tankar en lördagsmorgon

Ibland känner jag mig som en riktig gnällspik. Det är tråkigt. Det är inte jag. Och ändå – jag kan inte låta bli att kommentera mina krämpor när folk frågar hur jag mår. Jag som så väl vet att jag själv väljer vem jag vill vara och i vilket tillstånd jag vill befinna mig i. Ändå är det så svårt när kroppen signalerar annat, och faktiskt tar över min och hjärnans vilja.

Det går upp och det går ner, jag vet att det är så, men jag hade hoppats att gladperioden skulle vara lite längre den här gången. Inte så att jag känner mig jättenere, men jag känner mig skör, har lätt att gråta och är också trött.

Säkert påverkas jag mycket av den halsbränna som jag numera har i princip konstant, även dagtid. Eftersom jag är medveten om att det påverkar stämbanden negativt och jag också känner mig begränsad vokalt, så är det en stressfaktor. Om det är det som gör att jag mår illa till och från, eller om det är en biverkning vet jag inte. Jag bara vet att jag mår illa. Vilket i sin tur gör att jag kastas tillbaka till cytostakabehandlingarna och hur jag mådde då. Det går runt och runt...

Jag hade tänkt strunta i den föreslagna gastroskopin som min onkolog ville att jag skulle göra, då halsbrännan inte upphörde trots att jag dubblerade mängden Omeprazol. ”Aldrig mer”, tänkte jag när jag gjorde det för cirka tio år sedan. Men nu när min logoped har flaggat för att mina röstproblem tyder på reflux (alltså magsyra) så känns det ändå angeläget. Dessutom berättade hon om patienter som har blivit sövda! Ha, det låter som något för mig. Alltså ringde jag raskt till Danderyd och bad att få bli sövd. Det tog lite tid för sköterskan att förstå mitt behov (naturligtvis, det kostar väl både tid och pengar att söva patienter för denna undersökning) men när jag tillslut hänvisade till min onkolog (det står på remissen!) och också sa jag är cancerpatient med stark kräkfobi och att jag inte kommer att genomföra undersökningen utan att bli sövd, så sa hon att hon skulle tala med läkaren. Och igår kom en kallelse till undersökning under narkos. Bra så långt.

Sedan upptäckte jag att jag fått en tid då jag är på rehabilitering i Mösseberg. Något som jag, naturligtvis, berättade när jag talade med sköterskan, just för att undvika att få en tid under de två veckorna som jag inte är hemma. Hur svårt kan det vara?? Det är ingen stor grej, annat än jag får ringa ytterligare en gång och meddela att jag måste byta tid. Men när jag önskar att lägga min tid och energi på att må bra, då blir det ett irritationsmoment att behöva rodda med detta.

Närmast efter påsk står alltså rehabilitering på dagordningen. Jag ser fram emot det och känner att det kommer att bli jättebra att få fokusera på mig själv. Två veckor att bara ta hand om mig. ”det skulle ju vem som helst behöva”, som en mamma på skolan uttryckte det häromdagen! Ja, det tror jag nog att många skulle behöva, cancer eller ej. Men nu är det jag som ska iväg . Bortsett från att jag ska vara ifrån barnen i två veckor så är det enbart positivt. Jag är säker på att det kommer att gå hur bra som helst, bara det att jag inte har varit borta från dem så länge tidigare. Förhoppningsvis kommer de och hälsar på under helgen. Det vore skönt och trevligt.

Jag ser fram emot att få varva ner, träffa medsystrar att ventilera sakernas tillstånd med, få hjälp med min enormt stela högersida, lyssna till föreläsningar om stresshantering, kost, träning med mera, promenader i vårdoftande skog, äta god mat från dukat bord, kort och gott, rehabilitera mig.

Nu har Hampus vaknat och vill gärna att jag slutar skriva. Det är väl en högst rimlig önskan, så jag slutar nu. Hade nog tänkt skriva mer, men det hade bara varit klagosång över en hopplös kropp som inte vill som jag vill. Som gör ont, stretar, och på olika sätt bråkar med mig. Och det är ju ingen rolig läsning en lördagsmorgon, så det får vara!

Jag noterar dock att även om jag känner mig nedstämd från och till, så har jag ändå förmåga att notera att björken utanför badrumsfönstret håller på att knoppas, och att det är en ljuvlig syn att mötas av, det första som händer på morgonen!

Ha en fin helg!

ps Är det fortfarande svårt att kommentera? Flera av er skickar hälsningar på Facebook istället för här. Det är trevligt det med men jag bara undrar om det är något knas med kommenterandet? Meddela mig gärna i sådant fall!