Aktuellt

22 december
Nu är det dags att säga hejdå. Detta är mitt sista inlägg och jag hoppas att jag inte får anledning att återuppta bloggen...

fredag 1 juli 2011

I'm back!

Klockan 03.00 härom natten såg jag morgonen randas över Lidingö. Jag satt på balkongen och lyssnade till fåglarna som höll konsert och konstaterade att jag verkligen borde sova. Men eftersom jag hade låtit bli att ta min insomningstablett (jag behöver ta den 1-2 timmar innan jag lägger mig och glömde det denna kväll) så gick det bara inte. Det var i och för sig bra med en test för att se om sömnen möjligtvis har blivit bättre, men alltså inte. Jag träffade min läkare i måndags som tycker att jag ska fortsätta med medicinen ett par veckor till och sedan testa utan. Hon säger att de inte är beroendeframkallande vilket ju är bra. Men jag undrar vad det egentligen betyder? De kanske inte är beroendeframkallande rent medicinskt, men den psykologiska biten då? Nu är jag så otroligt nöjd med att få sova, det är en sådan befrielse, och det vill jag på intet sätt byta bort. Och bara vetskapen om att jag kommer att få sova gör mig lugn. Nu är ju tanken att hela min status, psykisk såväl som fysisk, ska bli bättre, och är ju det redan. Och det innebär i förlängningen att när jag mår bättre, har bättre inneboende balans och får hjälp med mina grubblerier, så ska jag förstås inte behöva sova dåligt. Det handlar om att bryta ett dåligt mönster.

Förutom att jag var ganska trött dagen efter så var det väldigt lugnt och rofyllt att vara uppe den tiden på dygnet. Och kanske någon kan hjälpa mig förstå varför fåglarna är så aktiva tidigt på morgonen? De kvittrar och tjattrar för att sedan, framåt sextiden, bli tysta igen. Hur kommer det sig?

Nu när jag börjar känna av de positiva effekterna av min antidepressiva medicin så är det som om hela jag är tillbaka. Jag känner igen mig själv. Och ord kan inte beskriva det fantasiska i den känslan. Det är som att komma hem. Efter ett drygt års bortavaro. Även om det inte märks någon direkt skillnad utåt, så är min upplevelse en helt annan. Att få känna igen mig själv igen är den största glädjen för mig. Jag hade börjat misströsta en aning, levde med känslan att det aldrig kommer att bli bra, att jag aldrig kommer att bli densamma igen. Och återigen, nej, jag kommer självklart att bära med mig mina erfarenheter från min cancersjukdom, vilket har förändrat mig i både stort och smått. Men att få känna att jag, trots sjukdom, har den livslust, ork och energi som jag brukar ha, är för mig en stor seger. Det känns som om jag är tillbaka! Och det känns som om ett ok har lyfts från mina axlar. Jag tänker klarare och tydligare tankar, och mycket mer positiva sådan också. Jag kan bara konstatera att jag är väldigt glad och stolt över att jag har tagit den här hjälpen för att komma på fötter igen. Och jag kommer att stötta varenda människa jag stöter på i min väg som står inför samma dilemma som jag.

Bortsett detta så har vi nu tagit oss igenom en vattkoppsomgång. Inte förrän nu har barnen lyckats bli smittade, men eftersom man ändå ska igenom det så var tajmingen faktiskt väldigt bra. Matilda blev sjuk före avslutningen men blev bra till den dagen och kunde vara med. Hampus blev sjuk dagen före Midsommarafton, men hängde med den dagen och hans koppor är nu uttorkade. Så vi har inte behövt göra några större uppoffringar eller ändra semesterplaner. Det har inte heller kliat så förfärligt utan de har tagit det hela på ett tappert och bra sätt! Dessutom har de allra flesta barn i deras ålder redan haft vattkoppor, vilket har gjort att de har kunna träffa kompisar när de har varit pigga nog att leka.

Jag behöver hjälp med ytterligare ett problem av världslig karaktär. Det gäller grannarna i huset mittemot. Först upptäckte jag att en av dem har en klädställning stående i ett rum, nära fönstret. Jag funderade lite på varför man har en klädställning, med en massa kläder på, stående framme? Tänkte att det kanske är någon typ av installation eller så. Så några veckor senare dyker det upp ytterligare en klädställning i en annan lägenhet, en annan port, på exakt samma sätt! Och den står också kvar. Det är alltså ingen torkställning. Har de ont om garderober? Eller gott om rum så att favoritkläderna som används ofta, får ett eget rum? Hm, tror inte det. Jag tror att de lägenheterna är mindre. OM någon har en tes om vad detta fenomen är så dela gärna med dig. Jag väntar nu spänt på var nästa klädställning kommer att dyka upp.

Nu är det säkert någon som tänker att ”hon har verkligen för lite att göra”, eller ”men skaffa dig ett liv så slipper du bekymra dig om grannarna”. Och då vill jag bara säga att jag har ett liv, tack så mycket, och ibland är det tillfredsställande att fylla det med mindre viktiga frågor och funderingar, som en motvikt till allt det andra. Så det så.

Nu tror jag faktiskt att jag ska ta min tekopp och sätta mig på balkongen och se hur vår lilla gata har det idag. Jag gillar verkligen vår gata. Det är mysigt och lagom litet. Alla barn som leker ute förgyller dagarna och kvällarna och det påminner om när jag själv var liten och hade en massa kompisar på gatan. Särskilt nu på sommaren då kvällarna är långa är det ljuvligt att se hur kul de har. De leker samma lekar som jag; burken, packade sardiner och vinken. Kanske att jag ska vara med ikväll?

1 kommentar:

  1. Hej snygging! kan bara kommentera en sak och det är väl det där med fåglarna...Har också lagt märke till det fenomenet. Min teori är att det går bra att tjattra ända tills det väl gäller. När det sker håller man truten ett tag.

    Kramis anita

    SvaraRadera