styrkan sitter i håret, eller?

Ja men varför är det så laddat detta med håret? Är det så att vi skickar så mycket information om oss själva via vårt hår, att det är orsaken till paniken när vi hamnar i en sits där håret kommer att falla? Jag kan bara tala för mig själv, men kan utan underdrift säga att när jag igår kände hur lätt hårstråna lossnade från mitt huvud, så fick jag panik! Jag började må illa rent fysiskt. Och ändå kunde jag inte sluta dra mer och mer och mer...

En kompis berättade igår för mig om hur håret på Cecilia i Arn-filmerna ändras beroende på vilket tillstånd hon befinner sig i. När hon är glad och det är en romantisk scen är hennes hår fylligt och gärna krusigt (fanns det verkligen våffeltänger på den tiden?) medan om hon är ledsen så är hennes hår rakt och av betydligt mindre mängd. Lustigt!

Men om det faktiskt är så att håret säger mycket om oss så är det kanske inte så konstigt att jag förfasade mig över att tappa håret.

Så fort jag fick veta att det skulle komma att hända, bestämde jag mig för att klippa en kort frisyr. För att inte gå från långt till ingenting, och för att vänja mig vid att se annorlunda ut, och också för att barnen skulle få förbereda sig lite. För att skaffa mig inspiration till korta frisyrer så slog jag upp senaste numret av Damernas Värld. Gissa hur många bilder med en korthårig kvinna jag hittade? Just det - noll!! Inte en enda korthårig tjej i hela tidningen. Varken i modereportage eller annonser. Klart upprörande tyckte jag och ventilerade det med min korthåriga kompis Sanna. Jag var ganska upprörd. Med tanke på hur många kvinnor idag som har kort hår, och som säkert också vill kunna identifiera sig med modellerna i reportagen, så är det anmärkningsvärt att allt som visas är långt, svallande, gärna lockigt hår! Hursomhelst, när jag var på god väg att skicka ett mejl till Damernas Värld och poängtera detta, dök nästa nummer upp. På omslaget ler en snygg, korthårig tjej emot mig, och ett långt modereportage gestaltas av en korthårig modell. Ha, ibland behöver man inte ens agera innan ordningen är återställd!

Åter till mitt håravall. Jag insåg igår att för första gången sedan jag fick mitt cancerbesked, så hade jag chansen att ta kommando, att inte bli ett offer! Och när håret lossnade än lättare i morse så ringde jag frisören och talade om hur landet låg. Jag fick komma dit på förmiddagen och efter en ganska kort tids resonerande så bestämde jag mig för att raka av alltihopa. Det kändes skönt att göra det innan jag börjar bli fläckvis kal och innan det ligger stora testar på kudden när jag vaknar. Det är ändå bara en fråga om dagar eller kanske timmar, innan det sker iallfall. Så så blev det! 3 mm långt, eller kort, är mitt hår nu. Och drar jag handen genom det, så lossnar redan de korta små stråna.

Whoops, det gick ett halvt dygn innnan jag hann skriva färdigt detta.

Nåväl, idag har jag vant mig ytterligare och jag har lämnat barnen på skola och dagis. Det väckte förstås en del uppmärksamhet bland alla barn, men det kändes okej. Och för barnens skulle också bra att ta mig tid att prata med dem som hade frågor och funderingar. På dagis hade jag ett tiotal barn runt omkring mig till slut som ville känna på mitt huvud. Och jag tror att det var bra för Matilda att de andra barnen förstod att även om jag ser annorlunda ut så är jag fortfarande samma person.



Kan inte heller låta bli att reflektera över att om en man rakar huvudet så är det inget märkvärdigt, men när en kvinna gör det så tittar man gärna lite extra. Så, mitt tips om du känner att omvärlden ignorerar dig - raka huvudet!!



Lägger in ett par bilder så får ni se hur jag ser ut. Jag känner mig faktiskt rätt cool, även om det är ganska kallt... :-)