet kom precis efter avslutad hormonbehanling, alltså cirka fem år efter upptäckt. Smärta i ryggen visade sig vara spridning till skelettet. Det innebär kronisk cancer. Hon äter cytostatikatabletter och för henne gäller att hålla cancern stången men hon har inte en jättebra prognos. Jag blir så ledsen för hennes skull. Och det är precis det här som jag i mina mörkaste stunder fasar för mig själv. Jag har opererats, fått cytostatika, strålning och kommer att hormonbehandlats, allt för att förebygga och ta kål på alla eventuella micrometastaser, och ÄNDÅ så kan den djä--a sjukdomen komma tillbaka! Hur är det möjligt? Jag förstår inte det? Cytostatikan ska ju ta död på alla celler? Naturligtvis innfinner sig frågan, vad kan jag göra för att inte hamna där? Jag tror inte att jag kan påverka det, ärligt talat. Men jag tänker se till att jag mår så bra som möjligt, både fysiskt och psykiskt. Kanske att jag kommer att se till mitt eget bästa mer, de kommande åren. Kanske kommer jag att uppfattas som mer ego, men då får det bli så. Jag är så angelägen om att få lägga detta bakom mig. Att få blicka tillbaka på året 2010 som året då jag hade cancer, men aldrig mer få uppleva det.

Jag intervjuades igår av Metro, inför Rosa bandet-kampanjen som startar den 1 oktober. Vi talades vid i ungefär en och en halv timme, journalisten och jag, och jag läste idag igenom hans text. Han återberättar förvisso det jag sagt och det vi talade om, men det känns så lätt och okomplicerat när jag läser det. Jag vet inte vad det beror på? Kanske går det inte att förklara i skrivna ord hur det är, hur fruktansvärda biverkningar är, hur man bara vill krypa ur sin kropp och låta allt försvinna. Hm, jag får kanske skriva den där artikeln själv...

Bortsett från att jag påmindes om cancerns fördjävlighet igår, så var det en kul dag. Jag träffade mina gamla klasskompis Sara, som sjöng fantastiskt för brudparet. Hennes röst är så unik och full av uttryck och den går direkt till hjärtat. Vi fick några minuter för oss själva och det är häftigt att kunna känna en så stark gemenskap med och kärlek för en människa som jag inte träffar så ofta idag, men där banden från skolan lever kvar. Vi kan bara kan plocka upp tråden där vi lämnade av senast. Kanske är det det som alla våra konserter och turnéer under skoltiden har givit oss? Att vi lärde känna varandra så bra och att banden som knöts då var så starka att de finns kvar mellan oss, även om vi inte ses på många, många år? Jag är iallafall tacksam för det, och jag känner mig priviligerad att ha sådana vänner.

Det bjöds på god champagne under vigseln, bara till gästerna försås, men jag blev naturligtvis plötsligt väldigt sugen på bubbel! Och med mannen seglandes denna helg, och barnen utleasade till farmor, så hade jag kvällen för mig själv. Och från att ha haft storslagna planer på allt jag skulle göra denna kväll, barn- och manfri, så insåg jag efter veckans två fall, att jag nog skulle ta en lugn kväll hemma. Sagt och gjort, jag plockade upp en dvd och lite godis på hemväg och eftersom jag hade en flaska bubbel i kylen så korkade jag den. En liten röst i mitt huvud frågade om man kan sitta och dricka champagne för sig själv en lördagkväll? Men jag kom fram till att man abslout kan göra det! Jag hade en skön kväll för mig själv och njöt av mina bubblor och den otroligt vackra blomsterdekorationen som jag fick med mig av mina cancersystrar!

Nu är det söndag morgon och snart ska jag iväg och rösta. Jag tror att jag har bestämt mig, men det kommer nog att bli olika röster i stat, kommun och landsting. Tycker att det är svårare än någonsin i år på grund av blocken. Är inte helt happy med det, men så ser det ju ut.

Jag kommer att påminna er om evenemanget den 1 oktober i Kungsträdgården, 17-20, flera gånger om. Kom dit, visa ditt stöd för alla de 7000 kvinnor som varje år drabbas av denna cancerform. Dessutom får du, förhoppningsvis, höra mig sjunga!

Ses där och då!