Aktuellt

22 december
Nu är det dags att säga hejdå. Detta är mitt sista inlägg och jag hoppas att jag inte får anledning att återuppta bloggen...

tisdag 5 juli 2011

lätt duggregn - perfekt löparväder!

10 km – på blygsamma 68 minuter, och jag gick i många av uppförsbackarna. MEN. Jag gjorde det, jag sprang 10 km för första gången på över ett år och det kändes så skönt att erövra den etappen. Jag bekantade mig också med den fruktade ”Abborrbacken”, som ligger i slutet av 10 km-slingan. På förhand hade jag fått veta att man inte springer uppför den, man går. Men vadå? Hur jobbigt kan det vara, tänkte jag, och sprang. I exakt fem meter. Sedan tog det tvärstopp! Jag såg på långt håll att det skulle var absolut omöjligt att ta sig uppför den backen springandes, det var tillräckligt jobbigt att gå i snabb takt.

Det känns som om jag återerövrar min kropp. Att jag steg för steg tar tillbaka den från sjukdom och nedsatthet. Jag minns att jag i början, när jag blev sjuk, fascinerades över min förmåga att anpassa mig till rådande omständigheter. Och att jag blev väldigt uppmärksam på de saker som jag tidigare tagit för givet. För så är det väl, att ytterligheterna får oss att uppskatta det vi inbillar oss är oss givet. Just nu upplever jag en stor glädje över att känna igen mig själv. Jag hade glömt bort hur det var, på samma sätt som jag hade glömt bort hur det känns att sova en hel natt. Men nu är jag som sagt på rätt väg, jag gläds åt min energi och lust. Jag blir tårögd när jag tänker på hur jag har mått under det senaste året. Det har gjort så ont, både fysiskt och psykiskt. Jag har känt mig så liten, ynklig och uträknad. Tappat orken och viljan många gånger och bara känt en stor trötthet inför vad jag utsatts för.

Det är inte förrän nu som jag börjar se klarare på min cancerresa. På vad jag har gått igenom och på hur jag har mått och hur cancern har påverkat mig. Och för all del, fortsätter att påverka mig, och även familjen.

Jag känner ett större lugn nu. Jag tar dagarna som de kommer och njuter av att vara igång med att träna och att få tid för mig själv. Tid för reflektion och bara vara. Det återkommande och så svåra tillståndet. Men jag blir bättre på det. Jocke gjorde mig uppmärksam på att jag ställer krav även på min sjukskrivning. Han har rätt. Det ligger i min natur att sätta mål i det jag företar mig, och det är oftast en bra sak. Men just nu är det nog bra för mig att släppa taget. Inga mål, inga krav, inga förväntningar. Bara vara.

Jag känner mig stärkt av och trygg med medicineringen. Jag är så glad att jag har tagit emot den här hjälpen och är tacksam gentemot min kurator som fick mig att inse att jag behövde hjälp på vägen.

Självklart inser jag att jag kommer att få bakslag framöver. Livet går upp och ner. Återfallsspöket gör sig påmint emellanåt, men jag låter det inte ta stor plats i min vardag. Det finns där och jag har respekt för både spöket och mina känslor inför det.

Nu är det sommar och kanske att jag får ner milen under 60 minuter under semestern?

1 kommentar:

  1. Tänkvärda ord "att bara vara" - det är vi fler som skulle behöva tänka på. Heja på Anna! Kram!

    SvaraRadera