back in town!

Trodde du kanske att bloggen var nerlagd? Nej då, men det har tagit lite tid att hitta ord och känslor för fortsättningen på den. Och för den andra veckan på Mösseberg och vad som hänt sedan jag kom hem.

Jag börjar med Mösseberg. Jag nämnde förra gången att inte allt var bra, och nu när jag har lite distans till det så ska jag berätta. MATEN! Jag, och flera i min grupp, hade hört så mycket gott om maten och hur fantastisk den skulle vara. Så besvikelsen blev så stor, när vi första kvällen serverades en mjöligt redd pasta, typ carbonara, och till efterrätt chokladmousse gjord på pulver… Ni kan ju själva läsa på restaurangens hemsida hur de där presenterar sin mat och meny, men det är låångt ifrån överensstämmande med verkligheten. Man kan å ena sidan säga att det är bara mat, och å andra sidan tvärtom, att maten är betydelsefull. Inte bara för patienter på rehab, men för alla som åker iväg oavsett om det är på konferens, semester eller rehabilitering. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva maten annat än att den var fantasilös, smaklös och tråkig. Profilen på restaurangen var ”närproducerat och ekologiskt”, men av det märktes inte mycket. Till exempel serverades vi vitt ris tre kvällar i rad, inte direkt närproducerat.
Efter att jag och en medsyster hade haft ett samtal med hotellchefen så kom det emellanåt upp skyltar som berättade varifrån maten kom, och då i närområdet, så det var ju bra. Men i övrigt kändes det bara trist att gå till matsalen och någonstans inom mig så känner jag så starkt att så ska det inte vara! Det ska vara en njutning att få sätta sig vid dukat bord och njuta av god, vacker, välsmakande mat, när man är gäst på ett ställe som Mösseberg. Det kändes också lite motsägelsefullt att gå på ett föredrag om kost, och läsa sig att vi bör skära ner på vita produkter och istället satsa på fullkornsdito, men bara bli serverad vitt ris och pasta.

Men efter en vecka hade besvikelsen lagt sig och jag övergick till att bli positivt överraskad de gånger som maten smakade bra, istället för att bli besviken över motsatsen.

Och medan jag är inne på det som funkade sämre, så kommer jag till nästa besvikelse –samtalsterapin. Något som jag ställt in mig på och kände behov av. Så får jag veta att jag tyvärr har hamnat i skarven mellan en avgående samtalsterapeut och den nya, så det finns ingen terapeut på plats! Jag blir tilldelad en timme med en diakon, som förvisso sa en del kloka saker, men det var inte vad jag förväntade mig. Jag hade hoppats på åtminstone 3-4 samtal och att kunna ta några steg framåt i min process. Och faktum är att om jag hade fått veta detta i förväg så hade jag bokat in mig vid ett senare tillfälle. Ju mer jag tänker på detta desto mer illa sköt tycker jag att det är.

Som pricken över i, så pågick ett omfattande renoveringsarbete i huset efter förra årets brand. Det innebar att jag den första morgonen vaknade kl 06.40 av att man slängde saker från andra våningen ner i en container som var placerad utanför mitt fönster. Jag påpekade naturligtvis detta och vissa morgnar var det bättre, och andra helt hopplösa. Med tre nätter kvar så bytte jag ändå rum, då jag på morgonen återigen hade väckts av byggarnas skratt och högljudda prat, och när jag vänligt bad dem visa hänsyn till att jag faktiskt försökte sova, möttes av kommentaren: ”det blir nog svårt, det här är en byggarbetsplats”. De sista nätterna fick jag ändå lugn och ro..

Det jag vill framhålla som positivt är dock personalen från Bräcke Diakoni. Och då framför allt sjukgymnasterna, som jag hade mest kontakt med. De var suveräna och otroligt entusiasmerande och kompetenta. Jag tillbringade ganska många timmar i gymmet, både i enskild träning men även på de pass som arrangerades. Till exempel ”latin moves”, vilket var så väldigt roligt och befriande. Det är så kul att dansa, insåg jag när jag vickade mina höfter till latinska rytmer! Ska kanske ta tag i den där salsakursen som jag bara talar om hela tiden. Behöver dock en partner, intresserad någon??

Att få träffa ett gäng underbara kvinnor och medsystrar betydde förstås också mycket. En hel del bra samtal har jag haft och också en bra samtalsgrupp där fyra av oss ingick. Den leddes av en jättebra psykolog, men tyvärr fick inte mer än två timmar. Jag undersökte naturligtvis möjligheten att få träffa henne enskilt, men det gick inte.

De flesta i min grupp var onkologpatienter, de flesta med en bröstcancerdiagnos, men även några med andra diagnoser. Vi var några som kom att samlas runt ett pusselbord, vilket gav mig både roliga och intressant samtal men även en typ av terapi, som det är att sitta och koncentrera sig på att hitta rätt bitar! Jag undrar just om Annelie, Kristina och Mia lyckades avsluta det andra pusslet, då vi andra hade lämnat Mösseberg? Hm, har inte sett något fotobevis än, men det kanske kommer..  Några av tjejerna kommer jag nog hålla kontakten med, och för övrigt så planeras det redan för en återträff om ett år! (dock inte på Mösseberg..)

Familjen kom och hälsade på mig på helgen vilket var toppen, förstås! Så kul att träffa dem och att de fick se hur det såg ut där jag befann mig i två veckor. De kom och vi firade Valborg på Mösseberget. Det hela skedde i Missionsförsamlingens regi, och de gör inget halvdant! Första fackeltåg från centrum och upp på berget. Fackeltåget anfördes av Falköpings Drillflickor och Mössebergs Musikkår. Barnen, då särskilt Matilda, var helt betagen av drillflickorna! Och jag kan inte låta bli att hålla med, det är något visst med detta marscherande och blåsmusiker! Eller är det bara så att jag är indoktrinerad av min morfars oerhörda intresse av marschmusik? Hursomhelst, brasan brann, vårtalet hölls av pastorn och vårsånger sjöngs av kören. Alltihop avslutades med ett maffigt fyrverkeri. Det var ett Valborgsfirande som hette duga!

Tidigare på kvällen hade vi dessutom tagit en tur till Hornborgarsjön och tursamt nog fått se några tranor. Inte många, det var väl en 6-8 stycken. Men några av dem började faktiskt dansa! Själva tranperioden är väl över, så vi hade rejäl tur som fick beskåda detta.

Dagen innan jag skulle åka hem så träffade jag henne, äntligen! Den glada, skrattande, roliga, lite jobbiga, och fantastiskt goa Annette, som jag bara har haft kontakt med via bloggen tidigare. Hon körde från Hjo, och vi drog iväg och fikade uppe på Mösseberget. När vi fick syn på varandra började vi båda skratta, det kändes som att träffa en gammal god vän. Det var faktiskt lite pirrigt att vänta på henne, lite som en blind date. Jag råkade åka ifrån plånboken så Annette fick stå för fikat, men kanske kan jag på så sätt få henne att komma till Stockholm så får jag bjuda igen på hemmaplan? Jag ar jätteglad att hon tog sig tiden att komma till Mösseberg så att vi fick träffas. Jag tror att vi har ett bra utbyte av varandra, även om hon ligger några år före mig, och också har en annan diagnos än jag har. Jag hoppas att vi snart ses igen!

Ja, nu har jag skrivit en del om hur det var på Mösseberg. Mycket som var bra som sagt. Bara det att få förfoga över dygnets alla timmar helt som jag själv ville! Att få möjlighet att varva ner, och ägna mig åt mig själv helt enkelt. Det var någon jag talade med som sa att ”det skulle jag också behöva, även om jag inte varit sjuk”. Och jag tror det stämmer. Att få åtminstone några dagar för sig själv tror jag att alla människor skulle må bra av. Tid att stämma av med sig själv och sin kropp var man befinner sig och vart man är på väg.

Nu vankas det frukost. Jag har mer att berätta men det får bli nästa gång, och förhoppningsvis dröjer det inte så länge!