Envis är bra!

Long time, but now I’m back!

- Hur mår du?(med lång betoning på å-et) Hon lade huvudet på sned och tittade på mig, lite lätt leende.
- Jag mår bra, tack. Själv då? Svarade jag med ett stort leende.
- ?? Mår du bra? Hon såg konfunderad ut.
- Jaa, jag mår bra, eller nja, lite förkyld, men vem är inte det i dessa tider, sa jag och fortsatte att le.
- Jaha, sa hon och såg fortfarande förbryllad ut. Hon log lite och gick därifrån.

Jag funderade efter detta korta möte på, hur länge frågan om hur jag mår, ställs i relation till min fd cancersjukdom? För jag har kommit på att jag så gott som alltid svarar på den frågan med ett stort MEN hängande i luften. ”Jag mår bra, MEN det är klart, strålningen gör sig påmind, vallningar, ont i leder, blablablabla... Jag tror ni förstår vad jag menar. Jag är lite trött på att höra mig själv hålla fast vid detta MEN. För jag har tagit ett kliv framåt, ett kliv bort från cancern. Kanske har det med det nya året att göra, eller att jag har kommit igång med träningen, något har i alla fall hänt som gör att jag känner mig mer distanserad från sjukdom. Visst, jag har fortfarande en massa krämpor och biverkningar, men de kommer att hänga med mig ett tag. Jag har förstått det nu. Jag får räkna med ytterligare ett år ungefär innan jag kommer att vara smärtfri och biverkningsfri. Och jag tar det med ro. Och det är väl det som är skillnaden på mig nu och för en månad sedan. Då blev jag oerhört besviken över att jag inte orkade det jag ville orka, besviken över att känna mig så låg och nedstämd. Men nu, när jag för det första förstår och har accepterat att jag behöver gå långsamt fram, och för det andra vet att enda sättet att gå vidare är att emellanåt dyka ner i det mörka, jobbiga och skrämmande. För faktum är att för varje gång jag gör det så blir det lättare att hantera de känslorna. Jag tänker till exempel på min rädsla för återfall. Den försvinner inte bara för att jag låter bli att tänka på den. Därför ska jag inte låta bli att tänka på det, tvärtom , jag behöver utsätta mig för det för att bli vän med tanken på det. Och jag har kommit så långt att jag idag, när jag stod på trappmaskinen tänkte att OM jag får återfall, OM de hittar något när jag snart ska på återbesök, så kommer jag att fixa det också. Det kommer inte att bli roligt och naturligtvis kommer det att kännas fruktansvärt tungt, men jag kommer att klara av det, precis som jag har klarat av den här omgången. Och det känns väldigt skönt att ha kommit dithän! Jag kan väl än en gång tacka min fina kurator som ledsagar mig på min väg.

Jag skulle vilja beskriva mitt tillstånd som att det är mycket mer rofyllt nu, jämfört med före jul. Rofyllt och mer glädjerikt. Att vår kommande flytt gynnar mig är jag helt övertygad om, och inte bara mig utan hela familjen. Och som sagt, träningen påverkar både kropp och knopp positivt. I måndags stod jag på trappmaskingen (heter det verkligen trappmaskin? Eller trampmaskin?) i hela 20 minuter och svettades för första gången på många, många månader. Lycka!!

Bakslaget med hela bröstpartiet, som jag skrev om senast, har redan förbättrats. Sedan jag fått kunskap om att man behöver vara envis för att komma till bukt med det strålade området, så har det blivit mycket bättre och jag har nu mycket bättre rörlighet. Eftersom envis är mitt mellannamn, så är jag glad att detta, inte alltid så charmiga karaktärsdrag, är något som jag kan dra fördel av där jag befinner mig nu, ha!

Jag fick i måndags reda på att jag har ett ödem i bröstet, precis i operationsärret :-( Jag har trott att det är ärrvävnad efter operationen, och i kombination med strålningen så är det väl inte så konstigt att jag är väldigt hård och öm i området, har jag resonerat. Men nu vet jag alltså att det är ett ödem. Lymfödem är har jag stor respekt för, eftersom det, om det uppstår i armen, är något som man får leva med resten av livet. Men när det har uppkommit i bröstet så är det sannolikt att det försvinner så småningom. Nu blir det till att massera lätt och försöka få fart på vätskan som samlats där.

Över till något helt annat som jag funderade lite på igår. Kom att prata med en förälder när jag väntade på att Hampus karateträning skulle ta slut härom kvällen. Denna förälder beklagade sig över att hon hade elva (!) aktiviteter i veckan att köra sina barn till. Hon berättade att det kändes som om hela hennes tillvaro var uppbyggt kring detta. Hon hade tre barn, men var föräldraledig så jag tolkar det som att två barn tillsammans har elva aktivitetstillfällen per vecka, eller kanske att minstingen går på babydans...

Hursomhelst, jag påpekade försiktigt för henne att det väl är självvalt? Hon förstod inte riktigt frågan tror jag, så jag förtydligade mig ”det är väl du som förälder som har sagt ja till alla dessa aktiviteter?” Och visst var det så, men ändå tyckte hon inte att det var självvalt. Jag fick det inte att gå ihop? Om man inte är nöjd med sin tillvaro, att det till stor del handlar om att köra barn fram och tillbaka och att man aldrig hinner träffa sin barn, har man då inte ansvar att göra något åt det, både för sin egen och barnens skull? Jag har svårt att förstå hur man kan beklaga sig på ett sådant sätt, då man själv har satt sig i den sitsen. Jag tror att jag har funderat på detta eftersom jag har svårt med människor som inte ser sin egen del i helheten. Men jag tror att detta lite grand är ett tecken av vår tid. Jag upplever att många barn idag, har väldigt många aktiviteter. Det är säkert bra på många sätt, men om man som förälder känner att man inte gör annat än att skjutsa sina barn varje dag i veckan, så behöver man kanske fundera på sina val och prioriteringar. Kanske att man bör ställa sig frågan för vems skull barnen går på gymnastik, piano, slalom och karate samtidigt?

Jag har precis hittat den bok som jag skrev i när Matilda var nyfödd. Flertalet gång kan jag läsa om hur fantastisk Hampus är emot sin nyanlända lillasyster. Hur han leker och gosar med henne, och hur hon tydligt uppskattar hans uppmärksamhet och kärlek. Och även idag är de två väldigt goda vänner. Jag känner att det är viktigt att de två också får tid tillsammans, bara de två, då de fortsätter att utveckla sin relation och sina lekar. Och det är för mig så mycket viktigare än att hinna med ytterligare en aktivitet per vecka.

Halva veckan har gått och jag längtar till fredag då jag har ett nytt träningspass bokat.

Att dagen idag har varit en bra dag beror också på den fenomenala starten på dagen. En lång, härlig promenad ut till Elfvik tillsammans med Lotta. Vi njöt av vårsolen och att dess strålar faktiskt värmde emellanåt, den blå himlen, och förstås den goda latten vi intog på vägen! 

Fler sådana dagar och jag kommer att få massor av energi!

Just det, min nya frisyr, det kommer bild inom kort, måste ju styla mig lite...
Men jag har numera en mer långsiktig plan, enligt min fantastiska frisör. Kika in på Emma Watson och hennes "pixie-frisyr", http://www.emmawatson.com/en/Emma/Picture-Book/. Kanske bara med snäppet fler rynkor, men annars är vi lika som bär, eller kommer att bli ialla fall när jag har fått lite längre hår på sidorna!