Aktuellt

22 december
Nu är det dags att säga hejdå. Detta är mitt sista inlägg och jag hoppas att jag inte får anledning att återuppta bloggen...

onsdag 1 juni 2011

Ett steg bakåt, för att kunna gå framåt!

Det känns både svårt och jobbigt att skriva om det jag ska skriva om idag. Men eftersom jag har varit öppen med så mycket annat så vill jag vara öppen även med detta.

Igår började jag ta antidepressivt läkemedel, och även sömntabletter. Hur hamnade jag här? Om jag lyfter blicken och ser på mig själv utifrån, så är det egentligen inget konstigt. Det är för mycket helt enkelt och jag får ingen ro i min tillvaro.

Jag har flera gånger under de senaste månaderna träffat läkare som påtalar att det är många som hamnar i någon typ av depression efter en cancerbehandling. Jag har dock inte upplevt mig själv som deprimerad, snarare orkeslös. Men droppen kom i förra veckan då jag gjorde en gastroskopi. Jag började ana vad det innebär att inte ha tillräckligt med resurser, då jag började gråta när sköterskan satte narkosnålen.

Jag vet inte var det kom ifrån? Jag kände mig bara oerhört ledsen, tom, orkeslös.

Och sedan visade gastroskopin att jag har ett bråck på magmunnen. Vilket ju förklarar min halsbränna som jag har dragits med under en lång tid. Detta betyder i sin tur att jag ska genomgå ytterligare en undersökning och sedan ska jag ta ställning till eventuell operation. Med tanke på att medicinering inte har hjälpt så tror man att operation kommer att bli aktuell. Men, som sagt, det får nästa undersökning visa.

Dagen efter gastroskopin var jag hos min kurator, på vad som var tänkt att vara ett avslutande samtal. Där bröt jag ihop totalt! När jag slöt mina ögon såg jag en stor skylt som blinkade med stora röda bokstäver ”JAG ORKAR INTE MER”. Det är så mycket som jag behöver ta tag i och fatta beslut om och jag känner att jag inte har resurser nog att göra det som krävs av mig. Min kurator lät mig förstå att det inte kommer att hålla, att jag är på väg nedåt. Hon sa till mig med allvarlig röst att ”du är den enda som kan ta ansvar för ditt liv, men du behöver göra det”.
Jag förstår detta intellektuellt, men det är så väldigt svårt att ta in känslomässigt.

En god vän sa igår att en människas styrkor också är hennes svagheter, och jag instämmer och förstår. Jag, som i grunden är en stark person, får väldigt svårt att inse när min ork och energi håller på att ta slut. Det brukar ju hjälpa att bara ta i lite mer, om det känns jobbigt. Men nu räcker det inte att ta i, jag har passerat det stadiet.

I måndags satt jag så hos min husläkare och talade igenom min situation. Återigen så började jag tokgråta så snart jag skulle beskriva hur jag mår. Jag fick fylla i ett MADRS-test, som indikerar var man befinner sig, psykiskt sett. Jag fick beskedet att jag har depressiva symptom som behöver stävjas, så att det inte blir värre. Det man också tydligt kunde se var att min oro, stress och orkeslöshet beror på yttre faktorer och att depressionen inte kommer inifrån. Detta kändes bra för mig, och det är också så jag upplever det själv.

Så nu är jag sjukskriven på 75 % och som sagt, satt på medicinering. Jag kommer också få en psykoterapeut, vilket jag ser fram emot. Jag upplever att jag inte kommer någon vart i min process att bearbeta min cancer, vilket i och för sig till stor del beror på att jag inte får tid och ro att göra just det, eftersom jag hela tiden får nya fysiska bakslag att ta itu med. Och jag behöver prioritera eftersom jag inte har kraft att jobba på alla flanker samtidigt. Så nu inväntar jag en kallelse till Artrokliniken för att komma till bukt med knäet och en kallelse för ny undersökning av magen på Danderyd. Dessutom fortsätter jag att jobba med rösten; logoped och sjukgymnast och eget arbete. Och så ska jag känna efter vad som är viktigast att ta itu med först.

Även om det på många sätt känns jobbigt att åter vara sjukskriven så pass mycket, så förstår jag att det är nödvändigt och jag ser det som en bra chans att få återhämta mig ordentligt under sommaren.

Det jobbigaste är nog att det ändå känns som om det går åt helt fel håll! Jag ska ju bara bli starkare, gladare och mer energisk, inte tvärtom. Men jag tror att jag håller på att förlika mig med min situation och det känns skönt att veta att jag har tid till mitt förfogande. Jag vet också att det kommer att bli bättre, även om det emellanåt känns helt hopplöst och som om jag aldrig kommer att komma ur denna nedåtgående spiral.

Men jag tar en sak och en dag i taget.

3 kommentarer:

  1. Att du är på nedåtgående humörmässigt är inte underligt alls. Jag var emot medicinering till en början, för ca 10 år sen, men vet nu att jag inte skulle klara mig utan. Just idag har jag börjat med ytterligare en medicin eftersom jag går mot depression trots serotoninhöjande medicin!
    Ta det lugnt, ibland är det det enda som behövs. Jag hade feber må-ti och fick vila massor, det gjorde lite susen för humöret också.

    Många styrkekramar!!!

    SvaraRadera
  2. Hej du- åhhh vad jag känner igen det du beskriver!
    Helt sedan jag avslutade min strålbehandilngför 1 år o 4 mnd sedan !! har jag trott att NU ska livet bara gå rätta vägen / framåt- nu ska jag bli så PIGG o glad !!
    Som jag har kämpat- haft positiv inställning- börjat träna mm - o så har det endå inte blivit som jag har trott. Fram o tillbaks - två skritt fram, tre tillbaka... Som du - så tar jag nog för hårdt i - är en stark person som är van vid att få till precis det jag vill - o av samma skälet tar jag just FÖR hårt i när jag känner mig bra- med resultat att jag går flera skritt bakåt- alltså i helt fel riktning.
    I motsättning till dig har jag redan från början av gått på antidepressiva- pga svår ångest av ( den försenade ) cancerdiagnosen. Jag har även oxå gått hos en psykolog som jag hade redan innan ( efter en ryggmärgsskada som bla förlamade min tarm o blåsa har jag gått hos henne ).
    Jag tycker du nu ska vara otrolig stolt av dig själv att du har vågat säga ifrån att du inte mår bra. Vågat säga ifrån- inte bara till andra- men till dig själv. Det är det svåraste tycker jag. Att säga till sig själv att - jag klarar inte mer just nu - jag klarar inte allt det jag vill- jag sätter för stora mål. Det är oerhört svårt att acceptera tycker jag- för vi VILL JU KOMMA TILLBAKS !!!!
    Jag har nyss kommit till datoen då det är 2 år sedan min första av två operationer för att ta bort bröstet ( vet faktisk inte datorna för dom- men nån gång i början av juni var det. ) - o jag har definitivt inte kommit dit jag trodde- MEN - det ska sägas att jag- som du- sliter med andra ting - som försvårar tillfriskningen. För min del är det min dårliga rygg o nacke - med multipla diskbråck samt min tidigare ryggmergskada- som gör att jag fortfarande inte är i arbetet. Helt otrolig, men sant.
    Det jag forsöker säga r att detta tar tiiiiid. Och det är så viktig att våga lyssna till vår kropp, vårt psyke- o acceptera när det inte går som vi ville. Detta är ju en livskris av värsta sorten- det är inte lätt att leva med den sanningen vi har - som ständig gör sig påmint - om hur skört livet är.
    Nej- ursäkta- detta blev långt.- Ville bara säga att jag känner med dig- tycker det är trist att du är besviken över hur det går med dig- men just nu har du tagit steg i rätt riktning !!
    Lycka lycka till
    KLem Ingrid

    SvaraRadera
  3. Tack för fina och stärkande kommentarer. Jag anade att jag inte på något sätt är ensam i detta. Men det är alltid skönt att få höra av andra att de går igenom samma upplevelser. Tack för stöd och lycka till tillbaka!! Anna

    SvaraRadera