Nu är det jul igen...

December, tänk att det alltid känns på samma sätt i december – tiden går alldeles för fort och de allra flesta människor är så stressade. Jag hade tänkt att jag inte skulle ingå i den skaran i år, men istället blev det nästan tvärtom! Jag har sedan ett par veckor tillbaka haft en rad olika symptom som jag nu förstått är utmattningssymptom. Mest fascinerande med det är att jag inte har sett sambanden! Och jag förstår nu de personer som blir utbrända och inte kan förstå hur det gick till? ”Jag är ju inte stressad” – tänket, hänger inte ihop med kroppen alla gånger. Och kroppen vet bäst – faktiskt.

Jag hade en lång dag i måndags som tog knäcken på mig fullständigt. När jag dagen efter satt i soffan med Jocke och konstaterade att julafton bara var en och en halv vecka bort, så började jag gråta och de enda ord som dök upp i mitt huvud var ”jag orkar inte, jag orkar inte”. Då insåg jag att jag inte mår så bra som jag trodde… Jag har sedan dess tagit bort de saker i vardagen som inte är alldeles nödvändiga. Jag har försökt skapa tid till lugn och ro och utan varken fysisk eller psykisk stress. Det är dock lättare sagt än gjort många gånger. Särskilt den psykiska stressen, som jag inte har riktig koll på var den kommer ifrån? Är det sviterna av behandlingarna och allt vad detta år har inneburit för mig? Är det mina egna förväntningar på mig själv och när jag inte kan leva upp till dem så blir det en stress? Eller kanske en kombination av de båda? Jobbigast är att inte få sova ifred! Det är säkert många av er där ute som känner igen er, eftersom utmattningssymptom är väldigt vanliga. Att vakna mitt i natten och sedan inte kunna somna om, eftersom hjärnan plötsligt ska lösa både mina egna, men även världsproblemen innan morgonen gryr, känns det som i alla fall. Eftersom jag nu vet att det förhåller sig så, så har jag slutat dricka te på kvällen. Då ökar mina chanser att få sova natten igenom. Jag ser också till att inte lägga mig förrän jag är riktigt, riktigt trött, för att snabbt komma ner i djupsömnen.

Ni som känner mig vet att julen är mer eller mindre helig. På gott och ont. Jag älskar att köpa julklappar, laga mat, baka bröd och kakor och godis och planera för detta i flera veckor. Men tro det eller ej, i år sänker jag ribban rejält och det känns skönt att ha insett att det kommer att bli jul i år ändå, även om inte fönstren är tvättade, lägenheten är superstädad, sillen inte är inlagd, vörten inte är hembakad (den kommer att köpas på Gateau i år, och den är jättegod den med) etc, etc. Nej, det viktigaste i år är att vi har en gran, en julskinka, en gravad lax, lite lussekatter och kanske, bara kanske, hembakat knäckebröd, om orken finns i nästa vecka för det. Min älskade mamma kom igår med några burkar med kakor till oss. Våra absoluta favoriter, vilket gladde oss alla. Tack mamma. Och så några julklappar förstås. Och alla tomtar här hemma – sedan är det jul!

Apropå julklappar.. Jag fick en kallelse till Blodbussen härom veckan. Eftersom jag inte visste hur det förhåller sig när man har varit cancerpatient så ringde jag för att kolla om jag är satt i karantän eller så. Och det var jag ju, en livslång sådan!! Jag får inte ge blod mer i mitt liv – trist. Jag har givit både plasma och blod i många, många år och tycker att det är en viktig och god gärning. Blod kan inte framställas på kemisk väg, utan det behövs blodgivare. Vad har nu detta med julklappar att göra, tänker du kanske? Jo, eftersom jag själv nu inte får ge mer blod i mitt liv, så tänkte jag skicka stafettpinnen vidare! För om alla i Sverige skulle ge blod en enda gång i sitt liv, så skulle vi vara självförsörjande. I Stockholm skulle det behövas ungefär 10 000 nya blodgivare för att vi skulle klara oss själva. Så, om du vill ge mig en julklapp – registrera dig som blodgivare! Då ger du inte bara mig en julklapp utan även den som får ditt blod. För mig har det varit självklart att ge blod, för den dag som jag, eller någon i min närhet råkar ut för något som kräver blodtransfusion, så kommer jag att vara oändligt tacksam mot de blodgivare som ser till att blodbanken inte står tom. Och du, det är inte så krångligt heller, man kan ge blod tre gånger per år om man är kvinna, och fyra gånger om man är man. Det tar inte mer än cirka 15 minuter, vilket kan ses som välinvesterad tid. Det vore roligt att veta om där ute plockar upp min stafettpinne, så meddela mig gärna om så är fallet.

Det var tänkt att detta inlägg skulle vara snäppet längre och också handla om min känsla av att känna mig frisk men också av att känna mig otrogen cancern.. Hm, klurigt va? Men det får vänta till nästa gång, för nu står frukosten på bordet!

Så till nästa gång, vilket jag hoppas inte dröjer alltför länge, ha det riktigt gott!